Kapitel 18 - Roux

Tidigare:
”Är du nervös Emilia?”
Jag svalde hårt och log. ”Nej.”
”Jag tycker-” Han lade en hand över min bröstkorg och pressade. ”-din kropp säger något annat.”
”Den bluffar.”
”Han gav ifrån sig ett mörkt skratt, nästan så att jag hoppade till för att det hade kunnat tillhöra någon annan. När tystnaden föll över oss igen pressade han försiktigt sina läppar mot mina, som för att se om det var okej. När han separerade på oss kände jag mig försöka hinna ikapp med andningen och jag kände mig mer berusad än någonsin. Han stod med sin panna mot min, drog sin hand långsamt upp och ner för min rygg tills han drog in mig i hans famn. Hur hade vi hamnat här?

 
Jag satt i soffan med min dator i knä, tvn var på och handen var nedstoppad i en påse med salt och vinäger chips, min svaghet. Planen på att ta mig utanför lägenheten idag hade aldrig existerat. Gårdagskvällen hade blivit senare än planerat då Harry stannat sent in på småtimmarna, bara för att hålla mig sällskap när ett åskoväder både tagit strömmen hemma hos mig, men också lämnat mig rädd. Det var gammalt sedan längesedan. Blixten hade slagit ner utanför vårt hus när jag var liten, och än idag hade jag fortfarande svårt att hålla pulsen lugn vid både ljus och brak. Jag lutade huvudet tillbaka och slöt ögonen när jag tänkte tillbaka på igår. Det var farligt det vi höll på med, men det fanns ingen del av mig som ville förhindra det. Jag började precis få tillbaka den behagliga känslan i magen när min bästa kompis sprang in genom dörren med det blonda håret på sniskan.
”Emilia!!!” skrek hon hysteriskt.
”Mm?” Jag vände på huvudet och log åt henne, hon såg smått galen ut med de blå ögonen tindrande av något jag inte kunde tyda.
”Du måste kolla på det här.” Hon kastade fram en tidning till mig som landade snyggt i knät.
”Vad är detta?”
”Jag har hittat ett hus till dig.”

Finnie hade tagit mig till en annan del av staden, i utkanten av Primrose Hill, på mindre än en kvart i hennes bil. Hon hade brutit många trafikregler för att vi skulle hinna hit i tid, innan visningen stängdes. Redan innan jag hade klivit innanför dörren kände jag i maggropen att det var rätt bara genom att stå och vila ögonen på huset.
”Stäng munnen” sa hon. Jag märkte att det var en imitation av mig. ”Du dreglar.”
Jag sneglade på henne med ett leende och vände sedan upp blicken mot huset igen. Det var stort. Jag hörde redan hur mina konton på banken skrek för lånen jag skulle behöva ta för att ha råd med det här. Person efter person tog sig ut ur huset, alla med ett nöjt leende på läpparna. Jag förstod dem, det var idylliskt. Det låg en aning undangömt, vi hade fått gå mellan två hus för att komma in till innergården som låg framför dörren. Min hjärna var redan i full gång med att planera vilken färg jag skulle måla dörren i, och fönsterna likaså. Väggarna är fina i vitt, det smälter ihop bra med de intilliggande husen.
”Du får nog gå in nu om vi ska hinna ta en tur inuti också” sa Finnie för att väcka mig ur mina tankar. Så fort vi satt fötterna innanför dörren kände jag mig hemma.
”Det här kommer bli en tuff budgivning. Det kan inte bara vara jag som älskar det.”
”Då får det fan i mig vara värt det” sa hon och fortsatte gå inåt. En mäklare mötte oss halvvägs in i köket som låg längst in i huset och sträckte över en broschyr.
”Är ni intresserade av att lägga ett bud?” log han med sina skarpt vita tänder.
Jag kollade snabbt på min bästa kompis och gjorde en bedömning av de tre minuter jag spenderat i huset.
”Ja, det vill jag.”

KYNAS PERSPEKTIV
”Jäklar!” Jag svor högt när fatet jag tappat slog i köksgolvet och splittrades. Med en tung suck satte jag mig på huk för att plocka upp skärvorna.
Redan när jag vaknat om morgonen hade jag känt att jag var ur balans. Faktum var att jag varit ur balans nästan hela veckan och veckan innan dess, jag var inte i harmoni med någon naturkraft över huvudtaget. Jag gick runt med en gnolande känsla i magen som gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting.
”Kyna?” Nathan kom in i köket. ”Är allt bra?”
Jag öppnade soptunnan och kastade ner skärvorna i den. ”Ja, jag är bara.. Jag har bara mycket att tänka på” sa jag till honom.
Han såg forskande på mig. ”Är det säkert?”
Oförmögen att faktiskt svara med ord, nickade jag bara. Jag hämtade kvasten i ett skåp och började sopa ihop de skärvor som var för små att plocka med händerna. Nathans mjuka händer la sig över mina och bände loss kvasten ur mitt krampaktiva grepp.
”Prata med mig” bad han.
Jag stirrade ner i golvet. ”Jag kan inte..”
”Kan inte prata?”
”Kan inte mer... Jag vill flytta ut.” sa jag tyst.
Han verkade dra ett djupt andetag. ”Okej.”
Jag såg upp i förvåning. ”Okej? Är du inte arg?”
”Nej, jag har väl kunnat lista ut det...” Han log mjukt mot mig. ”Det är Niall, eller hur? Du älskar honom.”
Jag nickade tyst och tårar vällde upp i mina ögon. ”Jag älskar dig med.” Det var sant, jag älskade dem bägge två.
Nathan nickade också och tappade ner huvudet mot golvet. ”Jag vet. Men du älskar honom mer.”
Fler tårar föll mot mina kinder. Jag älskade verkligen Nathan, han var en underbar och varm person, vi hade haft flera bra, fantastiska, stunder tillsammans. I den här stunden önskade jag av hela mitt hjärta att det skulle räcka, för det sista jag ville var att såra varken honom eller mig själv. Men det räckte inte. Mina känslor räckte inte.
”Nathan..”
Han tog mina händer. ”Det är okej Kyna. Du ska bara göra det du känner är rätt, ingen kan klandra dig för det. Jag klandrar dig inte.”
”Så du hatar mig inte?”
”Nej!” utbrast han, nästan sur över att jag ens sagt så. ”Tvärtom. Jag älskar dig, så mycket. Tror du att du kan bli... Att du kommer bli mer lycklig med honom?”
Jag funderade. ”Ja...” Det visste jag att jag kunde.
Det jag hade med Niall var helt annorlunda än det med Nathan. Med Nathan var det säkert och lugnt, med Niall var varje dag ett äventyr. Det var inte säkerheten jag behövde, jag ville ha äventyret.
”Följ det då. Du har mitt stöd.” sa Nathan.
Jag slog armarna om hans hals och höll om honom, medan tårarna fortsatte falla. Han besvarade kramen och höll mig hårt, jag kände hans egna tårar landa på min axel. Vi stod så länge, innan vi tillslut släppte taget om varandra.
”Jag är ledsen Nath” sa jag tyst.
Han smekte bort mina tårar med tummen. ”Jag med.”
Trots att det gjorde ont, så visste jag att det här var rätt beslut. Att stanna hos Nathan skulle såra oss bägge, speciellt eftersom jag inte kunde ge honom hela mitt hjärta. Delen som älskade Niall var alldeles för stark. Den kvällen när jag gick och la mig var Nathans sänghalva tom, han hade tagit sina grejer och flyttat hem till Siva och Naresha tills vi löst boende situationen. Vårt uppbrott gjorde fortfarande ont i mig, men samtidigt kände jag något annat som jag inte känt på väldigt länge. Jag kände mig fri. Och jag kände mig i total balans med mig själv.

Berätta vad ni tyckte om det xx.
 

Kapite 17 - Roux

Tidigare:
”Hur går det med husletandet?”
”Ge mig ett glas till av det där äckliga vinet så kan jag berätta.”
”Nähä du” skrattade hon. ”Du och dina franska smaklökar ska inte få förstöras av mitt vin.”
”Det skulle min pappa hört. Det hade han uppskattat.”
”Mm” sa hon instämmande. ”Det hade han.”
Efter en stunds tystnad tog jag till orda.
”På tal om si så där ingenting... eller ja, om Harry.”
”Mr. Sexy menar du” sa hon belåtet och drack en slurk av det vin hon precis hällt upp.
”Jag sov hemma hos honom för ett tag sedan.”
Finley skrek rakt ut. ”Va?! Vänta nu här lite..” Hon tystnade en aning som om hon försökte greppa vad jag precis berättat för henne. ”Så du spenderade en natt hemma hos Harry Styles alltså? Ge mig alla detaljer. Och sen- sen måste vi fira det här.” Min kompis var uppspelt när hon pratade, det mesta jag hade sett henne på länge.
”Fira vadå?” skrattade jag.
”Att du lät Harry fucking Styles komma innanför byxorna på dig.”  
Jag skakade på huvudet. ”Nej nej, du vet när jag sa det där med att jag sov hemma hos honom?” Jag såg hur hennes ansikte sakta men säkert liknande mer och mer till ett besviket uttryck. ”Vi sov bara.”
”Men vad gjorde ni..?”
”Jag däckade hos honom för att jag var hade haft lite för många glas” sa jag lätt. ”Inte mer än det.”
”Åh snark. Får jag ändå använda detta till en anledning att festa med min bästis?”
”Nää” protesterade jag. ”Jag orkar inte dra ut Finnie. Kan vi inte bara sitta hemma ikväll?”
Hon fejkade en gäspning och kollade på mig med dömande blick.  Med en stor suck gav jag vika för min kompis otroliga övertalningsförmåga.
”Okej då.”

 
 
Jag rörde på mig i sängen och kände att klockan var alldeles för mycket. Det tillhörde inte en av mina favoritaktiviteter att vakna närmre kvällen än soluppgången. Det hade trots allt blivit en sen kväll igår, men jag var glad nog för att bara försökt hålla min kompis sällskap hellre än att göra det till en av de vildaste kvällarna jag upplevt. Jag låg fortfarande med ögonen stängda när jag hörde min mobil på bordet ge ifrån sig ett läte. Ett sms.
”Vad är det nu då?” suckade jag och famlade med handen bredvid mig för att lokalisera den.

Okänt nummer. ”Inga brutna ben?”

Med en grimas lade jag den ifrån mig igen. Okända nummer var inget jag brukade bry mig om. Erfarenheter från tidigare och liknande situationer hade inneburit någon kille jag träffat på en fest via jobbet och som för det mesta ville åt några av mina kontakter. För det var många. Hade den lilla prylen kallad telefon försvunnit ur mina händer hade min chef gått i taket mer än vad jag hade gjort, tror jag. När hjärnan precis lugnat ner sig började mobilen dansa på madrassen. Utan att ge skärmen en blick lade jag telefonen mot mitt öra.
”Hallå?” Jag harklade mig för att väcka rösten. Min hälsning hade knappt hörts.
Godmorgon...” sa Harry lågt.
Jag stönade och klämde ihop ögonen.
Oj, får jag ett stön redan?” skämtade han.
”Bara... håll käften.”
Vaknat på fel sida idag igen?
”Du väckte mig” muttrade jag.
Du bröt inga ben på vägen hem?
Jag var tyst ett tag och insåg att smset hade kommit från honom. Hur hade han fått mitt nummer?
”Nej, det gjorde jag inte. Till skillnad från de flesta tjejer kan jag gå i höga skor.”
Ja, det vet jag.” Jag hörde på hans röst att han log.
”Vänta nu här lite... Hur vet du att jag var ute igår?”
Jag såg dig och din kompis” började han. ”Finn.”
”Finley.”
Sak samma” skrattade han. ”Vad gör du ikväll?
”Åh jag ska nog komma på något som innebär att jag inte kommer vara med dig” sa jag med ett litet skratt.
Jag vet att du vill träffa mig Emilia.”
”Du tror aldrig att du kan ha fel?”
Nej.”
”Wow...självsäker.”
Såklart.”
Jag log för mig själv innan jag reste mig långsamt upp till sittande i sängen.
”Klockan sju ikväll” sa jag sedan.
Hos dig” fortsatte Harry och lade sedan på luren för att lämna mig med nervösa händer som stängde mobilen och lade den åt sidan.

HARRYS PERSPEKTIV
När jag stod utanför hennes lägenhet kände jag hur det började bulta bakom bröstkorgen på mig. Handen lyftes upp mot hennes dörr men sänktes igen när jag tog ett extra andetag för att kunna hålla lugnet. Jag hade velat se henne igen sedan jag sprungit på henne med hennes föräldrar häromdagen. När jag väl hade låtit mina knogar slå mot det vita trät kände jag direkt att jag ångrade det. Kanske hade tio sekunder till kunnat lugna ner mig. Hon öppnade upp dörren och stannade med den halvvägs öppen.
”Vem är det?”
”Det ser du väl dummer” skrattade jag och såg henne lägga huvudet åt sidan. Hon log stort men försökte dölja det bakom sin hand hon höll ett grepp med om dörrens kant. ”Släpp in mig Emilia.”
”Ge mig koden.”
”Vilken kod?”
”Du vet-” började hon och ställde sig upprätt men nu med sin kropp mellan dörren. Hade jag bara ansträngt mig för att komma förbi henne hade jag kunnat det, men det här sättet var roligare. Hennes ögon såg busiga ut och jag hade med en snabb blick konstaterat att jag gillade vad hon hade på sig. En tunn vit skjorta hängde över hennes överkropp och ett par ljust rosa byxor avslutades med de mest löjligaste innetofflorna jag sett. De var i form av två kossor, båda med tungorna ute. Hon klev ur dem innan hon ställde sig med armarna i kors.
”Jag är ledsen men du kommer nog inte innanför dörren om du inte ger mig rätt kod.”
Jag suckade en aning och fokuserade min blick i hennes. Hon vek undan med sin ett tag, lät den landa på utrymmet mellan oss. När hon mötte min igen log jag stort och viskade:
”Emilia Roux Lamond är den-” Jag hejdade mig själv och klev henne närmre. ”-töntigaste tjejen jag någonsin har träffat.”
”Baserat på vad?”
Det räckte med att jag kollade ner på hennes fötter för att få henne att förstå min slutsats.
”De är det enda som kan hålla mina fötter varma” förklarade hon och öppnade upp dörren. ”Kom in.”
”Du godkänner min kod alltså?”
”Nej.”
”Nej?”
Hon väntade på att jag skulle ta av mig mina skor innan hon pratade.
”Jag tycker att du kunde ha ansträngt dig bättre, men just nu kurrar min mage så jag hade inte tillräckligt med tålamod för att låta dig stå i min hall.”
”Tack” skrattade jag.

Det var tyst i lägenheten medan jag förberedde maten till oss. Jag bröt den med att prata till Emilia som satt ner på en stol vid andra sidan spisen.
”Hur kommer det sig att jag står här och lagar mat i din lägenhet?”
Hon ryckte lite på axlarna och såg nöjd ut. Som om hon hade lyckats med en plan hon haft.
”Ska jag ta det som en komplimang?”
”Vad menar du?” frågade hon och tog in en oliv till i munnen.
”Att du gillar min matlagning.”
Hon hoppade ner från stolen med en rullning av ögonen och försvann ut ur rummet. Jag fortsatte steka grönsakerna i stekpannan framför mig i tystnad, lyssnade till bruset som oljan gav ifrån sig samtidigt som Emilia höll på med något i rummet bredvid. Hon gjorde ljud för sig, svor för sig själv när hon gick in i något. Mumlade efter några ytterligare dunsar. När jag satte pannan åt sidan och vände mig om för att titta till maten vi hade i ugnen fylldes genast tystnaden med något annat.
”...It's not a silly little moment, it's not the storm before the calm, this is the deep and dying breath of this love that we've been working on...”
Jag kollade på henne när hon kom in igen, med en aning höjda ögonbryn.
”John Mayer huh?”
”Tja, varför inte” log hon. ”Är maten klar snart? Jag börjar bli hungrig.”
Jag lutade mig tillbaka mot köksbänken och väntade på att klockan till ugnen skulle ringa. Den blinkade att det var 2 minuter kvar.

EMILIAS PERSPEKTIV
Harry stod och kollade på den röda texten som blinkade neråt tills vår mat skulle vara klar. Det luktade gott i varenda skrymsle av min lägenhet, men luften var ändå fylld med något annat. Nervös som jag blev när jag kände hans blick på mig, sträckte jag mig efter en oliv till. Jag tog in den i munnen och höll den mellan tänderna, mötte hans blick för en kort sekund innan jag började tugga.
”Vad?”
Han log snett och kollade stadigt på mig. Med den där självsäkra blicken jag ville luta mig över toaletten för och vända ut och in på min mage. Äckligt, jag vet, men jag visste vad som skulle ske. Och jag visste att det var något jag inte skulle vara stolt över när jag slog upp mina ögon imorgon.
Harry stod plötsligt närmre mig. Han lutade sig över mig, lät sina händer ta hans vikt på köksbänken bakom min rygg. Jag stod mellan hans armar och när han ställde sig upprätt igen mötte jag hans blick. Hans hand nådde min käke och jag kunde känna honom ställa sig närmre. Vi hade redan gjort det här en gång innan, men såhär snabbt hade inte mitt hjärta slagit på baren förra gången. Han drog sin näsa intill min och andades ut orden mot min mun. Hans hårda yttre var som bortblåst när jag kunde känna motsvarande nervositet hos honom.
”Är du nervös Emilia?”
Jag svalde hårt och log. ”Nej.”
”Jag tycker-” Han lade en hand över min bröstkorg och pressade. ”-din kropp säger något annat.”
”Den bluffar.”
”Han gav ifrån sig ett mörkt skratt, nästan så att jag hoppade till för att det hade kunnat tillhöra någon annan. När tystnaden föll över oss igen pressade han försiktigt sina läppar mot mina, som för att se om det var okej. När han separerade på oss kände jag mig försöka hinna ikapp med andningen och jag kände mig mer berusad än någonsin. Han stod med sin panna mot min, drog sin hand långsamt upp och ner för min rygg tills han drog in mig i hans famn. Hur hade vi hamnat här?

Var det värt att vänta på? :) Nu börjar det komma loss lite i novellen!
 

Kapitel 17?

Hade ni vetat varför ett kapitel inte kom upp igår hade ni förstått. Jag förutsätter att ni gör det och tänker därför inte ursäkta mig mer än vad jag gör i det här inlägget. För mig är livet viktigare än en blogg, och definitivt det som händer i mitt just nu. Men det som pågår är inget som angår er överhuvudtaget och så tänker jag hålla det! Nu tänker jag gå till jobbet, göra det jag ska och sen komma hem för att ge er ert kapitel. Men tills dess får ni vänta, hoppas ni får en fin måndag allihopa! :)




Kapitel 16 - Roux

Tidigare:
”Ser du inte vad du gör?” sa han. ”Om jag känner dig rätt har du stirrat på den där datorn hela kvällen, sluta.”
Jag lade datorn åt sidan. ”Varför är du så arg Niall?”
Han slog ut med handen. ”För att du låter Nathan plåga dig på det här sättet. Inse faktum, du är inte lycklig såhär!”
”Jag tycker inte om att du pratar till mig sådär” sa jag.
”Det vet jag mycket väl. Men du ska höra det ändå!”
Jag reste mig upp och skakade på huvudet. ”Gör inte såhär..”
”Vadå? Säger sanningen?” Niall tvingade mig att se på honom, genom att ställa sig i mitt synfält. Han var inte mycket längre än mig, men tillräckligt för att det skulle kännas som om han tornade upp sig framför mig i den här stunden.
Jag kände värmen från hans kropp. Han var alltid så trygg och varm.”Niall! Lägg av!”
”Inte förrän du inser att jag har rätt! Jag känner dig Kyna, det här är inte du. Nathan behandlar dig inte rätt.”
”Jag vill inte ha en uppläxning!”
”Och jag vill inte se dig må såhär. Förstår du inte det?” Han la en hand mot min kind. ”Du är värd bättre än såhär. Jag bryr mig om dig.”
Hans mot min kind. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag stirrade på honom, osäker på vad jag skulle säga. Han brydde sig om mig, men det visste jag ju, ändå.. Det fanns något underliggande i hans ton. Något starkare.
Jag tog ett steg tillbaka. ”Du borde nog gå nu.”
Niall sänkte sin hand, sen nickade han och gjorde som jag sa. Han gick och lämnade mig ensam kvar med ett bultande hjärta.

 
Mamma och pappa höll handen med varandra allt eftersom vi tog oss ner för den långa backen i Primrose Hill där det låg fullt med folk utspritt över de stora grönområdena som omringade oss. Några med en filt under sig, andra med mer preliminära val så som jackor och tröjor. Allt för att kunna njuta av den första varma solen som börjat lysa över London. De hade båda bestämt sig för att stanna ett litet längre tag, allt för att kunna umgås med mig då jobb och tillhörande fester hade hindrat oss från att göra så på ett tag. Och framförallt för anledningen vi hade haft för att träffas idag. Husvisning. Det hade fortfarande inte sagt klick och jag gick numera med ett tungt beslut över om jag kanske skulle ge upp att hitta ett hus. Mitt hus.
”Mmm” sa mamma nöjt och slöt ögonen för ett tag när hon lutade sitt huvud tillbaka. ”Jag har saknat solen.”
”Skiner den för lite på er i Frankrike?”
Pappa knuffade till mig som om jag förolämpat honom och skrattade.
”Den lyser mer på oss där än vad den gör här... med allt regn ni har.”
”Äh så mycket regnar det inte” log jag.
Mamma blev förmodligen trött på oss båda och skiftade samtalsämnet.
”Hur går det på jobbet Mills?”
”Bra” nickade jag och drog samtidigt av mig min skinnjacka. ”Det är mycket att göra nu inför sommarens alla premiärer och så, men det är kul.”
”Jobba inte för mycket vännen” sa hon oroligt. ”Jag vill att du ska hinna skaffa en familj också.
Jag skrattade och kollade på min mamma. ”Jag är 22 år gammal, det får gärna dröja ett tag till.”
”Jag måste ha barnbarn” mumlade mamma med ett leende. ”Minst två.”
”Och det ska du få. Men inte än.”
”Nej, och inte blir det med Nick. Den skitstöveln” mumlade pappa på franska.
”Nämen ser man på!”
Mamma och pappa stannade tvärt medan jag kisade mot solens strålar och försökte se vem som stod framför mig.
”Känner du inte igen mig?” skrattade personen och klev fram för att pussa mig på kinden.
Harry var klädd i jeans och en vit t-shirt vilket visade alla hans tatueringar på armarna. Utan att kolla visste jag att mina föräldrars blickar var på dem med granskande blick.
”Hej” sa jag stelt och med spänd käke.
Mamma vände sig mot mig. ”Ska du inte presentera oss Emilia?”
”Mamma, pappa, det här är Harry. En arbetskollega.”
”Jobbar du också på tidningen?” frågade pappa när han skakade hans hand.
Harry skakade på huvudet. ”Det är ungefär samma bransch men det är ingen tidning för mig. Är rädd för att folk inte hade kunnat se vad jag hade skrivit om jag hade jobbat som journalist.”
”Du vet, man skriver inte för hand längre” skämtade jag och såg honom spänna sin blick i mig.
”Jag menar att jag inte är så bra med ord” rättade han mig.
Harry stod still med blicken på mig. Jag grimaserade mot honom som för att ställa frågan ”Vad är det?” men fick inget svar.
”Harry är med i ett band” sa jag snabbt. ”Han skriver mycket musik också.”
”Jaså?” sa min mamma imponerande. ”Något man har hört kanske?”
”Det vet jag inte” sa Harry med ett leende.
”Åh det tror jag nog” fortsatte mamma.
När Harry började nynna lågt på en melodi avbröt jag honom.
”Sluta” sa jag barskt men kunde inte hålla mig ifrån att le samtidigt. Hans låt var mörk och raspig när han sjöng.
”Jag förstår varför du är med i ett band” log mamma och berömde honom för hans röst, det lilla hon hade hört.
”Tackar” sa Harry. ”Jag ska ta och röra mig vidare, trevligt att träffas. Er dotter är väldigt-” Han kollade på mig. ”-trevlig. Och det märks att det är på grund av er.”
Om jag inte kunde missta mig skiftade mammas kinder färg en aning när hon tog emot komplimangen och tackade. Han hade nog den effekten på de flesta människor, Harry Styles. Innan han hunnit ta sig därifrån fångade jag upp honom med min hand på hans arm. Hans muskler spände sig under den och jag tog snabbt bort min hand när jag insåg vad det gjorde med mig. Detta var inget jag var förberedd på när jag träffat honom för första gången. Ännu mindre när jag skällt ut honom på festen på grund av Nick.
”Vi får ta den där franska middagen någon gång?”
Utan att säga något blinkade han åt mig med ena ögat och försvann därefter.  
”Vadå för middag?” frågade min mamma mig nyfiket.
”Nä” började jag. ”Jag skulle bara laga lite fransk mat till honom.”
”Du har lärt dig väl” sa min pappa lugnt.
”Vad pappa?”
”Att vägen till en mans hjärta går via magen.”


 
 
Dagen efter

Så fort jag klev in genom dörren letade sig en stor och tung suck ur min mun. Äntligen fredag.
”Är det skönt att vara hemma?”
Jag vände mig om snabbt och såg Finley ligga i soffan med en cigarett i handen och ett glas vin i den andra. Att hon dök upp som en överraskning i min lägenhet då och då var inget nytt. Hon hade en nyckel till min dörr, precis som jag hade en till hennes.
”Ja” sa jag och muttrade medan jag tog av mig mina skor. ”Har haft det så jäkla stressigt på jobbet idag så just nu vill jag bara-”
”Andas Emilia” skrattade hon.
Jag sträckte mig efter glaset hon höll i och svepte det som fanns kvar av den röda vätskan.
”Emilia Roux Lamond! Hade din pappa sett dig nu...”
Jag hostade till och insåg att det verkligen inte hade varit värt det. Med en duns satte jag mig ner bredvid min kompis och lutade huvudet mot hennes axel.
”Hur går det med husletandet?”
”Ge mig ett glas till av det där äckliga vinet så kan jag berätta.”
”Nähä du” skrattade hon. ”Du och dina franska smaklökar ska inte få förstöras av mitt vin.”
”Det skulle min pappa hört. Det hade han uppskattat.”
”Mm” sa hon instämmande. ”Det hade han.”
Efter en stunds tystnad tog jag till orda.
”På tal om si så där ingenting... eller ja, om Harry.”
”Mr. Sexy menar du” sa hon belåtet och drack en slurk av det vin hon precis hällt upp.
”Jag sov hemma hos honom för ett tag sedan.”
Finley skrek rakt ut. ”Va?! Vänta nu här lite..” Hon tystnade en aning som om hon försökte greppa vad jag precis berättat för henne. ”Så du spenderade en natt hemma hos Harry Styles alltså? Ge mig alla detaljer. Och sen- sen måste vi fira det här.” Min kompis var uppspelt när hon pratade, det mesta jag hade sett henne på länge.
”Fira vadå?” skrattade jag.
”Att du lät Harry fucking Styles komma innanför byxorna på dig.”  
Jag skakade på huvudet. ”Nej nej, du vet när jag sa det där med att jag sov hemma hos honom?” Jag såg hur hennes ansikte sakta men säkert liknande mer och mer till ett besviket uttryck. ”Vi sov bara.”
”Men vad gjorde ni..?”
”Jag däckade hos honom för att jag var hade haft lite för många glas” sa jag lätt. ”Inte mer än det.”
”Åh snark. Får jag ändå använda detta till en anledning att festa med min bästis?”
”Nää” protesterade jag. ”Jag orkar inte dra ut Finnie. Kan vi inte bara sitta hemma ikväll?”
Hon fejkade en gäspning och kollade på mig med dömande blick.  Med en stor suck gav jag vika för min kompis otroliga övertalningsförmåga.
”Okej då.”


Gillade ni det? Tack för att ni är så goa' mot mig. ♥
 

Godmorgon!

Ber om ursäkt att ett kapitel inte dök upp igår. Låg hemma och var bakfull, tänker inte förneka det. Just nu är jag dock på jobbet så ni kommer få kapitlet senare ikväll! 

Ha en fin måndag! 

Kapitel 15 - Roux

Tidigare:
”Det var jättegott” mumlade jag och satte mitt glas ifrån mig.
”Så bra.” Han lutade sig tillbaka i sin stol och kollade lugnt på mig. Hans gröna ögon gjorde mig en aning spänd. Att jag inte hade haft det såhär trevligt på ett bra tag sa en hel del om sällskapet. För att bryta tystnaden som bara fick mig mer och mer nervös pillade jag lätt i den salladen som låg kvar på min tallrik och sa:
”Vad sägs om att jag bjuder dig på lite riktig mat någon gång?” Innan han hunnit protestera om att hans lunch minsann var mat flikade jag in snabbt. ”Riktig fransk mat.”
Han nickade och lutade sig över bordet med armbågarna vilandes på det. Han kollade ner på mina läppar och sprack sedan upp i ett leende när han mötte min blick.
”Om du kan lova mig att det inte blir sniglar eller grodlår.”

 
”Nej, nej neeeej” klagade jag och smällde ihop datorn. Att försöka hitta ett passande hus var mycket svårare än vad jag trodde. Jag hade inte bara en budget att ta hänsyn till, men det skulle ändå passa mig. Det var jag som skulle bo där, om än tills jag är gammal och dammig, och jag ville att det skulle vara perfekt. Än så länge så hade jag en visning att gå på, och den var i helgen som närmade sig med stora steg. När mitt huvud föll ner i mina händer kände jag mungiporna gå upp automatiskt i ett leende. Med ganska bra koll på mig själv var jag mycket medveten om anledningen till mitt leende. Men på samma sätt jag ignorerade vanlig mat när jag hade en chokladkaka framför mig, ignorerade jag även anledningen till varför jag log nu. Det var kanske bäst. Vibrationen från min mobil mot träbordet fick mig att hoppa till.
”Aa hallå?”
Hej Emilia!” sa Kyna lika glatt som vanligt.
”Hej du” log jag och reste mig upp för att skifta över och slå ner mig i soffan. ”Hur är det med min lilla irländare?”
Det är bra. Jag...
Hon tystnade för ett tag och jag hörde koncentrationen från hennes sida av luren.
”Ut med det Kyna” skrattade jag. ”What's up?”
Jag måste bara fråga dig en grej.” Hon pratade snabbt.
”Ja?”
Ännu en gång blev det tyst.
”Kyna” bad jag. ”Bara ut med det. Du vet att inget är pinsamt inför mig.”
Nej nej” sa hon. ”Men-”
”Åh herregud” utbrast jag när jag insåg vart det här samtalet var på väg. ”Du vet.”
Du har sovit över hos Harry?!” För en liten stund visste jag inte om hon skrek eller sa det med glimten i ögat.
”Ja...”
Vad sysslar du med Emilia?” sa hon precis som om jag var knäpp.
”Jag vet inte.. Jag vet inte” svamlade jag.
Å andra sidan verkar han inte ha varit helt emot det heller...
Så fort hon yttrat orden kände jag mitt hjärta slå snabbare. En reaktion jag inte förväntade mig.
”Vad menar du?”
Jag kunde höra på hennes röst att hon log medan hon pratade. ”Om jag citerar det Niall berättade för mig så-
”Såklart Niall vet om det.”
Ja? Hur tror du annars jag fick reda på det?
Vi skrattade tillsammans.'
I alla fall” började hon långsamt och drog ut på orden. ”Jag är inte så säker på att killarna har hört honom prata om någon på det sättet han har pratat om dig.
”Mhm?”
I bakgrunden hos Kyna hörde jag en dörr stängas.
Jag måste gå” sa hon tyst.
Inombords svor jag. Jag ville ha fortsättningen på vad Harry hade sagt. Inte för att det spelade någon roll egent-
Emilia!” sa Kyna för att försöka fånga min uppmärksamhet.
”Ja?”
Jag måste gå” upprepade hon. ”Vi hörs sen, okej?
”Okej” sa jag och log. ”Hälsa Nathan!”
Det blev tyst i luren och jag slängde mobilen ifrån mig med en suck.
”Han är tre år yngre Emilia” sa jag, som om jag skällde på mig själv. ”Tre år yngre...”

KYNAS PERSPEKTIV
Niall hade slagit ihop datorn framför mina ögon och jag hade avslutat samtalet med Emilia. Jag visste redan varför Niall stod med armarna korsade över bröstet. Nathan var ute igen, men jag hade inte hört av honom och det började irritera mig. Inte det faktum att han var ute utan för att han inte ens hade tid att skicka ett sms till mig. Istället fick jag sitta här och oroa mig.
”Det räcker nu Kyna.”
”Vad pratar du om?”
”Ser du inte vad du gör?” sa han. ”Om jag känner dig rätt har du stirrat på den där datorn hela kvällen, sluta.”
Jag lade datorn åt sidan. ”Varför är du så arg Niall?”
Han slog ut med handen. ”För att du låter Nathan plåga dig på det här sättet. Inse faktum, du är inte lycklig såhär!”
”Jag tycker inte om att du pratar till mig sådär” sa jag.
”Det vet jag mycket väl. Men du ska höra det ändå!”
Jag reste mig upp och skakade på huvudet. ”Gör inte såhär..”
”Vadå? Säger sanningen?” Niall tvingade mig att se på honom, genom att ställa sig i mitt synfält. Han var inte mycket längre än mig, men tillräckligt för att det skulle kännas som om han tornade upp sig framför mig i den här stunden.
Jag kände värmen från hans kropp. Han var alltid så trygg och varm.”Niall! Lägg av!”
”Inte förrän du inser att jag har rätt! Jag känner dig Kyna, det här är inte du. Nathan behandlar dig inte rätt.”
”Jag vill inte ha en uppläxning!”
”Och jag vill inte se dig må såhär. Förstår du inte det?” Han la en hand mot min kind. ”Du är värd bättre än såhär. Jag bryr mig om dig.”
Hans mot min kind. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag stirrade på honom, osäker på vad jag skulle säga. Han brydde sig om mig, men det visste jag ju, ändå.. Det fanns något underliggande i hans ton. Något starkare.
Jag tog ett steg tillbaka. ”Du borde nog gå nu.”
Niall sänkte sin hand, sen nickade han och gjorde som jag sa. Han gick och lämnade mig ensam kvar med ett bultande hjärta.


Vad tror ni om Niall och Kyna?
 

Kapitel 14 - Roux

Tidigare:
Nathan väntade i lägenheten när vi kom fram. Han stod i köket och skruvade ihop köksbordet samtidigt som han svor över instruktionerna. Jag stannade till i dörren för att betrakta honom ett par sekunder, innan jag tog steget in och kramade om honom bakifrån. Han skrattade och jag kände mullret mot min kind som jag vilade mot hans rygg.
”Hej där, Jag började nästan tro att du ångrat dig.”
”Jaså, det trodde du?” skrattade jag.
Han snodde runt för att pussa mig på näsan. ”Har allt gått bra?”
Jag nickade. ”Japp. Det tog bara längre tid än väntat att packa det sista.”
”Det här är spännande, inte sant?” skrattade han. ”Om jag nu lyckas få till det här..” Han gjorde en gest mot bordet på golvet. ”...jag får inte riktigt till benet.”
”Det är en fin röra du snickrat ihop” instämde jag.
”Vi kanske får äta på golvet ikväll... Jag får be någon hjälpa mig med det imorgon.” Han skrattade och lade en arm över mina axlar.
”Det är lugnt. Vi kan beställa pizza” sa jag.
Nathan pussade mitt hår. ”Jag är glad att du sa ja. Det kommer bli bra det här, att bo ihop.”
Jag svarade inte. Istället kramade jag honom och försökte svälja klumpen i halsen. Jag skulle precis släppa taget, när jag fick se Niall gå förbi dörröppningen. Han stannade till så att våra blickar möttes och jag tyckte mig se något flimra förbi i hans blå ögon, något som gjorde att jag hoppades att jag verkligen gjorde rätt.

 
Finley låg utspridd på min soffa med en cigarett i handen, drog djupa bloss och filosoferade antagligen om sina egna tankar då hon då och då mumlade. Jag satt nedanför soffan på golvet och lutade mitt huvud bak mot hennes ben medan vi väntade på att någon skulle säga något. Det var inte alltid vi behövde prata med varandra, att bara spendera tid tillsammans var ibland nog för oss båda. Hon var lika sällskapssjuk som mig, så det var skönt att kunna ringa ett kort samtal och ha någon som kommer över inom 10 minuter vilken dag det än var på veckan. Jag rynkade en aning på näsan för röken hon blåste ner på mig.
”Tack för den” klagade jag och viftade med handen.
”Lyssnade du på vad jag sa?”
”Nej” skrattade jag och vände huvudet snett upp för att kolla på henne.
”Jag sa att jag och Nick-”
Hon avbröts av min telefon som ringde. Efter att vi båda hade kollat på skärmen så suckade hon djupt och sa:
”När man talar om trollen.”
Jag ryckte en aning på axlarna. ”Ska jag svara?”
”Vad kan han vilja?”
”Be om ursäkt.”
”Ta inte emot den” varnade hon mig snabbt. ”Han ska inte få chansen att gottgöra sig själv.”
”Nä...” sa jag fundersamt och tuggade lite på min läpp. Snabbt reste jag mig upp och lade den mot örat. ”Hallå?”
Hej...det är Nick.”
Jag stod stilla. Tyst. Hans andetag var tunga i telefonen och jag pillade på en söm på min tröja medan jag väntade på att han skulle säga något.
Jag tänkte-” Han harklade sig själv. ”Du har inte slängt mina grejer va?
”Nej.”
”Kan jag komma förbi och hämta dem?”
Med lite panik i blicken kollade jag på min bästa kompis som gestikulerade med händerna över halsen. Vad hon ville få fram med det visste jag inte.
”Ja visst” sa jag. ”När hade du tänkt?”
Imorgon?”
”Mm” sa jag och hostade till. ”Det blir bra.”
Då ses vi Mills...
”Ja det gör vi” sa jag snabbt och lade på innan jag hörde fortsättningen av hans ”Emilia jag-”.
”Vad ville han?” frågade Finley mig snabbt när jag satt mig ner i soffan igen. Jag gömde mitt ansikte i händerna och suckade högt.
”Han vill bara hämta sina grejer.”
”Du behöver inte vara här när han gör det” påpekade hon. ”Vi kan lägga nyckeln någonstans, smsa honom var den är så får han sköta det själv.”
”Jag vet inte om jag litar på honom att komma in i lägenheten själv.”
Vi skrattade tillsammans.
”Nej...” började hon. ”Du får kanske se till att vara här ändå. Vill du att jag ska vara med?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, det ska nog gå bra ändå.”

Jag vankade av och an i vardagsrummet och kände nervositeten stiga inom mig. Jag visste inte varför jag var nervös, men tanken att ha honom framför mig utan att få skrika lungorna av mig skrämde mig. Jag ville så gärna visa att det vi hade var förstört, och det på grund av honom. Plötsligt knackade det på dörren och jag kollade mig omkring, dubbelkollade så att hans grejer stod framme och var redo att tas härifrån. När jag väl öppnade dörren var det som att det gått femton år sedan vi setts.
”Hej” sa han lågt och klev fram mot mig för att pussa mig på kinden.
Jag vände huvudet åt sidan och visade med handen att han skulle gå in.
”Du...” började han och stoppade händerna i sina fickor. ”Jag är så leds-”
”Jag vill inte höra det.”
”Bara låt mig-”
”Jag vill inte höra det Nick. Ta det du kom för och gå härifrån.”
Han gick snabbt fram mot mig. ”Men du... Kan vi inte bara-”
Jag skakade på huvudet innan jag hade hört hans fråga och mötte hans blå ögon jag en gång fallit för.
”Jag har någonstans att vara” ljög jag. ”Bara slå igen dörren när du går så den låser sig, okej?”
Han nickade och kollade sårat på mig.
”Okej” sa han. ”Du vet att jag är...”
”Det spelar ingen roll Nick. Jag måste gå.”
 
 

London var för en gångs skull hyfsat tomt på folk. Kanske för att det precis hade slutat regna, eller för den anledningen att det var söndag. Jag hade tagit mig ut på en promenad, allt för att slippa stå hemma i lägenheten och höra Nick försöka be om förlåtelse. Det hade inte känts ärligt, det hade inte kommit inifrån om jag hade gett honom chansen att förklara. Det hade bara varit för hans egna skull han hade velat be om ursäkt, för att få sig själv må bättre. Jag satte mig ner på en bänk och pustade ut.
”Emilia?”
Jag kollade snabbt upp från marken vid hörseln av den bekanta rösten. Harry stod framför mig med massa matkassar i händerna. Jag ville nästan skratta åt synen, att han hade varit och handlat mat var det sista jag kunde tänka mig.
”Hej.” Jag och drog in ett andetag samtidigt för att samla mig.
”Är du-”
”Det är inget” sa jag snabbt och hindrade honom från att ställa frågor.
Han harklade sig en aning. ”Ska du med mig hem?”
”Så du kan få mig i säng igen eller?” muttrade jag.
Han skakade på huvudet med en rynka i pannan.
”Tänkte bara om du ville äta lunch, men det är lugnt” sa han kallt medan han gick därifrån.
”Harry- vänta!”
Han stannade i sina rörelser och log finurligt. ”Jag visste att du inte kunde stå emot mig.”

Tystnaden var bekväm medan Harry fortsatte skära upp de champinjoner han hade på skärbrädan framför sig. Men hans blick var inte på sina händer, utan den var på mig.
”Vad stirrar du på?” muttrade jag och drog blicken från hans köksbänk upp till hans ögon.
”Hur du ser ut naken.” Han var fullt allvarlig.
”Som om du inte kikade allt vad du kunde när vi-” Jag hindrade mig själv i meningen.
”Nä just det” log han. ”Det hände ju inget.”
”Men du hjälpte mig ur mina kläder.”
”Jag har mer disciplin i kroppen än vad du tror Emilia.” Han log medan han pratade.
”Du ger mig praktiskt taget ett nytt scoop till tidningen. Och det serverat på ett silverfat.”
Han skrattade. ”Jaså? Och vad är det för scoop?”
”Harry Styles tänker med hjärnan för en gångs skull.”
Han klagade lite.
”Kom igen” sa jag. ”Du har legat med halva London.”
Han såg besvärad ut. ”De ville, jag var uttråkad...”
Jag lämnade samtalsämnet och kände mig le lite mot honom när jag pratade.
”Du ska kanske fokusera på de där svamparna så du inte blir av med ett finger eller två.”
”Jag kommer från landet Ramsey... Så jag tror inte det är någon fara.”
”Ah” skrattade jag. ”Där alla Gordon Ramsey's föds?”
Han nickade och log mot mig innan han gjorde som jag sa, fokuserade ner på köksbänken. Jag hoppade ner från barstolen med en lätt rörelse och frågade honom försiktigt:
”Är det okej om jag...?” Jag viftade en aning med handen, gestikulerade att jag ville gå runt i lägenheten.
”Om Emilia har lite tålamod så kan jag visa henne min lägenhet.”
En aning snopet kollade jag på honom med huvudet på sned.
”Du är rädd jag ska hitta ditt hemliga rum, eller hur?”
”Beror på vilket du menar av dem” sa han skämtsamt och borstade av händerna på en handduk. Han slängde den åt sidan, sänkte värmen på plattan på spisen och gick fram mot mig.
”Vill du ha en rundtur?”
”Please” log jag. ”Jag måste se hur en typisk ungkarlslya ser ut!”

”Det var jättegott” mumlade jag och satte mitt glas ifrån mig.
”Så bra.” Han lutade sig tillbaka i sin stol och kollade lugnt på mig. Hans gröna ögon gjorde mig en aning spänd. Att jag inte hade haft det såhär trevligt på ett bra tag sa en hel del om sällskapet. För att bryta tystnaden som bara fick mig mer och mer nervös pillade jag lätt i den salladen som låg kvar på min tallrik och sa:
”Vad sägs om att jag bjuder dig på lite riktig mat någon gång?” Innan han hunnit protestera om att hans lunch minsann var mat flikade jag in snabbt. ”Riktig fransk mat.”
Han nickade och lutade sig över bordet med armbågarna vilandes på det. Han kollade ner på mina läppar och sprack sedan upp i ett leende när han mötte min blick.
”Om du kan lova mig att det inte blir sniglar eller grodlår.”

Förlåt att det dröjde en dag extra. Hoppas på att innehållet i det här kapitlet kan få er att förlåta mig! ♡

Kaitel 13 - Roux

Tidigare:
”Låt mig säga såhär” började han och satte sig sedan ner bredvid mig. ”Jag har stött på dem ute mer än en gång.”
”Va?” sa jag svagt och kände klumpen i min hals.
Han tuggade på något när jag kände tårarna tränga på.
”Varför sa du inget?”
”Well, det var ju lite det jag gjorde när vi sågs på festen, eller hur?”
”Men innan festen” sa jag snabbt. ”Varför sa du inget innan dess?”
”Jag visste knappt vem du eller han var innan dess Emilia” sa han med ett litet skratt men verkade ångra det när han såg min blick. ”Kolla-” fortsatte han. ”Hade jag vetat att han var din pojkvän hade det kommit ut. Tro mig.”
Jag nickade och tuggade långsamt på maten jag stoppat in i munnen. När jag svalt och låtit honom slå sig ner bredvid mig tog jag till orda.
”Förlåt för-”
”Det du sa på festen?” Han skrattade. ”Tack. Men det är inte första gången jag hört något sånt.”
Jag reste mig upp och tog mina klackar i handen. Huvudvärken som dunkade i huvudet kallade på mitt badkar och säng där hemma. T-shirten fick så länge agera som kort-kort klänning för min walk-of-shame.
”Eh, tack för frukosten och för att jag fick krascha här” sa jag tyst.
Han ryckte lite på axlarna. ”Du kan skriva en grym artikel om det, det bjuder jag på. Lägg till en kommentar om hur grym du är i sängen som ett citat från mig.”
”Jag tror det är bäst om det här bara aldrig kommer ut. Någonsin.”
”Fine. Behåll t-shirten så kan du ta den på dig när du saknar mig.”
”Hejdå Harry” började jag och gick ut mot det jag trodde var hallen. När jag upptäckte att det var öppningen in till vardagsrummet skrattade han lite åt mig och drog en hand genom håret.
”Nästa gång kör vi utan kläder?”
 Utan kommentar tog jag mig ut till hallen och stängde snabbt dörren bakom mig.

 
Jag rullade in ett par glas i tidningspapper och kollade bort mot Kyna som gick omkring i sin lägenhet. Hon lyfte på lådor och små möbler, kollade så att allting verkligen skulle komma med henne till den nya lägenheten. Jag kollade på min vän och konstaterade att hon såg nervös ut.
”Hur går det?” frågade jag henne och log när hon vände sitt huvud mot mig.
”Bara bra” svarade hon en aning andfått. ”Vill bara se till så att jag verkligen får med mig allting.”
”Oroa dig inte Kyna.”
”Det gör jag inte.” Hon svarade snabbt och skakade på huvudet.
”Är du säker allting är ok?”
Hon log. ”Jadå.”
”Hey, hey hey!” sa Niall som klev in genom dörren.
”Här är han ju” sa jag glatt och gick för att krama om honom. ”Perfekt att du kommer nu när det mesta ska bäras ner.”
Han skrockade. ”Är det inte därför du har hyrt flyttgubbar Kyna?”
”Jo” skrattade hon. ”Du hade nog inte orkat vikten av det ändå.”
Niall kollade först chockat på mig och sen på sin kompis som han gick fram till för att krama om. Så fort han lagt armarna om henne i en varm kram slog jag bort blicken. Det kändes som att jag störde. Han lät sin hand glida ner för hennes arm när han släppt taget och om jag inte misstog mig så-
”Du kan gå hem nu om du vill” sa Kyna till mig och avbröt mig därmed i mina tankar.
”Är det säkert?”
”Jadå, allting som skulle packas ner är i sina lådor och flyttgubbarna kommer alldeles strax.”
”Okej” nickade jag. ”Ring om du skulle behöva mer hjälp.” Jag kramade om henne. ”Jag förväntar mig att du hjälper mig flytta när det är min tur?”
”Vi får väl se om jag inte lyckas tajma rymma landet vid den tidpunkten.”
”Åh nej, du kommer befinna dig i England när det är dags” varnade jag henne. ”Hejdå på er!”
Innan jag stängde dörren om mig vinkade de båda.

KYNAS PERSPEKTIV
Det var med nerver jag såg flyttbilarna svänga in på gården framför min före detta bostad. På garageuppfarten stod alla mina kartonger och möbler på hög, väntade på att lastas. Det borde ha varit en bra dag, men av någon anledning var jag bara nervös och hade en stor knut i magen. Fast det kanske var normalt. Det här var vad alla tjejer drömde om, inte sant? Att få flytta ihop med sin pojkvän och leva lyckliga i alla sina dagar? Så varför kändes det inte som om jag såg fram emot det? Skärp dig Ky, du är bara nervös. Det är allt.
”Du är nervös.”
Jag vände mig om för att få se Niall komma upp till mig som skulle följa med till lägenheten. Knuten i magen lättade en aning.
”Varför tror du det?” frågade jag honom.
Han log. ”Du biter på naglarna. Det gör du bara när du är nervös.”
Jag tittade ner på vänsterhanden och upptäckte nageln mellan mina tänder, jag tog genast ner den och skrattade lite. Det var otroligt hur väl Niall kände mig. Han hade varit den enda jag kände i London till en början, när jag kommit helt ensam hade han visat mig staden och introducerat mig för storstaden. Niall var utan tvekan min bästa vän, som alltid fick mig att må bra. Och han var den som presenterat mig för Nathan, som nu väntade på mig i vår nya lägenhet. Jag drog ett djupt andetag.
”Det gör jag inte alls.” Jag vägde lite på fötterna medan lastbilen backade emot oss. ”Men jag antar att jag är lite nervös.”
”Du behöver inte göra det om det inte känns rätt” sa han och la en hand på min arm.
Jag grep om hans hand med min. ”Jag visste att du skulle säga det. Det är ingen fara.”
”Okej. Men ingen skulle klandra dig om du drog dig ur.”
Jag svarade inte, jag log bara tacksamt mot honom.
”Du kan prata med mig” brukade han alltid säga när han såg att jag var nertyngd. Min relation till honom var inte alls som den jag hade med Nathan. Nathan skrattade jag med, vi hade mycket gemensamt och kom bra överens – i alla fall när han var hemma. The Wanted hade under den senaste tiden tillbringat mycket tid i USA, så vi hade inte setts så mycket inför flytten som vi kanske hade velat. Så därför hade jag uppskattat all hjälp jag fått från Niall. Han hade lyckats hjälpa mig med det mesta i Nathans frånvaro, allt för att hjälpa mig.

Nathan väntade i lägenheten när vi kom fram. Han stod i köket och skruvade ihop köksbordet samtidigt som han svor över instruktionerna. Jag stannade till i dörren för att betrakta honom ett par sekunder, innan jag tog steget in och kramade om honom bakifrån. Han skrattade och jag kände mullret mot min kind som jag vilade mot hans rygg.
”Hej där, Jag började nästan tro att du ångrat dig.”
”Jaså, det trodde du?” skrattade jag.
Han snodde runt för att pussa mig på näsan. ”Har allt gått bra?”
Jag nickade. ”Japp. Det tog bara längre tid än väntat att packa det sista.”
”Det här är spännande, inte sant?” skrattade han. ”Om jag nu lyckas få till det här..” Han gjorde en gest mot bordet på golvet. ”...jag får inte riktigt till benet.”
”Det är en fin röra du snickrat ihop” instämde jag.
”Vi kanske får äta på golvet ikväll... Jag får be någon hjälpa mig med det imorgon.” Han skrattade och lade en arm över mina axlar.
”Det är lugnt. Vi kan beställa pizza” sa jag.
Nathan pussade mitt hår. ”Jag är glad att du sa ja. Det kommer bli bra det här, att bo ihop.”
Jag svarade inte. Istället kramade jag honom och försökte svälja klumpen i halsen. Jag skulle precis släppa taget, när jag fick se Niall gå förbi dörröppningen. Han stannade till så att våra blickar möttes och jag tyckte mig se något flimra förbi i hans blå ögon, något som gjorde att jag hoppades att jag verkligen gjorde rätt.


Liite kort kanske. Men har ni det! Mest inriktat mot Kyna och Niall, men det behövs till framtiden... :)
Vad tycker ni om den nya headern jag lade upp igår? Kände att det behövdes lite uppfriskning!
 
 

Kapitel 12 - Roux

Tidigare:
”Du hade glömt att vi skulle ses, eller hur Emilia?”
”Lite” erkände jag med en suck. ”Men jag var, är, jättetrött på att bo här så jag ville få ner allting så jag slipper se det.”
Hon kollade bort mot den lilla ynkliga högen borta i hörnan. ”Är det där Nicks grejer?”
”Ja” skrattade jag. ”Han får väl komma och hämta dem någon dag.”
”Innan de 'råkar' följa med soptunnan ut.”
Jag nickade med ännu ett skratt.
”Så...” började hon. ”Var vill du flytta?”
”Vet inte” sa jag och plockade med några prylar jag skulle ha ner i en låda. ”Har alltid velat flytta till Primrose, men jag vet inte hur bra läge det är för mig att skaffa ett hus.”
”Varför inte? Om det är det du vill så kan du väl göra det?”
Jag ryckte lite på axlarna. ”Vi får se. Nu är planerna bara att överleva fram till semestern, sen får jag se till att det händer lite grejer här.”

 
Jag satt med benen under mig, med en penna i handen och datorn framför mig. Till höger, under min hand låg där ett block med små, korta ord jag skulle försöka få ihop till en artikel jag skulle få publicerad nästa vecka. Alltså ingen brådska, men jag ville bli klar med den. Men jag kunde inte ta blicken ifrån fönstret och rakt över gatan. Den lokala puben var fylld med folk precis som alla andra dagar i veckan och det lockade mig att gå ner för en öl. Min uppmärksamhet var fångad så fort jag såg honom i dörren. Nick höll upp dörren till den rödhåriga tjejen jag hittat honom i säng med och de skrattade åt en full man som gick förbi dem, antog jag. Mitt ansikte och kroppsspråk höll sig neutralt medan jag iakttog dem. Jag hade stängt av allting som hade och göra med honom, det hade jag blivit så illa tvungen till att göra. För mitt eget bästa. Mobilen bredvid mig vibrerade till och jag läste Finleys sms från låst skärm.
Har du lust att ses Mills?
Jag tog upp den och knappade in ett svar med flinka fingrar.
Nej, jag kan inte” skrev jag och tvekade en aning för det skamliga förslag som susade snabbt förbi i min hjärna. ”Har andra planer! Vi får ses imorgon!

Jag satt på en av barstolarna och guppade nervöst med mitt ena ben. Mellan fingrarna hade jag ett sugrör och det snurrade runt i glaset efter att jag puttat till det. Drinken var grön och smakade allt annat än gott, men jag hade bett bartendern om det starkaste de hade och det hade fått bli en av deras ökända drinkar. Jag var inne på min tredje på alldeles för kort tid och var fullkomligt övertygad om att det skulle snurra när det är dags för att lämna stolen bakom mig. Det hade gått drygt trekvart sedan jag kom hit och än så länge var mitt mål med kvällen inte uppfyllt. En kille slog sig ner bredvid mig och lutade sig intill för att spotta andedräkt fylld med alkohol mot mig.
”Hur står det till ikväll?” flinade han och tittade ner på min byst.
Jag skrattade till och la bestämt en hand på min väska uppe på bardisken innan jag hoppade ner från min stol. Jag svepte mitt glas och svarade honom med ett leende:
”Bara bra tack.”
Upp för de två trappstegen stannade jag till. Han stod i dörröppningen och skakade hand med dörrvakten tills han mötte min blick. Redan innan jag börjat röra mig framåt mot honom så visste jag vart det här skulle leda. Jag slätade ut min klänning och märkte hur hans blick fokuserade på mig. Han verkade ha ett nöjt leende spritt över sina läppar, som om han visste vad som väntade och varför jag var här. Inte förvånad alls över det faktum att jag närmade mig honom. I svarta jeans och t-shirt pillade han på armbandet till sin klocka, med sina ögon som för en liten stund föll ner för min kropp. Det hade inte varit annat än en vild gissning att han skulle vara här, men det var egentligen det enda stället jag förväntade mig att stöta på honom. Abrupt avbröts jag ur mina tankar när jag insåg att jag stod framför honom och att det inte fanns någon återvändo. Jag kraschade mina läppar mot hans samtidigt som hans armar fann min midja och drog mig intill honom. När jag särade på oss som för att fundera vad jag höll på med flinade han nöjt mot mig.
”Ser ut som jag vinner ändå Emilia” sa han lågt i mitt öra medan hans hand placerade sig på den nedre delen av min rygg.
”Bara...tyst” bad jag, greppade hans hand och drog med honom bort till baren. Jag behövde en drink till för att inte dra mig ur det här. Han stannade oss på vägen bort och ställde sig intill mig bakifrån för att kunna prata till mig.
”Jag har en minst lika stor bar där hemma” började han och drog sin näsa längs med min hals. Jag kunde höra på hans ord att han log. ”Jag är grym på att göra drinkar.”
Hans sista kommentar fick mig att skratta och Finleys ord gjorde sig påminda i min hjärna: Du behöver ett ligg. Ett riktigt ordentligt så du inte kan gå dagen efter.

Huvudet dunkade, magen kurrade och innan jag ens öppnat upp ögonen visste jag var jag befann mig någonstans. Och det gjorde sig glatt påmint när jag kände av hans parfym. Långsamt satte jag mig upp i sängen och kollade mig omkring i rummet innan jag reste mig upp och grimaserade för det dunkande huvud som vilade på mina axlar. Snabbt kollade jag ner på min egna kropp. Jag hade en alldeles för stor t-shirt på mig. Undrar var mina kläder var?
”Godmorgon.”
Harry stod lutad mot dörröppningen och jag kollade på honom där han stod i mjukisbyxor och utan tröja.
”Sovit gott törnrosa?”
”Vad är klockan?” frågade jag honom långsamt och kände bakfyllan hinna ikapp.
”Snart lunch” skrattade han och gick fram till mig efter att jag satt mig ner på sängen. När jag höjde blicken mötte jag hans tatuering i form av en fjäril.
”Är den gjord på fyllan eller?” kommenterade jag och gav den en snabb blick.
Han rynkade ihop ögonbrynen. ”Vaknat på fel sida?”
”Du är väl kanske inte direkt personen jag vill se det första jag gör på morgonen.”
Tyst, lämnade han rummet och jag suckade en aning innan jag letade upp mina byxor från gårdagen och drog dem på mig med mina klackar i handen. Han stod i köket när jag kom ut och jag kollade på honom när han rörde sig snabbt i köket.
”Hungrig?”
Jag nickade och tog emot en färdig tallrik med bacon och ägg. ”Har du förgiftat maten eller?”
”Det lär du väl upptäcka” sa han med koncentrerad min på brödrosten som sekunden efter ploppade upp två skivor bröd.
Jag stannade upp i rörelsen att föra upp gaffeln till munnen.
”Jag har inte gjort något med maten Emilia.”
”Nej, det är inte det” sa jag och lade ner gaffeln igen. ”Jag måste bara fråga...gjorde vi- hände något?”
Hans mun sprack upp i ett stort leende.
”Herregud” utbrast jag och kastade tillbaka huvudet.
”Lugna dig” skrattade han. ”Hade vi gjort något hade du kommit ihåg det.”
”Såklart jag hade” sa jag ironiskt.
”Så vad fick dig att leta upp mig igår?”
Jag ryckte på axlarna och fick upp bilden av Nick tillsammans med sin... vad hon nu var.
”Jag sa ju att han inte var bra för dig” mumlade Harry och sneglade upp under sin lugg när han lade i ordning frukost på sin egna tallrik.
”Hur vet du-”
”Låt mig säga såhär” började han och satte sig sedan ner bredvid mig. ”Jag har stött på dem ute mer än en gång.”
”Va?” sa jag svagt och kände klumpen i min hals.
Han tuggade på något när jag kände tårarna tränga på.
”Varför sa du inget?”
”Well, det var ju lite det jag gjorde när vi sågs på festen, eller hur?”
”Men innan festen” sa jag snabbt. ”Varför sa du inget innan dess?”
”Jag visste knappt vem du eller han var innan dess Emilia” sa han med ett litet skratt men verkade ångra det när han såg min blick. ”Kolla-” fortsatte han. ”Hade jag vetat att han var din pojkvän hade det kommit ut. Tro mig.”
Jag nickade och tuggade långsamt på maten jag stoppat in i munnen. När jag svalt och låtit honom slå sig ner bredvid mig tog jag till orda.
”Förlåt för-”
”Det du sa på festen?” Han skrattade. ”Tack. Men det är inte första gången jag hört något sånt.”
Jag reste mig upp och tog mina klackar i handen. Huvudvärken som dunkade i huvudet kallade på mitt badkar och säng där hemma. T-shirten fick så länge agera som kort-kort klänning för min walk-of-shame.
”Eh, tack för frukosten och för att jag fick krascha här” sa jag tyst.
Han ryckte lite på axlarna. ”Du kan skriva en grym artikel om det, det bjuder jag på. Lägg till en kommentar om hur grym du är i sängen som ett citat från mig.”
”Jag tror det är bäst om det här bara aldrig kommer ut. Någonsin.”
”Fine. Behåll t-shirten så kan du ta den på dig när du saknar mig.”
”Hejdå Harry” började jag och gick ut mot det jag trodde var hallen. När jag upptäckte att det var öppningen in till vardagsrummet skrattade han lite åt mig och drog en hand genom håret.
”Nästa gång kör vi utan kläder?”
 Utan kommentar tog jag mig ut till hallen och stängde snabbt dörren bakom mig.
NU vill jag veta vad ni tycker.
Godnatt - imorgon kör vi måndag!

Kapitel 11- Roux

Tidigare:
”Tror du det Harry?” upprepade jag för att bryta tystnaden. Stämningen var spänd i rummet.
”Om jag tror vad?” sa han efter en harkling. Innan jag hunnit upprepa frågan flikade han in. ”Att du i hemlighet har funderat på hur det är att spendera en natt med mig?” Han log. ”Det tror jag absolut. Till hundra procent.”
Jag märkte hur de andra killarna vred på sig obekvämt och Liam kollade ursäktande på mig. Jag skakade på huvudet och rätade på mig på pallen med en suck.
”Du, det är lugnt om du inte vill göra den här intervjun. Jag kan göra den med fyra medlemmar, det går lika bra för mig men kom inte hit och-”
”Jag skämtade Emilia.”
”Jag vet inte vad ditt lilla problem är men kan du snälla uppträda som normalt folk så intervjun kan bli klar och så jag slipper prata med dig?” väste jag åt honom.
Louis visslade åt min kommentar och för första gången såg jag en glimt av känslor bakom de kalla, gröna ögonen Harry annars brukade kolla på mig med. Tystnaden som spred sig avbröts av Harrys telefon som började ringa och han kollade på skärmen snabbt innan han reste sig upp och gick ut för att ta samtalet. Liam böjde sig fram mot mig.
”Jag är ledsen, han brukar inte vara såhär” sa han snabbt.
”Det är lugnt” sa jag. ”Han verkar bara...”
”Komplicerad?” fyllde Niall i min mening med. ”Svår?”
”Ja” sa jag med ett svagt skratt.
Alla skakade på huvudet som följd. ”Inte när man lär känna honom” svarade Liam.
”Ska vi fortsätta?” sa Harry som kom in i rummet igen. Han knäppte knappen på blazern han hade på sig och slog sig ner igen. Han kollade på mig när han pratade. ”Jag har inte hela dagen på mig.”


 
Hjärnan fungerade inte lika bra som den gjorde imorse. Magen var full med mat, men jag hade gått in i vad de flesta brukade kalla för matkoma. När ögonlocken var tyngre än bly och när kroppen ville trilla ner i närmsta soffa, eller varför inte någon mjuk matta, och bara försvinna för att sova i några timmar. Koncentrationen började sina bort ur min prioritering och suget efter något choklad-liknande lockade mer än någon annan tidpunkt på dagen. Jag satt och skrev rent en intervju jag hade haft med Olly Murs tidigare under dagen och försökte få den rätt tills det var dags att den skulle publiceras. Än så länge innehöll pappret framför mig bara massa kladd av stödord jag hade skrivit ner snabbt innan. Det hade tagit några månader, om inte ett år, för att lära mig hur man hanterade att skriva och prata med en människa samtidigt. Det krävdes mer av en än vad de flesta trodde. Och sen att man skulle få sina anteckningar läsbara var även en del av det.

Det var nästan så att jag drog en lättnads suck när jag såg Kyna kom in genom dörren, en anledning för mig att dra blicken från datorn och vila ögonen.
”Hej” hälsade hon och slog sig glatt ner på stolen vid sitt skrivbord. Hon startade datorn medan hon pratade och höll blicken mot den. ”Du ser lite trött ut idag Emilia.”
”Jag vet, jag vet” mumlade jag. ”Finns ingen anledning att påpeka det...”
”Sorry” sa hon med ett litet skratt. ”Har du ätit lunch än?”
”Ja, men den fick mig snarare in i en matkoma än att hjälpa mig få igång hjärnan.” Jag slog pennan mot mitt huvud och grimaserade innan munnen öppnade sig i en stor gäspning. ”Kan du inte ge mig ett av dina lyckopiller?”
”Lyckopiller?”
”Du är ju alltid glad. Den glada Irländaren har jag till och med hört att de kallar dig för nere på trean.”
”Gör de ju knappast” skrattade hon. ”Då har de ikke sett mig i de sämsta lägena.”
”Nej, för jag tror inte de existerar i ditt liv.”
Hon lade huvudet på sned och log.
”Var åt du lunch?”
”Träffade upp Niall här nere bara.”
Jag lutade mig tillbaka i stolen. ”Hur känner ni varandra egentligen?”
”Vi är ju-”
”Jag vet delen med att ni känner varandra sen småttingar. Men har ni alltid känt varandra?”
”Håller du på att skriva en artikel, eller vad är det med dina frågor?”
”Jag är nyfiken och orkar inte jobba just nu” förklarade jag med ett leende.
Hon ryckte på axlarna och satte upp sitt hår. ”Våra mammor låg på sjukhuset samtidigt och har känt varandra sen dess. De sprang på varandra på sjukhuset dagen det var dags för oss att födas. Och de stötte väl ihop någon av de hundra gånger de tog en promenad i korridoren för att lugna ner värkarna.”
”Vem av er bebisar hann ut först?”
Kyna höll upp två fingrar i luften som om hon var segrare.
”Jag såklart” flinade hon.
”Såklart...”
Hon fortsatte berätta. ”Sen växte vi upp på samma gata och så vidare...”
”Och så vidare?”
”Ja men du vet” log hon. ”Klassikern att man växer upp bredvid varandra. Springer mellan husen och delar allting tillsammans.”
”Har ni aldrig funderat på om det ska bli ni?”
Kynas kinder skiftade färg och jag ångrade genast att jag hade sagt något. Olämpligt och klumpigt av mig med tanke på att hon var på väg att flytta ihop med sin Nathan. Hon satt och kollade ner i sitt knä vilket fick mig en aning konfunderad. Hon skrattade till och kollade upp på mig.
”Våra föräldrar har alltid skämtat om att det skulle bli jag och Niall dock. Sagt hur vi skulle flytta in i ett hus på samma gata, tre barn och en vit, fluffig hund.”
Jag skrattade för det kändes som rätt grej att göra för stunden, även om jag märkte på min kompis att det var något hon funderade på. Jag avbröts i min kommande mening av att mobilen på mitt bord började vibrera.
”Nick igen?” frågade hon mig med en suck.
Efter att ha kollat ner på skärmen bekräftade jag hennes fråga med en nickning.
”Han börjar till och med skrämma mig!” utbrast hon och grimaserade med ett skrynkligt ansikte.
”Han har aldrig dödat ens en fluga...” försökte jag lugna ner henne med. ”So what, han ringer mig säkert fem gånger om dagen men-”
”Nope” sa Kyna och ploppade med sina läppar. ”Han kan ta sitt pick och pack och dra till Mountain Everest.”
”Varför just Mountain Everest?”
”För det...” Hon började ångra sitt uttryck när hon såg min retsamma min. ”Det är långt bort bara.”
Jag skrattade. ”Ja just det... Seså, nu måste jag jobba!”
”Glöm inte att vi ska ses ikväll” började hon på väg bort mot kaffemaskinen.
”Nej då” sa jag och vinkade slött med handen. ”Det ska jag inte.”

Trots att dagarna var varma i London blev mina andetag till rök i skymningens luft. Stegen kändes tyngre för varje minut som gick och för var låt som spelades i mina hörlurar. För första gången på hur länge som helst hade jag tagit mig ut ur lägenheten, satt på mig mina löparskor och gett mig ut för att springa en lång runda. Mörkret hade börjat falla över staden och jag begav mig bort mot ett av mina favoritområden som bara några få spenderade tid i vid den här tiden. Primrose Hill, söder om Hampstead hade blivit mitt smultronställe under åren. Varken jag eller mina föräldrar var uppväxta i London, men när jag fyllt 13 bestämde sig hela familjen för att flytta in till huvudstaden från en mindre by och det hade senare visat sig vara det bästa beslutet någonsin efter att pappa länge hade skrämt upp mig med att flytta till Frankrike. Trots med kunskapen om att kunna det franska språket flytande sen barnsben, så hade landet gjort av baguetter aldrig lockat mig mer än när jag var hemmavid och hälsade på mina föräldrar eller resterande släkt. När jag träffade Finley så var det hit vi hade gått varje fredagskväll för att smutta på vinet vi lyckats sno hemifrån och kanske träffa de där killarna vi hade spanat på hur länge som helst.

Inför en backe tog jag sats och ökade på farten, jag siktade på toppen och det innan mjölksyran tog över mina ben helt. Väl uppe på backen böjde jag mig över mina ben och andades tungt medan jag kollade mig omkring ut över parken och den utsikten London bjöd på. Jag lade mig ner på gräsmattan, orkade inte bry mig om att tröjan började kännas fuktig av underlaget och tittade upp på himlen som sakta men säkert började skifta till mörkt, mörkt blått. När några steg hördes vid min sida satte jag mig snabbt upp och kände blodtrycket falla med min snabba rörelse. Innan jag fick tillbaka min fulla syn och innan jag kunde se människan lite längre bort så hörde jag ett skratt. Jag tog upp en kotte som låg vid min sida och kastade iväg den hårt.
”Finley!” utbrast jag surt men skrattade samtidigt. ”Vad gör du här?”
När hon kom ut ur mörkret för att visa sin lilla, nätta kropp så såg jag att hon ryckte på axlarna.
”Ville tänka lite.” Hon satte sig ner bredvid mig. ”Dudå?”
”Samma” erkände jag. ”Har du hört något från din bror?”
Hon skakade på huvudet och sprack upp i ett leende när hon sneglade på mig.
”Emilia Roux Lamond. Du ställer inte frågor om honom, okej?”
”Okej, okej” skrattade jag.
”Är du verkligen ute och springer?” frågade hon med en rynka på sin näsa.
”Jag försöker...”
Efter en liten bekväm tystnad skrattade hon till och pekade bort mot de parkbänkar som stod på rad lite längre neråt.
”Kommer du ihåg att jag fick min första kyss där?”
”Mhm” flinade jag. ”När du sen kom hem till mig och tvättade munnen med vatten för du tycktes ha känt smaken av hans lunch.”
”Men ingen vill smaka något när man kysser någon annan” beklagade hon sig för och rös till. ”Han var inte snygg.”
”Och ändå susade du efter honom i flera år...”
”Jag var väl blind eller något!”
”Ja och fick mirakulöst tillbaka synen efter tre år eller?”
Vi båda skrattade och jag knuffade till min bästis.
”Så, vad gör du här?”
”Jag vet inte... Tänker mycket på min bror.”
”På din bror?” Hon nickade. ”Varför?”
”För jag skäms” sa hon uppgivet.
”För vadå?”
”På grund av vad han gjorde mot dig.”
”Äh, det är väl inget.”
”Sådär lät det inte för några veckor sedan Mills...”
”Nej, men jag var väl lite... Jag vet inte riktigt om jag älskade honom?” Det sista sa jag som en fråga, men jag menade det som ett konstaterande. Även om tanken på hur han hade brutit mitt förtroende bröt ner mig rejält, så var tanken utan honom lättare att hantera än att ha honom i min vardag. Hur han mer och mer hade dragit sig ifrån mig och blivit...tråkig.
”I alla fall-” sa jag snabbt för att byta samtalsämne. Jag var förbi att älta. Nu ville jag bara glömma vad som hänt, även om jag aldrig kommer bli av med honom helt på grund av Finley var det mitt mål. Att radera det som en gång varit självklart för mig.
”I alla fall?”
Jag insåg att jag aldrig hade fortsatt min mening.

Allting med lägenheten irriterade mig. Allting påminde mig om honom trots att det hade gått några veckor sedan jag hade fått smälla igen dörren i hans ansikte. Varenda liten grej vad köpt tillsammans med Nick och de frambringade mer ilska ur mig än något annat just nu. Jag låg i soffan utbredd med fötterna upp på armstödet när jag snabbt kunde konstatera att om jag skulle behöva bo kvar här så hade det varit mot min vilja. Jag lutade huvudet åt sidan så jag kunde snegla in i köket. Jag mindes de planer vi haft för köket när vi flyttat in och hur det hade handlat om att göra det praktiskt inför framtiden hellre än att vi inte ville göra något med det. Kanske var det så skillnaden hade varit mellan oss två i vårt förhållande också. Att jag tänkte mer för framtiden och han tänkte, ja egentligen inte alls, och om han hade slagit en tanke på oss hade det varit med sin privata del riktad mot någon annan tjej. Tankarna vandrade tillslut automatiskt iväg till alla annonser jag sneglat på de senaste dagarna, då inte på allvar men nu, det enda jag ville fokusera på. Jag ville slänga nyckeln i soptunnan och den tillsammans med alla förhoppningar och drömmar jag haft med den här lägenheten. Hur jag hade drömt om att höra små fötter mot golvet för att vi fortfarande inte ville flytta ifrån staden, kanske det blandat med tassar från en hund vi ville skaffa tillsammans. Argt väckte jag mig ur min lilla bubbla av tankar och kastade iväg tidningen som låg på soffbordet. Den låg närmst och jag tackade mig själv för att ha förlagt min mobil någonstans jag inte kom ihåg. Någonstans långt inom mig visste jag att det inte var rätt att ägna såhär många minuter och timmar på att tänka på någon som sjönk så lågt, och som fick mig så arg, men å andra sidan har min pappa lärt mig att aldrig trycka ner. Jag satte mig upp och vilade ansiktet i mina händer medan en djup suck föll över mina läppar. Skulle jag flytta så skulle jag göra det nu.

”Emilia?”
Jag satte ner mitt glas med rött vin på en av flyttlådorna och rörde mig ut mot hallen där jag fann Kyna stå i hallen.
”Hur kom du in?” sa jag högt för att överrösta musiken jag hade på och gick fram för att krama om henne.
”Dörren stod öppen och du hörde nog inte när jag knackade på...” Hon log. ”De tio gångerna jag gjorde så.”
”Oj förlåt-” började jag och strök händerna över min blus. ”Jag har bara på lite musik och försöker packa.”
”Packa?” frågade hon förvirrat. ”Ska du flytta?”
”Ja, jag ska bara hitta en lägenhet först. Eller ett hus.”
Vi skrattade tillsammans medan vi gick in i vardagsrummet. På några timmar hade jag hunnit långt, så långt att jag hade glömt bort klockan och det faktum att skulle träffa Kyna.
”Du hade glömt att vi skulle ses, eller hur Emilia?”
”Lite” erkände jag med en suck. ”Men jag var, är, jättetrött på att bo här så jag ville få ner allting så jag slipper se det.”
Hon kollade bort mot den lilla ynkliga högen borta i hörnan. ”Är det där Nicks grejer?”
”Ja” skrattade jag. ”Han får väl komma och hämta dem någon dag.”
”Innan de 'råkar' följa med soptunnan ut.”
Jag nickade med ännu ett skratt.
”Så...” började hon. ”Var vill du flytta?”
”Vet inte” sa jag och plockade med några prylar jag skulle ha ner i en låda. ”Har alltid velat flytta till Primrose, men jag vet inte hur bra läge det är för mig att skaffa ett hus.”
”Varför inte? Om det är det du vill så kan du väl göra det?”
Jag ryckte lite på axlarna. ”Vi får se. Nu är planerna bara att överleva fram till semestern, sen får jag se till att det händer lite grejer här.”


Vad tycks? Kommentera gärna vad ni tyckte. Och en liten ledtråd - nästa kapitel har ni nog längtat efter.

Kapitel 10 - Roux

Tidigare:
Finley satt med armarna om mig i vardagsrummet, strök mig över ryggen medan hon svor lågt.
”Jag är inte förvånad” mumlade hon mellan svordomarna. ”Den skitstöveln. Jag hoppas han får den avbiten nästa gång hon su-”
”Finley!” avbröt jag henne.
”Okej, förlåt” sa hon och satte sig tillbaka i soffan. ”Vill du ha något att äta?” Jag skakade på huvudet. ”Inte ens om jag gör mina berömda toast?”
”Nej” sa jag och log lite.
”Inte ens-” började hon med spänning i rösten. ”-om jag springer ner och handlar Marmite till dig?”
Jag skrattade och skakade på huvudet.
”Nej tack Finnie.”
”Säkert?”
”Ja, sluta tjata.”
Hon suckade och kramade om mig vilket frambringade ännu fler tårar.
”Du behöver ett ligg.”
Jag skrattade och torkade mig över kinderna när jag drog mig tillbaka från henne.
”Ett riktigt ordentligt så du inte kan gå dagen efter.”
”Finnie...” bad jag och kunde inte hjälpa mig själv att le åt min kompis.
”Hade du inte sett otroligt hemsk ut efter att ha gråtit så mycket hade jag dragit ut dig och fått dig på andra tankar.”
”Det är lugnt. Tro mig” sa jag med ett leende. ”Jag ska inte göra annat än att packa ihop hans skit, lägga det i en hög och hoppas att han glömmer det.”
”Emilia Roux Lamond!” utbrast hon. ”Vad är det för språk jag hör?”
”Ett språk som idioten förtjänar.” Jag ändrade mig snabbt. ”Förlåt, jag vet att han är din bror-”
”Tänk inte på det” sa hon lugnt. ”Just nu hade han lika väl kunnat vara en snigel för mig som man råkar trampa på under en regnig dag.”

 
Sucken som slapp ur min mun när jag öppnade dörren till kontoret fick receptionisten att kolla undrande på mig.
”Dålig helg” förklarade jag med ett litet skratt och hälsade godmorgon på en kollega jag passerade. När Kynas leende syntes över datorn blev jag genast på bättre humör och böjde mig ner för att kunna krama om henne.
”Hej” log hon. ”Hur är det?”
”Helt okej” sa jag och slog mig ner vid mitt skrivbord. ”Har väl börjat inse att det kanske inte var världens lyckligaste förhållande.”
Hon puttade sig över golvet på sin stol så hon satt på andra sidan av mitt skrivbord.
”Om han behandlade dig så som han gjorde mot slutet var han ändå ingen att behålla.”
Jag nickade och hörde min chefs röst ropa på mig.
”Emilia! Glöm inte din intervju med One Direction. Konferensrum tre om tio. Kyna, följ med och fotografera till hemsidan.”
”Okej!” svarade vi båda i mun på varandra och jag kollade på min kollega som pratade.
”Hade det inte varit för att jag hade fotograferat kändisar till hemsidan hade jag bytt jobb. Direkt.”
Jag skrattade lite. ”Vänta du bara, du kommer få de stora jobben om några månader. Dan går i pension snart.”
”Och jag kan knappt vänta” svarade hon med ett leende. ”Ska vi gå ner och sätta upp kameran?”

Med block och penna i min hand slog jag upp glasdörren till konferensrummet där killarna satt på rad på sina stolar. De alla riktade uppmärksamheten mot mig och Kyna när vi kom in och jag log hälsande mot dem alla när jag gick fram mot dem.
”Hej” sa jag och sträckte fram handen mot den jag visste hette Liam. Han pussade mig istället på kinden medan jag presenterade mig. ”Emilia Lamond.”
”Jaså?” flinade Louis och sneglade på Harry som satt tillbakalutad mot väggen med sin mobil i händerna. ”Trevligt att träffas mademoiselle” fortsatte han och fortsatte kedjan av pussar på kinden som hälsningar.
”Det här är Kyna” fortsatte jag.
”Det visste vi redan” skrattade Niall och kramade om sin kompis som han sedan började prata med.
”Hon ska ta lite bilder till hemsidan idag så om ni har en kamera riktad mot er behöver ni inte bry er om det” förklarade jag. ”Det ska bara vara lite bilder från intervjun.”
”Tror inte det ska vara något problem” muttrade Harry och rätade på sig. ”Kameror är inget nytt för oss Emilia.”
”Vad bra Harry” sa jag och kollade skarpt in i hans ögon. Det var tydligt att han var kylig mot mig på grund av det jag sa häromdagen. ”Ska vi sätta igång?”
De alla nickade och slog sig ner på sina pallar som stod framför min. Så fort jag börjat ställa frågor, alla delade mellan de fem bandmedlemmarna började Kyna fotografera. Jag hade ställt en fråga till Harry och efter några tysta sekunder väntade jag fortfarande på svar från honom. Han satt och stirrade på mig och ju längre de gröna ögonen var på mig desto mer obekväm blev jag. Jag hade ångrat det jag sagt till honom förra gången, men hade bestämt mig för att det redan var gjort, och att jag förmodligen inte skulle kunna göra något för att kunna ta tillbaka det.
”Tror du det Harry?” upprepade jag för att bryta tystnaden. Stämningen var spänd i rummet.
”Om jag tror vad?” sa han efter en harkling. Innan jag hunnit upprepa frågan flikade han in. ”Att du i hemlighet har funderat på hur det är att spendera en natt med mig?” Han log. ”Det tror jag absolut. Till hundra procent.”
Jag märkte hur de andra killarna vred på sig obekvämt och Liam kollade ursäktande på mig. Jag skakade på huvudet och rätade på mig på pallen med en suck.
”Du, det är lugnt om du inte vill göra den här intervjun. Jag kan göra den med fyra medlemmar, det går lika bra för mig men kom inte hit och-”
”Jag skämtade Emilia.”
”Jag vet inte vad ditt lilla problem är men kan du snälla uppträda som normalt folk så intervjun kan bli klar och så jag slipper prata med dig?” väste jag åt honom.
Louis visslade åt min kommentar och för första gången såg jag en glimt av känslor bakom de kalla, gröna ögonen Harry annars brukade kolla på mig med. Tystnaden som spred sig avbröts av Harrys telefon som började ringa och han kollade på skärmen snabbt innan han reste sig upp och gick ut för att ta samtalet. Liam böjde sig fram mot mig.
”Jag är ledsen, han brukar inte vara såhär” sa han snabbt.
”Det är lugnt” sa jag. ”Han verkar bara...”
”Komplicerad?” fyllde Niall i min mening med. ”Svår?”
”Ja” sa jag med ett svagt skratt.
Alla skakade på huvudet som följd. ”Inte när man lär känna honom” svarade Liam.
”Ska vi fortsätta?” sa Harry som kom in i rummet igen. Han knäppte knappen på blazern han hade på sig och slog sig ner igen. Han kollade på mig när han pratade. ”Jag har inte hela dagen på mig.”


Kan ge er nästa kapitel redan i helgen bara för att detta var lite kortare än vanligt. Gillade ni det?

28 augusti

Jag somnade direkt igår efter att jag proppat magen full med mat... Sa till en av er att ni skulle få ett kapitel igår men det gick inte så bra med det haha! Denna gången vet jag att ett nytt kapitel kommer upp ikväll! 

Nu ska jag till jobbet. Hoppas ni får en bra dag! 

Kapitel 9 - Roux

Tidigare:
”Har du träffat honom något mer?”
Jag skakade på huvudet. ”Han är väl antagligen sårad för det jag sa.”
”Äh han har nog lite hårdare hud än vad du tror. Han är väl bara avundsjuk och reagerade sådär på grund av det.”
”Avundsjuk?” sa jag och skakade på huvudet. ”Det tror jag knappast. Hade han bara varit lite lättare i sina humörsvängningar och inte varit så kåt på allt som rör sig hade man ju faktiskt kunna umgås med honom.”
Finnie skrattade.
”Jag har dessutom sprungit på honom alldeles för mycket de senaste veckorna, börjar bli för intensivt.”
”Buhu... Jobbigt att ha en kille efter dig... För det har du ju aldrig haft” sa hon ironiskt.
”Men han är obehaglig! Hur han kollar på en. Han är bara 19 år gammal dessutom. Han borde fortfarande sitta hemma med sina planscher av Britney Spears.”
”Du misstar dig bara från att vilja dra ner trosorna för honom. Åldern har och kommer aldrig spela någon roll. Alla killar mognar inte långsamt.”
Jag lade huvudet på sned och vilade blicken på min kompis. Hon kollade tillbaka som om hon stod framför julgranen som 5 år gammal, uppspelt och redo för att öppna sina presenter. Denna gången uppspelt för att intala mig om att gå vidare från hennes egna bror.

 
Porten till lägenheten gick knappt upp. Kanske hade det fungerat lite smidigare om jag inte haft fyra stora matkassar i händerna som jag precis varit och köpt. Med tre påsar i den ena handen och en i den andra, plus nyckelknippan till lägenheten hörde jag mig själv andas ut ett hårt andetag. Kontoret hade förlorat elen redan någon timme bara efter lunch, och med nästa nummer nästintill klart, hade de flesta av oss fått gå hem för dagen. I alla fall vi som var klara med våra deadline. När chefen hade berättat om det beslutet hade jag klappat mig själv på axeln som för att berömma mig själv om den sena natten det blivit innan, just för att hinna bli klar. De tunga påsarna fick mig att räkna ner tiden till hissen hade nått vårt plan, och tiden tills dörrarna  öppnades kändes som en mindre evighet. Till min lättnad var dock redan ytterdörren till lägenheten öppen och med en lätt vridning på min hand lyckades jag få upp den. Var Nick redan hemma?
”Nick?” ropade jag och slängde igen dörren bakom mig med foten. ”Är du hemma?”
Jag satte ner matkassarna för stunden ute i hallen och plockade upp kuverten som låg på byrån. Räkningar, reklam och ännu mer räkni- En röst jag inte kände igen avbröt mina tankar på att jag skulle försöka betala dem idag.
”Nick?” upprepade jag och rörde mig runt i lägenheten tills jag nådde till sovrummet. Nycklar och kuvert föll till marken när jag såg honom i säng med en annan. I samma stund föll alla bitar på plats. Frånvaron från min sambo, all den tiden med mobilen, alla kvällar hos sin kompis Simon. Var det inte där han hade varit?
”Emilia” sa han snabbt och skylde sig själv och den mörkt rödhåriga tjejen med vårt täcke. I vår säng. ”Det är inte som det ser ut.”
Jag skrattade irriterat och kände hur blodet kokade inom mig. Hat och frustration hade sällan varit något jag hade känt mot honom, men nu var det de enda känslorna som kändes aktuella.
”Ut härifrån” väste jag mellan tänderna och kollade ner i marken. Jag ville inte kolla på dem, ville inte se vad det var som försiggick. När de båda stod stilla skrek jag från toppen av mina lungor.
”Ut härifrån!!”
Tjejen hoppade snabbt upp från sängen och jag anade ett nervöst skratt från hennes läppar. När Nick hoppade förbi mig med ena benet nere i sina byxor puttade jag honom med båda händerna mot hans bröstkorg.
”Ut med dig!”
”Lugna ner dig Emilia!” skrek han tillbaka.
”Ut härifrån! Nu.”
Han stod vänd mot mig när jag hade släppt ut dem ur lägenheten.
”Av alla-” började jag men kände hur jag försökte hålla tillbaka tårarna. Han var inte värd att se hur mycket det sårade mig. ”-av alla människor så var du den sista jag trodde skulle behandla mig såhär. Hälsa din lilla flickvän från mig att hennes skor står kvar vid sängen.”
Med de orden stängde jag dörren, innan jag hörde fortsättningen på Nicks 'Emilia'. Snabbt låste jag om mig, slängde ryggen mot dörren och lät mina ben vikas ner under mig. Innan kroppen hunnit med i reaktionerna ringde min mobil och jag lade den mot örat när jag svarade på Finleys samtal.
”Hej det är Emilia” grät jag till svars.
Vad har hänt Mills?” Finley lät orolig och mina axlar skakade när jag fortsatte gråta.
”Kom hit” bad jag.
Jag kommer direkt!” Efter en liten tystnad hörde jag hennes röst. ”Vad har han gjort mot dig?
”Jag tar det-” Hackiga andetag gjorde det svårt för mig att prata. ”-jag berättar när du kommer hit. Skynda dig.”
Vad har min bror gjort mot dig?” sa hon, denna gången med en mer barsk röst.
Jag försökte sakta ner mina andetag innan jag började prata. ”Du vet tjejen han presenterade för mig på stan en gång?”
Hon med rött hår? Ganska ful, klädde sig som en slampa.
”Ja.” Jag lyckades få fram ett skratt och det förvånade mig. ”Du kan dansa din segerdans i alla fall.. Finns nog ingen chans att jag kommer vara med honom igen. Eller risk ska jag kanske säga.”
Hon suckade. ”Det var aldrig vad jag önskade för dig Emilia.” Jag kände hennes ilska i rösten när hon avslutade samtalet. ”Jag kommer snart Mills. Ta ett varmt bad så länge, jag ska bara köra en omväg..
”Nej Finnie, det behöver du int-” Klick.

Finley satt med armarna om mig i vardagsrummet, strök mig över ryggen medan hon svor lågt.
”Jag är inte förvånad” mumlade hon mellan svordomarna. ”Den skitstöveln. Jag hoppas han får den avbiten nästa gång hon su-”
”Finley!” avbröt jag henne.
”Okej, förlåt” sa hon och satte sig tillbaka i soffan. ”Vill du ha något att äta?” Jag skakade på huvudet. ”Inte ens om jag gör mina berömda toast?”
”Nej” sa jag och log lite.
”Inte ens-” började hon med spänning i rösten. ”-om jag springer ner och handlar Marmite till dig?”
Jag skrattade och skakade på huvudet.
”Nej tack Finnie.”
”Säkert?”
”Ja, sluta tjata.”
Hon suckade och kramade om mig vilket frambringade ännu fler tårar.
”Du behöver ett ligg.”
Jag skrattade och torkade mig över kinderna när jag drog mig tillbaka från henne.
”Ett riktigt ordentligt så du inte kan gå dagen efter.”
”Finnie...” bad jag och kunde inte hjälpa mig själv att le åt min kompis.
”Hade du inte sett otroligt hemsk ut efter att ha gråtit så mycket hade jag dragit ut dig och fått dig på andra tankar.”
”Det är lugnt. Tro mig” sa jag med ett leende. ”Jag ska inte göra annat än att packa ihop hans skit, lägga det i en hög och hoppas att han glömmer det.”
”Emilia Roux Lamond!” utbrast hon. ”Vad är det för språk jag hör?”
”Ett språk som idioten förtjänar.” Jag ändrade mig snabbt. ”Förlåt, jag vet att han är din bror-”
”Tänk inte på det” sa hon lugnt. ”Just nu hade han lika väl kunnat vara en snigel för mig som man råkar trampa på under en regnig dag.”

Vad tycks?!

9

Vad sägs om ett kapitel ikväll? För att fira (sörja?) att skolorna har satt igång? Jag tror ni kommer gilla detta nämligen... ;) 

Ja? Nej? 

Kapitel 8 - Roux

Tidigare:
”Är allt okej?”
Nick kollade mellan mig och Harry och jag nickade.
”Eh Nick, det här är Harry.”
”Tjena” sa han och skakade hand med Harry. ”Harry Styles, eller hur?”
”Jajamensan.” Harry såg inte stolt ut över att ha blivit igenkänd, och jag greppade inte varför. Han hade inte varit annat en bergochdalbana sen jag träffat honom för första gången. Det kändes nästan som att ingen visste vem han var. På riktigt.
”Jag ska-” Harry mumlade fram resten av meningen och försvann efter att ha pussat mig på kinden och viskat i mitt öra. ”Tänk på vad jag sa. Där är alltid en plats ledig i min säng.”
Inom några få sekunder hade jag ursäktat mig med ett litet leende till Nick, sagt att vi snart skulle åka, men inte velat annat än att putta Harry med händerna på hans rygg som nu visades när han gick bort från oss. När jag hade nått ikapp hans långa steg knuffade jag honom med en hand.
”Vad sysslar du med?” frågade han förvånat och vände sig om mot mig.
”Sluta behandla mig som om jag är en av dina troféer. Jag är ledsen Harry men jag tänker inte falla för din Styles-charm eller vad fan tidningarna kallar den för. Jag är smart till skillnad från de andra tjejerna du går hem med kväll efter kväll. Jag hoppas att du hittar någon ikväll som du kan ha meningslöst sex med sen kicka ut dem efter att du fått vad du vill.”
Han stod still och kollade på mig. När han inte sa något kunde jag inte stoppa orden som var på väg ur min mun.
”Det hade inte förvånat mig om du kommer vara ensam för resten av ditt liv. Du är en kall människa och har ingen rätt att döma mig, eller min pojkvän för att vi är tillsammans.”


 
Mamma satt med handen om sitt vattenglas medan hon med den andra gestikulerade vilt. Hon hade kommit in på ämnet ”trädgård” och berättade glatt för mig och Nick som hon bjudit ut på en sen lunch i Londons vårsol medan pappa var upptagen med golf. Jag hade min hand på Nicks knä, försökte få honom att klicka med mig som vi alltid hade gjort, ända sedan första dagen vi hade träffats. De senaste dagarna hade jag kämpat desperat för att få honom att vakna, för det kändes som han var i en konstant djupsömn när det gällde oss två. Ville aldrig hyra film längre, drog alltid undan handen upp i sitt hår om jag ville greppa den och undvek att spendera tid med mig rent generellt. Vårt förhållande var på bristningsgränsen, men jag ville inte sluta försöka göra det bättre förrän jag fått någon slags gnista av honom. Att han inte ens verkade bry sig om att vi gled ifrån varandra var mer smärtsamt att han inte försökte kämpa lika mycket som mig. Vi levde i samma lägenhet, men mer än så kändes det inte som för tillfället. Vi möttes i korridorer mellan sovrum och toalett ibland, delade spis och kylskåp med vänliga ord vid rätt tillfällen.

Mamma avrundade sina stora planer för att plantera rosor nedanför köksfönsterna och jag log mot henne samtidigt som jag sneglade ner under bordet. Nick satt fortfarande med sin mobil och knappade. Var det tyst mellan konversationsämnena så var det hans mobil som gav ifrån sig ett läte. Jag suckade en aning och lutade mig över bordet med armbågarna på kanten.
”När åker ni hem till Frankrike igen?”
”Det dröjer nog ett tag till” log mamma. ”Vi saknar dig Mills.”
”Jag kommer ner och hälsar på när jag har semester i sommar” berättade jag. ”Precis som jag gör varje år.”
Uppspelt slog hon ihop händerna vilket fick Nick att rycka sig ur sina tankar och från sin mobil.
”Jag har så mycket att visa dig. Vi har precis börjat renovera lite i huset ute på landet och-”
”Igen?” frågade jag förvånat.
”Det är bara lite uppfräschningar” sa hon med en viftning på sin hand. ”Kommer du också åka ner med Emilia då Nick?”
”Va?”
”Om du följer med mig ner till Frankrike i år” sa jag tyst. ”Som varje sommar?”
Han drog in ett andetag mellan tänderna och stoppade ner mobilen i sin ficka, drog handen genom håret och log mot sin svärmor.
”Jag tror tyvärr inte jag kan i år. Jag jobbar för hårt på jobbet för att jag ska kunna ta ledigt en längre period.”
Mamma lade en hand på hans och log varmt. ”Du får helt enkelt komma ner och hälsa på om du får tid. Du är alltid välkommen.”
Han nickade tacksamt och tog ännu en gång upp sin mobil vilket jag märkte retade upp mamma en aning. Om det var det värsta hon visste så var det ohövlighet kring matbordet. Nu hade vi i och för sig ätit upp, men hon hade alltid förespråkat kommunikation över måltider och inte minst hur viktigt det är att lägga ner den tiden på att umgås med varandra. Så jag lade ännu en gång min hand på hans ben och försökte fånga hans uppmärksamhet. Medan mamma beställde in en kanna vatten till gav jag honom en frågade blick varpå han skakade på huvudet.
”Så-” började mamma. ”Vad är era planer för ikväll?”
”Jag ska träffa Finley” log jag. ”Hon hälsar till dig förresten. Och till pappa, men det får du föra vidare.”
”Det ska jag göra. Vad hade ni tänkt göra?”
”Bara träffas på en restaurang längre ner här på gatan och komma ikapp med allting som händer.”
”Inte mycket som vanligt antar jag” muttrade Nick.
Jag suckade en aning och kände mitt tålamod minska.
”Ta det lugnt med vinet bara gumman” skrattade mamma. ”Du har tagit efter din far...”
Jag log. ”Så därför tål jag en hel del.” Efter min mening sneglade jag ner på min klocka. ”Jag måste dra mig hemåt om jag ska hinna göra mig i ordning.”
”Okej” sa mitt sällskap i mun på varandra.
Jag pussade mamma på kinderna och kramade om henne, vände mig sedan mot Nick och mötte hans trötta, blå blick.
”Ska du med hem?”
Han nickade. ”Eller- jag ska nog ut med några kompisar så jag åker hem till Simon nu direkt.”
”Okej” sa jag kort och började gå ut därifrån så fort mamma lagt telefonen mot sitt öra och börjat prata med en väninna. ”Vi ses någon gång där hemma då?”
Han nickade och vinkade slappt innan han sprang över gatan.
”Då får vi hoppas din syster är på lite bättre humör...”

Finley satt framför mig på restaurangen och drack upp sitt vin hon hade i glaset för att genast fylla på med mer.
”Ska du ha?” frågade hon mig och höll upp flaskan.
”Nej tack, det räcker nog för mig nu.”
”Nu ja” log hon. ”Vi får väl se om några timmar.”
Jag skakade på mitt huvud och skrattade.
”Jag ska upp och jobba imorgon Finnie.”
”Du får gottgöra mig i helgen då med andra ord.”
”Okej” nickade jag.
Så fort det började blixtra bakom oss riktade vi blicken ut mot gatan. Mellan folkmassorna av paparazzis skymtade jag huvudpersonen för reaktionen utanför.
”Harry Styles” mumlade Finley lågt.
”Du dreglar” skämtade jag och kollade på min vän igen.
”Jag vet.”
”Nej” sa jag äcklat när hon började imitera vad jag sagt. ”Sluta.”
Vi båda skrattade.
”Har du träffat honom något mer?”
Jag skakade på huvudet. ”Han är väl antagligen sårad för det jag sa.”
”Äh han har nog lite hårdare hud än vad du tror. Han är väl bara avundsjuk och reagerade sådär på grund av det.”
”Avundsjuk?” sa jag och skakade på huvudet. ”Det tror jag knappast. Hade han bara varit lite lättare i sina humörsvängningar och inte varit så kåt på allt som rör sig hade man ju faktiskt kunna umgås med honom.”
Finnie skrattade.
”Jag har dessutom sprungit på honom alldeles för mycket de senaste veckorna, börjar bli för intensivt.”
”Buhu... Jobbigt att ha en kille efter dig... För det har du ju aldrig haft” sa hon ironiskt.
”Men han är obehaglig! Hur han kollar på en. Han är bara 19 år gammal dessutom. Han borde fortfarande sitta hemma med sina planscher av Britney Spears.”
”Du misstar dig bara från att vilja dra ner trosorna för honom. Åldern har och kommer aldrig spela någon roll. Alla killar mognar inte långsamt.”
Jag lade huvudet på sned och vilade blicken på min kompis. Hon kollade tillbaka som om hon stod framför julgranen som 5 år gammal, uppspelt och redo för att öppna sina presenter. Denna gången uppspelt för att intala mig om att gå vidare från hennes egna bror.


Blö, dåligt samvete för att kapitlet är så kort. Hoppas ni gillade det ändå!

Sen, vill jag gärna ha lite åsikter från er. Vad ni vill ska hända i novellen. Ge mig ett scenario ni vill ska vara med så väljer jag ut det jag tycker låter bäst. Den personen vars scenario kommer med, vinner en länkning! :) Låter det kul? Vill ha med er i skrivandet! Vill tillägga att ni inte behöver ha en novellblogg för att vinna länkningen. 


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0