26 december

Hejsan hoppsan i julstöket! Tiden går alldeles för fort så jag har helt och hållet glömt bort bloggen. Epilogen om Harry och Fay är på ingång, men det kommer väl ta ett litet tag till. Antar dock att ni har vant er nu vid den här tidpunkten att jag är slö på uppdatering, men det finns det olika anledningar till som inte är bloggmaterial inför några hundra läsare!
 
Hoppas ni har haft en mysig jul! Själv är jag inte alls glad för julen, nästintill tycker den är bara jobbig, men hade ändå en fin julafton med släkten! Det enda roliga med denna högtiden är att umgås om ni frågar mig.
 
Kram på er som fortfarande kikar in!

8 december

 Ska se om jag kan påbörja den epilog liknande grej ni ville ha om Harry och Fay nu i veckan! Jag lovar ingenting, men jag ska försöka att i alla fall på den påbörjad :)

22 länder!

 
 
 
 
 

En fråga

 
- Vad säger ni andra? -
 

Epilog - Irresistible

7 år senare
HARRYS PERSPEKTIV
---
”Jag måste ringa om värmen.”
Meningen jag precis sagt högt i köket var något jag sagt till mig själv varje gång jag kommit ner för trappan den senaste veckan. Tydligen hade det inte gjort någon skillnad för mig att faktiskt göra det dock. Värmen i golvet i vårt nya kök hade inte blivit inkopplat än, och eftersom Zara absolut insisterat på att ett proffs skulle göra det, hade vi haft det kallt om fötterna sedan vi flyttat in. Dock var det mer mitt problem än hennes, då jag älskade att springa barfota, och hon inte inte visste något värre än att göra så. Huset var fortfarande tyst då jag lämnat Zara där uppe för att sova ut ordentligt,  och som vanligt kollade jag mig omkring till min första kopp te på morgonen. Där var fortfarande lådor över hela huset, fyllt med våra prylar, huller om buller. Jag fasade inför dagen vi skulle ta tag i det ordentligt, och faktiskt packa upp allting. Jag hade ingen aning om vilka lådor som tillhörde mig, eller vilka som innehöll hennes grejer. Strax därpå hörde jag fotsteg i trappan och jag lutade mig tillbaka mot köksbänken för att se hennes huvud dyka upp mellan dörren.
”Godmorgon” log hon medan hennes hår sattes upp i en slarvig knut.
”Hej där” svarade jag och lade märke till att hon hade tagit en av mina tröjor som hängde stort över henne.
”Du fryser inte om fötterna?” Zara kollade snabbt ner på mina bara fötter och skrattade innan hon gav sig bort mot flyttlådorna.
”Nej det gör jag inte” ljög jag.
”Akta dig så de inte blir blå och trillar av. Jag har hört att de kan göra det, vet du.”
”Jaså?” skrattade jag.
Hon nickade och började mumla för sig själv efter att ha letat genom några lådor.
”Vad letar du efter?”
”Ett par byxor.”
”Du tror inte att de är där uppe?” Hon reste sig upp från att ha suttit ner på huk. ”Där vi har resten av våra kläder?”
”Åh just det” sa hon och tuggade lite på sin läpp.
Jag satte ner muggen bredvid mig och drog henne intill mig.
”Och du behöver inga byxor” mumlade jag mot hennes hals när hon stod med armarna om mig.
”Tycker du ja. Sluta kela med mig Harold, jag måste leta upp brödrosten.”
En snabb puss på mina läppar fick mig att spricka upp i ett leende och det var när hon blinkade åt mig från andra sidan köket som det blev bredare.
”Amen det var väl självaste fa-”
”Gift dig med mig.”
Hon avbröts i sin svordom och slog igen locket på flyttlådan innan hon reste sig upp och kollade på mig.
”Vänta nu här lite...vad sa d-”
”Du hörde vad jag sa” sa jag lugnt och stoppade händerna i fickorna på mina jeans.
”Friar du till mig?”
”Ja, det skulle jag nog vilja kalla det f-”
Innan jag hunnit avsluta meningen kom hon springandes från andra sidan köket och tacklade ner mig till golvet för att ösa mig med pussar.
”Jag kommer gå med på att gifta med dig om du lovar mig en grej.”
”Vad?”
”Att du slutar sitta på toaletten med öppen dörr.”
Jag skrattade och nickade. ”Absolut.”
”Jag trodde man skulle ha fina kläder, röda rosor och en romantisk middag när man friade?”
”Det vet du att varken du eller jag vill ha.”
Hon log snett och kysste mig. ”Sant. Jag vill bara ha dig. Med en ring på fingret. Jag vill dock ha en fet diamantring jag kan se sådär lyxig ut med.”
”Annars hade jag tänkt göra en själv? Med lite kartong, glitter och lim.”
Hon skrattade högt men slutade tvärt. ”Om du gör det blir det inget bröllop.”
”Trodde inte du var kräsen Z.”
”Visade sig att jag nog är det Harold.”
En bekväm tystnad spred sig med hon granskade mitt ansikte.
"Så vi ska gifta oss." Hennes mungipor drogs upp med orden.
"Jag hade tänkt det ja" log jag.
Ett välbekant skri hördes från ovanvåningen och jag var snabbt uppe på fötter för att hjälpa dra henne upp.
”Du eller jag?” frågade hon när jag svepte armarna om henne midja bakifrån.
”Följ med mig så fixar jag det. Det är jag som har tuttarna.”
Jag skrattade och pussade henne snabbt på kinden innan vi begav oss upp för trappan och in i det lilla rummet.
”Där är du ju!” utbrast hon och lutade sig över sängen. ”Så du bestämde dig för att ta lite sovmorgon idag?”
Det var tredje dagen vi var hemma från sjukhuset, och namnet var fortfarande inte bestämt.
”Min lilla, lilla korv” mumlade Zara med bebisröst när hon satte sig ner i fåtöljen och lyfte runt henne så hon kunde amma. ”Världens finaste avkomma.”
Jag slog till henne lätt på huvudet. ”Kalla henne inte det.”
Zara log medan vår dotter fick dygnets tredje mål.
”Hon är ganska ful” konstaterade hon tyst och skämtsamt.
”Sluta mobba henne Z” skrattade jag.
”Alldeles skrynklig...” log hon. ”Om du har några syskon som vill dyka upp som en lika stor överraskning som du gjorde, får du gärna varna oss på förhand.”
Jag satte mig ner på armstödet till fåtöljen och pussade Zara på håret. Allting hade gått fort, nästan för fort och nu satt vi här med bebis och hus. Inget vi hade planerat, men inget vi någonsin varit otacksamma för.
”Asså vi kan lika väl döpa henne till 'lilla korven' för just nu känns-”
”Vi ska inte döpa henne till 'lilla korven' Zara” protesterade jag med ett skratt. ”Vi har inte bråttom med namn, men tills dess så får hon helt enkelt vara vår lilla korv."
Zara lyfte upp henne och lät henne vila mot axeln medan hon klappade på ryggen efter en puss på hennes kind.
”Vad han är tramsig. Du kommer alltid vara mammas lilla korv.”


Angående epilog

Den är påbörjad och dyker upp senare idag alternativt lite senare ikväll!

fråga

Ja du, tänka sig att jag vet det! http://hazzay.blogg.se/2013/january/den-nya-huvudrollen-i-irresistible.html#
 

Kapitel 74 ligger här under!

Kapitel 74 - The End

Jag är ledsen men det blir inte bättre än såhär. Just nu vill jag bara avsluta novellen så att jag inte har det hängandes kvar över mig hela tiden, tankarna att jag måste lägga upp något för er skull. Jag tycker inte det är lika kul att skriva längre, just för att det känns som att jag har deadline hela tiden. Novellen har heller inte blivit som jag önskat, det är så många delar av den som jag ska skriva om när jag får tid.
 
Så här har ni slutet med Zara och Harry! Det kommer komma minst en epilog om de två, när jag har tid och ork. Tänkte börja på en idag, men får se när den publiceras.
 
Annars - tack för allt fint ni har kommenterat på bloggen under tiden som bloggen har existerat. Är väldigt, väldigt tacksam för att ni har tagit er tiden att skriva fina komplimanger efter varje kapitel. Även om ni är några hundra och det bara blir 3 kommentarer på varje, så räcker det gott och väl. Det värmer att ni fortfarande klickar er in här och att ni har haft tålamod med mig! Har fortfarande inte bestämt mig om jag ska behålla bloggen öppen eller inte, återkommer snarast med det. Tills dess har ni kapitel 74 här med världens mesigaste avslut!

 
Duns. Det främmande ljud som väckte mig i min jetlaggade sömn fick mig att sätta mig upp i sängen med ett ryck. Rummet var mörkt, jag kunde knappt se fötterna som tittade ut under täcket och ovanpå det hade jag ingen aning om hur länge jag sovit.
Shit, helvete” hörde jag en röst säga och jag kunde fortfarande inte komma runt frågan som ställdes i mitt huvud; vem var det? Hade jag satts i den här situationen under annorlunda förutsättningar så som mycket mat i magen och en utvilad kropp hade jag kanske kunnat räkna ut det, men nu var jag lika förvirrad som en flodhäst på en shoppinggata. Min mobil infann sig i min hand efter fumligt letande och jag kände mig själv tappa hakan när jag såg tiden, och datumet. Jag hade sovit bort hela dagen. Dagen då Harry skulle komma hem. Jag kastade mig tillbaka i sängen med en suck när jag insåg att jag fortfarande hade med någon främling nere i hallen att göra. Innan jag ens hunnit mig ur sängen öppnades dörren. Hjärtat slog några extra slag när jag såg en hand viftas i luften mot väggen, antagligen någonstans där i närheten av lampknappen. I dörröppningen insåg jag, efter att mina ögon vant sig vid den snabba ljusomställningen, att det var Harry. Och han var packad. Jag började skratta och försökte reda ut hans tankar då han stod still.
”Men-” började han. ”Du är i New York?”
Jag skakade på huvudet och kände lättnaden av att ha honom framför mig för första gången på väldigt, väldigt länge. Jag brydde mig inte om att det var såhär jag mötte honom till slut. Han var här och i samma rum som mig. Med instabila steg kom han fram till sängen och föll ner platt på sin mage. Direkt lät jag min hand läggas i hans lockar, lät fingrarna massera så som jag visste han tyckte om. Han grymtade på ett konstigt och nöjt ner i kudden innan han lyfte huvudet och hasade upp till min sida.
”Hej” sa han med alkoholprydd andedräkt.
Jag log. ”Hej Harold. Varit ute och festat?”
Han nickade långsamt och tappade ner huvudet på en av kuddarna. ”Men så full är jag inte.”
Jag lade huvudet på sned och skrattade medan jag granskade hans stängda ögonlock.
”Åh, det där har jag saknat” sa han.
”Vad?”
Han svarade inte. Med ett tungt andetag gäspade han och nådde lampknappen som tände en av lamporna bredvid sängen, inte den i taket.
”Jag ska släcka” skrattade jag och hoppade ur sängen för att göra just det.
”Kom här babe.”
Efter att ögonen vant sig vid mörkret såg jag att han sträckte ut armarna och jag kröp in i hans famn med täcket om oss båda. Han helt påklädd fortfarande.
”Du har ingen aning om hur glad jag är för-” Han tog en paus. ”Och detta säger jag bara inte för att jag har haft några drinkar utan- jag är väldigt glad att ha dig här.”
En puss placerades på min panna och för den stunden nöjde jag mig med just det.
---

”Zara.”
”Mhm” muttrade jag och reagerade varken på vem det var som sa det, eller var den här situationen tog rum.
”Ska du inte ta och vakna så jag slipper höra ditt sömnprat om hur grym jag är.”
Den varma andedräkten som föll över min kind stannade för ett tag och jag öppnade långsamt ögonen för att upptäcka att Harry stod på alla fyra ovanför mig i sängen.
”Hej där” log han brett.
”Hej...”
”Så- vill du förklara varför jag snubblade över dina skor inatt?”
”Jag är hemma” sa jag lätt.
”Det hade jag faktiskt kunnat räkna ut” sa han med ett litet skratt och böjde på armarna för att kunna placera en rad kyssar på min hals. ”Hur länge får jag ha dig kvar?”
”Så länge du vill.”
Jag kastade upp mina armar runt hans hals efter mitt svar och väntade på hans reaktion medan han kollade på mig.
”Så om jag hade bett dig att aldrig åka tillbaka, hade du stannat?”
”Ja.”
”Wow, du vet verkligen vad jag vill höra” skämtade han.
Jag slog till honom löst på huvudet med ett leende. ”Jag är seriös.”
Han hade sina läppar vilandes precis ovanför mina och jag såg hur något ändrade sig i hans ögon.
”Så du-” Jag skakade på mitt huvud. ”Ska du?” Jag nickade. Jag var här för att stanna.
Hans andades ut ett skratt innan han pressade sina läppar hårt mot mina.
”Well..” började han och kysste mig igen. Länge. ”Välkommen hem älskling.”


 

Kapitel 74 - klart

Som ni ser i rubriken har jag numera kapitel 74 klart, men jag vet inte om jag vill publicera det än. Jag känner mig inte 100% nöjd med det, och det vill jag vara, för det är nämligen det sista kapitlet av Irresistible. Buuh vilken seperationsångest jag har av att avsluta den här novellen. Jag lovar att det kommer upp nu någon gång i veckan, men jag vill suga lite på karamellen och se om det är såhär jag vill ha det eller inte.
 
Hur redo är ni för ett avslut? Jag vill egentligen inte alls avsluta novellen nu, men jag har varken tid eller inspiration att fortsätta kunna ge er kapitel så jag lämnar slutet öppet. Så att om jag vill, kan jag fortsätta på den någon gång.
 
 

Kapitel 73 - Irresistible

Några av er verkar bli rastlösa så nu tänker jag göra såhär vare sig ni vill eller inte. De sista kapitlena kommer delas upp i mindre delar så slipper ni vänta längre tid på dem. Capish? Här har ni nästa kapitel; enjoy!



Tidigare:
Det kändes fel att gå ut ifrån sjukhuset och lämna min kusin bakom mig tillsammans med hennes man. Men jag tog ett djupt andetag, drog åt halsduken hårdare och slöt ögonen för en sekund när jag insåg att det här var den enda gången jag hade känt att jag njöt av New York. Den soliga höstdagen ökade nog den känslan en aning, men med hemresan inom räckhåll anade jag att även det spelade roll för mitt leende.

 
 
När jag klev ut ur flygplanet var det nästan som att min kropp mindes den luft som fanns i London. Automatiskt drogs ett djupt andetag in i min näsa och jag tackade flygvärdinnan som stod nedanför trappan med ett brett leende. Som en flock som befann sig på okänd mark gick jag, tillsammans med de andra passagerarna, efter de skyltar som skulle leda oss in på flygplatsen. Hösten hade utan tvekan nått England också och jag drog min kofta hårdare om mig när jag kände den kalla vinden leta sig in mellan tyget. En röst hördes bredvid mig och jag vred huvudet åt sidan för att se en medelålders kvinna som gick bredvid med blicken på mig.  
”Ursäkta?” sa jag för att få henne att upprepa det hon hade sagt till mig.
Hon log och skakade långsamt på huvudet och sa med amerikans dialekt. ”Jag var bara nyfiken om du var härifrån eller USA.”
”Åh” log jag.
”Men det var inte svårt att missa din dialekt” sa hon vänligt.
Jag log brett mot henne. ”Är du här på semester?”
”Nej, det är väl mer utav ett besök” sa hon och skakade lite på huvudet. ”Hälsar på min makes familj. Han är härifrån men vi är bosatta i Amerika. Vi försöker komma hit så ofta vi kan, men vi är båda upptagna med arbeten nästan jämt.”
En man som stod längre fram hade stannat och stod vända mot oss. Han vinkade lite åt kvinnan som gick bredvid mig och hon lade en hand på min arm för en sekund.
”Välkommen hem” sa hon innan hon skyndade på och hamnade bredvid mannen som vinkat. När hon nått honom flätade hon samman sina fingrar med hans och styrde in stegen genom glasdörrarna.
Jag märkte inte själv att jag stannat förrän en man med telefonen tryckt mot örat gick in i mig. Han kollade besvärat på mig men jag skakade det av mig och kollade snabbt upp mot flygplatsen. Hemma.

Fundersamt satt jag i taxin, med en av mina läppar mellan tänderna och lät hjärnan arbeta så hårt som det var möjligt. Harry hade precis lagt upp en bild från Sverige på instagram och jag kunde inte förmå mig att kunna minnas vad han sagt om när de skulle börja röra sig hemåt mot England igen.
”Hjärnan fylld med bajs” mumlade jag för mig själv och suckade.
”Hm?” Taxichauffören kollade på mig i backspegeln.
Jag skakade på huvudet. ”Inget” log jag. ”Bara lite mummel för mig själv.”
Hans tveksamma blick fick mig att le ännu mer. Snabbt vände jag ner blicken när mobilen ringde och klickade snabbt på den gröna luren.
”Hej” sa jag.
Personen i telefonen harklade sig. ”Är det här Zara Fuller?
”Ja, Harold.”
Hur vet du att det är jag?!
”Jag har ditt nummer” skrattade jag.
Vad gör du ens uppe? Är det inte jättesent i New York?
Jag kollade ut genom fönstret och möttes av Big Ben. ”Jo, men kunde inte sova” ljög jag. ”What's up?”
Nä ville bara höra din röst.
”Aha” log jag. ”Harold, när kommer ni hem från Sverige?”
Din tid eller min tid?
Jag funderade ett tag tills jag förstod vad han menade. ”Din tid. London tid.”
Ska vi se-” Han tystnade ett tag. ”Klockan är...” Ett mummel hördes. ”Klockan nio imorgon.”
”På morgonen?”
Ja” skrattade han. ”Vadå då?”
”Nej jag bara undrade.”
Taxin svängde upp på gatan till Harrys hus och jag kände en extra gång i fickan till min jacka för att kontrollera så att nyckeln var kvar.
”Jag måste gå nu” sa jag och knäppte upp bältet. ”Behöver nog försöka få lite sömn.”
Okej Z. Hörs vi imorgon?
”Om du lyckas tajma tidskillnaden” skrattade jag. ”Men jag ska försöka svara om du ringer.”
Ja det är ju alltid en fördel.
”Åh tyst med dig. Puss så hörs vi.” Jag snabbade på mina ord och millisekunderna efter Harry sagt hejdå klickade jag ner samtalet och kollade upp mot hans hus taxin nu stannat framför.
”Då var vi framme miss” sa chauffören och kollade på mig efter att ha vänt sig om i sitt säte. ”Vill du ha hjälp med att bära upp väskan till dörren?”
Jag skakade på huvudet och letade fram pengar att betala resan för. ”Nej tack! Behåll växeln.”

Så fort chauffören hjälpt mig ur med väskan ur bilen och hoppat in igen, försvann han ner för gatan. Under tiden letade jag efter handtaget till min väska i blindo då jag släppte inte blicken upp mot dörren till Harrys hus. Trots att jag visste att han inte skulle vara hemma, att hans skor inte skulle ligga stökiga i hallen, att hans parfym inte skulle sprida sig till näsan eller att han inte klumpigt skulle komma springande ner för trappan, så bultade mitt hjärta hårt. Jag hade lämnat mycket möjlig arbetserfarenhet bakom mig i New York och att åka tillbaka hade egentligen varit en chansning. En av hans grannar sprang precis upp till uppfarten till huset bredvid och nickade välkomnande mot mig. Jag besvarade gesten och började gå upp mot de stora grindarna. När jag kom in genom dem gjorde jag en snabb minnesanteckning att jag skulle kontakta min agent redan imorgon bitti när jag vaknade och inte en sekund senare. Men nu – förbereda för Harrys hemkomst från Sverige.

Kommentera vad ni tyckte!
Säg till om ni hittar stavfel osv, har inte hunnit läsa genom! :)

update

Det tog längre tid för mig än vad jag trodde, att skriva kapitel 73 då alltså. För det visar sig att det blir det sista, eller näst sista kapitlet av Irresistible. Och det var jag inte alls beredd på. Jag har skrivit ungefär en sida på nästa kapitel nu, men jag vill ha mer och jag vill ge er mer! Har ni tålamod med mig blir det förhoppningsvis ett extra långt där jag kan ge er det slut ni vill ha. Sen får ni inte glömma att vi har minst en epilog att skriva/läsa om Zara och Harry. Så lätt tänker jag inte ge upp om dem.
 
 

Kapitel 73 - påväg!

Kapitel 73 dyker upp någon gång nästa vecka! Har varit lite upptagen nu den veckan som har gått med tanke på att JAG HAR TAGIT KÖRKORT. Världens bästa känsla! Är ute och kör som en galning och har så smått börja söka jobb (äntligen). Mellan det här kommer jag skriva så mycket jag kan till er.
 
Vet inte riktigt hur texten ovan blev, har lite bråttom men tänkte bara meddela er att det är på väg!
 
Ha en trevlig helg för det ska jag ha!
 

Kapitel 72 - Irresistible

Tidigare:
”Och du har inte attackerat Harry.” Hon ändrade sig snabbt. "Ännu mindre ens tagit dig tiden till att sakna att kunna göra så med honom hemma i England."
”Vadå attackera?" Skrattade jag.
”Så som jag vet att du brukar göra, egentligen med de flesta, men speciellt med honom.”
Mitt leende blev svagt när hon fortsatte meningen:
”När du tar sats från andra sidan rummet och brottar ner honom till golvet för att ge honom en puss.”
Hon höjde på ögonbrynen när jag kollade förvånat på henne. ”Åh jo” började hon. ”Jag vet sånt också. Ali är min lilla spion.”
Jag kollade chockat på henne. ”Vad ska man annars ha småsystrar till?”
”Sant” skrattade jag.
”Så följer du med mig hem?”
”Ja.”
”Okej vad bra för nu känner jag att det gör jävligt ont i magen.” Susanne pratade snabbt och osammanhängande.
”Vad sa du?”
Hon grimaserade och tog sig för bulan. ”Jag tror, jag är inte riktigt säker, men jag tror att bebisarna vill mig något.”
”Kan det vara att de ska ut kanske?”
”Ja” sa Susanne krystat. ”Ta mig till sjukhus. Nu.”

 
Kusinen framför mig var inte den vanligt samlade Susanne jag känner till. Hon låg med armen över ansiktet i sängen hon låg i, kopplad till sladdar och med ett band runt magen för att mäta bebisarnas hjärtfrekvens. Inte förrän hon tog ner armen såg jag att hennes kinder var blöta. Jag reste mig snabbt upp från stolen jag placerat mig i och gick fram till henne.
”Vad är det?”
”Det var inte såhär det skulle bli” snyftade hon. ”Dan är inte här och-” Hon andades in ett hackigt andetag. ”-det tar flera timmar för honom att komma hit. Missförstå mig inte, jag är glad att jag har dig här också men-”
”Nej nej” sa jag snabbt. ”Jag fattar... Ska jag ringa honom?”
Hon nickade tyst och gav mig en snabb blick när jag reste mig upp.
”Vill du prata med honom?”
”Nej” sa hon. ”Gör du det.”

Efter ett långt samtal med Daniel la jag ner mobilen på bordet och kollade på min kusin som andades kraftigt.
”Vad sa han?”
Förutom det att han blivit orolig och sagt att han skulle kasta sig på nästa plan utelämnade jag, det hade bara kastat in en idé i Susannes huvud att hon ville hindra honom.
”Han undrade hur det var med dig och allt det där viktiga.”
”Som?” andades hon.
”Om du ska föda snart och så vidare.”
”Sa han inget om han kommer hit eller så?”
Jag skakade på huvudet. ”Han skulle försöka komma ifrån jobb och sa att det inte skulle vara ett problem.”
”Han behöver inte komma hit.”
”Jo, det behöver han” insisterade jag. ”Det var inte ens säkert att han skulle hinna hit.” Lögn.
Susanne spände sig i sängen och drog in djupa andetag.
”En till?”
Hon nickade och började andas rytmiskt medan hon letade efter min hand att klämma så hårt att jag trodde den skulle trilla av.

”Zara.” En hand skakade mig och jag upptäckte senare efter att jag öppnat ögonen att jag lyckats somna med huvudet bredvid Susannes ben. Dan stod vid sin fru och jag suckade lättat.
”Du är här.”
Han skrattade. ”Ja, det tog mig bara åtta timmar. Men jag är här.”
”Har jag sovit i åtta timmar?!” sa jag och reste mig snabbt upp.
”Tio” sa Susanne.
Ett omänskligt ljud slapp ur mig när jag lutade mitt huvud i mina händer.
”Du sover alldeles för lite” sa Dan i en tillgjord röst jag misstänkte var inspirerad av hans egna fru. Vilket Susanne även lade märke till.
"Och jobbar alldeles för mycket" klagade Susanne till mig och vände sig till sin man. ”Om det är någon dag du ska vara snäll mot mig, så är det idag.”
Han pussade henne på handen. ”Hm, ja kanske.”
”Men vad har läkaren sagt?” frågade jag sömnigt. ”Har det kommit någon info jag behöver veta?”
”Det dröjer nog ett tag till” sa Susanne med en djup suck. ”De håller koll på bebisarnas hjärtrytm nu genom värkarna, skulle det sjunka vid nästa så blir det kejsarsnitt.”
Jag öppnade munnen för att säga något när hon hindrade mig snabbt.
”Men vet du vad jag tycker du ska göra?” Jag skakade på huvudet. ”Åka hem.”
”Åka hem?” sa jag och Dan i munnen på varandra.
”Som i London?” fortsatte han och efter att Susanne nickat lade han huvudet på sned med en klagande blick. ”Så det var därför du åkte hit?!”
Hon ryckte oskyldigt på axlarna.
”Hon hade kunnat lyssna på din filosofi om att åka hem över telefon.”
”Neeej” sa Susanne och hyssjade sin man aggressivt. ”Låt mig sköta det här.” Hon kollade på mig. ”Åk till lägenheten och packa, åk hem till London och överraska Harry. Du behöver inte stanna här nu när Dan är här. Du behöver heller inte se min-”
”Okej okej” hindrade jag henne snabbt med.
”Så du gör det?”
”Ja” suckade jag men kände magen hoppa till. Hoppas de var hemma från Sverige.

Det kändes fel att gå ut ifrån sjukhuset och lämna min kusin bakom mig tillsammans med hennes man. Men jag tog ett djupt andetag, drog åt halsduken hårdare och slöt ögonen för en sekund när jag insåg att det här var den enda gången jag hade känt att jag njöt av New York. Den soliga höstdagen ökade nog den känslan en aning, men med hemresan inom räckhåll anade jag att även det spelade roll för mitt leende.

Det närmar sig slutet! (Förlåt för att det var kort.) Och det gör det även för mig och mitt körkort. Äntligen. Uppkörning på ingång vilket kommer lämna mig med liiite mer tid att skriva de sista kapitlena till er.
 
Kommentera gärna!
 

13-14/6

Inte direkt omöjligt att lägga märke till att biljetterna till killarnas nästa turné har släppts! Hela mitt feed på twitter har varit fyllt med kompisar och några av er som berättar att ni har fått biljetter.
 
Vilka är superglada för att ni ska gå nu då? :)
 
Den här gången ska varken jag eller Stina gå! Min födelsedag är den 14/6 och jag är 0% taggad på att fira den i Stockholm, långt ifrån familj, vänner och pojkvän. Jag är glad att jag fick gå förra året och nöjer mig med det helt enkelt! Försökte inte få biljetter för jag tog beslutet med Stina för ett tag sedan att vi skulle låta bli den här gången.
 
Hoppas ni som ska gå får en så jäkla bra stund för om det blir minst lika bra som den förra konserten...gah så bra de var!

Skulle det vara så att någon av er har 2 biljetter som ni vill bli av med - kontakta mig på johanna.wd@hotmail.com
(En kompis till mig som precis är hemkommen från London missade biljettsläppet..)
 
 
 

Kapitel 72 in progress

De kommande kapitlena kommer även bli några av de sista. Jag vill fundera och skriva om dem så mycket som jag kan och inte skriva ihop något hastigt bara för att bli klar! Jag ger det tiiiiid.
 
 


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Irresistible om Harry Styles och Zara Edwards. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0