svar på kommentar

 
SVAR: Jag har ingen som helst aning om hur många kapitel det kommer bli i den här novellen. Jag tänker mig att den inte kommer bli så lång... Mest för att jag alltid har skrivit så hiiimla långa noveller så får den här kanske bli lite kortare. Men sen säger inte det att jag redan har en annan novell på G ;)
 
Vi får se lite hur många kapitel som kommer att dyka upp! Jag åker till New York på julafton och jag jobbar ända fram till den 23:e så vi får se. Jag har ju helgerna på mig att skriva, men samtidigt ska jag fira jul i förväg med min egna familj (åker iväg med pojkvännen + hans familj) så vi får se. Om jag hinner skriva mycket så kommer jag självklart tidsinstiälla det så ni får era kapitel varje söndag som vanligt. Men om ni får fler i julklapp vet jag ännu inte :)
 

Kapitel 26 - Roux

Tidigare:
”Godmorgon” sjöng Finley. ”Jag ska ta ut henne på en löprunda nu så hon springer av sig lite.”
”Springer av mig vadå?” frågade jag min kompis förolämpat.
”Träningsvärken såklart.”
”Träningsvärk?” frågade Harry henne.
”Ja-” sa Finnie. ”Ni har väl spenderat hela natten med att-”
Jag flög upp ur soffan för att få tyst på min kompis. ”Nej, men vad säger du om vi ska ta och springa nu då?”
”Så svårt var det att få upp dig ur den soffan...” skrattade Harry lågt och blinkade åt mig när jag mötte hans blick.
Finley försvann ut ur dörren. ”Jag ska bara ta en cigg. Byt om så länge så ska vi springa skiten av skorna sen.”
Jag gick fram till Harry och kollade ner i hans mugg. Kaffe. Undrar om han hade sovit någonting inatt.
”Jag vill ta ut dig ikväll...” sa han och klev närmre mig. Han kollade ner på mig på grund av längdskillnaden och jag såg ett leende leka i hans mungipa.
”Okej” nickade jag och var så konfunderad som det gick just nu på grund av hans skiftning i humör.
”Ta på dig något fint. Jag hämtar dig klockan sju.” Han böjde sig ner och pratade med mig så jag kände hans andedräkt mot min kind. ”Och fråga inte var vi ska, för det berättar jag inte.”
Jag skrattade, mest av nervositet tror jag, och slöt ögonen när han pressade sina läppar mot mina snabbt.
”Vi ses ikväll” sa han sedan och pussade mig igen. ”Snubbla inte när du ska springa.”
Han satte ner sin kaffekopp och tog sig ut ur rummet på långa steg. Jag kände mig som en virvel i huvud och mage på grund av spänningen mellan oss när jag svarade.
”Jag ska försöka...”

 
Mina föräldrar satt framför mig i köket vid bordet och de båda höll sina händer kupade kring de koppar med kaffe jag bjudit dem på. Pappa tog en slurk men grimaserade direkt därefter att han satt ner muggen mot bordet igen.
”Ja, jag ska skaffa en riktig kaffekokare. Snart.”
Pappa skrattade. ”Kaffe som kommer ur en påse och blandas med vatten är inte riktigt kaffe.”
”Nej” stämde mamma in och svepte med sitt finger i mungipan. ”Jag har smakat på bättre...”
Sån var hon, skulle alltid släta över kritik, rädd för att få någon att ta illa vid sig.
”Ni kunde ha tagit te...” log jag.
De hade svängt förbi mitt nya hus, självklart för att få inspektera det. Mamma värnade alltid om att jag hade tak över huvudet och mest av allt, hur det under taket såg ut. Hon hade alltid varit intresserad av inredning och hade de inte bott i Frankrike en större del av året så hade hon konstant rört sig omkring i varenda vrå av mitt hus och pysslat med inredningsprylar.
”Är du säker att du inte ska med?” frågade min mamma ännu en gång.
”Nej” sa jag och skakade på huvudet. ”Jag har inte semester förrän om tre veckor till...”
”Då är ju nästan sommaren över!”
”Det är bara början av juni nu pappa...”
”Du är alltid välkommen ner att hälsa på” fortsatte mamma med ett leende. De skulle åka tillbaka till Frankrike idag, och försökte få med mig. Bara för att jag inte kunde hänga med nu, betydde inte det att jag skulle ta mig ner till Frankrike så fort jag blev ledig. Jag saknade att gå omkring på landsbygden och köpa de lokala varorna som butikerna sålde. Det fanns inget bättre, och det var så jag hade spenderat mesta tiden av mina somrar när jag var yngre.
”Hallå?”
Jag stelnade när jag insåg att Harry hade trillat in genom dörren.
”I köket!” ropade jag tillbaka till honom och insåg i samma sekund som han visade sig i dörren att mamma och pappa inte visste om att jag dejtade honom.
”Hallå” log Harry när han gick fram mot mig. Han pussade mamma på kinden och skakade pappas hand.
”Vi har ju redan träffats” påpekade mamma med ett leende. ”Harry, eller hur?”
Han nickade och log. ”Det stämmer. Jag visste inte ni var kvar i England?”
”Nej, vi ska åka hem idag” sa pappa. ”Nu faktiskt.”
”Jaha, då äter ni inte middag med mig och Emilia ikväll?”
”Nej” sa jag snabbt. ”Det gör dem inte. De måste hinna med sitt flygplan.”
”Hade vi vetat att ni ville bjuda oss på middag hade vi självklart tackat ja” sa mamma. ”Men vi måste som sagt hinna med vårt flygplan.”
”Frankrike kallar” tjoade min pappa med näven i luften. Han längtade alltid hem.
”Vi sa det innan” började mamma. ”Att Emilia ska ner och hälsa på när hon har semester... Där finns alltid plats för en till.”
Harry nickade och tackade. ”Det låter trevligt. Vi kan se! Jag får se hur det ligger till med jobbet och schemat där, men annars kommer jag gärna med ner ett litet tag.”
Mamma slog ihop händerna av förtjusning. ”Åh perfekt! Nä nu måste vi springa. Hejdå vännen.”
Hon kramade om mig hårt och vände sig sedan mot Harry för att ta emot en puss på kinden till. Det märktes att hon tyckte om honom.
”Hör av er när ni ska komma ner.”
”Jadå” log jag och följde dem ut till dörren. ”Smsa mig när ni är hemma. Pappa, visa mamma hur telefonen fungerar så slipper ni ringa mitt i natten.”
Han skrattade och jag såg hur han lade märke till att Harry svepte en arm runt min midja när vi stod i dörröppningen. Det såg jag, för hans mun sprack upp i ett litet leende. Harry hade charmat dem totalt.
”Hejdå!”
När dörren stängdes om dem pustade jag ut.
”Vad?” skrattade Harry och lutade sig avslappnat mot dörrkarmen. Han behövde aldrig anstränga sig för att se ut som om han var fullkomligt bekväm i alla situationer. Ikväll hade han på sig svarta jeans, en t-shirt och en hatt som han förvånansvärt klädde i. Han slängde av sig hatten medan han väntade på mitt svar och drog händerna genom sitt hår som nu hade börjat bli riktigt långt.
”Hur tusan lyckades du charma min pappa och bjuda in dig till vårt hus i Frankrike?”
”Tvivlar du på att jag inte är charmig?”
Jag skakade på huvudet och kände mig knäsvag när han gick fram mot mig. Han placerade ett finger under min haka för att kunna vinkla upp mitt huvud. Harry sprack upp i ett leende innan han placerade en söt liten puss i mungipan på mig. Efter det försvann han sedan in i vardagsrummet och satte sig ner framför tvn som redan var på. Han skiftade dock kanal fort när han såg sig själv och killarna uppträda på X-Factor. Efter en snabb blick insåg jag att klockan var snart halv åtta, och att jag skulle ha varit klar för redan en halvtimme sedan. Å andra sidan hade han heller inte direkt varit punktlig.
”Jag ska bara upp och byta om, sen kan vi sticka.”
Han lutade huvudet upp över kanten så han kollade på mig upp och ner. Ändå lyckades jag uppfatta hans leende när han svarade 'okej' innan han gick tillbaka till att kolla på tv.

Efter en bilresa på cirka tio minuter stannade vi nu framför en stor lokal som på utsidan såg tom ut.
”Harry-” började jag. ”Var är vi?”
”Du kommer snart känna igen dig” log han och stängde av bilen. Motorn tystnade och lampan i taket tändes. Han sträckte sig över växelspaken och vilade sitt ansikte framför mitt. Precis när jag trodde att han skulle ge mig en puss hörde jag hur han öppnade dörren med ett lurigt leende. Han visste precis vad han gjorde med mig. Jag hoppade ut ur bilen och ner på gatan, rättade till min kjol och drog en snabb hand genom mitt hår. Efter att han slutit upp vid min sida fick jag nu istället en puss placerad precis nedanför örat. Han sträckte sig efter handtaget till dörren, och när den slogs upp blev jag förvånad över vad som dök upp framför oss. Vi hade hamnat mitt i ett kök bland personal som sprang omkring som galningar. En man i vit uniform klev fram och skakade hand med Harry och sedan med mig efter en kort presentation. Resten gick så fort att jag inte hann inse att vi gick genom ångor och flammor, kryddor och oljor. Ljudvolymen var hög. Beställningar ropades ut av servitörerna, och kockar skrek ut minuterna det återstod på det de lagade på spisen framför sig. Harry höll min hand, men sa inget medan vi så smidigt som möjligt rörde oss mot andra sidan köket. Tillslut nådde vi ut ur kaoset, och när vi väl gjorde det släppte jag ett andetag av lättnad.
”Äntligen framme” log Harry när han vände huvudet mot mig och tog de tre trappsteg framför oss i ett kliv. Jag hamnade lite efter, men slöt snart upp vid hans sida igen. Och när jag väl gjorde det föll pusselbitarna på plats. Såklart jag kände igen mig, detta var stans bästa franska restaurang som prydde varenda framsida av mattidningarna. Jag hade bara varit här en gång, och då med jobbet, men deras maträtter var något jag, utan att överdriva, kunde dagdrömma om när jag åt en torr skål med spagetti.
”Tänkte att du saknade Frankrike lite” sa Harry lågt och visade mig till ett bord. Han drog ut stolen till mig och slog sig sedan ner framför mig.
”Varför tog vi bakvägen?”
Han nickade ut mot fönsterna och fick mig att göra detsamma. Blixtrar sköts ifrån de kameror som stod där varje gång dörren öppnades. Vilket fick mig att inse att ryktet om restaurangen var sant, alla viktiga personer i London spenderade mer än gärna sin tid här om kvällarna.

Det dröjde inte länge innan en servitris dök upp vid vår sida.
”Får det lov att vara något att dricka?” log hon och kollade på oss båda medan hon lade ner två menyer framför oss på bordet. Harry beställde snabbt ett vin jag inte visste vad det var, och nöjde mig med det.
”Maten är så jävla god här” sa jag medan jag ögnade över menyn.
”Vad sa du?” skrattade han. ”Svor du precis?”
Jag nickade och kände min mage kurra. ”Har bara varit här en gång innan, men deras pot au feu är-” Ett ljud slapp ur mig som fick honom att skratta igen. ”Jag hade skrikit av lycka om jag hade fått äta det en gång i veckan.”
”Då får vi kanske se till att göra det” log han och vände sedan blicken ner i sin meny. ”Jag tror jag kör på det du sa... Pot a fu?”
”Pot au feu” log jag.
”Det är inte sniglar eller något sånt?”
”Det är oxkött... Så nej.”
Servitrisen dök upp igen, och denna gången med en vinflaska i sin hand. Hon hällde upp i våra glas, erbjöd oss att smaka, men fyllde glasen efter direktioner av Harry att han redan visste att det smakade gott. När hon lämnat flaskan vid vår sida höjde Harry glaset och kollade mig in i ögonen.
”Skål” log han och lät sin blick falla ner på mina läppar. ”För att du är den finaste tjej jag någonsin kunde tänka mig...”
Jag svalde hårt och kände pulsen springa iväg. Känslorna för honom ändrades för varje dag, och jag blev mer och mer fäst vid honom. Ikväll visste jag inte vad jag kände, men det var allt annat än obehagligt.
”Skål.”


Here you go. Gillar ni novellen? xx

Kapitel 25 - Roux

Tidigare:
”Det säger väl en hel del om att de ropade att jag var försenad till att se dig, och att jag faktiskt är det?”
”Vad pratar du om?” skrattade hon. ”Vem är 'de'?”
”Alla jävla paparazzis” sa jag högt och reste mig upp ur soffan. ”Bara att du inte kastar dörren i mitt ansikte för att jag är försenad är-”
”Det är ju lite väl överdrivet...”
”Du förstår vad jag menar.” Jag drog mina händer över håret och gick omkring på golvet.
”Nej det gör jag inte...”
”Jag visste att det skulle bli såhär.”
”Hur har det blivit Harry? För jag förstår inte vad det är som har hänt som får dig att tveka på allt. Vi har bara kul tillsammans, och det är inte någon annans ensak att kommentera det. Så snälla säg mig, hur har det blivit?”
”Att jag konstant får höra att du inte borde dejta mig. Att du är för bra för mig.”
Hon skakade på huvudet och reste sig upp ur soffan.
”Jag tror jag ska gå och lägga mig” mumlade hon. ”Stanna över natten om du vill, annars kan du väl se till så att dörren låser sig efter dig.”
”Okej.”
Helt plötsligt var vår middag ute inställd, och jag hade ingen aning om hur vi hade hamnat här. En suck från Emilia fyllde tystnaden i rummet innan hon upprepade mitt ord för att avsluta konversationen och för att avsluta kvällen.
”Okej.”

 
 
Emilias perspektiv
Klockan var tre på natten när jag slog upp ögonen och kollade mig omkring i mitt sovrum. Att jag nyligen hade flyttat och att det var mörkt desorienterade mig bara ännu mer i mitt nyvakna tillstånd. Det tog därefter inte lång tid för mig att förstå att Harry inte hade kommit upp för att sova med mig. Jag hade inte heller hört dörren slå igen där nere, så jag visste inte om han hade lämnat. Trots att jag skulle upp imorgon bitti för att ut och springa med Finley, så kastade jag benen över sängkanten och tassade iväg i mörkret. Mina bara fötter lät knappt mot trägolvet när jag tog stegen ner för trappan, men det var ändå tillräckligt med ljud för att få det lockiga huvudet dyka upp i soffan. Han såg trött ut och satt tyst trots att han hade upptäckt mig. Innan jag tog mig in i vardagsrummet svepte jag förbi termometern och försökte bota gåshuden på mina ben. När jag nått soffan såg jag att skärmen till hans mobil lös upp hans ansikte. Jag satte mig ner bredvid honom och drog upp benen mot min kropp.
”Väckte jag dig?” frågade han tyst.
Jag skakade på huvudet och gäspade. ”Nä, jag vet inte varför jag vaknade...”
”Hm. Ska du inte försöka somna om?”
”Kanske det att du inte tycker du är värd mig” sa jag och ignorerade hans fråga och svarade istället på varför jag hade vaknat. Det fanns ingen stämpel på mig och honom, men det var åtminstone en början till något. Och han började redan tvivla på det på grund av vad alla andra sa. Det borde inte spela någon roll vad någon annan tycker, för när två människor umgås på det här sättet så är det det enda som betyder något. Det är bara de två involverade som vet vad som försiggår, på riktigt. Tankar och känslor som utbyts bakom stängda dörrar, skratt och tårfyllda stunder som delas. Och det är så det borde vara. Det borde inte vara så att någon annans åsikter spelar roll för vem man vill vara med. Att se Harry så upprörd över att han tyckte att jag är för bra för honom, det smärtade mer än vad jag hade trott. För vi var inte bara nya i det här och med varandra, men det var längesedan det hade klickat så bra med någon för mig.
”Jag är inte det Emilia” sa han tyst.
”Vad är det du har gjort som får dig att säga det?”
Han ryckte uppgivet på axlarna och jag såg helt plötsligt en sårbar sida av honom jag inte var så säker på att många hade sett tidigare.
”Det kommer sluta med att du blir sårad.”
”Men är det inte mitt val?” frågade jag honom och försökte fånga hans blick, men han undvek den. Det var så fruktansvärt frustrerande att få honom att inse att jag var villig att spendera tid på honom, för jag ville se det fungera. Jag vet att det kan det. ”Är det inte upp till mig?”
”Men varför väljer du att-”
”Säg inte att jag kommer bli sårad en gång till” varnade jag honom. Det här ämnet var mer tröttsamt än vad jag trodde, och jag var definitivt inte beredd på att något så här stort kunde dyka upp såhär tidigt när det gällde oss. ”Om jag blir det så fine-” Jag höll en paus och blev lättad när han äntligen lyfte upp sitt ansikte för att kolla på mig. ”-men om jag inte blir det, kommer det inte vara värt det?”
Han vilade sin gröna blick på mig och jag kände mig bli knäsvag trots att jag satt ner.
”Det är så värt det” viskade jag när han inte lämnade mig ett svar.
Han lade sig längs med soffans längd och fick mig att resa på sig när hans långa ben tog utrymmet jag satt på. Jag började gå därifrån, redo att gå upp och somna om när han pratade.
”Stanna med mig Emilia.”
”Jag har en säng där uppe som-”
”Bara stanna med mig.” sa han irriterat. Harry sträckte ut en hand mot mig och väntade på att jag skulle röra på mig. Jag klättrade över honom och lade mig ner så att mitt huvud vilade mot hans bröst.
”Du får in-”
”Sov nu” sa han. ”Jag orkar inte prata om det mer...”
Och bara så snabbt nöjde jag mig det, för jag förstod att de inte var mig han var sur på.

”Emilia Roux Lamond!”
Jag vaknade med ett ryck när en röst skrek på mig. Solen sken in genom fönstret till vardagsrummet, och det var just då, när strålarna träffade mina ögon som jag kom ihåg att jag spenderat resten av natten nere i soffan.
”Emilia” sa rösten igen och jag förstod att den tillhörde Finnie och inte Harry.
”Ja?” skrattade jag och satte mig upp. Jag orkade inte reflektera över att den varma kroppen inte låg bredvid mig längre.
”Varför sover du fortfarande? Vi ska ut och springa. Det är redan jättevarmt ute!”
”Frågan är väl snarare varför du är i mitt hus?”
Jag satte mig upp och mötte hennes pigga blick. De blå ögonen var alltid glittriga, oavsett tid på dygnet.
”Jag tog en av dina nycklar och satte på min nyckelknippa.”
”Jaha.”
”Du är väl redo för att springa, eller hur?”
”Ja... jo det är jag väl.”
”Godmorgon.”
Både jag och Finley hoppade till när Harry talade. Han stod i dörröppningen in till köket med en kopp mellan sina händer. Han hade på sig gårdagens kläder, och såg trött ut, men var fortfarande lika jävla snygg som alltid. Han log lite smått mot mig, som för att släta över det som hänt igår, men jag visste att det inte var slutet på diskussionen.
”Godmorgon” sjöng Finley. ”Jag ska ta ut henne på en löprunda nu så hon springer av sig lite.”
”Springer av mig vadå?” frågade jag min kompis förolämpat.
”Träningsvärken såklart.”
”Träningsvärk?” frågade Harry henne.
”Ja-” sa Finnie. ”Ni har väl spenderat hela natten med att-”
Jag flög upp ur soffan för att få tyst på min kompis. ”Nej, men vad säger du om vi ska ta och springa nu då?”
”Så svårt var det att få upp dig ur den soffan...” skrattade Harry lågt och blinkade åt mig när jag mötte hans blick.
Finley försvann ut ur dörren. ”Jag ska bara ta en cigg. Byt om så länge så ska vi springa skiten av skorna sen.”
Jag gick fram till Harry och kollade ner i hans mugg. Kaffe. Undrar om han hade sovit någonting inatt.
”Jag vill ta ut dig ikväll...” sa han och klev närmre mig. Han kollade ner på mig på grund av längdskillnaden och jag såg ett leende leka i hans mungipa.
”Okej” nickade jag och var så konfunderad som det gick just nu på grund av hans skiftning i humör.
”Ta på dig något fint. Jag hämtar dig klockan sju.” Han böjde sig ner och pratade med mig så jag kände hans andedräkt mot min kind. ”Och fråga inte var vi ska, för det berättar jag inte.”
Jag skrattade, mest av nervositet tror jag, och slöt ögonen när han pressade sina läppar mot mina snabbt.
”Vi ses ikväll” sa han sedan och pussade mig igen. ”Snubbla inte när du ska springa.”
Han satte ner sin kaffekopp och tog sig ut ur rummet på långa steg. Jag kände mig som en virvel i huvud och mage på grund av spänningen mellan oss när jag svarade.
”Jag ska försöka...”
Fick ihop ett kapitel till er ikväll ändå! Med reservation för stavfel, bara körde det rakt in på bloggen från dokumentet :)


Kapitel 24 - Roux

Tidigare:
När dörren bakom oss gick upp vred jag automatiskt på huvudet och försökte lägga ihop ett och ett. Niall kom ut i endast handduk, han stelnade till när han såg mig och blev stående med sina shorts i handen. Jag kände hur jag själv blev alldeles stilla och stirrade på honom.
”Du?” Vi båda sa orden samtidigt till varandra. Jag vände mig sedan mot Kyna. ”Han?”
Det enda som kom ut ur hennes mun var ett ljud. ”Ehe.”
”Är ni... liksom...?” Jag pekade mellan dem med ett finger. ”Nathan?”
”Nope. Niall.”
”Ja, jag vet vad han heter” grymtade jag. ”Jag menar... Wow.” Jag skrattade. ”Jag kan skriva en artikel om det här, så bra är det.”
”Det blir en rätt bra rubrik” medgav Kyna skämtsamt.
Niall tog ord för första gången på länge. ”Kan ni sluta prata som om jag inte är här? Jag vill inte att det här står i tidningen imorgon!”
”Oroa dig inte. Emilia är snäll.”
Niall fnös och log retsamt åt mig. ”Det är inte vad Harry sagt.”
”Det finns inget som kommer ur hans mun som är sant.”
Plötsligt verkade Niall komma på att han stod i hallen tillsammans med oss i bara handduk. Han harklade sig och viftade lite med handen.
”Jag ska nog gå och ta på mig kläder.”
”Gör så” log Kyna.
Så fort dörren stängts om honom slog jag till min kompis över huvud.
”Fråga inte” var hon snabb med att säga.
”Men ni...”
”Det är lite komplicerat att förklara, men jag lämnade Nathan för några veckor sedan för... ja.”
”För Niall?” gissade jag. ”Och det känns?”
”Rätt. Mer än rätt.”

 
Harrys perspektiv
Fotoblixtarna haglade och jag hejdade mig mitt i ett steg när jag upptäckte att vägen blockerades av fotografer. De ropade saker och fotograferade mig, medan jag försökte att ta mig fram. Jag tittade lite hastigt på klockan, jag skulle möta Emilia om tio minuter.
Skit.
Jag sänkte huvudet och försökte att knuffa mig fram, men möttes bara av fler kameror. Jag var helt omringad. Irritationen växte i mig och det började gå upp för mig att jag aldrig skulle hinna i tid. Tillslut lyckades jag ta mig igenom massan med fotografer.
En av dem närmast mig ropade mitt namn, men jag låtsades inte höra. ”Harry, är det sant att du bara dejtar din tjej på grund av ett vad?”
Det var det löjligaste jag hört. Jag pressade ihop läpparna och fortsatte att gå, men den frågan fick de andra fotograferna att ställa fler, lite vågade frågor.
”Är det henne du ska träffa nu? Blir du inte sen?”
”Är det svårt att vara en bra pojkvän?”
Deras ord av som pisksnärtar. Jag knöt nävarna i fickorna och ökade takten tills jag kom fram till min bil, jag drämde upp dörren och hoppade in. När motorn startade andades jag ut, men deras ord ekade i mina öron.
Kanske hade de en poäng? Jag var knappast bra nog för Emilia. Jag körde ut ur havet av fotografer och pressade tummen och pekfingret mot näsryggen medan jag försökte att lugna ner mig. Det fungerade inte. Jag var att as, det hade folk gjort klart för mig. Men den sista jag ville vara det mot var Emilia.
Ändå satt jag här nu, sen till vår dejt. Vilket bara bevisade att vad folk sa var rätt. Hon skulle säkert inte ens bli arg, vilket bara gjorde saken värre. Jag drämde till ratten och svängde sen ut på motorvägen, lite för fort, i ett försök att köra ifrån min egen frustration.

När jag kom hem till Emilia hade inte åskmolnen lättat över mig. Jag såg henne strosa omkring i huset och plocka i ordning, hon såg inte att jag hoppade ut ur min bil och sparkade iväg en sten så hårt att den slog mot väggen på hennes hus. Hon såg inte den stora sucken som lämnade min bröstkorg och fick axlarna att landa på plats. Jag försökte skaka det av mig, men tanken lämnade mig aldrig. Hon förtjänar bättre än mig. Jag gick in i hennes hus, utan att knacka, och när jag klev in i hallen stack hennes nyfikna ansikte fram i dörröppningen.
”Hej där” log hon och gick fram till mig.
Vi lade armarna om varandra, men hann inte längre då hon rynkade ihop sin panna.
”Vad är det?”
Jag skakade på huvudet och försökte få henne att tänka på annat genom att pussa henne.
”Mhm” protesterade hon och kollade på mig igen. ”Harry, vad är det?”
Jag släppte taget om henne och gick in i vardagsrummet. När jag hade slagit mig ner i soffan stod hon kvar i dörröppningen med armarna i kors.
”Förlåt att jag är sen” suckade jag.
”Det gör inget.”
”Jo, det gör det... Emilia-”
”Det gör inget” upprepade hon, denna gången en aning mer bestämt. ”Jag lovar.”
”Det bara-”
”Ja?”
”Du är alldeles för bra för mig” sa jag och andades ut ett irriterat skratt. Rösterna ropade fortfarande i mitt huvud.
”Säger vem?”
”Alla säger det Emilia. Alla tycker det.”
”Nej det gör dem inte” sa hon emot och satte sig ner bredvid mig. Hon var jättefin, som vanligt, i ett par vanliga blå jeans och t-shirt. Det enklaste passade henne, och hennes hår låg mjukt i en slarvig fläta över hennes axel.
”Det säger väl en hel del om att de ropade att jag var försenad till att se dig, och att jag faktiskt är det?”
”Vad pratar du om?” skrattade hon. ”Vem är 'de'?”
”Alla jävla paparazzis” sa jag högt och reste mig upp ur soffan. ”Bara att du inte kastar dörren i mitt ansikte för att jag är försenad är-”
”Det är ju lite väl överdrivet...”
”Du förstår vad jag menar.” Jag drog mina händer över håret och gick omkring på golvet.
”Nej det gör jag inte...”
”Jag visste att det skulle bli såhär.”
”Hur har det blivit Harry? För jag förstår inte vad det är som har hänt som får dig att tveka på allt. Vi har bara kul tillsammans, och det är inte någon annans ensak att kommentera det. Så snälla säg mig, hur har det blivit?”
”Att jag konstant får höra att du inte borde dejta mig. Att du är för bra för mig.”
Hon skakade på huvudet och reste sig upp ur soffan.
”Jag tror jag ska gå och lägga mig” mumlade hon. ”Stanna över natten om du vill, annars kan du väl se till så att dörren låser sig efter dig.”
”Okej.”
Helt plötsligt var vår middag ute inställd, och jag hade ingen aning om hur vi hade hamnat här. En suck från Emilia fyllde tystnaden i rummet innan hon upprepade mitt ord för att avsluta konversationen och för att avsluta kvällen.
”Okej.”

Det var kort, men det är vad jag har att ge er. :)

Roux

Hej alla :)

Det kommer upp ett kapitel ikväll, men det är kort. Tänker mig att det är bättre än inget! Ska få mat i magen och njuta lite till av min söndag, sen laddar jag upp det till er :)

23 november

Hej på er! Vill bara kika in och säga att det inte blir något kapitel idag. Det har hänt lite grejer som håller mig ur form, och ovanpå det har jag någon slags infektion i kroppen så jag har feber och hosta. Jag ska försöka och se om jag orkar skriva idag, men annars hoppas jag att ni vet att det dyker upp så fort jag är klar. 

Jag vet att ni hade förstått bättre om ni fått reda på vad som har hänt, men jag blir aldrig så privat på bloggen. Så därför hoppas jag att ni kan respektera att när jag säger att jag inte orkar skriva, så är det sant och inte en ursäkt för att jag inte vill. 

Kram på er! Hoppas ni har en mysig söndag. 

Kapitel 23 - Roux

Tidigare:
När dörren stängts kollade jag bort på Harry och räknade inte med min reaktion som kom härnäst. Så fort jag nått fram till hans famn började axlarna på mig skaka.
”Du...” började han lugnande och lät all irritation rinna av honom. ”Allt är okej nu ju.”
”Ja” grät jag men kände fortfarande obehaget av Nicks blick när den uppenbarade sig på min näthinna.
”Emilia” mumlade Harry mot mitt hår. ”Han är inte värd dina tårar.”
När jag mötte hans blick svepte han med sin tumme under mitt öga. Bara att kolla på honom gjorde mig lugn. Aldrig hade jag trott att han skulle ha denna inverkan på mig.
”Gråt inte” bad han och kollade på mig med plågat ansikte.
Jag tog ett djupt andetag och försökte le mot honom. Han skrattade och strök mig över kinden.
”Det där... kan ha varit det fattigaste jag någonsin sett till ett försök till ett leende.”
Tystnaden spred sig mellan oss för en liten stund när han fäste en hårslinga bakom mitt öra.
”Stannar du?” frågade jag honom.
”Självklart.”

 
Väckarklockan störde min sömn, högt och tydligt. Jag grimaserade och rullade över till sidan men slutade med att snabbt sätta mig upp när jag kände en kropp bredvid mig. Harry låg och sov tungt på magen med munnen öppen och ett ljud jag inte visste var en vanlig andning eller en snarkning. Han såg varm ut, och det var kanske inte konstigt med tanke på att han var fullt påklädd. Jag kastade mig tillbaka i sängen och mindes tillbaka på gårdagskvällen när Nick hade svängt förbi. En hand letade sig ut från min sida och började stryka Harry lätt över armen. Han rörde på sig en aning och öppnade upp ett öga.
”Godmorgon” sa han med mörk röst.
”Morgon” svarade jag och vände mig över till sidan.
”Har du sovit gott?” Han gnuggade sitt ansikte i sina händer och gäspade stort.
”Mm, har bara sovit för lite.”
”Varför har du ett alarm satt innan solen har gått upp Emilia?”
Jag ryckte på axlarna men erkände snabbt. ”Hade nog försökt intala mig själv att sticka iväg och träna innan jobbet.”
”Vad är klockan?”
”Sex.”
”Sex?!” upprepade han högt. ”Inte acceptabelt. Lägg dig ner och somna om.”
”Har du inte någonstans du ska vara idag?”
”Ouch” skrattade han. ”Försöker du bli av med mig?”
”Nej det vet-”
”Du vaknar och ser hur ful jag är i dagsljus och ångrar allt vi gjorde igår.” Han höjde ett roat ögonbryn åt mitt håll.
”Allt vi gjorde igår?” frågade jag honom förvirrat och undrade om jag hade missat något. När han sprack upp i ett leende förstod jag att han skämtade. Jag kastade en kudde mot hans huvud men såg honom fånga den i sista sekund innan den landade. En bekväm tystnad spred sig mellan oss och han slöt ögonen igen.
”Tack för igår.”
”Du behöver inte tacka” sa han tyst och mötte mina ögon.
”För Nick menar jag...”
Han log. ”Det förstod jag. Men skitstövlar som honom behöver få höra något sådant lite då och då, så hade det inte kommit från mig hade han fått höra det från någon annan.”
”Ja, det är kanske sant.”
”Du behöver bättre än honom.” Han såg besvärad ut när han pratade, och jag kunde inte sätta fingret på vad känslan under uttrycket var.
”Jag hade kunnat hantera honom själv dock.”
”Det tvivlar jag inte en sekund på Emilia” skrattade han. ”Du kan ha ett väldans humör när det behövs.”
”Det säger du?” Han nickade och rullade över på rygg. ”Vad tänker du nu på?”
”Om jag säger såhär-” började han och smackade lite med läpparna. ”-så trodde jag inte du ville prata med mig igen efter din fest.”
”Jag gjorde ju det” skrattade jag. ”När du var på mitt jobb.”
”Om du vill kalla det för prata, så visst.” När han vred på huvudet för att kolla på mig log han bara stort.
---
En vecka tidigare
Dörren till kontoret flög upp framför mig och jag hoppade till för smällen när den nuddade vägen bakom.
”Hoppsan” sa jag snabbt och kollade på vår receptionist. Hon skrattade bara åt mig och önskade mig en god morgon.
”Du vet i alla fall hur man gör en entré Emilia!” ropade hon efter mig och jag vinkade slött med handen över axeln innan jag gick längre in i röran som kallades måndag.
”Godmorgon” log jag och slog mig ner. Kyna som satt vid sitt skrivbord mitt emot svarade inte mig. Jag upprepade mig själv och kollade på hennes koncentrerade min. ”Godmorgon!”
”Oj! Hej!” sa hon när hon hade uppfattat att jag slagit mig ner. ”Hur har din helg varit?”
”Bara bra tack. Själv?”
”Jag mådde inte bra i söndags.” Vi skrattade och tänkte tillbaka på festen hemma hos mig i helgen. Hon mindes tillbaka till alla de drinkar hon fått i sig, mina tankar var på annat håll. ”Jag låg i sängen hela dagen igår med sällskap av en hink.”
”Du tåler ju ingenting...”
”Ey! Förolämpa inte en irländare sådär” sa hon och bredde på sin dialekt ännu mer. ”Men nu kan vi inte prata helg. Det borde vara förbjudet på måndagar.”
Jag lutade mig tillbaka på stolen och smuttade på min kaffe jag hämtat upp på vägen medan hon fortsatte prata.
”Man har fyra-fem dagar kvar till nästa och det gör det väldig svårt för mig att jobba.”
”Fokusera nu Kyna” skrattade jag. ”Vad ska vi göra idag?”
”Morgonmöte, du och jag har intervju med någon jag inte kommer ihåg vem det var och du ska välja ut en bild jag fotat för en artikel du har skrivit.”
”Okej” nickade jag och var nöjd över hur dagen verkade bli. Jag satte ner mitt kaffe och drog händerna genom mitt hår. Det började bli långt och svårt att hålla reda på när det var nedsläppt. Snabbt drog jag upp det i en hästsvans och brydde mig inte om att kolla i närmsta spegelblanka yta för att se hur det hade blivit.
”Påminn mig om att springa ner på trean och hämta-” Jag fastnade mitt i meningen av ett mail jag fått på datorn av min chef.
”Hämta vad?”
”Jag kommer inte ihåg” suckade jag och sjönk ihop på stolen. ”Jag ska ner dit och hämta något av Jessica i alla fall.”
”Rekommenderar dig dock till att ta hissen.”
”Varför?”
Hon böjde sig ner under bordet.
”För som jag misstänkte- har du klackar på dig och senast du hade det fick du sy tre stygn efter att du sprungit upp en våning.”
Vi skrattade och jag skakade på huvudet. ”Det var uppåt jag skulle då, detta är neråt.”
”Bara ta hissen Emilia. Och gör det nu innan mötet.”
Jag reste mig upp och borstade av mina blå jeans. ”Okej.”
”Oj, det var lätt.”
”Vad?” skrattade jag och började gå därifrån.
”Det brukar inte vara så lätt att säga till dig vad du ska göra!”
Jag tryckte på hissknappen och väntade medan Kyna skrattade vidare i bakgrunden med en av våra kollegor. När dörrarna öppnades trodde jag att jag tappade andan för några sekunder. Harry stod lutad bak mot väggen och såg avslappnad ut som vanligt. Jag svalde en hård klump i halsen och klev in för att ställa mig bredvid honom.
”Lika färgglad som alltid ser jag” muttrade jag åt honom och kollade på hans leende.
”Du gillar mig i helsvart Emlia.” Han vände sig åt sidan för att kolla på mig. ”Jag gillar de där skorna.”
Som svar stod jag tyst. Jag vet inte ens om jag lyssnade på honom när han pratade. Harry lade en hand på min arm och granskade mig.
”Är det bra med dig?”
Jag gav honom en snabb blick från ögonvrån och slapp ut en liten suck innan jag pratade.
”Jodå.”
”Säkert?” Han såg orolig ut när jag mötte hans ögon och med en snabb rörelse klickade han på stopp-knappen så vi stod stilla. Jag kände hur jag blev sur för att han försökte få mig att tro att han brydde sig och fick igång hissen igen. När dörrarna öppnades hindrade han mig från att snabbt gå därifrån.
”Emilia” bad han. ”Vad är det?”
”Inget.” Jag smällde på ett leende som inte nådde mina ögon. ”Vad gör du här?” Att ställa den frågan hade inte slagit mig förrän nu.
”Jag ska bara in och lämna några grejer från skivbolaget. Sen ska jag iväg och tatuera mig.”
Han smällde handen mot dörren så att den hindrades från att stängas för att fortsätta vår konversation.
”Du tycker att du behöver fler eller?”
Efter den meningen gick jag långsamt därifrån med ansiktet vänt mot honom. Jag mötte hans blick mellan de silvriga dörrarna och konstaterade jag inte kunde läsa av mer än att han såg besviken ut.  
---
”Vilken tatuering var det du skulle göra?”
Han rullade närmre mig i sängen och kollade på mig.
”Det kan jag visa dig sen. Varför var du sur?”
”För du hade varit en skitstövel.”
”Det vet jag.” Han bet sig fundersamt i läppen och reste sig sedan upp snabbt. Han tog på sig sina skor som stod vid sidan av sängen och kollade på mig. ”Jag ska sticka, jag hör av mig.”
När jag hörde ytterdörren stängas där nere vred jag ihop ansiktet av förvirring. Vad var det som precis hände?

Det var med en stor suck jag satte mig ner bredvid Kyna efter morgonmötet på jobbet. Men det var inte på grund av den upptagna arbetsdagen vi hade framför oss.
”Var kom den ifrån” skrattade hon men slutade när jag blängde på henne. ”Vad är det?”
”Nick kom hem till mig igår.”
Kyna lutade sig tillbaka med munnen öppen i förvåning.
”Du måste skämta med mig.”
Jag skakade på huvudet och drog hela berättelsen för henne.
”Och Harry var där och skyddade dig...” Hon sa det med så mjuk röst att jag började skratta lite.
”Skyddade och skyddade... Han var där för att hjälpa mig kasta ut honom.”
”Jaja” skrattade hon. ”Så när kan jag få gå på dubbeldejt med er två?”
”Med dig och Nathan?” Hennes ansiktsuttryck föll till marken och jag skrattade för att sedan byta samtalsämne. ”Nja tack, det får nog dröja. Ska jag följa med dig hem efter jobbet?”
Hon harklade till och rätade på sig i stolen.
”Ja, det kan du göra.” Snabbt ändrade hon sig. ”Eller.. kom förbi runt sex-sju tiden istället.”
”Okej” tvekade jag och försökte läsa av henne vad hon sysslade med.
”Jag kommer nog inte vara hemma efter jobbet. Måste handla lite mat och så.”
”Du vill inte att jag ska följa med?”
”Nej!” sa hon snabbt.
Jag skrattade och höll med, hennes reaktion var konstig men jag hade en mail på över hundra mail som behövdes en genomgång. Jag hade tid nog att intervjua min vän ikväll över middagen vi hade bestämt.

Dörren framför mig var stängd och jag trampade otåligt mot marken allt eftersom jag blev mer och mer våt om kläderna för det engelska regnet.
”För i helvete Kyna” muttrade jag och ringde ännu en gång på porten till hennes hus.
”Hallå?” brusade det till i högtalaren.
”Öppna dörren!”
Hon lade på med ett skratt och kort därefter hörde jag ett klick i dörren. Jag tog två trappsteg i taget, försökte lura kroppen att de tre trapporna upp inte skulle bli något problem. Ändå när jag ställde mig framför hennes dörr in till lägenheten så var andningen allt annat än lugn. Jag knackade på och väntade på att hon skulle öppna. När hon slog upp dörren hade hon redan hoppat i myskläder och tvättat av sig sitt smink. Jag blev genast avundsjuk när jag kände mina egna kläder sitta tajt med det kalla regnet uppslukat av tyget.
”Det regnar ute” konstaterade hon roat.
Jag gav henne en mindre roande blick. ”Det säger du inte?” Med blöta händer höll jag upp något som tidigare varit ett paraply. ”Det blåser också.”
Hon skrattade. ”Jag ser det med. Kom in och värm dig, jag är snart klar med maten.”
”Du är en ängel!” Jag trampade av mig skorna och klev in i min tillfälliga bostad. Hon hade med vana händer inrett varenda vrå av den ganska lilla lägenheten, fått alla små skrymslen att utstråla Kyna på det sättet bara hon kunde. När dörren bakom oss gick upp vred jag automatiskt på huvudet och försökte lägga ihop ett och ett. Niall kom ut i endast handduk, han stelnade till när han såg mig och blev stående med sina shorts i handen. Jag kände hur jag själv blev alldeles stilla och stirrade på honom.
”Du?” Vi båda sa orden samtidigt till varandra. Jag vände mig sedan mot Kyna. ”Han?”
Det enda som kom ut ur hennes mun var ett ljud. ”Ehe.”
”Är ni... liksom...?” Jag pekade mellan dem med ett finger. ”Nathan?”
”Nope. Niall.”
”Ja, jag vet vad han heter” grymtade jag. ”Jag menar... Wow.” Jag skrattade. ”Jag kan skriva en artikel om det här, så bra är det.”
”Det blir en rätt bra rubrik” medgav Kyna skämtsamt.
Niall tog ord för första gången på länge. ”Kan ni sluta prata som om jag inte är här? Jag vill inte att det här står i tidningen imorgon!”
”Oroa dig inte. Emilia är snäll.”
Niall fnös och log retsamt åt mig. ”Det är inte vad Harry sagt.”
”Det finns inget som kommer ur hans mun som är sant.”
Plötsligt verkade Niall komma på att han stod i hallen tillsammans med oss i bara handduk. Han harklade sig och viftade lite med handen.
”Jag ska nog gå och ta på mig kläder.”
”Gör så” log Kyna.
Så fort dörren stängts om honom slog jag till min kompis över huvud.
”Fråga inte” var hon snabb med att säga.
”Men ni...”
”Det är lite komplicerat att förklara, men jag lämnade Nathan för några veckor sedan för... ja.”
”För Niall?” gissade jag. ”Och det känns?”
”Rätt. Mer än rätt.”

Asså ååååh var det någon mer än jag som var och kollade på Ed Sheeran i onsdags? Jag grät kan jag ju säga...haha! Han är ett geni, mycket mer finns det inte att säga. Blev dock lite sur på recensionen han fick i Aftonbladet där det stod att det var bra, men att man saknade ett band?? Varför i hela friden går man på en konsert med Ed Sheeran om man vill se ett band? Nåja.

Hoppas ni tyckte om kapitlet :)
 

Kapitel 22 - Roux

Tidigare:
Det stor ett extra par skor i min hall, det var det första jag noterade när jag kom in i hallen med Niall i släptåg. Vi hade kollat på bio och sett en thriller, så jag blev lite skakis när min hjärna började spöka. Tills jag hörde röster inne i lägenheten, den ena tillhörde tack och lov Emilia och den andra var en ung kille. Jag kände igen den rösten och Niall höjde förvånat på ögonbrynen när han också hörde den. Vi hängde av oss och kikade fram bakom dörrposten som ett par tomtar.
Harry och Emilia satt i min soffa. Emilia med händerna i knäet och ryggen emot oss, Harry vänd mot henne med ena armen över soffryggen och hans hand alldeles intill hennes utsläppta hår. De pratade med varandra, men jag uppfattade inte orden.
Niall harklade sig bakom mig. ”Hej.”
Båda vände sig mot dörren, Emilia log. ”Hej där. Var filmen bra?”
”Läskig.” rättade jag. ”Har..eh..ni ätit?”
”Nej.” Emilia tittade på klockan. ”Vi glömde det.”
”Vill ni ha? Jag tänkte laga biffar.” Niall höll upp påsen med varor vi handlat på affären. ”Det finns så det räcker till alla.”
Emilia vände sig mot Harry med frågande min. Han nickade. ”Gärna, tack.”
”Okej, då fixar vi det.” Jag gick före in i köket och Niall följde efter, jag hann se honom byta ett leende med Harry.
”Vad var det om?” frågade jag nyfiket.
”Inget särskilt” sa han och ställde ned kassarna. ”Skivar du löken?”

 
”Godmorgon Emilia” sjöng Kyna.
Hon stod lutad mot dörrkarmen med en kopp te mellan sina händer och jag kunde se röken leta sig upp från den mot taket.
”Mhm godmorgon...” mumlade jag. ”Vad är klockan?”
”Snart halv nio.”
Jag kastade mig tillbaka i min preliminära säng och protesterade med ett ljud.
”Varför väckte du mig?”
”Du måste packa ihop dina grejer idag.”
”Just det...”
”Du hade inte glömt att du får ditt hus idag, eller?”
”Nej då.”
”För det hade varit förståeligt om du hade glömt det. Jag menar, du har säkert mycket annat att tänka på just nu.”
”Var tyst Kyna” skrattade jag och svängde benen över kanten på bäddsoffan.
”Blev det sent igår eller?”
”Nja.”
”Nja? Om jag inte misstar mig hörde jag dig stänga dörren om Harry vid klockan tre inatt.”
”Ja, det gjorde du kanske” skrattade jag. ”Jag tror jag måste...” Jag kollade mig omkring i rummet och försökte hitta allting jag behövde. ”Jag måste nog sticka direkt om jag vill se så att flyttgubbarna lyckas få med sig allting. Du kommer fortfarande inte hjälpa till om jag har förstått dig rätt?”
”Nej... Ring in Finley istället.” Hon smuttade på sitt te och log finurligt.
”Du är så lat” retade jag henne och satte snabbt upp mitt hår i en knut innan jag tog mig ut till badrummet för att göra mig i ordning.
”Du borde vara tacksam Emilia som har låtit dig stanna här!” ropade hon efter mig och jag skrattade innan jag stängde dörren om mig och vände mig om mot spegeln. Trots den lilla sömn jag fått under natten var ögonen pigga och kinderna färgglada. Jag hoppade till för en duns mot dörren.
Du får inte bli sen!

Jag stod böjd över mina ben och skrattade så hårt att magen värkte. Finley kom in genom dörren med en flyttlåda, hennes ansikte rött och håret rufsigt för all ansträngning hon fått bjuda till med på min flyttdag.
”Går det bra?” frågade jag henne och skrattade återigen.
”Det hade nog gått bättre om du hade velat hjälpa mig.” Hon muttrade och spillde ur sig några svordomar när lådan nådde golvet. ”Tack Emilia, verkligen!”
”Ingen fara” flinade jag och klappade henne tacksamt på axeln. ”Du hjälper mig packa upp i köket va?”
”Vad är klockan?” började hon och lyfte sin arm för att få svar på sin fråga. Det var bara det att jag kände min bästa kompis tillräckligt väl för att förstå att det var en manöver för att få smita härifrån.
”Åh nä” skrattade jag och bar in en låda i köket med tallrikar. ”Du kan väl stanna?” Jag putade en aning med underläppen och lade huvudet på sned.
”Bara för att du är så förbaskat söt Emilia.” Hon var ironisk men jag slängde en puss åt min kompis och pekade sedan på en låda hon skulle bära in. ”Du kunde ju åtminstone undvikit att ta med dig betonggolvet till huset...”
”Jag förstår absolut inte vad du menar” log jag och började sätta upp vad jag ville ha i skåpen. Efter några minuters av tystnad tog Finley till orda men blev genast avbruten av ringklockan.
”Säkert någon granne som vill välkomna mig” skämtade jag och tog mig ut till hallen. När jag slog upp dörren stod Harry där. Han lutade sig mot dörrkarmen och log åt mig.
”Hej” sa jag och matchade hans leende.
”Jag hörde ett rykte att det skulle ha flyttat in en ny tjej i området så jag tänkte komma hit och välkomna henne.”
”Vem säger att det är hon som har öppnat dörren?”
”För en liten fågel viskade i mitt öra att det skulle vara du.” Han tog ett kliv närmre mig och svepte armarna om min midja. ”Du ska med mig ut på middag.”
När ett skri hördes bakom oss släppte han taget och såg skärrad ut tills han såg att det var Finnie.
”Emilia!” skrek hon och skyndade fram till oss. När hon insåg att hon hade blivit lite för exalterad slog hon på ett leende. ”Du sa inte att du skulle få gäster?”
”Nej” tvekade jag och sneglade på henne. ”Det visste inte jag heller.”
”Om jag får ge dig ett tips Harry?” Han nickade åt henne. ”Stick härifrån medan du kan. Annars lurar hon bara in dig till att packa upp.”
”Tack för hjälpen” sa jag ironiskt. ”Jag ska komma ihåg detta tills du ska flytta.”
”Äh då har vi ju den här som kan hjälpa till med sina muskler.”
När vi båda kollade på Harry såg han förvirrad ut. ”Hur hamnade jag i det här?”
Finnie skrattade och pussade mig på kinden och försvann sedan snabbt därifrån. Tystnaden spred sig genast i min hall och jag vinkade till mig Harry så att han kunde komma in. När jag skulle stänga dörren stod han precis bakom och fångade upp mig med en arm runt midjan.
”Var ska du?” sa han och skrattade lågt i mitt öra.
”Stänga dörren... Om det är okej?”
Han skakade på huvudet och jag tyckte att jag såg ett leende leka i hans mungipa. Jag kollade upp på tofsen han satt upp sitt hår i och skrattade.
”Skratta inte åt min frisyr Emilia.”
”Hur vet du att det var det jag gjorde?”
Han ryckte på axlarna. ”En känsla jag hade bara.”
”Tänk om du hade fel då?”
”Det har jag inte.”
”Jo” log jag.
”Vad var det du tänkte på då?”
Jag skakade på huvudet och gick in i köket igen med honom efter mig.
”Du tänker inte berätta för mig alltså?”
”Nä, har inte lust” sa jag lätt och packade upp de sista glasen.
”Okej, då kan du följa med mig ut på middag istället.”
”Nu?” Han nickade. ”Men jag har inte rätt kläder.”
”Gå upp och byt om. Jag väntar” sa han och log stort medan han slog sig ner på en av mina stolar. ”Du har tjugo minuter på dig.”
Långsamt tog jag mig ur köket, och när jag nådde trappan ropade jag ner till honom:
”Jag tar den tid jag behöver på mig! Där är lite frukt någonstans du kan knapra på så länge...”
Så fort jag kom upp i sovrummet såg jag min mobil hoppa till på en av mina flyttlådor. Jag tog upp den i hopp om att det skulle vara vilken annan människa på jorden förutom den som faktiskt smsat mig. Nick.
”Grattis till det nya huset Mills... ”
Med äcklad känsla i magen raderade jag smset, lade ner mobilen igen och lämnade den där medan jag gjorde mig i ordning. Orörd och som om smset aldrig hade trillat in.

Harrys perspektiv
”Jag kommer ner snart Harry!” ropade Emilia från ovanvåningen.
Jag undrade om hon ens hittade grejer i alla lådor hon hade fått flyttade hit idag. Nacken började värka från golvet där jag satt. Jag hade slagit mig ner i hennes hall, precis framför trappan, redo för att fånga upp henne så fort hon var klar och kom ner.
”Det är lugnt” skrek jag tillbaka och tog upp min mobil för att spendera tiden med ett roligt spel. ”Jag kommer bara hinna svälta ihjäl tills dess. Men det är lugnt. Du kan skriva en bra artikel om det. Kanske till och med få ta ett foto på min kropp. Kanske kan du få det att se ut som om jag dog naken så får ni ännu fler läsare.”
Jag hörde henne skratta och vände upp blicken när det nådde mina öron. Hon kom gåendes ner för trappan med sina klackar i handen, och jag kände hur munnen ville forma ett leende när jag insåg att jag hade redan sett henne i de här kläderna en gång innan. Första gången jag sett henne på klubben med Finley, den gången jag inte hade fått köpa en drink till henne.
”Wow” andades jag och ställde mig upp på fötter. Hennes hår låg mjukt över axlarna och jag kollade på hennes leende när hon balanserat tog på sig skorna. Helt plötsligt var hon i höjd med mig. ”Wow” upprepade jag.
Emilia log och drog en hand genom sitt hår. ”Du har redan sagt det.”
”Redo?”
”Nej.”
Jag kollade förvirrat på henne. ”Inte?”
Hon pressade snabbt läpparna mot mina och lät mig inte hinna reflektera vad som hände förrän hon gick ut ur huset och mot min bil. När hon stod framför den vände hon sig om med ett leende och upprepade min fråga.
”Redo?”

Emilias perspektiv
”Tack för middagen...” mumlade jag och klev upp på trappavsatsen framför min dörr. Harry kom och ställde sig nära mig, tillräckligt för att kunna lägga armarna om mig. Han tittade in i mina ögon  när vi stod där i tystnad, och antagligen när vi båda tänkte på kvällen. Vi hade kämpat oss igenom en trerätters och hade nu återvänt hem till mig för att säga godnatt, förutom det att vi båda visste att ingen ville att kvällen skulle sluta här. Huset var fortfarande tomt, och kanske lite för stort för mig att vänja mig vid såhär på kvällen och jag ville be om hans sällskap. Fast jag kanske inte riktigt vågade. Flera gånger under kvällen hade det slagit mig att han faktiskt var yngre än mig, men att han ändå pratade om grejer i livet som om han levt det dubbla. Han var lugn, humoristisk, charmig och allt där mellan. Var inte rädd för att visa känslor, kanske en arg blick om maten inte stämde, ett skratt om någon skämtade eller en blinkning med ena ögat om han gav mig en komplimang.  
”Vill du komma in?” Jag pratade snabbt under andningen och undrade om han hade uppfattat min fråga. Som om han märkt min reaktion log han samtidigt som han nickade och lät mig gå före för att öppna dörren. Jag tog fort av mig mina skor och njöt av att känna det platta golvet under mina sulor. Hans mobil bröt tystnaden och han kollade på skärmen.
”Är det OK om jag...?” Han viftade lite med mobilen och förklarade att det var jobb.
”Javisst! Gå upp där uppe om du vill.”
Harry lade mobilen mot örat och svarade, men stannade halvvägs upp i trappen.
”Känn ingen press att behålla kläderna på tills jag kommer ner igen...”
”Bara gå upp och ta ditt samtal” skrattade jag och fortsatte in mot vardagsrummet. Den enda möbeln jag hade här inne, förutom de torn av flyttlådor, var min soffa som just nu, inte kunde se mer inbjudande ut. Precis när jag slagit mig ner plingade det på dörren och jag suckade högt för ansträngningen att resa mig upp. När dörren slog upp och in i väggen kände jag hur jag försökte fånga upp den igen med en famlande hand vid min sida. Helst hade jag velat stänga dörren direkt, men personen tog ett stort kliv in i min hall med sin koncentrerade blick.
”Nick” sa jag stumt och kollade upp på honom.
Han tappade sin hållning när axlarna föll ner med sin tunga suck.
”Emilia-” började han. ”Jag måste få prata med dig...”
Jag ställde mig med armarna i kors och såg honom stänga dörren innan han slängde sin kavaj han hållit i händerna åt sidan och ner på golvet. Jag visste att jag skulle ha svarat på hans sms, kanske hade han inte fått idén att dyka upp här, bara för att få prata med mig. Jag hade tusen gånger hellre hanterat honom via en skärm än i verkligheten.
”Jag vill inte höra det.”
”Du måste lyssna på mig” insisterade han med och ställde sig närmre mig. ”Jag vill ha dig tillbaka Emilia.”
”Det kan du inte.”
”Säg inte sådär” sa han uppgivet. ”Du kan inte bestämma det där.”
”Det kan jag bestämma precis hur jag vill Nick. Det spelar ingen roll-”
”Alla våra planer då? Du har alltid sagt att du vill att vi skulle skaffa familj. Vi hade kunnat bo här i detta huset...” Nick såg förstörd ut där han stod framför mig. Han tog tag i min arm och släppte inte taget när han hörde Harrys steg i trappan. När han såg vem det var höjdes hans ögonbryn till skyarna och väste mellan tänderna för att inte störa Harrys telefonsamtal jag snart visste skulle avslutas.
”Han? Är du seriös Emilia? Du tror att han kommer kunna-” Nick skrattade irriterat och brydde sig inte om att Harry var på väg ner mot oss. ”Han kommer aldrig kunna ge dig det jag kunde. Det jag gjorde. Han är inget mer än en looser Emilia.”
”Du har bara dig själv att skylla Nick!” sa jag högt och försökte slita mig ur hans grepp. ”Det var du, inte jag som förstörde precis allting när du valde att bjuda in den där rödhåriga bruden i vår säng.”
”Vad händer?” Jag vände mig om och mötte Harrys blick.
”Det behöver du inte bry dig om” sa Nick och försökte fånga min uppmärksamhet. ”Emilia” bad han. ”Gör inte såhär.”
”Gör inte vadå?” frågade Harry och ställde sig vid min sida. Han kollade ogillande ner på handen Nick fortfarande hade om min arm, men lät det vara för stunden. Hans ögon var mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Hon kastar bort de vi hade... för dig” sa Nick med avsmak vid betoning av det sista ordet.
Harry ställde sig närmre honom.
”Bara det faktum att du-” Harry pausade sig själv och klämde ihop käken.
”Vad?”
”Hon förtjänar bättre än vad du någonsin har varit för henne. Och att du-”
När jag lade en hand på Harrys arm kollade han snabbt ner på mig. Hade jag befunnit mig inuti hans huvud nu hade jag hört honom räkna till 10 för att lugna ner sig själv.
”Jag får be dig att gå.”
”Du kan inte säga åt mig vad jag ska göra” protesterade Nick.
”Stick.”
Tystnaden fyllde hallen när jag såg Harry svepa förbi vår ovälkomna gäst och öppna dörren åt honom. En tydligt gest som Nick inte verkade greppa.
”Gå. Härifrån.” Harry greppade tag i Nicks arm och pressade ut honom genom dörren. När mitt ex tog sig klumpigt ner för trappstegen utanför mitt hus tog Harry hans kavaj och slängde den i hans huvud.
”Kom inte hit en gång till, okej?!”

När dörren stängts kollade jag bort på Harry och räknade inte med min reaktion som kom härnäst. Så fort jag nått fram till hans famn började axlarna på mig skaka.
”Du...” började han lugnande och lät all irritation rinna av honom. ”Allt är okej nu ju.”
”Ja” grät jag men kände fortfarande obehaget av Nicks blick när den uppenbarade sig på min näthinna.
”Emilia” mumlade Harry mot mitt hår. ”Han är inte värd dina tårar.”
När jag mötte hans blick svepte han med sin tumme under mitt öga. Bara att kolla på honom gjorde mig lugn. Aldrig hade jag trott att han skulle ha denna inverkan på mig.
”Gråt inte” bad han och kollade på mig med plågat ansikte.
Jag tog ett djupt andetag och försökte le mot honom. Han skrattade och strök mig över kinden.
”Det där... kan ha varit det fattigaste jag någonsin sett till ett försök till ett leende.”
Tystnaden spred sig mellan oss för en liten stund när han fäste en hårslinga bakom mitt öra.
”Stannar du?” frågade jag honom.
”Självklart.”


Glöm inte kommentera vad ni tyckte xx. Ha en trevlig söndag och kom ihåg att önska någon en bra fars dag :)
 

Kapitel 21 - Roux

Tidigare:
När Emilia lämnat rummet puttade jag snällt den blonda tjejen ifrån mig. Jag hade inte lagt hennes namn på minnet och var inte det minsta intresserad nu heller av att lära mig det. Hon kollade besviket på mig innan hon spillde ut drinken i mitt ansikte. Ett skratt lämnade min mun och jag drog handen genom mitt hår.
”Sorry babe” ropade jag efter henne.
”Smakar det gott?” frågade Niall mig när jag börjat smaka på drinken hon kastat i ansiktet på mig. Jag slickade mig om läpparna och skakade på huvudet med ett skratt.
”Jag gillar inte söta drinkar.”
Min kompis skakade på huvudet åt mig och började prata om något när Emilia klev in i rummet. Jag följde henne med blicken när hon så smått började plocka undan tomma muggar. Hon såg trött ut när hon knöt ihop en sopsäck och slängde den ifrån sig. Innan hon lämnade rummet mötte hennes blick min och det sög till i magen på mig. Det var som om förra helgen aldrig hänt.
”Harry, hörde du vad jag sa?”
”Hm, sa du något?”
”Inget” skrattade Niall och skakade på huvudet.
Jag klämde mig över näsryggen med tumme och pekfinger, suckade högt och lutade mig tillbaka mot väggen.
”Är allt okej?”
”Det var en bra fråga.”
”Jag kan ställa fler om du vill” skämtade han. ”Vad är det med dig?”
”Jag vet inte” suckade jag trots att jag redan visste svaret.

 
Mitt i natten vaknade jag av ett avlägset ljud. Efter att ha sovit på Kynas bäddsoffa de senaste två nätterna började ryggen värka och jag rörde på mig med stela rörelser. För ett tag i min dvala, trodde jag först att ljudet var från gatan utanför, men när jag såg min mobil lysa på soffbordet sträckte jag mig efter den och kollade på skärmen. Det sved i ögonen för det skarpa ljuset och det tog ett tag innan jag kunde fokusera på bilden. Inkommande samtal: Harry Styles. Jag tvekade en aning på att svara, gav klockan en snabb blick och la sedan den mot örat.
Emilia?” hann han säga innan jag väckt min röst för att prata.
”Mm?”
Väckte jag dig?
”Klockan är tre på natten...” Jag suckade. ”Så ja, det gjorde du. Vad vill du?”
Han började åma sig i telefonen och jag förstod kort därefter att han var full.
Nej, nej, nej” sa han. ”Det var inte meningen att jag skulle väcka dig.”
”Nej, men nu gjorde du det. Vad vill du?” Han mumlade något. ”Ut med det Harry. Jag ska upp om tre timmar.”
Varför så tidigt?” sluddrade han.
”Jag ska träna.”
Kommer du ha tajta byxor på dig?” Jag svarade honom med tystnad och kunde nästan svära på att jag hörde honom snubbla till i bakgrunden. ”Får jag komma hem till dig?
”Nej! Varför?”
Utbudet är inte så bra här i-” Han hickade. ”Här i stan ikväll så- jag tänkte, ville, önskade att du vill träffa mig och-
”Och göra vadå?” frågade jag honom argt. ”Vad gör du ens ute på en onsdag?”
Det är någons födelsedag någonstans i världen-”
”Så?”
Så då måste man fira!
Jag pratade så snabbt så jag visste inte ens om han hängde med i svängarna.
”Du kan inte tro att du kan... Vet du vad? Glöm det.” Jag skrattade till irriterat och satt nu upp i sängen med pulsen hårt bankande i bröstet på mig. ”Bry dig inte om att prata med mig mer. Äckel.”
Och med de orden lade jag på och lät det bli tyst i rummet. Lampan i taket tändes och jag ryggade tillbaka för ljuset. Kyna stod i dörröppningen och kollade undrande på mig.
”Är allt ok?”
Jag nickade och log. ”Det var bara Finnie” ljög jag.

Nialls perspektiv
Jag bytte en grimas med Louis när vi klev in i hallen till Harrys lägenhet. Det luktade alkohol och förklaringen fanns i vardagsrummet där det såg ut att ha varit fest, med massor av öl. Enda problemet var att det varit en enmansfest.
Louis skakade på huvudet. ”Helt otroligt.”
”Harry?” ropade jag.
Inget svar. Vi gick in i hans sovrum och synen vi möttes av var ingen vi inte sett förut. Harry låg avsomnad på sängen, ovanpå täcket och fortfarande klädd i skjortan och byxorna han haft på sig kvällen innan. På golvet invid sängen låg hans jacka och skor slängde i en slarvig hög. Jag kände det brista inom mig gick fram till sängen för att rycka i Harrys arm.
”Harry, upp med dig.”
Harry slog ut med armen och muttrade något i sömnen.
”Harry” sa jag.
”Försvinn” fräste Harry surt.
”Okej, nu räcker det.” Louis försvann ut ur rummet men var tillbaka på mindre än en minut, med en skurhink i handen. Fylld med vatten.
”Dags att vakna” sa han kort och tömde vattnet över Harry utan dröjsmål.
Harry for upp som ett åskväder och hostade medan han stirrade på oss i misstro. ”Vad sysslar ni med?” vrålade han ursinnigt.
”Vad sysslar du själv med?” frågade jag förbannat.
”Jag sov, men det gör jag inte längre!” svarade han surt.
Louis ställde ner hinken. ”Du måste rycka upp dig, kompis.”
”Och du borde hålla käft.”
Jag tog ett steg framåt men Louis grep tag i min axel. ”Lägg ner attityden Styles. Efter vad du gjorde mot Emilia i natt borde du vara väldigt försiktig med vad du säger nästa gång.”
”Vad pratar du om?” Harry torkade vattnet ur ansiktet.
”Kyna berättade om ditt samtal till Emilia” snäste jag och mindes Kynas min när hon berättat för mig. Det faktum att Kyna var en av Emilias närmaste vänner gjorde mig bara ännu mer rasande. Den här gången hade han gått över en gräns. Med råge.
Harry tittade bort. ”Jaså, det.”
”Ja det” inflikade Louis. ”Din idiot, vad tänkte du? Emilia är en grym tjej och du håller på att göra bort dig totalt.”
Jag nickade instämmande. ”Han har rätt. Du ser det inte ens själv.”
Han sa ingenting, istället stirrade han ner i marken. Det var inte ofta Harry Styles blev mållös och utan klyftiga svar. Så det verkade som om det vi sa faktiskt gick in.
”Jag svär Harry, en gång till, så är det slut” sa Louis och började gå mot dörren igen. ”Och ge fan i att bli så jäkla full, du blir bara en skitstövel.”
Jag tittade på Harry en sista gång, han sa fortfarande ingenting utan fortsatte att titta bort. ”Det är inte för sent att fixa det. Men du måste se till att visa vem du egentligen är och inte skitstöveln som ringde henne igår.”
”Jag vet att jag sabbar allting, alltid, okej!?” skrek han på oss och hindrade Louis från att kliva ut genom dörren. ”Hon är den enda jag någonsin har brytt mig om och jag ser mig själv förstöra det rakt framför ögonen på mig själv, inför alla!”
”Du är otrolig” sa Louis och skakade på huvudet. Han drog en långsam hand över sitt skäggstubb, det var tydligt att han var irriterad på Harry. ”Bara skärp dig, för i helvete. Det är inte svårt att vara snäll mot någon annan man tycker om. Hör av dig när du har växt upp Harry.” Med de orden försvann Louis ut genom dörren och när Harry mötte min blick skakade jag på huvudet och lämnade honom ensam i lägenheten.

Harrys perspektiv
Jag kollade mig omkring i bilen innan jag hoppade ur den, jag letade efter något jag inte mindes vad det var. Precis när jag stängt dörren bakom mig och låst den vände jag snabbt på klacken igen och fick rycka upp bakluckan. Jag tog upp blomman ur påsen för att se så de rosa blommorna inte hade skadat sig på vägen hit, och andades ut långsamt. Jag hade aldrig gått såhär långt, för någon. Jag var så nervös på mina steg över till porten att hade jag behövt sätta en nyckel i för att låsa upp hade jag inte kunnat på grund av skakiga händer. Jag mumlade för mig själv när jag försökte hitta lägenhetsnumret.
”52, 52, 52....” Snabbt tryckte jag på knappen och väntade på svar. Det dröjde inte länge innan Emilias röst hördes genom högtalaren.
”Hallå? ”
”Det är Harry.”
Högtalaren blev tyst och jag var rädd för att hon inte skulle släppa in mig. När det klickade till i dörren och jag lyckades öppna den pustade jag ut ett andetag jag inte ens visste att jag hållit inne. Jag tog trappsteg för trappsteg, förberedde mig mentalt på något jag egentligen inte visste hur jag skulle hantera. Jag hade aldrig känt så mycket ånger som nu. Jag äcklades av mig själv som hade ringt samtalet igår och förväntat mig att hon skulle släppa in mig.

När hon öppnade dörren kände jag min mun dras upp i ett leende, men jag höll blomman för mitt ansikte. Jag såg hennes blick genom bladen och tog genast ner den för att möta hennes gröna ögon. Hennes hår låg i en slarvig fläta över ena axeln och hennes grå kofta omfamnade henne på så sätt att jag önskade att det var mina armar.
”Hej” började jag.
Hon harklade och väntade på min fortsättning.
”Förlåt Emilia...”
Hon gav mig en uppgiven blick och jag bara visste att hon väntade att det skulle trilla ur någon spydig kommentar ur min mun, att jag inte menat att be om ursäkt.
”Jag vet inte varför jag ringde dig...” Jag stängde dörren bakom mig och klev längre in i Kynas hall med blomman fortfarande i min hand. ”Det-” Jag avbröt mig själv. ”Jag gör alltid såhär.”
”Hur då?”
”Förstör. För alla, för mig själv.” Jag drog min lediga hand över tofsen jag fått sätta upp mitt hår i och såg henne följa rörelsen. ”För dig.”
”Du har inte förstört något för mig.”
”Du pratar inte med mig, eller hur?”
”Sant.” Hon pausade och stirrade på mig. ”Men det är bara för att du är en skitstövel.”
Jag kände hur trötta mina ögon var och min hållning höll inte axlarna på plats som vanligt när jag skrattade åt hennes sanning.
”Kommer du ihåg första gången vi sågs ute?”
”Och du beställde en cosmopolitan till mig? Jo, det kommer jag ihåg.”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, när du stod utanför klubben med Finley.”
”Det kommer jag inte ihåg.”
”Du väntade på att hon skulle röka klart och stod såhär-” Jag imiterade hennes pose med armarna i kors och det ena benet bakom det andra. ”Du står alltid så, har du tänkt på det?”
”Det gör jag inte alls.” Jag kollade ner på hennes ställning och efter att jag gjort så ställde hon sig rakt efter att ha blivit påkommen.
”Förlåt Emilia. Det är inte mig att vara sån som jag har varit.”
”En jojo? En jäkla bergochdalbana?”
”Förlåt. Det är ju inte så att vi dejtar ändå.”
”Och ändå säger du förlåt.”
Jag stod tyst och tog in vad hon sa innan hon tog till orda igen.
”Du vet, jag uppskattar inte direkt hela den här katt och råtta leken Harry.”
Jag älskade när hon sa mitt namn. Hon hade bott i England i hela sitt liv men hennes 'R' blev ändå på något sätt lite franska när hon sa det. Jag log åt tanken och sträckte över blomman till henne. Hon tog emot den med sin ena hand och skrattade åt den en aning. Jag fäste en hårslinga bakom hennes öra och såg när hennes gröna ögon letade efter anledningen till varför jag var här i min blick.
”Du vet när du ringde mig och bjöd hem mig till fest?” Hon nickade. ”Tjejen i bakgrunden-”
”Jag vill inte höra det.”
”Det var min syster.”
”Åh...”
”Och du vet tjejen på festen hemma hos dig?”
”Mm.”
”Jag ville inte ha henne. Jag ville få dig att tro att jag-” Jag pausade mig själv och insåg att jag inte ville säga det.
”Vad?”
”Jag ville få dig att tro att jag inte tänkte på vår kyss varenda jävla dag sedan jag varit hemma hos dig. Ända sedan du stod utanför klubben, när jag försökte köpa en drink till dig, eller när du dissade mig på dansgolvet har jag inte kunnat sluta tänka på dig...”
”Harry-” varnade hon mig, men jag vägrade lyssna.
”Hur du rörde dig till musiken...” Hon skrattade åt min kommentar när jag lade en hand mot hennes kind. Hon slöt ögonen vid beröringen. Kvällen vi hade kysst varandra hade jag känt hennes hjärta springa iväg av den snabba pulsen. Nu var den tung och slagen kändes mot min bröstkorg när jag drog henne intill mig. Utan några fortsättande ord pressade jag mina läppar mot hennes och kände hur hennes kropp smälte mellan mina armar. Hon tappade blomman i golvet när jag mötte henne djupare i kyssen och försvann ner i känslorna. Jag kände hur jag trampade på blomman, men brydde mig inte. Huvudet snurrade när vi bröt kontakten och hon stirrade mig in i ögonen. Det jag precis hade känt såg jag i hennes blick. Och det skrämde livet ur mig att känna någonting vara såhär rätt.

Kynas perspektiv
Det stor ett extra par skor i min hall, det var det första jag noterade när jag kom in i hallen med Niall i släptåg. Vi hade kollat på bio och sett en thriller, så jag blev lite skakis när min hjärna började spöka. Tills jag hörde röster inne i lägenheten, den ena tillhörde tack och lov Emilia och den andra var en ung kille. Jag kände igen den rösten och Niall höjde förvånat på ögonbrynen när han också hörde den. Vi hängde av oss och kikade fram bakom dörrposten som ett par tomtar.
Harry och Emilia satt i min soffa. Emilia med händerna i knäet och ryggen emot oss, Harry vänd mot henne med ena armen över soffryggen och hans hand alldeles intill hennes utsläppta hår. De pratade med varandra, men jag uppfattade inte orden.
Niall harklade sig bakom mig. ”Hej.”
Båda vände sig mot dörren, Emilia log. ”Hej där. Var filmen bra?”
”Läskig.” rättade jag. ”Har..eh..ni ätit?”
”Nej.” Emilia tittade på klockan. ”Vi glömde det.”
”Vill ni ha? Jag tänkte laga biffar.” Niall höll upp påsen med varor vi handlat på affären. ”Det finns så det räcker till alla.”
Emilia vände sig mot Harry med frågande min. Han nickade. ”Gärna, tack.”
”Okej, då fixar vi det.” Jag gick före in i köket och Niall följde efter, jag hann se honom byta ett leende med Harry.
”Vad var det om?” frågade jag nyfiket.
”Inget särskilt” sa han och ställde ned kassarna. ”Skivar du löken?”


Berätta vad ni tyckte! xx
 

Vill ni ha ett kapitel ikväll?

Ska bara ut och gå med en vän och sedan laga mat till familjen men sen kan jag ge er ett? :)

Kapitel 20 - Roux

Tidigare:
Med de orden försvann hon in och lämnade mig kvar på gatan. Innan jag övervägde varför, tog jag upp min mobil och ringde Harry.
”Hallå?”
”Harry?”
”Ja, vem är det?”
”Emilia” sa jag med ett leende men förstod senare att han inte skämtade.
”Aha.”
”Vad-” Jag tvekade på mina ord. ”Vad hittar du på?”
”Inget speciellt, försöker sova” muttrade han. ”Själv då?”
”Klockan är åtta” skrattade jag. ”Är du trött?”
”Tydligen.” När jag stannade upp på min fortsatta promenad hem harklade han till på andra sidan luren. Jag hade ringt honom för att dela nyheterna om huset, men det verkade inte vara rätt tillfälle för att ringa. Det brände en aning bakom ögonlocken för hans kalla attityd. Hade jag inte känt igen hans mörka röst över telefon såhär hade jag börjat ifrågasätta om det verkligen var Harry jag pratade med. Det var definitivt inte den killen jag haft över i min lägenhet över häromdagen.
”Ville du något speciellt eller?”
”Nej” sa jag snabbt och drog tillbaka planerna på att berätta de goda nyheterna jag ville dela med honom. ”Eller jo- vill du komma över på fest på fredag?”
”Var?”
”Hemma hos mig.”
Han tystnade för en stund. ”Visst kan jag det. Det kommer många tjejer dit va?”
Jag hörde en tjej skratta i bakgrunden och jag lade genast på luren. Jag kände mig inget annat än dum för att ha trott att han ville prata med mig. Humörsvängningen han bjudit på var som att ge mig en whiplashskada.

 
 
Varje gång det ringde, knackade eller när dörren öppnades så slog jag en blick bort. Antingen för att springa bort och krama om de som anlänt, eller bara för att konstatera att de varit gäster som varit nere på gatan för en cigg. Jag stod i köket och smuttade på en drink jag hällt upp till mig. Under tiden hade mina kompisar ställt upp matbord för användning av klassikern beer pong. Denna gången när dörren flög upp klev killarna från One Direction in. Samtliga förutom den jag kanske mest ville se för att bekräfta för mig själv att han inte hade blivit en skitstövel. Jag klev upp mot dem och kramade om dem alla. Louis höll fortfarande greppet om mig när Harry klev in genom dörren och lät våra axlar snudda vid. Han kollade ner på mig för vår längdskillnad och smällde av ett leende jag inte kunde läsa. Det nådde i alla fall inte ögonen på honom.
”Han verkar vara på bra humör” skämtade jag och kollade på resten av killarna. Louis ryckte på axlarna och kollade på Liam som nu stod med blicken ner i golvet. Zayn lutade sig in mot mig.
”Hade jag varit du hade jag hållit mig ifrån honom ikväll...”
Jag kollade bort mot Harry och kände hjärtat ta ett skutt när han log. Men det var inte menat för mig. Han hade gått upp till Kyna och stod nu och pratade.

Kynas perspektiv
Jag stod i ett hörn av Emilias hus och spanade när killarna hade klivit in i hennes lägenhet. Okej, spanade var kanske fel ord. Jag höll utkik, det lät bättre, efter Niall som hon bjudit in. Antagligen eftersom hon tänkte att jag ville ha min bästa vän där. Det var ju inte helt fel, fastän det var det. I alla fall idag. Jag suckade djupt och tog en stor klunk av bålen som jag själv blandat till.
”Usch...”
Den var lite för stark för att dricka på det sättet. Egentligen var det tänkt att den skulle smuttas.
”Du kanske ska lugna ner dig lite med alkoholen?” sa en röst bakom mig och jag hoppade till i överraskning.
”Harry” suckade jag. ”Vad du skräms.”
”Förlåt.” Han skrattade. ”Du dricker värre än mig.”
Jag log. ”Så du kom i alla fall?”
”Yup.” Sen sneglade han åt höger. ”Så vart har du Nathan?”
Jag började hata den frågan. Allt fler hade ställt den, men jag ville prata med Niall innan jag avslöjade för alla att vi inte var tillsammans längre.
”Han... Han är inte här ikväll” svarade jag lamt.
Harry nickade eftertänksamt och lutade sig mot väggen med korsade armar. ”Ska vi efterlysa honom?” skämtade han.
Jag skrattade åt referensen till namnet på hans band ”The Wanted”.
”Det går nog bra ändå.”
”Mhm, det tror jag säkert.”
”Har du testat bålen?” frågade jag honom, för att byta ämne.
Han tog mitt glas ur min hand och sippade lite på den. ”Den är...” Han hostade mot handen. ”Lite stark va?”
”Jag vet, jag hade i för mycket sprit...”
”Ah, det förklarar det hela” sa han roat.
”Tyst med dig.”
Harry log. ”Jag ska inte uppehålla dig mer. Vi ses sen.” Jag nickade och fick en halvhjärtad kram. ”Förresten” fortsatte han.
”Vadå?”
”Niall är i köket, ifall du undrade.”

Jag såg honom bland alla människor, när han kom ut ifrån köket  men jag vågade inte gå upp till  honom. Så jag gömde mig bakom en pelare. Hur patetiskt var inte det? Vi hade inte pratat sen vårt bråk för nästan två veckor sen och mitt liv kändes väldigt tomt utan honom. Jag saknade att ha någon att prata med, jag saknade min bästa vän och vågade inte möta honom av just den anledningen. Jag saknade honom mer än jag borde. Ut ur det blå dök Emilia upp, hon höll en drink i handen. Jag tog den ifrån henne och svepte den.
”Hallå!” utbrast hon.
”Tro mig, jag behövde den mer än du” sa jag och slappnade av lite.
Hon gav mig ett skeptiskt ögonbryn. ”Allt bra?”
”Självklart” ljög jag. ”Själv då?”
”Undvik inte frågan” skrattade hon. ”Du verkar lite spänd.”
”Spänd? Jag? Inte alls.”
Hon skrattade igen. ”Om du säger det så. Jag kommer strax, jag måste bara hitta-”
Jag nickade åt hennes ofullständiga mening. ”Mhm, okej!”
En hand grep tag i min arm precis när Emilia försvann. Jag snurrade överraskat runt.
”Hej.” Niall såg forskande på mig, sådär som bara han kunde. ”Undviker du mig?”
Jag tog ett steg bakåt.” Nej... jag...”
”Kyna.”
”Jag såg dig inte.” Fet lögn, han var den enda jag egentligen såg. Att döma av hans min genomskådade han åtminstone det första.
Han tog min hand. ”Vi måste prata.”
Utan att protestera lät jag honom dra mig till en avlägsnare del av rummet. Han släppte mig utan såg på mig, samtidigt som han drog ett djupt andetag.
”För det första... Det som hände.. Jag måste be om ursäkt för det.”
”Du behöver inte-”
”Jo, snälla. Jag menade inte att förminska ditt förhållande med Nathan. Jag står bara inte ut med att se dig ledsen, så jag kände mig tvungen att säga något.” Niall suckade. ”Men det var inte upp till mig att göra det. Jag borde ha varit din vän istället och lyssnat på dig, det är ju vad vänner gör. Så från och med nu-”
Innan jag ens visste vad jag själv gjorde hade jag dragit honom till mig i kragen och pressade mina läppar mot hans. Jag kände honom stelna till i chock, innan han faktiskt besvarade kyssen.
När jag tillslut drog mig tillbaka var det med med ett leende.
”Kan du vara tyst någon gång?” frågade jag.
Han nickade bara till svar. För chockad för att kunna yttra några ord.
”Nathan och jag är inte tillsammans längre” sa jag, lättad över att äntligen kunna yttra orden. ”Jag gjorde slut. Du hade rätt. Jag var inte lycklig med honom, jag älskar honom och jag har varit förvirrad. Men nu vet jag. Och egentligen har jag nog vetat hela tiden..Jag har bara inte sett det, för att det varit så uppenbart och..”
”Vänta, vänta, vänta! Nu vet du vad?” frågade han misstänksamt.
Jag drog ett djupt andetag. ”Vem jag vill vara med.” Jag log mot honom. ”Han står framför mig.”
Han spärrade upp ögonen. ”Menar du..?”
”Du är min bästa vän, du får mig att må bra och du tar hand om mig. Jag älskar dig.” Jag slog handen för munnen. ”Nej! Det var inte vad jag skulle säga..jag menar... Åh, det här blir fel.”
Niall skrattade. ”Där är min Kyna.”
Det var allt han sa, innan han förde sina läppar till mina igen.

Emilias perspektiv
Min lägenhet var inte den största i London, men tydligen var den tillräckligt stor ändå för att jag inte skulle ha stött på Harry de senaste två timmarna. Jag svepte drickan i mitt glas och slängde iväg muggen så den landade snyggt i sopsäcken. Zayn och Louis stod och dansade vid radion, med samma rörelser såg de ut som tvillingar. De försökte dra mig in i deras lilla cirkel av två personer, men jag skakade på huvudet och gick därifrån med ett stort leende. Min sista chans var att hitta Niall om jag ville hitta riktigt sällskap för kvällen. Finnie hade redan stuckit härifrån och Kyna hade på något sätt också lyckats gömma sig. När jag kom ut i köket såg jag honom, han stod borta vid fönstret med en tjej och pratade. Han kollade snabbt bort mot mig innan han lade armen kring tjejens midja och drog henne närmre intill sig. Harry viskade i hennes öra och om jag inte misstog mig såg jag hennes knän börja skaka en aning. Jag himlade med ögonen och vände på klacken.
”Hej Emilia” log Liam stort. ”Hur är det?” frågade han mig sen när han såg mitt ansikte. Tydligen hade jag ett uttryck över det som utmärkte sig.
”Va? Nej det är inget” sa jag snabbt.
”Har Harry sagt något till dig eller?”
Långsamt skakade jag på huvudet. ”Nej, vadå då?”
”Han har bara inte varit på humör idag” sa han med en ryckning på axlarna. ”Han har förresten inte varit på humör alls den senaste veckan.”
”Kanske den tiden på månaden” skämtade jag och skrattade tillsammans med honom när en lång skönhet slöt upp bredvid honom.
”Mhm” sa Liam in i flaskan han tog en klunk av. ”Det här är min tjej, Sophia.”
”Trevlig trevligt” log jag och skakade hand med henne.
”Detsamma” sa hon och vände sig sedan mot Liam. ”Är du redo att sticka?”
Han nickade och kramade om mig, placerade en puss på min kind och sa sedan:
”Du får kicka ut Harry härifrån om han skulle ställa till med något.”
Jag skrattade till då det blev tydligt att han inte berättat för dem om att han varit här för en vecka sedan snart. Såklart han inte hade, det hade inte betytt något för honom. Jag var bara en tjej i mängden.

Harrys perspektiv
När Emilia lämnat rummet puttade jag snällt den blonda tjejen ifrån mig. Jag hade inte lagt hennes namn på minnet och var inte det minsta intresserad nu heller av att lära mig det. Hon kollade besviket på mig innan hon spillde ut drinken i mitt ansikte. Ett skratt lämnade min mun och jag drog handen genom mitt hår.
”Sorry babe” ropade jag efter henne.
”Smakar det gott?” frågade Niall mig när jag börjat smaka på drinken hon kastat i ansiktet på mig. Jag slickade mig om läpparna och skakade på huvudet med ett skratt.
”Jag gillar inte söta drinkar.”
Min kompis skakade på huvudet åt mig och började prata om något när Emilia klev in i rummet. Jag följde henne med blicken när hon så smått började plocka undan tomma muggar. Hon såg trött ut när hon knöt ihop en sopsäck och slängde den ifrån sig. Innan hon lämnade rummet mötte hennes blick min och det sög till i magen på mig. Det var som om förra helgen aldrig hänt.
”Harry, hörde du vad jag sa?”
”Hm, sa du något?”
”Inget” skrattade Niall och skakade på huvudet.
Jag klämde mig över näsryggen med tumme och pekfinger, suckade högt och lutade mig tillbaka mot väggen.
”Är allt okej?”
”Det var en bra fråga.”
”Jag kan ställa fler om du vill” skämtade han. ”Vad är det med dig?”
”Jag vet inte” suckade jag trots att jag redan visste svaret.

Vad tror ni det är med Harry? ;)
 

23 juni

Hej allihopa! Lyckades ni få biljetter till killarnas konsert nästa år? Jag lyckades snappa åt mig 2 stycken, en till mig och en till Stina. Lycka!!! Är så spänd på att se hur deras nästa album blir så man hinner digga in sig ett tag till det innan konserten äger rum. Lite skönt för mig som skåning också att de har valt Göteborg denna gången ;)
 
Men vad säger ni om ett kapitel idag istället för imorgon? Tänkte att det kunde vara för att fira eventuella biljetter, eller kanske för att trösta lite för er som inte lyckades få tag på några. ♥ Lägger i så fall upp det ikväll! Puss på er så länge.
 
Var så goda! Bjuder på lite ögongodis.
 

Kapitel 19 - Roux

Tidigare:
”Så du hatar mig inte?”
”Nej!” utbrast han, nästan sur över att jag ens sagt så. ”Tvärtom. Jag älskar dig, så mycket. Tror du att du kan bli... Att du kommer bli mer lycklig med honom?”
Jag funderade. ”Ja...” Det visste jag att jag kunde.
Det jag hade med Niall var helt annorlunda än det med Nathan. Med Nathan var det säkert och lugnt, med Niall var varje dag ett äventyr. Det var inte säkerheten jag behövde, jag ville ha äventyret.
”Följ det då. Du har mitt stöd.” sa Nathan.
Jag slog armarna om hans hals och höll om honom, medan tårarna fortsatte falla. Han besvarade kramen och höll mig hårt, jag kände hans egna tårar landa på min axel. Vi stod så länge, innan vi tillslut släppte taget om varandra.
”Jag är ledsen Nath” sa jag tyst.
Han smekte bort mina tårar med tummen. ”Jag med.”
Trots att det gjorde ont, så visste jag att det här var rätt beslut. Att stanna hos Nathan skulle såra oss bägge, speciellt eftersom jag inte kunde ge honom hela mitt hjärta. Delen som älskade Niall var alldeles för stark. Den kvällen när jag gick och la mig var Nathans sänghalva tom, han hade tagit sina grejer och flyttat hem till Siva och Naresha tills vi löst boende situationen. Vårt uppbrott gjorde fortfarande ont i mig, men samtidigt kände jag något annat som jag inte känt på väldigt länge. Jag kände mig fri. Och jag kände mig i total balans med mig själv.

 
 
Mobilen hade aldrig spenderat så mycket tid i mitt grepp som den hade gjort nu. Jag hade lagt ett bud på huset som Finnie och jag hade kollat på häromdagen, och nu tre dagar senare så höll budgivningen fortfarande på. Och mitt bankkonto höll fortfarande på att protestera med de största ord som fanns. Men det hade inte gått över min gräns för vad jag vill betala för det riktigt ännu. Jag visste att det var mitt drömhus, där jag skulle bo tills jag var gammal och grå, och när det hade klickat så pass bra i mina pusselbitar i huvudet fick det kosta. Ända sedan visningen hade mobilen plingat till några gånger om dagen, alltid för att meddela mig att någon budat över min summa.

När den plingade till och jag såg att det var från mäklaren slängde jag irriterat den ifrån mig och reste mig upp från min säng jag suttit på i väntan på smset. Jag orkade inte kolla, jag visste att det skulle innehålla ytterligare information om att mina konkurrenter nu valt att betala mer än vad jag erbjudit. Jag svor för mig själv samtidigt som jag gick ut i köket och gjorde i ordning en kopp te till mig själv.
”Det var väl själva fa-”
Jag tappade koppen i golvet och såg den gå, om möjligt, i tusen bitar. Med en djup suck satte jag mig ner på golvet och borstade frustrerat ihop bitarna med en handduk jag dragit åt mig.
”Emilia?” Kyna kom innanför dörren och ropade på mig.
”I köket!”
”Varför sitter du på golvet?”
Jag tittade upp för att möta min väns ansikte. Hennes alltid lika varma leende fick mig direkt att må bättre.
”Jag tappade koppen bara...”
”Det behöver du väl inte låta så uppgiven för” skrattade hon och slog sig ner bredvid mig. ”Hur går det med huset?”
”Prata inte om det” sa jag besviket.
”De ger inte upp?”
”Nej... Du vet de pengarna mina föräldrar sparat till mig sedan jag var 2 år gammal och inte ens visste var pengar var för något?” Hon nickade. ”Den summan gånger tre. Så om det blir mitt försvinner allt.”
Kyna hade börjat hjälpa mig med de små bitarna som låg spridda över golvet.
”Men det var väl ändå till ett sådant ändamål de skulle gå till, eller?”
”Ja, men jag hade kanske hoppats på att jag kunde åka till Tyskland med dem. Typ.”
”Du skulle aldrig få för dig att åka till Tyskland Emilia.” Hon skrattade mjukt åt mig. ”Du är mer en sådan person som åker till Bahamas, Hawaii eller Thailand. Inte Tyskland.”
”Det har du kanske rätt i...”
Vi avbröts av att min mobil började ringa inne i sovrummet. Snabbt var jag uppe på fötter och med ett blodtrycksfall hängandes över mig snubblade jag in för att hinna svara.
”Hej det är Emilia.”
Hej, det är Richard här.
Orden efter det fick marken under mina fötter att gunga.

Londons röriga trafik började lugna ner sig för kvällen när jag och Kyna gick ifrån min mäklares kontor.
”Hur känns det?” mumlade min vän samtidigt som hon krokade ihop sin arm med min.
Jag log bara stort med henne och drog in en nypa luft som kändes fräsch i mina lungor. Säljarna av huset jag nu stod som ägare till hade velat att jag skulle skriva kontrakt, och det redan efter att jag accepterat mitt sista bud och bekräftat att jag fortfarande ville ha det. Det hade äntligen blivit dags för mig att lämna lägenheten och det med alla förhoppningar och drömmar jag haft med den.
”Det känns...bra.”
”Du vet att du mer än gärna får låna min soffa en vecka eller två om din lägenhet skulle säljas va?”
Jag nickade tacksamt åt henne. ”Det är klart jag vet det. Det är ju trots allt en av Irlands snällaste tjejer jag har bredvid mig.”
”Just det” skrattade hon och protesterade en aning.
En promenad på tio minuter senare stod vi utanför hennes port. Jag kollade upp till hennes och Nathans lägenhet och kommenterade mörkret.
”Är inte Nathan hemma?”
Hon kollade också upp och bekräftade min fråga med att skaka på huvudet.
”Han är... någonstans.” Ett litet skratt trillade över hennes läppar och det fick mig att undra över hennes svar. Varför såg hon så nervös ut?
”Jag ska gå upp nu” fortsatte hon och kramade om mig. ”Jag accepterar förresten min inbjudan.”
”Vilken inbjudan?”
”Till din utflyttningfest såklart.” Hon öppnade upp dörren till sin port och kollade på mig.
”Det finns inget som heter det Kyna” log jag.
”Då är det väl på tiden att någon startar traditionen.” Med de orden försvann hon in och lämnade mig kvar på gatan. Innan jag övervägde varför, tog jag upp min mobil och ringde Harry.
Hallå?
”Harry?”
Ja, vem är det?
”Emilia” sa jag med ett leende men förstod senare att han inte skämtade.
Aha.”
”Vad-” Jag tvekade på mina ord. ”Vad hittar du på?”
Inget speciellt, försöker sova” muttrade han. ”Själv då?
”Klockan är åtta” skrattade jag. ”Är du trött?”
Tydligen.” När jag stannade upp på min fortsatta promenad hem harklade han till på andra sidan luren. Jag hade ringt honom för att dela nyheterna om huset, men det verkade inte vara rätt tillfälle för att ringa. Det brände en aning bakom ögonlocken för hans kalla attityd. Hade jag inte känt igen hans mörka röst över telefon såhär hade jag börjat ifrågasätta om det verkligen var Harry jag pratade med. Det var definitivt inte den killen jag haft över i min lägenhet över häromdagen.
Ville du något speciellt eller?
”Nej” sa jag snabbt och drog tillbaka planerna på att berätta de goda nyheterna jag ville dela med honom. ”Eller jo- vill du komma över på fest på fredag?”
Var?
”Hemma hos mig.”
Han tystnade för en stund. ”Visst kan jag det. Det kommer många tjejer dit va?
Jag hörde en tjej skratta i bakgrunden och jag lade genast på luren. Jag kände mig inget annat än dum för att ha trott att han ville prata med mig. Humörsvängningen han bjudit på var som att ge mig en whiplashskada.


Vad tycker ni?

Kapitel 18 - Roux

Tidigare:
”Är du nervös Emilia?”
Jag svalde hårt och log. ”Nej.”
”Jag tycker-” Han lade en hand över min bröstkorg och pressade. ”-din kropp säger något annat.”
”Den bluffar.”
”Han gav ifrån sig ett mörkt skratt, nästan så att jag hoppade till för att det hade kunnat tillhöra någon annan. När tystnaden föll över oss igen pressade han försiktigt sina läppar mot mina, som för att se om det var okej. När han separerade på oss kände jag mig försöka hinna ikapp med andningen och jag kände mig mer berusad än någonsin. Han stod med sin panna mot min, drog sin hand långsamt upp och ner för min rygg tills han drog in mig i hans famn. Hur hade vi hamnat här?

 
Jag satt i soffan med min dator i knä, tvn var på och handen var nedstoppad i en påse med salt och vinäger chips, min svaghet. Planen på att ta mig utanför lägenheten idag hade aldrig existerat. Gårdagskvällen hade blivit senare än planerat då Harry stannat sent in på småtimmarna, bara för att hålla mig sällskap när ett åskoväder både tagit strömmen hemma hos mig, men också lämnat mig rädd. Det var gammalt sedan längesedan. Blixten hade slagit ner utanför vårt hus när jag var liten, och än idag hade jag fortfarande svårt att hålla pulsen lugn vid både ljus och brak. Jag lutade huvudet tillbaka och slöt ögonen när jag tänkte tillbaka på igår. Det var farligt det vi höll på med, men det fanns ingen del av mig som ville förhindra det. Jag började precis få tillbaka den behagliga känslan i magen när min bästa kompis sprang in genom dörren med det blonda håret på sniskan.
”Emilia!!!” skrek hon hysteriskt.
”Mm?” Jag vände på huvudet och log åt henne, hon såg smått galen ut med de blå ögonen tindrande av något jag inte kunde tyda.
”Du måste kolla på det här.” Hon kastade fram en tidning till mig som landade snyggt i knät.
”Vad är detta?”
”Jag har hittat ett hus till dig.”

Finnie hade tagit mig till en annan del av staden, i utkanten av Primrose Hill, på mindre än en kvart i hennes bil. Hon hade brutit många trafikregler för att vi skulle hinna hit i tid, innan visningen stängdes. Redan innan jag hade klivit innanför dörren kände jag i maggropen att det var rätt bara genom att stå och vila ögonen på huset.
”Stäng munnen” sa hon. Jag märkte att det var en imitation av mig. ”Du dreglar.”
Jag sneglade på henne med ett leende och vände sedan upp blicken mot huset igen. Det var stort. Jag hörde redan hur mina konton på banken skrek för lånen jag skulle behöva ta för att ha råd med det här. Person efter person tog sig ut ur huset, alla med ett nöjt leende på läpparna. Jag förstod dem, det var idylliskt. Det låg en aning undangömt, vi hade fått gå mellan två hus för att komma in till innergården som låg framför dörren. Min hjärna var redan i full gång med att planera vilken färg jag skulle måla dörren i, och fönsterna likaså. Väggarna är fina i vitt, det smälter ihop bra med de intilliggande husen.
”Du får nog gå in nu om vi ska hinna ta en tur inuti också” sa Finnie för att väcka mig ur mina tankar. Så fort vi satt fötterna innanför dörren kände jag mig hemma.
”Det här kommer bli en tuff budgivning. Det kan inte bara vara jag som älskar det.”
”Då får det fan i mig vara värt det” sa hon och fortsatte gå inåt. En mäklare mötte oss halvvägs in i köket som låg längst in i huset och sträckte över en broschyr.
”Är ni intresserade av att lägga ett bud?” log han med sina skarpt vita tänder.
Jag kollade snabbt på min bästa kompis och gjorde en bedömning av de tre minuter jag spenderat i huset.
”Ja, det vill jag.”

KYNAS PERSPEKTIV
”Jäklar!” Jag svor högt när fatet jag tappat slog i köksgolvet och splittrades. Med en tung suck satte jag mig på huk för att plocka upp skärvorna.
Redan när jag vaknat om morgonen hade jag känt att jag var ur balans. Faktum var att jag varit ur balans nästan hela veckan och veckan innan dess, jag var inte i harmoni med någon naturkraft över huvudtaget. Jag gick runt med en gnolande känsla i magen som gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting.
”Kyna?” Nathan kom in i köket. ”Är allt bra?”
Jag öppnade soptunnan och kastade ner skärvorna i den. ”Ja, jag är bara.. Jag har bara mycket att tänka på” sa jag till honom.
Han såg forskande på mig. ”Är det säkert?”
Oförmögen att faktiskt svara med ord, nickade jag bara. Jag hämtade kvasten i ett skåp och började sopa ihop de skärvor som var för små att plocka med händerna. Nathans mjuka händer la sig över mina och bände loss kvasten ur mitt krampaktiva grepp.
”Prata med mig” bad han.
Jag stirrade ner i golvet. ”Jag kan inte..”
”Kan inte prata?”
”Kan inte mer... Jag vill flytta ut.” sa jag tyst.
Han verkade dra ett djupt andetag. ”Okej.”
Jag såg upp i förvåning. ”Okej? Är du inte arg?”
”Nej, jag har väl kunnat lista ut det...” Han log mjukt mot mig. ”Det är Niall, eller hur? Du älskar honom.”
Jag nickade tyst och tårar vällde upp i mina ögon. ”Jag älskar dig med.” Det var sant, jag älskade dem bägge två.
Nathan nickade också och tappade ner huvudet mot golvet. ”Jag vet. Men du älskar honom mer.”
Fler tårar föll mot mina kinder. Jag älskade verkligen Nathan, han var en underbar och varm person, vi hade haft flera bra, fantastiska, stunder tillsammans. I den här stunden önskade jag av hela mitt hjärta att det skulle räcka, för det sista jag ville var att såra varken honom eller mig själv. Men det räckte inte. Mina känslor räckte inte.
”Nathan..”
Han tog mina händer. ”Det är okej Kyna. Du ska bara göra det du känner är rätt, ingen kan klandra dig för det. Jag klandrar dig inte.”
”Så du hatar mig inte?”
”Nej!” utbrast han, nästan sur över att jag ens sagt så. ”Tvärtom. Jag älskar dig, så mycket. Tror du att du kan bli... Att du kommer bli mer lycklig med honom?”
Jag funderade. ”Ja...” Det visste jag att jag kunde.
Det jag hade med Niall var helt annorlunda än det med Nathan. Med Nathan var det säkert och lugnt, med Niall var varje dag ett äventyr. Det var inte säkerheten jag behövde, jag ville ha äventyret.
”Följ det då. Du har mitt stöd.” sa Nathan.
Jag slog armarna om hans hals och höll om honom, medan tårarna fortsatte falla. Han besvarade kramen och höll mig hårt, jag kände hans egna tårar landa på min axel. Vi stod så länge, innan vi tillslut släppte taget om varandra.
”Jag är ledsen Nath” sa jag tyst.
Han smekte bort mina tårar med tummen. ”Jag med.”
Trots att det gjorde ont, så visste jag att det här var rätt beslut. Att stanna hos Nathan skulle såra oss bägge, speciellt eftersom jag inte kunde ge honom hela mitt hjärta. Delen som älskade Niall var alldeles för stark. Den kvällen när jag gick och la mig var Nathans sänghalva tom, han hade tagit sina grejer och flyttat hem till Siva och Naresha tills vi löst boende situationen. Vårt uppbrott gjorde fortfarande ont i mig, men samtidigt kände jag något annat som jag inte känt på väldigt länge. Jag kände mig fri. Och jag kände mig i total balans med mig själv.

Berätta vad ni tyckte om det xx.
 

Kapite 17 - Roux

Tidigare:
”Hur går det med husletandet?”
”Ge mig ett glas till av det där äckliga vinet så kan jag berätta.”
”Nähä du” skrattade hon. ”Du och dina franska smaklökar ska inte få förstöras av mitt vin.”
”Det skulle min pappa hört. Det hade han uppskattat.”
”Mm” sa hon instämmande. ”Det hade han.”
Efter en stunds tystnad tog jag till orda.
”På tal om si så där ingenting... eller ja, om Harry.”
”Mr. Sexy menar du” sa hon belåtet och drack en slurk av det vin hon precis hällt upp.
”Jag sov hemma hos honom för ett tag sedan.”
Finley skrek rakt ut. ”Va?! Vänta nu här lite..” Hon tystnade en aning som om hon försökte greppa vad jag precis berättat för henne. ”Så du spenderade en natt hemma hos Harry Styles alltså? Ge mig alla detaljer. Och sen- sen måste vi fira det här.” Min kompis var uppspelt när hon pratade, det mesta jag hade sett henne på länge.
”Fira vadå?” skrattade jag.
”Att du lät Harry fucking Styles komma innanför byxorna på dig.”  
Jag skakade på huvudet. ”Nej nej, du vet när jag sa det där med att jag sov hemma hos honom?” Jag såg hur hennes ansikte sakta men säkert liknande mer och mer till ett besviket uttryck. ”Vi sov bara.”
”Men vad gjorde ni..?”
”Jag däckade hos honom för att jag var hade haft lite för många glas” sa jag lätt. ”Inte mer än det.”
”Åh snark. Får jag ändå använda detta till en anledning att festa med min bästis?”
”Nää” protesterade jag. ”Jag orkar inte dra ut Finnie. Kan vi inte bara sitta hemma ikväll?”
Hon fejkade en gäspning och kollade på mig med dömande blick.  Med en stor suck gav jag vika för min kompis otroliga övertalningsförmåga.
”Okej då.”

 
 
Jag rörde på mig i sängen och kände att klockan var alldeles för mycket. Det tillhörde inte en av mina favoritaktiviteter att vakna närmre kvällen än soluppgången. Det hade trots allt blivit en sen kväll igår, men jag var glad nog för att bara försökt hålla min kompis sällskap hellre än att göra det till en av de vildaste kvällarna jag upplevt. Jag låg fortfarande med ögonen stängda när jag hörde min mobil på bordet ge ifrån sig ett läte. Ett sms.
”Vad är det nu då?” suckade jag och famlade med handen bredvid mig för att lokalisera den.

Okänt nummer. ”Inga brutna ben?”

Med en grimas lade jag den ifrån mig igen. Okända nummer var inget jag brukade bry mig om. Erfarenheter från tidigare och liknande situationer hade inneburit någon kille jag träffat på en fest via jobbet och som för det mesta ville åt några av mina kontakter. För det var många. Hade den lilla prylen kallad telefon försvunnit ur mina händer hade min chef gått i taket mer än vad jag hade gjort, tror jag. När hjärnan precis lugnat ner sig började mobilen dansa på madrassen. Utan att ge skärmen en blick lade jag telefonen mot mitt öra.
”Hallå?” Jag harklade mig för att väcka rösten. Min hälsning hade knappt hörts.
Godmorgon...” sa Harry lågt.
Jag stönade och klämde ihop ögonen.
Oj, får jag ett stön redan?” skämtade han.
”Bara... håll käften.”
Vaknat på fel sida idag igen?
”Du väckte mig” muttrade jag.
Du bröt inga ben på vägen hem?
Jag var tyst ett tag och insåg att smset hade kommit från honom. Hur hade han fått mitt nummer?
”Nej, det gjorde jag inte. Till skillnad från de flesta tjejer kan jag gå i höga skor.”
Ja, det vet jag.” Jag hörde på hans röst att han log.
”Vänta nu här lite... Hur vet du att jag var ute igår?”
Jag såg dig och din kompis” började han. ”Finn.”
”Finley.”
Sak samma” skrattade han. ”Vad gör du ikväll?
”Åh jag ska nog komma på något som innebär att jag inte kommer vara med dig” sa jag med ett litet skratt.
Jag vet att du vill träffa mig Emilia.”
”Du tror aldrig att du kan ha fel?”
Nej.”
”Wow...självsäker.”
Såklart.”
Jag log för mig själv innan jag reste mig långsamt upp till sittande i sängen.
”Klockan sju ikväll” sa jag sedan.
Hos dig” fortsatte Harry och lade sedan på luren för att lämna mig med nervösa händer som stängde mobilen och lade den åt sidan.

HARRYS PERSPEKTIV
När jag stod utanför hennes lägenhet kände jag hur det började bulta bakom bröstkorgen på mig. Handen lyftes upp mot hennes dörr men sänktes igen när jag tog ett extra andetag för att kunna hålla lugnet. Jag hade velat se henne igen sedan jag sprungit på henne med hennes föräldrar häromdagen. När jag väl hade låtit mina knogar slå mot det vita trät kände jag direkt att jag ångrade det. Kanske hade tio sekunder till kunnat lugna ner mig. Hon öppnade upp dörren och stannade med den halvvägs öppen.
”Vem är det?”
”Det ser du väl dummer” skrattade jag och såg henne lägga huvudet åt sidan. Hon log stort men försökte dölja det bakom sin hand hon höll ett grepp med om dörrens kant. ”Släpp in mig Emilia.”
”Ge mig koden.”
”Vilken kod?”
”Du vet-” började hon och ställde sig upprätt men nu med sin kropp mellan dörren. Hade jag bara ansträngt mig för att komma förbi henne hade jag kunnat det, men det här sättet var roligare. Hennes ögon såg busiga ut och jag hade med en snabb blick konstaterat att jag gillade vad hon hade på sig. En tunn vit skjorta hängde över hennes överkropp och ett par ljust rosa byxor avslutades med de mest löjligaste innetofflorna jag sett. De var i form av två kossor, båda med tungorna ute. Hon klev ur dem innan hon ställde sig med armarna i kors.
”Jag är ledsen men du kommer nog inte innanför dörren om du inte ger mig rätt kod.”
Jag suckade en aning och fokuserade min blick i hennes. Hon vek undan med sin ett tag, lät den landa på utrymmet mellan oss. När hon mötte min igen log jag stort och viskade:
”Emilia Roux Lamond är den-” Jag hejdade mig själv och klev henne närmre. ”-töntigaste tjejen jag någonsin har träffat.”
”Baserat på vad?”
Det räckte med att jag kollade ner på hennes fötter för att få henne att förstå min slutsats.
”De är det enda som kan hålla mina fötter varma” förklarade hon och öppnade upp dörren. ”Kom in.”
”Du godkänner min kod alltså?”
”Nej.”
”Nej?”
Hon väntade på att jag skulle ta av mig mina skor innan hon pratade.
”Jag tycker att du kunde ha ansträngt dig bättre, men just nu kurrar min mage så jag hade inte tillräckligt med tålamod för att låta dig stå i min hall.”
”Tack” skrattade jag.

Det var tyst i lägenheten medan jag förberedde maten till oss. Jag bröt den med att prata till Emilia som satt ner på en stol vid andra sidan spisen.
”Hur kommer det sig att jag står här och lagar mat i din lägenhet?”
Hon ryckte lite på axlarna och såg nöjd ut. Som om hon hade lyckats med en plan hon haft.
”Ska jag ta det som en komplimang?”
”Vad menar du?” frågade hon och tog in en oliv till i munnen.
”Att du gillar min matlagning.”
Hon hoppade ner från stolen med en rullning av ögonen och försvann ut ur rummet. Jag fortsatte steka grönsakerna i stekpannan framför mig i tystnad, lyssnade till bruset som oljan gav ifrån sig samtidigt som Emilia höll på med något i rummet bredvid. Hon gjorde ljud för sig, svor för sig själv när hon gick in i något. Mumlade efter några ytterligare dunsar. När jag satte pannan åt sidan och vände mig om för att titta till maten vi hade i ugnen fylldes genast tystnaden med något annat.
”...It's not a silly little moment, it's not the storm before the calm, this is the deep and dying breath of this love that we've been working on...”
Jag kollade på henne när hon kom in igen, med en aning höjda ögonbryn.
”John Mayer huh?”
”Tja, varför inte” log hon. ”Är maten klar snart? Jag börjar bli hungrig.”
Jag lutade mig tillbaka mot köksbänken och väntade på att klockan till ugnen skulle ringa. Den blinkade att det var 2 minuter kvar.

EMILIAS PERSPEKTIV
Harry stod och kollade på den röda texten som blinkade neråt tills vår mat skulle vara klar. Det luktade gott i varenda skrymsle av min lägenhet, men luften var ändå fylld med något annat. Nervös som jag blev när jag kände hans blick på mig, sträckte jag mig efter en oliv till. Jag tog in den i munnen och höll den mellan tänderna, mötte hans blick för en kort sekund innan jag började tugga.
”Vad?”
Han log snett och kollade stadigt på mig. Med den där självsäkra blicken jag ville luta mig över toaletten för och vända ut och in på min mage. Äckligt, jag vet, men jag visste vad som skulle ske. Och jag visste att det var något jag inte skulle vara stolt över när jag slog upp mina ögon imorgon.
Harry stod plötsligt närmre mig. Han lutade sig över mig, lät sina händer ta hans vikt på köksbänken bakom min rygg. Jag stod mellan hans armar och när han ställde sig upprätt igen mötte jag hans blick. Hans hand nådde min käke och jag kunde känna honom ställa sig närmre. Vi hade redan gjort det här en gång innan, men såhär snabbt hade inte mitt hjärta slagit på baren förra gången. Han drog sin näsa intill min och andades ut orden mot min mun. Hans hårda yttre var som bortblåst när jag kunde känna motsvarande nervositet hos honom.
”Är du nervös Emilia?”
Jag svalde hårt och log. ”Nej.”
”Jag tycker-” Han lade en hand över min bröstkorg och pressade. ”-din kropp säger något annat.”
”Den bluffar.”
”Han gav ifrån sig ett mörkt skratt, nästan så att jag hoppade till för att det hade kunnat tillhöra någon annan. När tystnaden föll över oss igen pressade han försiktigt sina läppar mot mina, som för att se om det var okej. När han separerade på oss kände jag mig försöka hinna ikapp med andningen och jag kände mig mer berusad än någonsin. Han stod med sin panna mot min, drog sin hand långsamt upp och ner för min rygg tills han drog in mig i hans famn. Hur hade vi hamnat här?

Var det värt att vänta på? :) Nu börjar det komma loss lite i novellen!
 


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0