23 november

Hej på er! Vill bara kika in och säga att det inte blir något kapitel idag. Det har hänt lite grejer som håller mig ur form, och ovanpå det har jag någon slags infektion i kroppen så jag har feber och hosta. Jag ska försöka och se om jag orkar skriva idag, men annars hoppas jag att ni vet att det dyker upp så fort jag är klar. 

Jag vet att ni hade förstått bättre om ni fått reda på vad som har hänt, men jag blir aldrig så privat på bloggen. Så därför hoppas jag att ni kan respektera att när jag säger att jag inte orkar skriva, så är det sant och inte en ursäkt för att jag inte vill. 

Kram på er! Hoppas ni har en mysig söndag. 

Kapitel 23 - Roux

Tidigare:
När dörren stängts kollade jag bort på Harry och räknade inte med min reaktion som kom härnäst. Så fort jag nått fram till hans famn började axlarna på mig skaka.
”Du...” började han lugnande och lät all irritation rinna av honom. ”Allt är okej nu ju.”
”Ja” grät jag men kände fortfarande obehaget av Nicks blick när den uppenbarade sig på min näthinna.
”Emilia” mumlade Harry mot mitt hår. ”Han är inte värd dina tårar.”
När jag mötte hans blick svepte han med sin tumme under mitt öga. Bara att kolla på honom gjorde mig lugn. Aldrig hade jag trott att han skulle ha denna inverkan på mig.
”Gråt inte” bad han och kollade på mig med plågat ansikte.
Jag tog ett djupt andetag och försökte le mot honom. Han skrattade och strök mig över kinden.
”Det där... kan ha varit det fattigaste jag någonsin sett till ett försök till ett leende.”
Tystnaden spred sig mellan oss för en liten stund när han fäste en hårslinga bakom mitt öra.
”Stannar du?” frågade jag honom.
”Självklart.”

 
Väckarklockan störde min sömn, högt och tydligt. Jag grimaserade och rullade över till sidan men slutade med att snabbt sätta mig upp när jag kände en kropp bredvid mig. Harry låg och sov tungt på magen med munnen öppen och ett ljud jag inte visste var en vanlig andning eller en snarkning. Han såg varm ut, och det var kanske inte konstigt med tanke på att han var fullt påklädd. Jag kastade mig tillbaka i sängen och mindes tillbaka på gårdagskvällen när Nick hade svängt förbi. En hand letade sig ut från min sida och började stryka Harry lätt över armen. Han rörde på sig en aning och öppnade upp ett öga.
”Godmorgon” sa han med mörk röst.
”Morgon” svarade jag och vände mig över till sidan.
”Har du sovit gott?” Han gnuggade sitt ansikte i sina händer och gäspade stort.
”Mm, har bara sovit för lite.”
”Varför har du ett alarm satt innan solen har gått upp Emilia?”
Jag ryckte på axlarna men erkände snabbt. ”Hade nog försökt intala mig själv att sticka iväg och träna innan jobbet.”
”Vad är klockan?”
”Sex.”
”Sex?!” upprepade han högt. ”Inte acceptabelt. Lägg dig ner och somna om.”
”Har du inte någonstans du ska vara idag?”
”Ouch” skrattade han. ”Försöker du bli av med mig?”
”Nej det vet-”
”Du vaknar och ser hur ful jag är i dagsljus och ångrar allt vi gjorde igår.” Han höjde ett roat ögonbryn åt mitt håll.
”Allt vi gjorde igår?” frågade jag honom förvirrat och undrade om jag hade missat något. När han sprack upp i ett leende förstod jag att han skämtade. Jag kastade en kudde mot hans huvud men såg honom fånga den i sista sekund innan den landade. En bekväm tystnad spred sig mellan oss och han slöt ögonen igen.
”Tack för igår.”
”Du behöver inte tacka” sa han tyst och mötte mina ögon.
”För Nick menar jag...”
Han log. ”Det förstod jag. Men skitstövlar som honom behöver få höra något sådant lite då och då, så hade det inte kommit från mig hade han fått höra det från någon annan.”
”Ja, det är kanske sant.”
”Du behöver bättre än honom.” Han såg besvärad ut när han pratade, och jag kunde inte sätta fingret på vad känslan under uttrycket var.
”Jag hade kunnat hantera honom själv dock.”
”Det tvivlar jag inte en sekund på Emilia” skrattade han. ”Du kan ha ett väldans humör när det behövs.”
”Det säger du?” Han nickade och rullade över på rygg. ”Vad tänker du nu på?”
”Om jag säger såhär-” började han och smackade lite med läpparna. ”-så trodde jag inte du ville prata med mig igen efter din fest.”
”Jag gjorde ju det” skrattade jag. ”När du var på mitt jobb.”
”Om du vill kalla det för prata, så visst.” När han vred på huvudet för att kolla på mig log han bara stort.
---
En vecka tidigare
Dörren till kontoret flög upp framför mig och jag hoppade till för smällen när den nuddade vägen bakom.
”Hoppsan” sa jag snabbt och kollade på vår receptionist. Hon skrattade bara åt mig och önskade mig en god morgon.
”Du vet i alla fall hur man gör en entré Emilia!” ropade hon efter mig och jag vinkade slött med handen över axeln innan jag gick längre in i röran som kallades måndag.
”Godmorgon” log jag och slog mig ner. Kyna som satt vid sitt skrivbord mitt emot svarade inte mig. Jag upprepade mig själv och kollade på hennes koncentrerade min. ”Godmorgon!”
”Oj! Hej!” sa hon när hon hade uppfattat att jag slagit mig ner. ”Hur har din helg varit?”
”Bara bra tack. Själv?”
”Jag mådde inte bra i söndags.” Vi skrattade och tänkte tillbaka på festen hemma hos mig i helgen. Hon mindes tillbaka till alla de drinkar hon fått i sig, mina tankar var på annat håll. ”Jag låg i sängen hela dagen igår med sällskap av en hink.”
”Du tåler ju ingenting...”
”Ey! Förolämpa inte en irländare sådär” sa hon och bredde på sin dialekt ännu mer. ”Men nu kan vi inte prata helg. Det borde vara förbjudet på måndagar.”
Jag lutade mig tillbaka på stolen och smuttade på min kaffe jag hämtat upp på vägen medan hon fortsatte prata.
”Man har fyra-fem dagar kvar till nästa och det gör det väldig svårt för mig att jobba.”
”Fokusera nu Kyna” skrattade jag. ”Vad ska vi göra idag?”
”Morgonmöte, du och jag har intervju med någon jag inte kommer ihåg vem det var och du ska välja ut en bild jag fotat för en artikel du har skrivit.”
”Okej” nickade jag och var nöjd över hur dagen verkade bli. Jag satte ner mitt kaffe och drog händerna genom mitt hår. Det började bli långt och svårt att hålla reda på när det var nedsläppt. Snabbt drog jag upp det i en hästsvans och brydde mig inte om att kolla i närmsta spegelblanka yta för att se hur det hade blivit.
”Påminn mig om att springa ner på trean och hämta-” Jag fastnade mitt i meningen av ett mail jag fått på datorn av min chef.
”Hämta vad?”
”Jag kommer inte ihåg” suckade jag och sjönk ihop på stolen. ”Jag ska ner dit och hämta något av Jessica i alla fall.”
”Rekommenderar dig dock till att ta hissen.”
”Varför?”
Hon böjde sig ner under bordet.
”För som jag misstänkte- har du klackar på dig och senast du hade det fick du sy tre stygn efter att du sprungit upp en våning.”
Vi skrattade och jag skakade på huvudet. ”Det var uppåt jag skulle då, detta är neråt.”
”Bara ta hissen Emilia. Och gör det nu innan mötet.”
Jag reste mig upp och borstade av mina blå jeans. ”Okej.”
”Oj, det var lätt.”
”Vad?” skrattade jag och började gå därifrån.
”Det brukar inte vara så lätt att säga till dig vad du ska göra!”
Jag tryckte på hissknappen och väntade medan Kyna skrattade vidare i bakgrunden med en av våra kollegor. När dörrarna öppnades trodde jag att jag tappade andan för några sekunder. Harry stod lutad bak mot väggen och såg avslappnad ut som vanligt. Jag svalde en hård klump i halsen och klev in för att ställa mig bredvid honom.
”Lika färgglad som alltid ser jag” muttrade jag åt honom och kollade på hans leende.
”Du gillar mig i helsvart Emlia.” Han vände sig åt sidan för att kolla på mig. ”Jag gillar de där skorna.”
Som svar stod jag tyst. Jag vet inte ens om jag lyssnade på honom när han pratade. Harry lade en hand på min arm och granskade mig.
”Är det bra med dig?”
Jag gav honom en snabb blick från ögonvrån och slapp ut en liten suck innan jag pratade.
”Jodå.”
”Säkert?” Han såg orolig ut när jag mötte hans ögon och med en snabb rörelse klickade han på stopp-knappen så vi stod stilla. Jag kände hur jag blev sur för att han försökte få mig att tro att han brydde sig och fick igång hissen igen. När dörrarna öppnades hindrade han mig från att snabbt gå därifrån.
”Emilia” bad han. ”Vad är det?”
”Inget.” Jag smällde på ett leende som inte nådde mina ögon. ”Vad gör du här?” Att ställa den frågan hade inte slagit mig förrän nu.
”Jag ska bara in och lämna några grejer från skivbolaget. Sen ska jag iväg och tatuera mig.”
Han smällde handen mot dörren så att den hindrades från att stängas för att fortsätta vår konversation.
”Du tycker att du behöver fler eller?”
Efter den meningen gick jag långsamt därifrån med ansiktet vänt mot honom. Jag mötte hans blick mellan de silvriga dörrarna och konstaterade jag inte kunde läsa av mer än att han såg besviken ut.  
---
”Vilken tatuering var det du skulle göra?”
Han rullade närmre mig i sängen och kollade på mig.
”Det kan jag visa dig sen. Varför var du sur?”
”För du hade varit en skitstövel.”
”Det vet jag.” Han bet sig fundersamt i läppen och reste sig sedan upp snabbt. Han tog på sig sina skor som stod vid sidan av sängen och kollade på mig. ”Jag ska sticka, jag hör av mig.”
När jag hörde ytterdörren stängas där nere vred jag ihop ansiktet av förvirring. Vad var det som precis hände?

Det var med en stor suck jag satte mig ner bredvid Kyna efter morgonmötet på jobbet. Men det var inte på grund av den upptagna arbetsdagen vi hade framför oss.
”Var kom den ifrån” skrattade hon men slutade när jag blängde på henne. ”Vad är det?”
”Nick kom hem till mig igår.”
Kyna lutade sig tillbaka med munnen öppen i förvåning.
”Du måste skämta med mig.”
Jag skakade på huvudet och drog hela berättelsen för henne.
”Och Harry var där och skyddade dig...” Hon sa det med så mjuk röst att jag började skratta lite.
”Skyddade och skyddade... Han var där för att hjälpa mig kasta ut honom.”
”Jaja” skrattade hon. ”Så när kan jag få gå på dubbeldejt med er två?”
”Med dig och Nathan?” Hennes ansiktsuttryck föll till marken och jag skrattade för att sedan byta samtalsämne. ”Nja tack, det får nog dröja. Ska jag följa med dig hem efter jobbet?”
Hon harklade till och rätade på sig i stolen.
”Ja, det kan du göra.” Snabbt ändrade hon sig. ”Eller.. kom förbi runt sex-sju tiden istället.”
”Okej” tvekade jag och försökte läsa av henne vad hon sysslade med.
”Jag kommer nog inte vara hemma efter jobbet. Måste handla lite mat och så.”
”Du vill inte att jag ska följa med?”
”Nej!” sa hon snabbt.
Jag skrattade och höll med, hennes reaktion var konstig men jag hade en mail på över hundra mail som behövdes en genomgång. Jag hade tid nog att intervjua min vän ikväll över middagen vi hade bestämt.

Dörren framför mig var stängd och jag trampade otåligt mot marken allt eftersom jag blev mer och mer våt om kläderna för det engelska regnet.
”För i helvete Kyna” muttrade jag och ringde ännu en gång på porten till hennes hus.
”Hallå?” brusade det till i högtalaren.
”Öppna dörren!”
Hon lade på med ett skratt och kort därefter hörde jag ett klick i dörren. Jag tog två trappsteg i taget, försökte lura kroppen att de tre trapporna upp inte skulle bli något problem. Ändå när jag ställde mig framför hennes dörr in till lägenheten så var andningen allt annat än lugn. Jag knackade på och väntade på att hon skulle öppna. När hon slog upp dörren hade hon redan hoppat i myskläder och tvättat av sig sitt smink. Jag blev genast avundsjuk när jag kände mina egna kläder sitta tajt med det kalla regnet uppslukat av tyget.
”Det regnar ute” konstaterade hon roat.
Jag gav henne en mindre roande blick. ”Det säger du inte?” Med blöta händer höll jag upp något som tidigare varit ett paraply. ”Det blåser också.”
Hon skrattade. ”Jag ser det med. Kom in och värm dig, jag är snart klar med maten.”
”Du är en ängel!” Jag trampade av mig skorna och klev in i min tillfälliga bostad. Hon hade med vana händer inrett varenda vrå av den ganska lilla lägenheten, fått alla små skrymslen att utstråla Kyna på det sättet bara hon kunde. När dörren bakom oss gick upp vred jag automatiskt på huvudet och försökte lägga ihop ett och ett. Niall kom ut i endast handduk, han stelnade till när han såg mig och blev stående med sina shorts i handen. Jag kände hur jag själv blev alldeles stilla och stirrade på honom.
”Du?” Vi båda sa orden samtidigt till varandra. Jag vände mig sedan mot Kyna. ”Han?”
Det enda som kom ut ur hennes mun var ett ljud. ”Ehe.”
”Är ni... liksom...?” Jag pekade mellan dem med ett finger. ”Nathan?”
”Nope. Niall.”
”Ja, jag vet vad han heter” grymtade jag. ”Jag menar... Wow.” Jag skrattade. ”Jag kan skriva en artikel om det här, så bra är det.”
”Det blir en rätt bra rubrik” medgav Kyna skämtsamt.
Niall tog ord för första gången på länge. ”Kan ni sluta prata som om jag inte är här? Jag vill inte att det här står i tidningen imorgon!”
”Oroa dig inte. Emilia är snäll.”
Niall fnös och log retsamt åt mig. ”Det är inte vad Harry sagt.”
”Det finns inget som kommer ur hans mun som är sant.”
Plötsligt verkade Niall komma på att han stod i hallen tillsammans med oss i bara handduk. Han harklade sig och viftade lite med handen.
”Jag ska nog gå och ta på mig kläder.”
”Gör så” log Kyna.
Så fort dörren stängts om honom slog jag till min kompis över huvud.
”Fråga inte” var hon snabb med att säga.
”Men ni...”
”Det är lite komplicerat att förklara, men jag lämnade Nathan för några veckor sedan för... ja.”
”För Niall?” gissade jag. ”Och det känns?”
”Rätt. Mer än rätt.”

Asså ååååh var det någon mer än jag som var och kollade på Ed Sheeran i onsdags? Jag grät kan jag ju säga...haha! Han är ett geni, mycket mer finns det inte att säga. Blev dock lite sur på recensionen han fick i Aftonbladet där det stod att det var bra, men att man saknade ett band?? Varför i hela friden går man på en konsert med Ed Sheeran om man vill se ett band? Nåja.

Hoppas ni tyckte om kapitlet :)
 

Kapitel 22 - Roux

Tidigare:
Det stor ett extra par skor i min hall, det var det första jag noterade när jag kom in i hallen med Niall i släptåg. Vi hade kollat på bio och sett en thriller, så jag blev lite skakis när min hjärna började spöka. Tills jag hörde röster inne i lägenheten, den ena tillhörde tack och lov Emilia och den andra var en ung kille. Jag kände igen den rösten och Niall höjde förvånat på ögonbrynen när han också hörde den. Vi hängde av oss och kikade fram bakom dörrposten som ett par tomtar.
Harry och Emilia satt i min soffa. Emilia med händerna i knäet och ryggen emot oss, Harry vänd mot henne med ena armen över soffryggen och hans hand alldeles intill hennes utsläppta hår. De pratade med varandra, men jag uppfattade inte orden.
Niall harklade sig bakom mig. ”Hej.”
Båda vände sig mot dörren, Emilia log. ”Hej där. Var filmen bra?”
”Läskig.” rättade jag. ”Har..eh..ni ätit?”
”Nej.” Emilia tittade på klockan. ”Vi glömde det.”
”Vill ni ha? Jag tänkte laga biffar.” Niall höll upp påsen med varor vi handlat på affären. ”Det finns så det räcker till alla.”
Emilia vände sig mot Harry med frågande min. Han nickade. ”Gärna, tack.”
”Okej, då fixar vi det.” Jag gick före in i köket och Niall följde efter, jag hann se honom byta ett leende med Harry.
”Vad var det om?” frågade jag nyfiket.
”Inget särskilt” sa han och ställde ned kassarna. ”Skivar du löken?”

 
”Godmorgon Emilia” sjöng Kyna.
Hon stod lutad mot dörrkarmen med en kopp te mellan sina händer och jag kunde se röken leta sig upp från den mot taket.
”Mhm godmorgon...” mumlade jag. ”Vad är klockan?”
”Snart halv nio.”
Jag kastade mig tillbaka i min preliminära säng och protesterade med ett ljud.
”Varför väckte du mig?”
”Du måste packa ihop dina grejer idag.”
”Just det...”
”Du hade inte glömt att du får ditt hus idag, eller?”
”Nej då.”
”För det hade varit förståeligt om du hade glömt det. Jag menar, du har säkert mycket annat att tänka på just nu.”
”Var tyst Kyna” skrattade jag och svängde benen över kanten på bäddsoffan.
”Blev det sent igår eller?”
”Nja.”
”Nja? Om jag inte misstar mig hörde jag dig stänga dörren om Harry vid klockan tre inatt.”
”Ja, det gjorde du kanske” skrattade jag. ”Jag tror jag måste...” Jag kollade mig omkring i rummet och försökte hitta allting jag behövde. ”Jag måste nog sticka direkt om jag vill se så att flyttgubbarna lyckas få med sig allting. Du kommer fortfarande inte hjälpa till om jag har förstått dig rätt?”
”Nej... Ring in Finley istället.” Hon smuttade på sitt te och log finurligt.
”Du är så lat” retade jag henne och satte snabbt upp mitt hår i en knut innan jag tog mig ut till badrummet för att göra mig i ordning.
”Du borde vara tacksam Emilia som har låtit dig stanna här!” ropade hon efter mig och jag skrattade innan jag stängde dörren om mig och vände mig om mot spegeln. Trots den lilla sömn jag fått under natten var ögonen pigga och kinderna färgglada. Jag hoppade till för en duns mot dörren.
Du får inte bli sen!

Jag stod böjd över mina ben och skrattade så hårt att magen värkte. Finley kom in genom dörren med en flyttlåda, hennes ansikte rött och håret rufsigt för all ansträngning hon fått bjuda till med på min flyttdag.
”Går det bra?” frågade jag henne och skrattade återigen.
”Det hade nog gått bättre om du hade velat hjälpa mig.” Hon muttrade och spillde ur sig några svordomar när lådan nådde golvet. ”Tack Emilia, verkligen!”
”Ingen fara” flinade jag och klappade henne tacksamt på axeln. ”Du hjälper mig packa upp i köket va?”
”Vad är klockan?” började hon och lyfte sin arm för att få svar på sin fråga. Det var bara det att jag kände min bästa kompis tillräckligt väl för att förstå att det var en manöver för att få smita härifrån.
”Åh nä” skrattade jag och bar in en låda i köket med tallrikar. ”Du kan väl stanna?” Jag putade en aning med underläppen och lade huvudet på sned.
”Bara för att du är så förbaskat söt Emilia.” Hon var ironisk men jag slängde en puss åt min kompis och pekade sedan på en låda hon skulle bära in. ”Du kunde ju åtminstone undvikit att ta med dig betonggolvet till huset...”
”Jag förstår absolut inte vad du menar” log jag och började sätta upp vad jag ville ha i skåpen. Efter några minuters av tystnad tog Finley till orda men blev genast avbruten av ringklockan.
”Säkert någon granne som vill välkomna mig” skämtade jag och tog mig ut till hallen. När jag slog upp dörren stod Harry där. Han lutade sig mot dörrkarmen och log åt mig.
”Hej” sa jag och matchade hans leende.
”Jag hörde ett rykte att det skulle ha flyttat in en ny tjej i området så jag tänkte komma hit och välkomna henne.”
”Vem säger att det är hon som har öppnat dörren?”
”För en liten fågel viskade i mitt öra att det skulle vara du.” Han tog ett kliv närmre mig och svepte armarna om min midja. ”Du ska med mig ut på middag.”
När ett skri hördes bakom oss släppte han taget och såg skärrad ut tills han såg att det var Finnie.
”Emilia!” skrek hon och skyndade fram till oss. När hon insåg att hon hade blivit lite för exalterad slog hon på ett leende. ”Du sa inte att du skulle få gäster?”
”Nej” tvekade jag och sneglade på henne. ”Det visste inte jag heller.”
”Om jag får ge dig ett tips Harry?” Han nickade åt henne. ”Stick härifrån medan du kan. Annars lurar hon bara in dig till att packa upp.”
”Tack för hjälpen” sa jag ironiskt. ”Jag ska komma ihåg detta tills du ska flytta.”
”Äh då har vi ju den här som kan hjälpa till med sina muskler.”
När vi båda kollade på Harry såg han förvirrad ut. ”Hur hamnade jag i det här?”
Finnie skrattade och pussade mig på kinden och försvann sedan snabbt därifrån. Tystnaden spred sig genast i min hall och jag vinkade till mig Harry så att han kunde komma in. När jag skulle stänga dörren stod han precis bakom och fångade upp mig med en arm runt midjan.
”Var ska du?” sa han och skrattade lågt i mitt öra.
”Stänga dörren... Om det är okej?”
Han skakade på huvudet och jag tyckte att jag såg ett leende leka i hans mungipa. Jag kollade upp på tofsen han satt upp sitt hår i och skrattade.
”Skratta inte åt min frisyr Emilia.”
”Hur vet du att det var det jag gjorde?”
Han ryckte på axlarna. ”En känsla jag hade bara.”
”Tänk om du hade fel då?”
”Det har jag inte.”
”Jo” log jag.
”Vad var det du tänkte på då?”
Jag skakade på huvudet och gick in i köket igen med honom efter mig.
”Du tänker inte berätta för mig alltså?”
”Nä, har inte lust” sa jag lätt och packade upp de sista glasen.
”Okej, då kan du följa med mig ut på middag istället.”
”Nu?” Han nickade. ”Men jag har inte rätt kläder.”
”Gå upp och byt om. Jag väntar” sa han och log stort medan han slog sig ner på en av mina stolar. ”Du har tjugo minuter på dig.”
Långsamt tog jag mig ur köket, och när jag nådde trappan ropade jag ner till honom:
”Jag tar den tid jag behöver på mig! Där är lite frukt någonstans du kan knapra på så länge...”
Så fort jag kom upp i sovrummet såg jag min mobil hoppa till på en av mina flyttlådor. Jag tog upp den i hopp om att det skulle vara vilken annan människa på jorden förutom den som faktiskt smsat mig. Nick.
”Grattis till det nya huset Mills... ”
Med äcklad känsla i magen raderade jag smset, lade ner mobilen igen och lämnade den där medan jag gjorde mig i ordning. Orörd och som om smset aldrig hade trillat in.

Harrys perspektiv
”Jag kommer ner snart Harry!” ropade Emilia från ovanvåningen.
Jag undrade om hon ens hittade grejer i alla lådor hon hade fått flyttade hit idag. Nacken började värka från golvet där jag satt. Jag hade slagit mig ner i hennes hall, precis framför trappan, redo för att fånga upp henne så fort hon var klar och kom ner.
”Det är lugnt” skrek jag tillbaka och tog upp min mobil för att spendera tiden med ett roligt spel. ”Jag kommer bara hinna svälta ihjäl tills dess. Men det är lugnt. Du kan skriva en bra artikel om det. Kanske till och med få ta ett foto på min kropp. Kanske kan du få det att se ut som om jag dog naken så får ni ännu fler läsare.”
Jag hörde henne skratta och vände upp blicken när det nådde mina öron. Hon kom gåendes ner för trappan med sina klackar i handen, och jag kände hur munnen ville forma ett leende när jag insåg att jag hade redan sett henne i de här kläderna en gång innan. Första gången jag sett henne på klubben med Finley, den gången jag inte hade fått köpa en drink till henne.
”Wow” andades jag och ställde mig upp på fötter. Hennes hår låg mjukt över axlarna och jag kollade på hennes leende när hon balanserat tog på sig skorna. Helt plötsligt var hon i höjd med mig. ”Wow” upprepade jag.
Emilia log och drog en hand genom sitt hår. ”Du har redan sagt det.”
”Redo?”
”Nej.”
Jag kollade förvirrat på henne. ”Inte?”
Hon pressade snabbt läpparna mot mina och lät mig inte hinna reflektera vad som hände förrän hon gick ut ur huset och mot min bil. När hon stod framför den vände hon sig om med ett leende och upprepade min fråga.
”Redo?”

Emilias perspektiv
”Tack för middagen...” mumlade jag och klev upp på trappavsatsen framför min dörr. Harry kom och ställde sig nära mig, tillräckligt för att kunna lägga armarna om mig. Han tittade in i mina ögon  när vi stod där i tystnad, och antagligen när vi båda tänkte på kvällen. Vi hade kämpat oss igenom en trerätters och hade nu återvänt hem till mig för att säga godnatt, förutom det att vi båda visste att ingen ville att kvällen skulle sluta här. Huset var fortfarande tomt, och kanske lite för stort för mig att vänja mig vid såhär på kvällen och jag ville be om hans sällskap. Fast jag kanske inte riktigt vågade. Flera gånger under kvällen hade det slagit mig att han faktiskt var yngre än mig, men att han ändå pratade om grejer i livet som om han levt det dubbla. Han var lugn, humoristisk, charmig och allt där mellan. Var inte rädd för att visa känslor, kanske en arg blick om maten inte stämde, ett skratt om någon skämtade eller en blinkning med ena ögat om han gav mig en komplimang.  
”Vill du komma in?” Jag pratade snabbt under andningen och undrade om han hade uppfattat min fråga. Som om han märkt min reaktion log han samtidigt som han nickade och lät mig gå före för att öppna dörren. Jag tog fort av mig mina skor och njöt av att känna det platta golvet under mina sulor. Hans mobil bröt tystnaden och han kollade på skärmen.
”Är det OK om jag...?” Han viftade lite med mobilen och förklarade att det var jobb.
”Javisst! Gå upp där uppe om du vill.”
Harry lade mobilen mot örat och svarade, men stannade halvvägs upp i trappen.
”Känn ingen press att behålla kläderna på tills jag kommer ner igen...”
”Bara gå upp och ta ditt samtal” skrattade jag och fortsatte in mot vardagsrummet. Den enda möbeln jag hade här inne, förutom de torn av flyttlådor, var min soffa som just nu, inte kunde se mer inbjudande ut. Precis när jag slagit mig ner plingade det på dörren och jag suckade högt för ansträngningen att resa mig upp. När dörren slog upp och in i väggen kände jag hur jag försökte fånga upp den igen med en famlande hand vid min sida. Helst hade jag velat stänga dörren direkt, men personen tog ett stort kliv in i min hall med sin koncentrerade blick.
”Nick” sa jag stumt och kollade upp på honom.
Han tappade sin hållning när axlarna föll ner med sin tunga suck.
”Emilia-” började han. ”Jag måste få prata med dig...”
Jag ställde mig med armarna i kors och såg honom stänga dörren innan han slängde sin kavaj han hållit i händerna åt sidan och ner på golvet. Jag visste att jag skulle ha svarat på hans sms, kanske hade han inte fått idén att dyka upp här, bara för att få prata med mig. Jag hade tusen gånger hellre hanterat honom via en skärm än i verkligheten.
”Jag vill inte höra det.”
”Du måste lyssna på mig” insisterade han med och ställde sig närmre mig. ”Jag vill ha dig tillbaka Emilia.”
”Det kan du inte.”
”Säg inte sådär” sa han uppgivet. ”Du kan inte bestämma det där.”
”Det kan jag bestämma precis hur jag vill Nick. Det spelar ingen roll-”
”Alla våra planer då? Du har alltid sagt att du vill att vi skulle skaffa familj. Vi hade kunnat bo här i detta huset...” Nick såg förstörd ut där han stod framför mig. Han tog tag i min arm och släppte inte taget när han hörde Harrys steg i trappan. När han såg vem det var höjdes hans ögonbryn till skyarna och väste mellan tänderna för att inte störa Harrys telefonsamtal jag snart visste skulle avslutas.
”Han? Är du seriös Emilia? Du tror att han kommer kunna-” Nick skrattade irriterat och brydde sig inte om att Harry var på väg ner mot oss. ”Han kommer aldrig kunna ge dig det jag kunde. Det jag gjorde. Han är inget mer än en looser Emilia.”
”Du har bara dig själv att skylla Nick!” sa jag högt och försökte slita mig ur hans grepp. ”Det var du, inte jag som förstörde precis allting när du valde att bjuda in den där rödhåriga bruden i vår säng.”
”Vad händer?” Jag vände mig om och mötte Harrys blick.
”Det behöver du inte bry dig om” sa Nick och försökte fånga min uppmärksamhet. ”Emilia” bad han. ”Gör inte såhär.”
”Gör inte vadå?” frågade Harry och ställde sig vid min sida. Han kollade ogillande ner på handen Nick fortfarande hade om min arm, men lät det vara för stunden. Hans ögon var mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Hon kastar bort de vi hade... för dig” sa Nick med avsmak vid betoning av det sista ordet.
Harry ställde sig närmre honom.
”Bara det faktum att du-” Harry pausade sig själv och klämde ihop käken.
”Vad?”
”Hon förtjänar bättre än vad du någonsin har varit för henne. Och att du-”
När jag lade en hand på Harrys arm kollade han snabbt ner på mig. Hade jag befunnit mig inuti hans huvud nu hade jag hört honom räkna till 10 för att lugna ner sig själv.
”Jag får be dig att gå.”
”Du kan inte säga åt mig vad jag ska göra” protesterade Nick.
”Stick.”
Tystnaden fyllde hallen när jag såg Harry svepa förbi vår ovälkomna gäst och öppna dörren åt honom. En tydligt gest som Nick inte verkade greppa.
”Gå. Härifrån.” Harry greppade tag i Nicks arm och pressade ut honom genom dörren. När mitt ex tog sig klumpigt ner för trappstegen utanför mitt hus tog Harry hans kavaj och slängde den i hans huvud.
”Kom inte hit en gång till, okej?!”

När dörren stängts kollade jag bort på Harry och räknade inte med min reaktion som kom härnäst. Så fort jag nått fram till hans famn började axlarna på mig skaka.
”Du...” började han lugnande och lät all irritation rinna av honom. ”Allt är okej nu ju.”
”Ja” grät jag men kände fortfarande obehaget av Nicks blick när den uppenbarade sig på min näthinna.
”Emilia” mumlade Harry mot mitt hår. ”Han är inte värd dina tårar.”
När jag mötte hans blick svepte han med sin tumme under mitt öga. Bara att kolla på honom gjorde mig lugn. Aldrig hade jag trott att han skulle ha denna inverkan på mig.
”Gråt inte” bad han och kollade på mig med plågat ansikte.
Jag tog ett djupt andetag och försökte le mot honom. Han skrattade och strök mig över kinden.
”Det där... kan ha varit det fattigaste jag någonsin sett till ett försök till ett leende.”
Tystnaden spred sig mellan oss för en liten stund när han fäste en hårslinga bakom mitt öra.
”Stannar du?” frågade jag honom.
”Självklart.”


Glöm inte kommentera vad ni tyckte xx. Ha en trevlig söndag och kom ihåg att önska någon en bra fars dag :)
 

Kapitel 21 - Roux

Tidigare:
När Emilia lämnat rummet puttade jag snällt den blonda tjejen ifrån mig. Jag hade inte lagt hennes namn på minnet och var inte det minsta intresserad nu heller av att lära mig det. Hon kollade besviket på mig innan hon spillde ut drinken i mitt ansikte. Ett skratt lämnade min mun och jag drog handen genom mitt hår.
”Sorry babe” ropade jag efter henne.
”Smakar det gott?” frågade Niall mig när jag börjat smaka på drinken hon kastat i ansiktet på mig. Jag slickade mig om läpparna och skakade på huvudet med ett skratt.
”Jag gillar inte söta drinkar.”
Min kompis skakade på huvudet åt mig och började prata om något när Emilia klev in i rummet. Jag följde henne med blicken när hon så smått började plocka undan tomma muggar. Hon såg trött ut när hon knöt ihop en sopsäck och slängde den ifrån sig. Innan hon lämnade rummet mötte hennes blick min och det sög till i magen på mig. Det var som om förra helgen aldrig hänt.
”Harry, hörde du vad jag sa?”
”Hm, sa du något?”
”Inget” skrattade Niall och skakade på huvudet.
Jag klämde mig över näsryggen med tumme och pekfinger, suckade högt och lutade mig tillbaka mot väggen.
”Är allt okej?”
”Det var en bra fråga.”
”Jag kan ställa fler om du vill” skämtade han. ”Vad är det med dig?”
”Jag vet inte” suckade jag trots att jag redan visste svaret.

 
Mitt i natten vaknade jag av ett avlägset ljud. Efter att ha sovit på Kynas bäddsoffa de senaste två nätterna började ryggen värka och jag rörde på mig med stela rörelser. För ett tag i min dvala, trodde jag först att ljudet var från gatan utanför, men när jag såg min mobil lysa på soffbordet sträckte jag mig efter den och kollade på skärmen. Det sved i ögonen för det skarpa ljuset och det tog ett tag innan jag kunde fokusera på bilden. Inkommande samtal: Harry Styles. Jag tvekade en aning på att svara, gav klockan en snabb blick och la sedan den mot örat.
Emilia?” hann han säga innan jag väckt min röst för att prata.
”Mm?”
Väckte jag dig?
”Klockan är tre på natten...” Jag suckade. ”Så ja, det gjorde du. Vad vill du?”
Han började åma sig i telefonen och jag förstod kort därefter att han var full.
Nej, nej, nej” sa han. ”Det var inte meningen att jag skulle väcka dig.”
”Nej, men nu gjorde du det. Vad vill du?” Han mumlade något. ”Ut med det Harry. Jag ska upp om tre timmar.”
Varför så tidigt?” sluddrade han.
”Jag ska träna.”
Kommer du ha tajta byxor på dig?” Jag svarade honom med tystnad och kunde nästan svära på att jag hörde honom snubbla till i bakgrunden. ”Får jag komma hem till dig?
”Nej! Varför?”
Utbudet är inte så bra här i-” Han hickade. ”Här i stan ikväll så- jag tänkte, ville, önskade att du vill träffa mig och-
”Och göra vadå?” frågade jag honom argt. ”Vad gör du ens ute på en onsdag?”
Det är någons födelsedag någonstans i världen-”
”Så?”
Så då måste man fira!
Jag pratade så snabbt så jag visste inte ens om han hängde med i svängarna.
”Du kan inte tro att du kan... Vet du vad? Glöm det.” Jag skrattade till irriterat och satt nu upp i sängen med pulsen hårt bankande i bröstet på mig. ”Bry dig inte om att prata med mig mer. Äckel.”
Och med de orden lade jag på och lät det bli tyst i rummet. Lampan i taket tändes och jag ryggade tillbaka för ljuset. Kyna stod i dörröppningen och kollade undrande på mig.
”Är allt ok?”
Jag nickade och log. ”Det var bara Finnie” ljög jag.

Nialls perspektiv
Jag bytte en grimas med Louis när vi klev in i hallen till Harrys lägenhet. Det luktade alkohol och förklaringen fanns i vardagsrummet där det såg ut att ha varit fest, med massor av öl. Enda problemet var att det varit en enmansfest.
Louis skakade på huvudet. ”Helt otroligt.”
”Harry?” ropade jag.
Inget svar. Vi gick in i hans sovrum och synen vi möttes av var ingen vi inte sett förut. Harry låg avsomnad på sängen, ovanpå täcket och fortfarande klädd i skjortan och byxorna han haft på sig kvällen innan. På golvet invid sängen låg hans jacka och skor slängde i en slarvig hög. Jag kände det brista inom mig gick fram till sängen för att rycka i Harrys arm.
”Harry, upp med dig.”
Harry slog ut med armen och muttrade något i sömnen.
”Harry” sa jag.
”Försvinn” fräste Harry surt.
”Okej, nu räcker det.” Louis försvann ut ur rummet men var tillbaka på mindre än en minut, med en skurhink i handen. Fylld med vatten.
”Dags att vakna” sa han kort och tömde vattnet över Harry utan dröjsmål.
Harry for upp som ett åskväder och hostade medan han stirrade på oss i misstro. ”Vad sysslar ni med?” vrålade han ursinnigt.
”Vad sysslar du själv med?” frågade jag förbannat.
”Jag sov, men det gör jag inte längre!” svarade han surt.
Louis ställde ner hinken. ”Du måste rycka upp dig, kompis.”
”Och du borde hålla käft.”
Jag tog ett steg framåt men Louis grep tag i min axel. ”Lägg ner attityden Styles. Efter vad du gjorde mot Emilia i natt borde du vara väldigt försiktig med vad du säger nästa gång.”
”Vad pratar du om?” Harry torkade vattnet ur ansiktet.
”Kyna berättade om ditt samtal till Emilia” snäste jag och mindes Kynas min när hon berättat för mig. Det faktum att Kyna var en av Emilias närmaste vänner gjorde mig bara ännu mer rasande. Den här gången hade han gått över en gräns. Med råge.
Harry tittade bort. ”Jaså, det.”
”Ja det” inflikade Louis. ”Din idiot, vad tänkte du? Emilia är en grym tjej och du håller på att göra bort dig totalt.”
Jag nickade instämmande. ”Han har rätt. Du ser det inte ens själv.”
Han sa ingenting, istället stirrade han ner i marken. Det var inte ofta Harry Styles blev mållös och utan klyftiga svar. Så det verkade som om det vi sa faktiskt gick in.
”Jag svär Harry, en gång till, så är det slut” sa Louis och började gå mot dörren igen. ”Och ge fan i att bli så jäkla full, du blir bara en skitstövel.”
Jag tittade på Harry en sista gång, han sa fortfarande ingenting utan fortsatte att titta bort. ”Det är inte för sent att fixa det. Men du måste se till att visa vem du egentligen är och inte skitstöveln som ringde henne igår.”
”Jag vet att jag sabbar allting, alltid, okej!?” skrek han på oss och hindrade Louis från att kliva ut genom dörren. ”Hon är den enda jag någonsin har brytt mig om och jag ser mig själv förstöra det rakt framför ögonen på mig själv, inför alla!”
”Du är otrolig” sa Louis och skakade på huvudet. Han drog en långsam hand över sitt skäggstubb, det var tydligt att han var irriterad på Harry. ”Bara skärp dig, för i helvete. Det är inte svårt att vara snäll mot någon annan man tycker om. Hör av dig när du har växt upp Harry.” Med de orden försvann Louis ut genom dörren och när Harry mötte min blick skakade jag på huvudet och lämnade honom ensam i lägenheten.

Harrys perspektiv
Jag kollade mig omkring i bilen innan jag hoppade ur den, jag letade efter något jag inte mindes vad det var. Precis när jag stängt dörren bakom mig och låst den vände jag snabbt på klacken igen och fick rycka upp bakluckan. Jag tog upp blomman ur påsen för att se så de rosa blommorna inte hade skadat sig på vägen hit, och andades ut långsamt. Jag hade aldrig gått såhär långt, för någon. Jag var så nervös på mina steg över till porten att hade jag behövt sätta en nyckel i för att låsa upp hade jag inte kunnat på grund av skakiga händer. Jag mumlade för mig själv när jag försökte hitta lägenhetsnumret.
”52, 52, 52....” Snabbt tryckte jag på knappen och väntade på svar. Det dröjde inte länge innan Emilias röst hördes genom högtalaren.
”Hallå? ”
”Det är Harry.”
Högtalaren blev tyst och jag var rädd för att hon inte skulle släppa in mig. När det klickade till i dörren och jag lyckades öppna den pustade jag ut ett andetag jag inte ens visste att jag hållit inne. Jag tog trappsteg för trappsteg, förberedde mig mentalt på något jag egentligen inte visste hur jag skulle hantera. Jag hade aldrig känt så mycket ånger som nu. Jag äcklades av mig själv som hade ringt samtalet igår och förväntat mig att hon skulle släppa in mig.

När hon öppnade dörren kände jag min mun dras upp i ett leende, men jag höll blomman för mitt ansikte. Jag såg hennes blick genom bladen och tog genast ner den för att möta hennes gröna ögon. Hennes hår låg i en slarvig fläta över ena axeln och hennes grå kofta omfamnade henne på så sätt att jag önskade att det var mina armar.
”Hej” började jag.
Hon harklade och väntade på min fortsättning.
”Förlåt Emilia...”
Hon gav mig en uppgiven blick och jag bara visste att hon väntade att det skulle trilla ur någon spydig kommentar ur min mun, att jag inte menat att be om ursäkt.
”Jag vet inte varför jag ringde dig...” Jag stängde dörren bakom mig och klev längre in i Kynas hall med blomman fortfarande i min hand. ”Det-” Jag avbröt mig själv. ”Jag gör alltid såhär.”
”Hur då?”
”Förstör. För alla, för mig själv.” Jag drog min lediga hand över tofsen jag fått sätta upp mitt hår i och såg henne följa rörelsen. ”För dig.”
”Du har inte förstört något för mig.”
”Du pratar inte med mig, eller hur?”
”Sant.” Hon pausade och stirrade på mig. ”Men det är bara för att du är en skitstövel.”
Jag kände hur trötta mina ögon var och min hållning höll inte axlarna på plats som vanligt när jag skrattade åt hennes sanning.
”Kommer du ihåg första gången vi sågs ute?”
”Och du beställde en cosmopolitan till mig? Jo, det kommer jag ihåg.”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, när du stod utanför klubben med Finley.”
”Det kommer jag inte ihåg.”
”Du väntade på att hon skulle röka klart och stod såhär-” Jag imiterade hennes pose med armarna i kors och det ena benet bakom det andra. ”Du står alltid så, har du tänkt på det?”
”Det gör jag inte alls.” Jag kollade ner på hennes ställning och efter att jag gjort så ställde hon sig rakt efter att ha blivit påkommen.
”Förlåt Emilia. Det är inte mig att vara sån som jag har varit.”
”En jojo? En jäkla bergochdalbana?”
”Förlåt. Det är ju inte så att vi dejtar ändå.”
”Och ändå säger du förlåt.”
Jag stod tyst och tog in vad hon sa innan hon tog till orda igen.
”Du vet, jag uppskattar inte direkt hela den här katt och råtta leken Harry.”
Jag älskade när hon sa mitt namn. Hon hade bott i England i hela sitt liv men hennes 'R' blev ändå på något sätt lite franska när hon sa det. Jag log åt tanken och sträckte över blomman till henne. Hon tog emot den med sin ena hand och skrattade åt den en aning. Jag fäste en hårslinga bakom hennes öra och såg när hennes gröna ögon letade efter anledningen till varför jag var här i min blick.
”Du vet när du ringde mig och bjöd hem mig till fest?” Hon nickade. ”Tjejen i bakgrunden-”
”Jag vill inte höra det.”
”Det var min syster.”
”Åh...”
”Och du vet tjejen på festen hemma hos dig?”
”Mm.”
”Jag ville inte ha henne. Jag ville få dig att tro att jag-” Jag pausade mig själv och insåg att jag inte ville säga det.
”Vad?”
”Jag ville få dig att tro att jag inte tänkte på vår kyss varenda jävla dag sedan jag varit hemma hos dig. Ända sedan du stod utanför klubben, när jag försökte köpa en drink till dig, eller när du dissade mig på dansgolvet har jag inte kunnat sluta tänka på dig...”
”Harry-” varnade hon mig, men jag vägrade lyssna.
”Hur du rörde dig till musiken...” Hon skrattade åt min kommentar när jag lade en hand mot hennes kind. Hon slöt ögonen vid beröringen. Kvällen vi hade kysst varandra hade jag känt hennes hjärta springa iväg av den snabba pulsen. Nu var den tung och slagen kändes mot min bröstkorg när jag drog henne intill mig. Utan några fortsättande ord pressade jag mina läppar mot hennes och kände hur hennes kropp smälte mellan mina armar. Hon tappade blomman i golvet när jag mötte henne djupare i kyssen och försvann ner i känslorna. Jag kände hur jag trampade på blomman, men brydde mig inte. Huvudet snurrade när vi bröt kontakten och hon stirrade mig in i ögonen. Det jag precis hade känt såg jag i hennes blick. Och det skrämde livet ur mig att känna någonting vara såhär rätt.

Kynas perspektiv
Det stor ett extra par skor i min hall, det var det första jag noterade när jag kom in i hallen med Niall i släptåg. Vi hade kollat på bio och sett en thriller, så jag blev lite skakis när min hjärna började spöka. Tills jag hörde röster inne i lägenheten, den ena tillhörde tack och lov Emilia och den andra var en ung kille. Jag kände igen den rösten och Niall höjde förvånat på ögonbrynen när han också hörde den. Vi hängde av oss och kikade fram bakom dörrposten som ett par tomtar.
Harry och Emilia satt i min soffa. Emilia med händerna i knäet och ryggen emot oss, Harry vänd mot henne med ena armen över soffryggen och hans hand alldeles intill hennes utsläppta hår. De pratade med varandra, men jag uppfattade inte orden.
Niall harklade sig bakom mig. ”Hej.”
Båda vände sig mot dörren, Emilia log. ”Hej där. Var filmen bra?”
”Läskig.” rättade jag. ”Har..eh..ni ätit?”
”Nej.” Emilia tittade på klockan. ”Vi glömde det.”
”Vill ni ha? Jag tänkte laga biffar.” Niall höll upp påsen med varor vi handlat på affären. ”Det finns så det räcker till alla.”
Emilia vände sig mot Harry med frågande min. Han nickade. ”Gärna, tack.”
”Okej, då fixar vi det.” Jag gick före in i köket och Niall följde efter, jag hann se honom byta ett leende med Harry.
”Vad var det om?” frågade jag nyfiket.
”Inget särskilt” sa han och ställde ned kassarna. ”Skivar du löken?”


Berätta vad ni tyckte! xx
 

Vill ni ha ett kapitel ikväll?

Ska bara ut och gå med en vän och sedan laga mat till familjen men sen kan jag ge er ett? :)

Kapitel 20 - Roux

Tidigare:
Med de orden försvann hon in och lämnade mig kvar på gatan. Innan jag övervägde varför, tog jag upp min mobil och ringde Harry.
”Hallå?”
”Harry?”
”Ja, vem är det?”
”Emilia” sa jag med ett leende men förstod senare att han inte skämtade.
”Aha.”
”Vad-” Jag tvekade på mina ord. ”Vad hittar du på?”
”Inget speciellt, försöker sova” muttrade han. ”Själv då?”
”Klockan är åtta” skrattade jag. ”Är du trött?”
”Tydligen.” När jag stannade upp på min fortsatta promenad hem harklade han till på andra sidan luren. Jag hade ringt honom för att dela nyheterna om huset, men det verkade inte vara rätt tillfälle för att ringa. Det brände en aning bakom ögonlocken för hans kalla attityd. Hade jag inte känt igen hans mörka röst över telefon såhär hade jag börjat ifrågasätta om det verkligen var Harry jag pratade med. Det var definitivt inte den killen jag haft över i min lägenhet över häromdagen.
”Ville du något speciellt eller?”
”Nej” sa jag snabbt och drog tillbaka planerna på att berätta de goda nyheterna jag ville dela med honom. ”Eller jo- vill du komma över på fest på fredag?”
”Var?”
”Hemma hos mig.”
Han tystnade för en stund. ”Visst kan jag det. Det kommer många tjejer dit va?”
Jag hörde en tjej skratta i bakgrunden och jag lade genast på luren. Jag kände mig inget annat än dum för att ha trott att han ville prata med mig. Humörsvängningen han bjudit på var som att ge mig en whiplashskada.

 
 
Varje gång det ringde, knackade eller när dörren öppnades så slog jag en blick bort. Antingen för att springa bort och krama om de som anlänt, eller bara för att konstatera att de varit gäster som varit nere på gatan för en cigg. Jag stod i köket och smuttade på en drink jag hällt upp till mig. Under tiden hade mina kompisar ställt upp matbord för användning av klassikern beer pong. Denna gången när dörren flög upp klev killarna från One Direction in. Samtliga förutom den jag kanske mest ville se för att bekräfta för mig själv att han inte hade blivit en skitstövel. Jag klev upp mot dem och kramade om dem alla. Louis höll fortfarande greppet om mig när Harry klev in genom dörren och lät våra axlar snudda vid. Han kollade ner på mig för vår längdskillnad och smällde av ett leende jag inte kunde läsa. Det nådde i alla fall inte ögonen på honom.
”Han verkar vara på bra humör” skämtade jag och kollade på resten av killarna. Louis ryckte på axlarna och kollade på Liam som nu stod med blicken ner i golvet. Zayn lutade sig in mot mig.
”Hade jag varit du hade jag hållit mig ifrån honom ikväll...”
Jag kollade bort mot Harry och kände hjärtat ta ett skutt när han log. Men det var inte menat för mig. Han hade gått upp till Kyna och stod nu och pratade.

Kynas perspektiv
Jag stod i ett hörn av Emilias hus och spanade när killarna hade klivit in i hennes lägenhet. Okej, spanade var kanske fel ord. Jag höll utkik, det lät bättre, efter Niall som hon bjudit in. Antagligen eftersom hon tänkte att jag ville ha min bästa vän där. Det var ju inte helt fel, fastän det var det. I alla fall idag. Jag suckade djupt och tog en stor klunk av bålen som jag själv blandat till.
”Usch...”
Den var lite för stark för att dricka på det sättet. Egentligen var det tänkt att den skulle smuttas.
”Du kanske ska lugna ner dig lite med alkoholen?” sa en röst bakom mig och jag hoppade till i överraskning.
”Harry” suckade jag. ”Vad du skräms.”
”Förlåt.” Han skrattade. ”Du dricker värre än mig.”
Jag log. ”Så du kom i alla fall?”
”Yup.” Sen sneglade han åt höger. ”Så vart har du Nathan?”
Jag började hata den frågan. Allt fler hade ställt den, men jag ville prata med Niall innan jag avslöjade för alla att vi inte var tillsammans längre.
”Han... Han är inte här ikväll” svarade jag lamt.
Harry nickade eftertänksamt och lutade sig mot väggen med korsade armar. ”Ska vi efterlysa honom?” skämtade han.
Jag skrattade åt referensen till namnet på hans band ”The Wanted”.
”Det går nog bra ändå.”
”Mhm, det tror jag säkert.”
”Har du testat bålen?” frågade jag honom, för att byta ämne.
Han tog mitt glas ur min hand och sippade lite på den. ”Den är...” Han hostade mot handen. ”Lite stark va?”
”Jag vet, jag hade i för mycket sprit...”
”Ah, det förklarar det hela” sa han roat.
”Tyst med dig.”
Harry log. ”Jag ska inte uppehålla dig mer. Vi ses sen.” Jag nickade och fick en halvhjärtad kram. ”Förresten” fortsatte han.
”Vadå?”
”Niall är i köket, ifall du undrade.”

Jag såg honom bland alla människor, när han kom ut ifrån köket  men jag vågade inte gå upp till  honom. Så jag gömde mig bakom en pelare. Hur patetiskt var inte det? Vi hade inte pratat sen vårt bråk för nästan två veckor sen och mitt liv kändes väldigt tomt utan honom. Jag saknade att ha någon att prata med, jag saknade min bästa vän och vågade inte möta honom av just den anledningen. Jag saknade honom mer än jag borde. Ut ur det blå dök Emilia upp, hon höll en drink i handen. Jag tog den ifrån henne och svepte den.
”Hallå!” utbrast hon.
”Tro mig, jag behövde den mer än du” sa jag och slappnade av lite.
Hon gav mig ett skeptiskt ögonbryn. ”Allt bra?”
”Självklart” ljög jag. ”Själv då?”
”Undvik inte frågan” skrattade hon. ”Du verkar lite spänd.”
”Spänd? Jag? Inte alls.”
Hon skrattade igen. ”Om du säger det så. Jag kommer strax, jag måste bara hitta-”
Jag nickade åt hennes ofullständiga mening. ”Mhm, okej!”
En hand grep tag i min arm precis när Emilia försvann. Jag snurrade överraskat runt.
”Hej.” Niall såg forskande på mig, sådär som bara han kunde. ”Undviker du mig?”
Jag tog ett steg bakåt.” Nej... jag...”
”Kyna.”
”Jag såg dig inte.” Fet lögn, han var den enda jag egentligen såg. Att döma av hans min genomskådade han åtminstone det första.
Han tog min hand. ”Vi måste prata.”
Utan att protestera lät jag honom dra mig till en avlägsnare del av rummet. Han släppte mig utan såg på mig, samtidigt som han drog ett djupt andetag.
”För det första... Det som hände.. Jag måste be om ursäkt för det.”
”Du behöver inte-”
”Jo, snälla. Jag menade inte att förminska ditt förhållande med Nathan. Jag står bara inte ut med att se dig ledsen, så jag kände mig tvungen att säga något.” Niall suckade. ”Men det var inte upp till mig att göra det. Jag borde ha varit din vän istället och lyssnat på dig, det är ju vad vänner gör. Så från och med nu-”
Innan jag ens visste vad jag själv gjorde hade jag dragit honom till mig i kragen och pressade mina läppar mot hans. Jag kände honom stelna till i chock, innan han faktiskt besvarade kyssen.
När jag tillslut drog mig tillbaka var det med med ett leende.
”Kan du vara tyst någon gång?” frågade jag.
Han nickade bara till svar. För chockad för att kunna yttra några ord.
”Nathan och jag är inte tillsammans längre” sa jag, lättad över att äntligen kunna yttra orden. ”Jag gjorde slut. Du hade rätt. Jag var inte lycklig med honom, jag älskar honom och jag har varit förvirrad. Men nu vet jag. Och egentligen har jag nog vetat hela tiden..Jag har bara inte sett det, för att det varit så uppenbart och..”
”Vänta, vänta, vänta! Nu vet du vad?” frågade han misstänksamt.
Jag drog ett djupt andetag. ”Vem jag vill vara med.” Jag log mot honom. ”Han står framför mig.”
Han spärrade upp ögonen. ”Menar du..?”
”Du är min bästa vän, du får mig att må bra och du tar hand om mig. Jag älskar dig.” Jag slog handen för munnen. ”Nej! Det var inte vad jag skulle säga..jag menar... Åh, det här blir fel.”
Niall skrattade. ”Där är min Kyna.”
Det var allt han sa, innan han förde sina läppar till mina igen.

Emilias perspektiv
Min lägenhet var inte den största i London, men tydligen var den tillräckligt stor ändå för att jag inte skulle ha stött på Harry de senaste två timmarna. Jag svepte drickan i mitt glas och slängde iväg muggen så den landade snyggt i sopsäcken. Zayn och Louis stod och dansade vid radion, med samma rörelser såg de ut som tvillingar. De försökte dra mig in i deras lilla cirkel av två personer, men jag skakade på huvudet och gick därifrån med ett stort leende. Min sista chans var att hitta Niall om jag ville hitta riktigt sällskap för kvällen. Finnie hade redan stuckit härifrån och Kyna hade på något sätt också lyckats gömma sig. När jag kom ut i köket såg jag honom, han stod borta vid fönstret med en tjej och pratade. Han kollade snabbt bort mot mig innan han lade armen kring tjejens midja och drog henne närmre intill sig. Harry viskade i hennes öra och om jag inte misstog mig såg jag hennes knän börja skaka en aning. Jag himlade med ögonen och vände på klacken.
”Hej Emilia” log Liam stort. ”Hur är det?” frågade han mig sen när han såg mitt ansikte. Tydligen hade jag ett uttryck över det som utmärkte sig.
”Va? Nej det är inget” sa jag snabbt.
”Har Harry sagt något till dig eller?”
Långsamt skakade jag på huvudet. ”Nej, vadå då?”
”Han har bara inte varit på humör idag” sa han med en ryckning på axlarna. ”Han har förresten inte varit på humör alls den senaste veckan.”
”Kanske den tiden på månaden” skämtade jag och skrattade tillsammans med honom när en lång skönhet slöt upp bredvid honom.
”Mhm” sa Liam in i flaskan han tog en klunk av. ”Det här är min tjej, Sophia.”
”Trevlig trevligt” log jag och skakade hand med henne.
”Detsamma” sa hon och vände sig sedan mot Liam. ”Är du redo att sticka?”
Han nickade och kramade om mig, placerade en puss på min kind och sa sedan:
”Du får kicka ut Harry härifrån om han skulle ställa till med något.”
Jag skrattade till då det blev tydligt att han inte berättat för dem om att han varit här för en vecka sedan snart. Såklart han inte hade, det hade inte betytt något för honom. Jag var bara en tjej i mängden.

Harrys perspektiv
När Emilia lämnat rummet puttade jag snällt den blonda tjejen ifrån mig. Jag hade inte lagt hennes namn på minnet och var inte det minsta intresserad nu heller av att lära mig det. Hon kollade besviket på mig innan hon spillde ut drinken i mitt ansikte. Ett skratt lämnade min mun och jag drog handen genom mitt hår.
”Sorry babe” ropade jag efter henne.
”Smakar det gott?” frågade Niall mig när jag börjat smaka på drinken hon kastat i ansiktet på mig. Jag slickade mig om läpparna och skakade på huvudet med ett skratt.
”Jag gillar inte söta drinkar.”
Min kompis skakade på huvudet åt mig och började prata om något när Emilia klev in i rummet. Jag följde henne med blicken när hon så smått började plocka undan tomma muggar. Hon såg trött ut när hon knöt ihop en sopsäck och slängde den ifrån sig. Innan hon lämnade rummet mötte hennes blick min och det sög till i magen på mig. Det var som om förra helgen aldrig hänt.
”Harry, hörde du vad jag sa?”
”Hm, sa du något?”
”Inget” skrattade Niall och skakade på huvudet.
Jag klämde mig över näsryggen med tumme och pekfinger, suckade högt och lutade mig tillbaka mot väggen.
”Är allt okej?”
”Det var en bra fråga.”
”Jag kan ställa fler om du vill” skämtade han. ”Vad är det med dig?”
”Jag vet inte” suckade jag trots att jag redan visste svaret.

Vad tror ni det är med Harry? ;)
 

23 juni

Hej allihopa! Lyckades ni få biljetter till killarnas konsert nästa år? Jag lyckades snappa åt mig 2 stycken, en till mig och en till Stina. Lycka!!! Är så spänd på att se hur deras nästa album blir så man hinner digga in sig ett tag till det innan konserten äger rum. Lite skönt för mig som skåning också att de har valt Göteborg denna gången ;)
 
Men vad säger ni om ett kapitel idag istället för imorgon? Tänkte att det kunde vara för att fira eventuella biljetter, eller kanske för att trösta lite för er som inte lyckades få tag på några. ♥ Lägger i så fall upp det ikväll! Puss på er så länge.
 
Var så goda! Bjuder på lite ögongodis.
 

Kapitel 19 - Roux

Tidigare:
”Så du hatar mig inte?”
”Nej!” utbrast han, nästan sur över att jag ens sagt så. ”Tvärtom. Jag älskar dig, så mycket. Tror du att du kan bli... Att du kommer bli mer lycklig med honom?”
Jag funderade. ”Ja...” Det visste jag att jag kunde.
Det jag hade med Niall var helt annorlunda än det med Nathan. Med Nathan var det säkert och lugnt, med Niall var varje dag ett äventyr. Det var inte säkerheten jag behövde, jag ville ha äventyret.
”Följ det då. Du har mitt stöd.” sa Nathan.
Jag slog armarna om hans hals och höll om honom, medan tårarna fortsatte falla. Han besvarade kramen och höll mig hårt, jag kände hans egna tårar landa på min axel. Vi stod så länge, innan vi tillslut släppte taget om varandra.
”Jag är ledsen Nath” sa jag tyst.
Han smekte bort mina tårar med tummen. ”Jag med.”
Trots att det gjorde ont, så visste jag att det här var rätt beslut. Att stanna hos Nathan skulle såra oss bägge, speciellt eftersom jag inte kunde ge honom hela mitt hjärta. Delen som älskade Niall var alldeles för stark. Den kvällen när jag gick och la mig var Nathans sänghalva tom, han hade tagit sina grejer och flyttat hem till Siva och Naresha tills vi löst boende situationen. Vårt uppbrott gjorde fortfarande ont i mig, men samtidigt kände jag något annat som jag inte känt på väldigt länge. Jag kände mig fri. Och jag kände mig i total balans med mig själv.

 
 
Mobilen hade aldrig spenderat så mycket tid i mitt grepp som den hade gjort nu. Jag hade lagt ett bud på huset som Finnie och jag hade kollat på häromdagen, och nu tre dagar senare så höll budgivningen fortfarande på. Och mitt bankkonto höll fortfarande på att protestera med de största ord som fanns. Men det hade inte gått över min gräns för vad jag vill betala för det riktigt ännu. Jag visste att det var mitt drömhus, där jag skulle bo tills jag var gammal och grå, och när det hade klickat så pass bra i mina pusselbitar i huvudet fick det kosta. Ända sedan visningen hade mobilen plingat till några gånger om dagen, alltid för att meddela mig att någon budat över min summa.

När den plingade till och jag såg att det var från mäklaren slängde jag irriterat den ifrån mig och reste mig upp från min säng jag suttit på i väntan på smset. Jag orkade inte kolla, jag visste att det skulle innehålla ytterligare information om att mina konkurrenter nu valt att betala mer än vad jag erbjudit. Jag svor för mig själv samtidigt som jag gick ut i köket och gjorde i ordning en kopp te till mig själv.
”Det var väl själva fa-”
Jag tappade koppen i golvet och såg den gå, om möjligt, i tusen bitar. Med en djup suck satte jag mig ner på golvet och borstade frustrerat ihop bitarna med en handduk jag dragit åt mig.
”Emilia?” Kyna kom innanför dörren och ropade på mig.
”I köket!”
”Varför sitter du på golvet?”
Jag tittade upp för att möta min väns ansikte. Hennes alltid lika varma leende fick mig direkt att må bättre.
”Jag tappade koppen bara...”
”Det behöver du väl inte låta så uppgiven för” skrattade hon och slog sig ner bredvid mig. ”Hur går det med huset?”
”Prata inte om det” sa jag besviket.
”De ger inte upp?”
”Nej... Du vet de pengarna mina föräldrar sparat till mig sedan jag var 2 år gammal och inte ens visste var pengar var för något?” Hon nickade. ”Den summan gånger tre. Så om det blir mitt försvinner allt.”
Kyna hade börjat hjälpa mig med de små bitarna som låg spridda över golvet.
”Men det var väl ändå till ett sådant ändamål de skulle gå till, eller?”
”Ja, men jag hade kanske hoppats på att jag kunde åka till Tyskland med dem. Typ.”
”Du skulle aldrig få för dig att åka till Tyskland Emilia.” Hon skrattade mjukt åt mig. ”Du är mer en sådan person som åker till Bahamas, Hawaii eller Thailand. Inte Tyskland.”
”Det har du kanske rätt i...”
Vi avbröts av att min mobil började ringa inne i sovrummet. Snabbt var jag uppe på fötter och med ett blodtrycksfall hängandes över mig snubblade jag in för att hinna svara.
”Hej det är Emilia.”
Hej, det är Richard här.
Orden efter det fick marken under mina fötter att gunga.

Londons röriga trafik började lugna ner sig för kvällen när jag och Kyna gick ifrån min mäklares kontor.
”Hur känns det?” mumlade min vän samtidigt som hon krokade ihop sin arm med min.
Jag log bara stort med henne och drog in en nypa luft som kändes fräsch i mina lungor. Säljarna av huset jag nu stod som ägare till hade velat att jag skulle skriva kontrakt, och det redan efter att jag accepterat mitt sista bud och bekräftat att jag fortfarande ville ha det. Det hade äntligen blivit dags för mig att lämna lägenheten och det med alla förhoppningar och drömmar jag haft med den.
”Det känns...bra.”
”Du vet att du mer än gärna får låna min soffa en vecka eller två om din lägenhet skulle säljas va?”
Jag nickade tacksamt åt henne. ”Det är klart jag vet det. Det är ju trots allt en av Irlands snällaste tjejer jag har bredvid mig.”
”Just det” skrattade hon och protesterade en aning.
En promenad på tio minuter senare stod vi utanför hennes port. Jag kollade upp till hennes och Nathans lägenhet och kommenterade mörkret.
”Är inte Nathan hemma?”
Hon kollade också upp och bekräftade min fråga med att skaka på huvudet.
”Han är... någonstans.” Ett litet skratt trillade över hennes läppar och det fick mig att undra över hennes svar. Varför såg hon så nervös ut?
”Jag ska gå upp nu” fortsatte hon och kramade om mig. ”Jag accepterar förresten min inbjudan.”
”Vilken inbjudan?”
”Till din utflyttningfest såklart.” Hon öppnade upp dörren till sin port och kollade på mig.
”Det finns inget som heter det Kyna” log jag.
”Då är det väl på tiden att någon startar traditionen.” Med de orden försvann hon in och lämnade mig kvar på gatan. Innan jag övervägde varför, tog jag upp min mobil och ringde Harry.
Hallå?
”Harry?”
Ja, vem är det?
”Emilia” sa jag med ett leende men förstod senare att han inte skämtade.
Aha.”
”Vad-” Jag tvekade på mina ord. ”Vad hittar du på?”
Inget speciellt, försöker sova” muttrade han. ”Själv då?
”Klockan är åtta” skrattade jag. ”Är du trött?”
Tydligen.” När jag stannade upp på min fortsatta promenad hem harklade han till på andra sidan luren. Jag hade ringt honom för att dela nyheterna om huset, men det verkade inte vara rätt tillfälle för att ringa. Det brände en aning bakom ögonlocken för hans kalla attityd. Hade jag inte känt igen hans mörka röst över telefon såhär hade jag börjat ifrågasätta om det verkligen var Harry jag pratade med. Det var definitivt inte den killen jag haft över i min lägenhet över häromdagen.
Ville du något speciellt eller?
”Nej” sa jag snabbt och drog tillbaka planerna på att berätta de goda nyheterna jag ville dela med honom. ”Eller jo- vill du komma över på fest på fredag?”
Var?
”Hemma hos mig.”
Han tystnade för en stund. ”Visst kan jag det. Det kommer många tjejer dit va?
Jag hörde en tjej skratta i bakgrunden och jag lade genast på luren. Jag kände mig inget annat än dum för att ha trott att han ville prata med mig. Humörsvängningen han bjudit på var som att ge mig en whiplashskada.


Vad tycker ni?

Kapitel 18 - Roux

Tidigare:
”Är du nervös Emilia?”
Jag svalde hårt och log. ”Nej.”
”Jag tycker-” Han lade en hand över min bröstkorg och pressade. ”-din kropp säger något annat.”
”Den bluffar.”
”Han gav ifrån sig ett mörkt skratt, nästan så att jag hoppade till för att det hade kunnat tillhöra någon annan. När tystnaden föll över oss igen pressade han försiktigt sina läppar mot mina, som för att se om det var okej. När han separerade på oss kände jag mig försöka hinna ikapp med andningen och jag kände mig mer berusad än någonsin. Han stod med sin panna mot min, drog sin hand långsamt upp och ner för min rygg tills han drog in mig i hans famn. Hur hade vi hamnat här?

 
Jag satt i soffan med min dator i knä, tvn var på och handen var nedstoppad i en påse med salt och vinäger chips, min svaghet. Planen på att ta mig utanför lägenheten idag hade aldrig existerat. Gårdagskvällen hade blivit senare än planerat då Harry stannat sent in på småtimmarna, bara för att hålla mig sällskap när ett åskoväder både tagit strömmen hemma hos mig, men också lämnat mig rädd. Det var gammalt sedan längesedan. Blixten hade slagit ner utanför vårt hus när jag var liten, och än idag hade jag fortfarande svårt att hålla pulsen lugn vid både ljus och brak. Jag lutade huvudet tillbaka och slöt ögonen när jag tänkte tillbaka på igår. Det var farligt det vi höll på med, men det fanns ingen del av mig som ville förhindra det. Jag började precis få tillbaka den behagliga känslan i magen när min bästa kompis sprang in genom dörren med det blonda håret på sniskan.
”Emilia!!!” skrek hon hysteriskt.
”Mm?” Jag vände på huvudet och log åt henne, hon såg smått galen ut med de blå ögonen tindrande av något jag inte kunde tyda.
”Du måste kolla på det här.” Hon kastade fram en tidning till mig som landade snyggt i knät.
”Vad är detta?”
”Jag har hittat ett hus till dig.”

Finnie hade tagit mig till en annan del av staden, i utkanten av Primrose Hill, på mindre än en kvart i hennes bil. Hon hade brutit många trafikregler för att vi skulle hinna hit i tid, innan visningen stängdes. Redan innan jag hade klivit innanför dörren kände jag i maggropen att det var rätt bara genom att stå och vila ögonen på huset.
”Stäng munnen” sa hon. Jag märkte att det var en imitation av mig. ”Du dreglar.”
Jag sneglade på henne med ett leende och vände sedan upp blicken mot huset igen. Det var stort. Jag hörde redan hur mina konton på banken skrek för lånen jag skulle behöva ta för att ha råd med det här. Person efter person tog sig ut ur huset, alla med ett nöjt leende på läpparna. Jag förstod dem, det var idylliskt. Det låg en aning undangömt, vi hade fått gå mellan två hus för att komma in till innergården som låg framför dörren. Min hjärna var redan i full gång med att planera vilken färg jag skulle måla dörren i, och fönsterna likaså. Väggarna är fina i vitt, det smälter ihop bra med de intilliggande husen.
”Du får nog gå in nu om vi ska hinna ta en tur inuti också” sa Finnie för att väcka mig ur mina tankar. Så fort vi satt fötterna innanför dörren kände jag mig hemma.
”Det här kommer bli en tuff budgivning. Det kan inte bara vara jag som älskar det.”
”Då får det fan i mig vara värt det” sa hon och fortsatte gå inåt. En mäklare mötte oss halvvägs in i köket som låg längst in i huset och sträckte över en broschyr.
”Är ni intresserade av att lägga ett bud?” log han med sina skarpt vita tänder.
Jag kollade snabbt på min bästa kompis och gjorde en bedömning av de tre minuter jag spenderat i huset.
”Ja, det vill jag.”

KYNAS PERSPEKTIV
”Jäklar!” Jag svor högt när fatet jag tappat slog i köksgolvet och splittrades. Med en tung suck satte jag mig på huk för att plocka upp skärvorna.
Redan när jag vaknat om morgonen hade jag känt att jag var ur balans. Faktum var att jag varit ur balans nästan hela veckan och veckan innan dess, jag var inte i harmoni med någon naturkraft över huvudtaget. Jag gick runt med en gnolande känsla i magen som gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting.
”Kyna?” Nathan kom in i köket. ”Är allt bra?”
Jag öppnade soptunnan och kastade ner skärvorna i den. ”Ja, jag är bara.. Jag har bara mycket att tänka på” sa jag till honom.
Han såg forskande på mig. ”Är det säkert?”
Oförmögen att faktiskt svara med ord, nickade jag bara. Jag hämtade kvasten i ett skåp och började sopa ihop de skärvor som var för små att plocka med händerna. Nathans mjuka händer la sig över mina och bände loss kvasten ur mitt krampaktiva grepp.
”Prata med mig” bad han.
Jag stirrade ner i golvet. ”Jag kan inte..”
”Kan inte prata?”
”Kan inte mer... Jag vill flytta ut.” sa jag tyst.
Han verkade dra ett djupt andetag. ”Okej.”
Jag såg upp i förvåning. ”Okej? Är du inte arg?”
”Nej, jag har väl kunnat lista ut det...” Han log mjukt mot mig. ”Det är Niall, eller hur? Du älskar honom.”
Jag nickade tyst och tårar vällde upp i mina ögon. ”Jag älskar dig med.” Det var sant, jag älskade dem bägge två.
Nathan nickade också och tappade ner huvudet mot golvet. ”Jag vet. Men du älskar honom mer.”
Fler tårar föll mot mina kinder. Jag älskade verkligen Nathan, han var en underbar och varm person, vi hade haft flera bra, fantastiska, stunder tillsammans. I den här stunden önskade jag av hela mitt hjärta att det skulle räcka, för det sista jag ville var att såra varken honom eller mig själv. Men det räckte inte. Mina känslor räckte inte.
”Nathan..”
Han tog mina händer. ”Det är okej Kyna. Du ska bara göra det du känner är rätt, ingen kan klandra dig för det. Jag klandrar dig inte.”
”Så du hatar mig inte?”
”Nej!” utbrast han, nästan sur över att jag ens sagt så. ”Tvärtom. Jag älskar dig, så mycket. Tror du att du kan bli... Att du kommer bli mer lycklig med honom?”
Jag funderade. ”Ja...” Det visste jag att jag kunde.
Det jag hade med Niall var helt annorlunda än det med Nathan. Med Nathan var det säkert och lugnt, med Niall var varje dag ett äventyr. Det var inte säkerheten jag behövde, jag ville ha äventyret.
”Följ det då. Du har mitt stöd.” sa Nathan.
Jag slog armarna om hans hals och höll om honom, medan tårarna fortsatte falla. Han besvarade kramen och höll mig hårt, jag kände hans egna tårar landa på min axel. Vi stod så länge, innan vi tillslut släppte taget om varandra.
”Jag är ledsen Nath” sa jag tyst.
Han smekte bort mina tårar med tummen. ”Jag med.”
Trots att det gjorde ont, så visste jag att det här var rätt beslut. Att stanna hos Nathan skulle såra oss bägge, speciellt eftersom jag inte kunde ge honom hela mitt hjärta. Delen som älskade Niall var alldeles för stark. Den kvällen när jag gick och la mig var Nathans sänghalva tom, han hade tagit sina grejer och flyttat hem till Siva och Naresha tills vi löst boende situationen. Vårt uppbrott gjorde fortfarande ont i mig, men samtidigt kände jag något annat som jag inte känt på väldigt länge. Jag kände mig fri. Och jag kände mig i total balans med mig själv.

Berätta vad ni tyckte om det xx.
 

Kapite 17 - Roux

Tidigare:
”Hur går det med husletandet?”
”Ge mig ett glas till av det där äckliga vinet så kan jag berätta.”
”Nähä du” skrattade hon. ”Du och dina franska smaklökar ska inte få förstöras av mitt vin.”
”Det skulle min pappa hört. Det hade han uppskattat.”
”Mm” sa hon instämmande. ”Det hade han.”
Efter en stunds tystnad tog jag till orda.
”På tal om si så där ingenting... eller ja, om Harry.”
”Mr. Sexy menar du” sa hon belåtet och drack en slurk av det vin hon precis hällt upp.
”Jag sov hemma hos honom för ett tag sedan.”
Finley skrek rakt ut. ”Va?! Vänta nu här lite..” Hon tystnade en aning som om hon försökte greppa vad jag precis berättat för henne. ”Så du spenderade en natt hemma hos Harry Styles alltså? Ge mig alla detaljer. Och sen- sen måste vi fira det här.” Min kompis var uppspelt när hon pratade, det mesta jag hade sett henne på länge.
”Fira vadå?” skrattade jag.
”Att du lät Harry fucking Styles komma innanför byxorna på dig.”  
Jag skakade på huvudet. ”Nej nej, du vet när jag sa det där med att jag sov hemma hos honom?” Jag såg hur hennes ansikte sakta men säkert liknande mer och mer till ett besviket uttryck. ”Vi sov bara.”
”Men vad gjorde ni..?”
”Jag däckade hos honom för att jag var hade haft lite för många glas” sa jag lätt. ”Inte mer än det.”
”Åh snark. Får jag ändå använda detta till en anledning att festa med min bästis?”
”Nää” protesterade jag. ”Jag orkar inte dra ut Finnie. Kan vi inte bara sitta hemma ikväll?”
Hon fejkade en gäspning och kollade på mig med dömande blick.  Med en stor suck gav jag vika för min kompis otroliga övertalningsförmåga.
”Okej då.”

 
 
Jag rörde på mig i sängen och kände att klockan var alldeles för mycket. Det tillhörde inte en av mina favoritaktiviteter att vakna närmre kvällen än soluppgången. Det hade trots allt blivit en sen kväll igår, men jag var glad nog för att bara försökt hålla min kompis sällskap hellre än att göra det till en av de vildaste kvällarna jag upplevt. Jag låg fortfarande med ögonen stängda när jag hörde min mobil på bordet ge ifrån sig ett läte. Ett sms.
”Vad är det nu då?” suckade jag och famlade med handen bredvid mig för att lokalisera den.

Okänt nummer. ”Inga brutna ben?”

Med en grimas lade jag den ifrån mig igen. Okända nummer var inget jag brukade bry mig om. Erfarenheter från tidigare och liknande situationer hade inneburit någon kille jag träffat på en fest via jobbet och som för det mesta ville åt några av mina kontakter. För det var många. Hade den lilla prylen kallad telefon försvunnit ur mina händer hade min chef gått i taket mer än vad jag hade gjort, tror jag. När hjärnan precis lugnat ner sig började mobilen dansa på madrassen. Utan att ge skärmen en blick lade jag telefonen mot mitt öra.
”Hallå?” Jag harklade mig för att väcka rösten. Min hälsning hade knappt hörts.
Godmorgon...” sa Harry lågt.
Jag stönade och klämde ihop ögonen.
Oj, får jag ett stön redan?” skämtade han.
”Bara... håll käften.”
Vaknat på fel sida idag igen?
”Du väckte mig” muttrade jag.
Du bröt inga ben på vägen hem?
Jag var tyst ett tag och insåg att smset hade kommit från honom. Hur hade han fått mitt nummer?
”Nej, det gjorde jag inte. Till skillnad från de flesta tjejer kan jag gå i höga skor.”
Ja, det vet jag.” Jag hörde på hans röst att han log.
”Vänta nu här lite... Hur vet du att jag var ute igår?”
Jag såg dig och din kompis” började han. ”Finn.”
”Finley.”
Sak samma” skrattade han. ”Vad gör du ikväll?
”Åh jag ska nog komma på något som innebär att jag inte kommer vara med dig” sa jag med ett litet skratt.
Jag vet att du vill träffa mig Emilia.”
”Du tror aldrig att du kan ha fel?”
Nej.”
”Wow...självsäker.”
Såklart.”
Jag log för mig själv innan jag reste mig långsamt upp till sittande i sängen.
”Klockan sju ikväll” sa jag sedan.
Hos dig” fortsatte Harry och lade sedan på luren för att lämna mig med nervösa händer som stängde mobilen och lade den åt sidan.

HARRYS PERSPEKTIV
När jag stod utanför hennes lägenhet kände jag hur det började bulta bakom bröstkorgen på mig. Handen lyftes upp mot hennes dörr men sänktes igen när jag tog ett extra andetag för att kunna hålla lugnet. Jag hade velat se henne igen sedan jag sprungit på henne med hennes föräldrar häromdagen. När jag väl hade låtit mina knogar slå mot det vita trät kände jag direkt att jag ångrade det. Kanske hade tio sekunder till kunnat lugna ner mig. Hon öppnade upp dörren och stannade med den halvvägs öppen.
”Vem är det?”
”Det ser du väl dummer” skrattade jag och såg henne lägga huvudet åt sidan. Hon log stort men försökte dölja det bakom sin hand hon höll ett grepp med om dörrens kant. ”Släpp in mig Emilia.”
”Ge mig koden.”
”Vilken kod?”
”Du vet-” började hon och ställde sig upprätt men nu med sin kropp mellan dörren. Hade jag bara ansträngt mig för att komma förbi henne hade jag kunnat det, men det här sättet var roligare. Hennes ögon såg busiga ut och jag hade med en snabb blick konstaterat att jag gillade vad hon hade på sig. En tunn vit skjorta hängde över hennes överkropp och ett par ljust rosa byxor avslutades med de mest löjligaste innetofflorna jag sett. De var i form av två kossor, båda med tungorna ute. Hon klev ur dem innan hon ställde sig med armarna i kors.
”Jag är ledsen men du kommer nog inte innanför dörren om du inte ger mig rätt kod.”
Jag suckade en aning och fokuserade min blick i hennes. Hon vek undan med sin ett tag, lät den landa på utrymmet mellan oss. När hon mötte min igen log jag stort och viskade:
”Emilia Roux Lamond är den-” Jag hejdade mig själv och klev henne närmre. ”-töntigaste tjejen jag någonsin har träffat.”
”Baserat på vad?”
Det räckte med att jag kollade ner på hennes fötter för att få henne att förstå min slutsats.
”De är det enda som kan hålla mina fötter varma” förklarade hon och öppnade upp dörren. ”Kom in.”
”Du godkänner min kod alltså?”
”Nej.”
”Nej?”
Hon väntade på att jag skulle ta av mig mina skor innan hon pratade.
”Jag tycker att du kunde ha ansträngt dig bättre, men just nu kurrar min mage så jag hade inte tillräckligt med tålamod för att låta dig stå i min hall.”
”Tack” skrattade jag.

Det var tyst i lägenheten medan jag förberedde maten till oss. Jag bröt den med att prata till Emilia som satt ner på en stol vid andra sidan spisen.
”Hur kommer det sig att jag står här och lagar mat i din lägenhet?”
Hon ryckte lite på axlarna och såg nöjd ut. Som om hon hade lyckats med en plan hon haft.
”Ska jag ta det som en komplimang?”
”Vad menar du?” frågade hon och tog in en oliv till i munnen.
”Att du gillar min matlagning.”
Hon hoppade ner från stolen med en rullning av ögonen och försvann ut ur rummet. Jag fortsatte steka grönsakerna i stekpannan framför mig i tystnad, lyssnade till bruset som oljan gav ifrån sig samtidigt som Emilia höll på med något i rummet bredvid. Hon gjorde ljud för sig, svor för sig själv när hon gick in i något. Mumlade efter några ytterligare dunsar. När jag satte pannan åt sidan och vände mig om för att titta till maten vi hade i ugnen fylldes genast tystnaden med något annat.
”...It's not a silly little moment, it's not the storm before the calm, this is the deep and dying breath of this love that we've been working on...”
Jag kollade på henne när hon kom in igen, med en aning höjda ögonbryn.
”John Mayer huh?”
”Tja, varför inte” log hon. ”Är maten klar snart? Jag börjar bli hungrig.”
Jag lutade mig tillbaka mot köksbänken och väntade på att klockan till ugnen skulle ringa. Den blinkade att det var 2 minuter kvar.

EMILIAS PERSPEKTIV
Harry stod och kollade på den röda texten som blinkade neråt tills vår mat skulle vara klar. Det luktade gott i varenda skrymsle av min lägenhet, men luften var ändå fylld med något annat. Nervös som jag blev när jag kände hans blick på mig, sträckte jag mig efter en oliv till. Jag tog in den i munnen och höll den mellan tänderna, mötte hans blick för en kort sekund innan jag började tugga.
”Vad?”
Han log snett och kollade stadigt på mig. Med den där självsäkra blicken jag ville luta mig över toaletten för och vända ut och in på min mage. Äckligt, jag vet, men jag visste vad som skulle ske. Och jag visste att det var något jag inte skulle vara stolt över när jag slog upp mina ögon imorgon.
Harry stod plötsligt närmre mig. Han lutade sig över mig, lät sina händer ta hans vikt på köksbänken bakom min rygg. Jag stod mellan hans armar och när han ställde sig upprätt igen mötte jag hans blick. Hans hand nådde min käke och jag kunde känna honom ställa sig närmre. Vi hade redan gjort det här en gång innan, men såhär snabbt hade inte mitt hjärta slagit på baren förra gången. Han drog sin näsa intill min och andades ut orden mot min mun. Hans hårda yttre var som bortblåst när jag kunde känna motsvarande nervositet hos honom.
”Är du nervös Emilia?”
Jag svalde hårt och log. ”Nej.”
”Jag tycker-” Han lade en hand över min bröstkorg och pressade. ”-din kropp säger något annat.”
”Den bluffar.”
”Han gav ifrån sig ett mörkt skratt, nästan så att jag hoppade till för att det hade kunnat tillhöra någon annan. När tystnaden föll över oss igen pressade han försiktigt sina läppar mot mina, som för att se om det var okej. När han separerade på oss kände jag mig försöka hinna ikapp med andningen och jag kände mig mer berusad än någonsin. Han stod med sin panna mot min, drog sin hand långsamt upp och ner för min rygg tills han drog in mig i hans famn. Hur hade vi hamnat här?

Var det värt att vänta på? :) Nu börjar det komma loss lite i novellen!
 

Kapitel 17?

Hade ni vetat varför ett kapitel inte kom upp igår hade ni förstått. Jag förutsätter att ni gör det och tänker därför inte ursäkta mig mer än vad jag gör i det här inlägget. För mig är livet viktigare än en blogg, och definitivt det som händer i mitt just nu. Men det som pågår är inget som angår er överhuvudtaget och så tänker jag hålla det! Nu tänker jag gå till jobbet, göra det jag ska och sen komma hem för att ge er ert kapitel. Men tills dess får ni vänta, hoppas ni får en fin måndag allihopa! :)




Kapitel 16 - Roux

Tidigare:
”Ser du inte vad du gör?” sa han. ”Om jag känner dig rätt har du stirrat på den där datorn hela kvällen, sluta.”
Jag lade datorn åt sidan. ”Varför är du så arg Niall?”
Han slog ut med handen. ”För att du låter Nathan plåga dig på det här sättet. Inse faktum, du är inte lycklig såhär!”
”Jag tycker inte om att du pratar till mig sådär” sa jag.
”Det vet jag mycket väl. Men du ska höra det ändå!”
Jag reste mig upp och skakade på huvudet. ”Gör inte såhär..”
”Vadå? Säger sanningen?” Niall tvingade mig att se på honom, genom att ställa sig i mitt synfält. Han var inte mycket längre än mig, men tillräckligt för att det skulle kännas som om han tornade upp sig framför mig i den här stunden.
Jag kände värmen från hans kropp. Han var alltid så trygg och varm.”Niall! Lägg av!”
”Inte förrän du inser att jag har rätt! Jag känner dig Kyna, det här är inte du. Nathan behandlar dig inte rätt.”
”Jag vill inte ha en uppläxning!”
”Och jag vill inte se dig må såhär. Förstår du inte det?” Han la en hand mot min kind. ”Du är värd bättre än såhär. Jag bryr mig om dig.”
Hans mot min kind. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag stirrade på honom, osäker på vad jag skulle säga. Han brydde sig om mig, men det visste jag ju, ändå.. Det fanns något underliggande i hans ton. Något starkare.
Jag tog ett steg tillbaka. ”Du borde nog gå nu.”
Niall sänkte sin hand, sen nickade han och gjorde som jag sa. Han gick och lämnade mig ensam kvar med ett bultande hjärta.

 
Mamma och pappa höll handen med varandra allt eftersom vi tog oss ner för den långa backen i Primrose Hill där det låg fullt med folk utspritt över de stora grönområdena som omringade oss. Några med en filt under sig, andra med mer preliminära val så som jackor och tröjor. Allt för att kunna njuta av den första varma solen som börjat lysa över London. De hade båda bestämt sig för att stanna ett litet längre tag, allt för att kunna umgås med mig då jobb och tillhörande fester hade hindrat oss från att göra så på ett tag. Och framförallt för anledningen vi hade haft för att träffas idag. Husvisning. Det hade fortfarande inte sagt klick och jag gick numera med ett tungt beslut över om jag kanske skulle ge upp att hitta ett hus. Mitt hus.
”Mmm” sa mamma nöjt och slöt ögonen för ett tag när hon lutade sitt huvud tillbaka. ”Jag har saknat solen.”
”Skiner den för lite på er i Frankrike?”
Pappa knuffade till mig som om jag förolämpat honom och skrattade.
”Den lyser mer på oss där än vad den gör här... med allt regn ni har.”
”Äh så mycket regnar det inte” log jag.
Mamma blev förmodligen trött på oss båda och skiftade samtalsämnet.
”Hur går det på jobbet Mills?”
”Bra” nickade jag och drog samtidigt av mig min skinnjacka. ”Det är mycket att göra nu inför sommarens alla premiärer och så, men det är kul.”
”Jobba inte för mycket vännen” sa hon oroligt. ”Jag vill att du ska hinna skaffa en familj också.
Jag skrattade och kollade på min mamma. ”Jag är 22 år gammal, det får gärna dröja ett tag till.”
”Jag måste ha barnbarn” mumlade mamma med ett leende. ”Minst två.”
”Och det ska du få. Men inte än.”
”Nej, och inte blir det med Nick. Den skitstöveln” mumlade pappa på franska.
”Nämen ser man på!”
Mamma och pappa stannade tvärt medan jag kisade mot solens strålar och försökte se vem som stod framför mig.
”Känner du inte igen mig?” skrattade personen och klev fram för att pussa mig på kinden.
Harry var klädd i jeans och en vit t-shirt vilket visade alla hans tatueringar på armarna. Utan att kolla visste jag att mina föräldrars blickar var på dem med granskande blick.
”Hej” sa jag stelt och med spänd käke.
Mamma vände sig mot mig. ”Ska du inte presentera oss Emilia?”
”Mamma, pappa, det här är Harry. En arbetskollega.”
”Jobbar du också på tidningen?” frågade pappa när han skakade hans hand.
Harry skakade på huvudet. ”Det är ungefär samma bransch men det är ingen tidning för mig. Är rädd för att folk inte hade kunnat se vad jag hade skrivit om jag hade jobbat som journalist.”
”Du vet, man skriver inte för hand längre” skämtade jag och såg honom spänna sin blick i mig.
”Jag menar att jag inte är så bra med ord” rättade han mig.
Harry stod still med blicken på mig. Jag grimaserade mot honom som för att ställa frågan ”Vad är det?” men fick inget svar.
”Harry är med i ett band” sa jag snabbt. ”Han skriver mycket musik också.”
”Jaså?” sa min mamma imponerande. ”Något man har hört kanske?”
”Det vet jag inte” sa Harry med ett leende.
”Åh det tror jag nog” fortsatte mamma.
När Harry började nynna lågt på en melodi avbröt jag honom.
”Sluta” sa jag barskt men kunde inte hålla mig ifrån att le samtidigt. Hans låt var mörk och raspig när han sjöng.
”Jag förstår varför du är med i ett band” log mamma och berömde honom för hans röst, det lilla hon hade hört.
”Tackar” sa Harry. ”Jag ska ta och röra mig vidare, trevligt att träffas. Er dotter är väldigt-” Han kollade på mig. ”-trevlig. Och det märks att det är på grund av er.”
Om jag inte kunde missta mig skiftade mammas kinder färg en aning när hon tog emot komplimangen och tackade. Han hade nog den effekten på de flesta människor, Harry Styles. Innan han hunnit ta sig därifrån fångade jag upp honom med min hand på hans arm. Hans muskler spände sig under den och jag tog snabbt bort min hand när jag insåg vad det gjorde med mig. Detta var inget jag var förberedd på när jag träffat honom för första gången. Ännu mindre när jag skällt ut honom på festen på grund av Nick.
”Vi får ta den där franska middagen någon gång?”
Utan att säga något blinkade han åt mig med ena ögat och försvann därefter.  
”Vadå för middag?” frågade min mamma mig nyfiket.
”Nä” började jag. ”Jag skulle bara laga lite fransk mat till honom.”
”Du har lärt dig väl” sa min pappa lugnt.
”Vad pappa?”
”Att vägen till en mans hjärta går via magen.”


 
 
Dagen efter

Så fort jag klev in genom dörren letade sig en stor och tung suck ur min mun. Äntligen fredag.
”Är det skönt att vara hemma?”
Jag vände mig om snabbt och såg Finley ligga i soffan med en cigarett i handen och ett glas vin i den andra. Att hon dök upp som en överraskning i min lägenhet då och då var inget nytt. Hon hade en nyckel till min dörr, precis som jag hade en till hennes.
”Ja” sa jag och muttrade medan jag tog av mig mina skor. ”Har haft det så jäkla stressigt på jobbet idag så just nu vill jag bara-”
”Andas Emilia” skrattade hon.
Jag sträckte mig efter glaset hon höll i och svepte det som fanns kvar av den röda vätskan.
”Emilia Roux Lamond! Hade din pappa sett dig nu...”
Jag hostade till och insåg att det verkligen inte hade varit värt det. Med en duns satte jag mig ner bredvid min kompis och lutade huvudet mot hennes axel.
”Hur går det med husletandet?”
”Ge mig ett glas till av det där äckliga vinet så kan jag berätta.”
”Nähä du” skrattade hon. ”Du och dina franska smaklökar ska inte få förstöras av mitt vin.”
”Det skulle min pappa hört. Det hade han uppskattat.”
”Mm” sa hon instämmande. ”Det hade han.”
Efter en stunds tystnad tog jag till orda.
”På tal om si så där ingenting... eller ja, om Harry.”
”Mr. Sexy menar du” sa hon belåtet och drack en slurk av det vin hon precis hällt upp.
”Jag sov hemma hos honom för ett tag sedan.”
Finley skrek rakt ut. ”Va?! Vänta nu här lite..” Hon tystnade en aning som om hon försökte greppa vad jag precis berättat för henne. ”Så du spenderade en natt hemma hos Harry Styles alltså? Ge mig alla detaljer. Och sen- sen måste vi fira det här.” Min kompis var uppspelt när hon pratade, det mesta jag hade sett henne på länge.
”Fira vadå?” skrattade jag.
”Att du lät Harry fucking Styles komma innanför byxorna på dig.”  
Jag skakade på huvudet. ”Nej nej, du vet när jag sa det där med att jag sov hemma hos honom?” Jag såg hur hennes ansikte sakta men säkert liknande mer och mer till ett besviket uttryck. ”Vi sov bara.”
”Men vad gjorde ni..?”
”Jag däckade hos honom för att jag var hade haft lite för många glas” sa jag lätt. ”Inte mer än det.”
”Åh snark. Får jag ändå använda detta till en anledning att festa med min bästis?”
”Nää” protesterade jag. ”Jag orkar inte dra ut Finnie. Kan vi inte bara sitta hemma ikväll?”
Hon fejkade en gäspning och kollade på mig med dömande blick.  Med en stor suck gav jag vika för min kompis otroliga övertalningsförmåga.
”Okej då.”


Gillade ni det? Tack för att ni är så goa' mot mig. ♥
 

Godmorgon!

Ber om ursäkt att ett kapitel inte dök upp igår. Låg hemma och var bakfull, tänker inte förneka det. Just nu är jag dock på jobbet så ni kommer få kapitlet senare ikväll! 

Ha en fin måndag! 

Kapitel 15 - Roux

Tidigare:
”Det var jättegott” mumlade jag och satte mitt glas ifrån mig.
”Så bra.” Han lutade sig tillbaka i sin stol och kollade lugnt på mig. Hans gröna ögon gjorde mig en aning spänd. Att jag inte hade haft det såhär trevligt på ett bra tag sa en hel del om sällskapet. För att bryta tystnaden som bara fick mig mer och mer nervös pillade jag lätt i den salladen som låg kvar på min tallrik och sa:
”Vad sägs om att jag bjuder dig på lite riktig mat någon gång?” Innan han hunnit protestera om att hans lunch minsann var mat flikade jag in snabbt. ”Riktig fransk mat.”
Han nickade och lutade sig över bordet med armbågarna vilandes på det. Han kollade ner på mina läppar och sprack sedan upp i ett leende när han mötte min blick.
”Om du kan lova mig att det inte blir sniglar eller grodlår.”

 
”Nej, nej neeeej” klagade jag och smällde ihop datorn. Att försöka hitta ett passande hus var mycket svårare än vad jag trodde. Jag hade inte bara en budget att ta hänsyn till, men det skulle ändå passa mig. Det var jag som skulle bo där, om än tills jag är gammal och dammig, och jag ville att det skulle vara perfekt. Än så länge så hade jag en visning att gå på, och den var i helgen som närmade sig med stora steg. När mitt huvud föll ner i mina händer kände jag mungiporna gå upp automatiskt i ett leende. Med ganska bra koll på mig själv var jag mycket medveten om anledningen till mitt leende. Men på samma sätt jag ignorerade vanlig mat när jag hade en chokladkaka framför mig, ignorerade jag även anledningen till varför jag log nu. Det var kanske bäst. Vibrationen från min mobil mot träbordet fick mig att hoppa till.
”Aa hallå?”
Hej Emilia!” sa Kyna lika glatt som vanligt.
”Hej du” log jag och reste mig upp för att skifta över och slå ner mig i soffan. ”Hur är det med min lilla irländare?”
Det är bra. Jag...
Hon tystnade för ett tag och jag hörde koncentrationen från hennes sida av luren.
”Ut med det Kyna” skrattade jag. ”What's up?”
Jag måste bara fråga dig en grej.” Hon pratade snabbt.
”Ja?”
Ännu en gång blev det tyst.
”Kyna” bad jag. ”Bara ut med det. Du vet att inget är pinsamt inför mig.”
Nej nej” sa hon. ”Men-”
”Åh herregud” utbrast jag när jag insåg vart det här samtalet var på väg. ”Du vet.”
Du har sovit över hos Harry?!” För en liten stund visste jag inte om hon skrek eller sa det med glimten i ögat.
”Ja...”
Vad sysslar du med Emilia?” sa hon precis som om jag var knäpp.
”Jag vet inte.. Jag vet inte” svamlade jag.
Å andra sidan verkar han inte ha varit helt emot det heller...
Så fort hon yttrat orden kände jag mitt hjärta slå snabbare. En reaktion jag inte förväntade mig.
”Vad menar du?”
Jag kunde höra på hennes röst att hon log medan hon pratade. ”Om jag citerar det Niall berättade för mig så-
”Såklart Niall vet om det.”
Ja? Hur tror du annars jag fick reda på det?
Vi skrattade tillsammans.'
I alla fall” började hon långsamt och drog ut på orden. ”Jag är inte så säker på att killarna har hört honom prata om någon på det sättet han har pratat om dig.
”Mhm?”
I bakgrunden hos Kyna hörde jag en dörr stängas.
Jag måste gå” sa hon tyst.
Inombords svor jag. Jag ville ha fortsättningen på vad Harry hade sagt. Inte för att det spelade någon roll egent-
Emilia!” sa Kyna för att försöka fånga min uppmärksamhet.
”Ja?”
Jag måste gå” upprepade hon. ”Vi hörs sen, okej?
”Okej” sa jag och log. ”Hälsa Nathan!”
Det blev tyst i luren och jag slängde mobilen ifrån mig med en suck.
”Han är tre år yngre Emilia” sa jag, som om jag skällde på mig själv. ”Tre år yngre...”

KYNAS PERSPEKTIV
Niall hade slagit ihop datorn framför mina ögon och jag hade avslutat samtalet med Emilia. Jag visste redan varför Niall stod med armarna korsade över bröstet. Nathan var ute igen, men jag hade inte hört av honom och det började irritera mig. Inte det faktum att han var ute utan för att han inte ens hade tid att skicka ett sms till mig. Istället fick jag sitta här och oroa mig.
”Det räcker nu Kyna.”
”Vad pratar du om?”
”Ser du inte vad du gör?” sa han. ”Om jag känner dig rätt har du stirrat på den där datorn hela kvällen, sluta.”
Jag lade datorn åt sidan. ”Varför är du så arg Niall?”
Han slog ut med handen. ”För att du låter Nathan plåga dig på det här sättet. Inse faktum, du är inte lycklig såhär!”
”Jag tycker inte om att du pratar till mig sådär” sa jag.
”Det vet jag mycket väl. Men du ska höra det ändå!”
Jag reste mig upp och skakade på huvudet. ”Gör inte såhär..”
”Vadå? Säger sanningen?” Niall tvingade mig att se på honom, genom att ställa sig i mitt synfält. Han var inte mycket längre än mig, men tillräckligt för att det skulle kännas som om han tornade upp sig framför mig i den här stunden.
Jag kände värmen från hans kropp. Han var alltid så trygg och varm.”Niall! Lägg av!”
”Inte förrän du inser att jag har rätt! Jag känner dig Kyna, det här är inte du. Nathan behandlar dig inte rätt.”
”Jag vill inte ha en uppläxning!”
”Och jag vill inte se dig må såhär. Förstår du inte det?” Han la en hand mot min kind. ”Du är värd bättre än såhär. Jag bryr mig om dig.”
Hans mot min kind. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag stirrade på honom, osäker på vad jag skulle säga. Han brydde sig om mig, men det visste jag ju, ändå.. Det fanns något underliggande i hans ton. Något starkare.
Jag tog ett steg tillbaka. ”Du borde nog gå nu.”
Niall sänkte sin hand, sen nickade han och gjorde som jag sa. Han gick och lämnade mig ensam kvar med ett bultande hjärta.


Vad tror ni om Niall och Kyna?
 

Kapitel 14 - Roux

Tidigare:
Nathan väntade i lägenheten när vi kom fram. Han stod i köket och skruvade ihop köksbordet samtidigt som han svor över instruktionerna. Jag stannade till i dörren för att betrakta honom ett par sekunder, innan jag tog steget in och kramade om honom bakifrån. Han skrattade och jag kände mullret mot min kind som jag vilade mot hans rygg.
”Hej där, Jag började nästan tro att du ångrat dig.”
”Jaså, det trodde du?” skrattade jag.
Han snodde runt för att pussa mig på näsan. ”Har allt gått bra?”
Jag nickade. ”Japp. Det tog bara längre tid än väntat att packa det sista.”
”Det här är spännande, inte sant?” skrattade han. ”Om jag nu lyckas få till det här..” Han gjorde en gest mot bordet på golvet. ”...jag får inte riktigt till benet.”
”Det är en fin röra du snickrat ihop” instämde jag.
”Vi kanske får äta på golvet ikväll... Jag får be någon hjälpa mig med det imorgon.” Han skrattade och lade en arm över mina axlar.
”Det är lugnt. Vi kan beställa pizza” sa jag.
Nathan pussade mitt hår. ”Jag är glad att du sa ja. Det kommer bli bra det här, att bo ihop.”
Jag svarade inte. Istället kramade jag honom och försökte svälja klumpen i halsen. Jag skulle precis släppa taget, när jag fick se Niall gå förbi dörröppningen. Han stannade till så att våra blickar möttes och jag tyckte mig se något flimra förbi i hans blå ögon, något som gjorde att jag hoppades att jag verkligen gjorde rätt.

 
Finley låg utspridd på min soffa med en cigarett i handen, drog djupa bloss och filosoferade antagligen om sina egna tankar då hon då och då mumlade. Jag satt nedanför soffan på golvet och lutade mitt huvud bak mot hennes ben medan vi väntade på att någon skulle säga något. Det var inte alltid vi behövde prata med varandra, att bara spendera tid tillsammans var ibland nog för oss båda. Hon var lika sällskapssjuk som mig, så det var skönt att kunna ringa ett kort samtal och ha någon som kommer över inom 10 minuter vilken dag det än var på veckan. Jag rynkade en aning på näsan för röken hon blåste ner på mig.
”Tack för den” klagade jag och viftade med handen.
”Lyssnade du på vad jag sa?”
”Nej” skrattade jag och vände huvudet snett upp för att kolla på henne.
”Jag sa att jag och Nick-”
Hon avbröts av min telefon som ringde. Efter att vi båda hade kollat på skärmen så suckade hon djupt och sa:
”När man talar om trollen.”
Jag ryckte en aning på axlarna. ”Ska jag svara?”
”Vad kan han vilja?”
”Be om ursäkt.”
”Ta inte emot den” varnade hon mig snabbt. ”Han ska inte få chansen att gottgöra sig själv.”
”Nä...” sa jag fundersamt och tuggade lite på min läpp. Snabbt reste jag mig upp och lade den mot örat. ”Hallå?”
Hej...det är Nick.”
Jag stod stilla. Tyst. Hans andetag var tunga i telefonen och jag pillade på en söm på min tröja medan jag väntade på att han skulle säga något.
Jag tänkte-” Han harklade sig själv. ”Du har inte slängt mina grejer va?
”Nej.”
”Kan jag komma förbi och hämta dem?”
Med lite panik i blicken kollade jag på min bästa kompis som gestikulerade med händerna över halsen. Vad hon ville få fram med det visste jag inte.
”Ja visst” sa jag. ”När hade du tänkt?”
Imorgon?”
”Mm” sa jag och hostade till. ”Det blir bra.”
Då ses vi Mills...
”Ja det gör vi” sa jag snabbt och lade på innan jag hörde fortsättningen av hans ”Emilia jag-”.
”Vad ville han?” frågade Finley mig snabbt när jag satt mig ner i soffan igen. Jag gömde mitt ansikte i händerna och suckade högt.
”Han vill bara hämta sina grejer.”
”Du behöver inte vara här när han gör det” påpekade hon. ”Vi kan lägga nyckeln någonstans, smsa honom var den är så får han sköta det själv.”
”Jag vet inte om jag litar på honom att komma in i lägenheten själv.”
Vi skrattade tillsammans.
”Nej...” började hon. ”Du får kanske se till att vara här ändå. Vill du att jag ska vara med?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, det ska nog gå bra ändå.”

Jag vankade av och an i vardagsrummet och kände nervositeten stiga inom mig. Jag visste inte varför jag var nervös, men tanken att ha honom framför mig utan att få skrika lungorna av mig skrämde mig. Jag ville så gärna visa att det vi hade var förstört, och det på grund av honom. Plötsligt knackade det på dörren och jag kollade mig omkring, dubbelkollade så att hans grejer stod framme och var redo att tas härifrån. När jag väl öppnade dörren var det som att det gått femton år sedan vi setts.
”Hej” sa han lågt och klev fram mot mig för att pussa mig på kinden.
Jag vände huvudet åt sidan och visade med handen att han skulle gå in.
”Du...” började han och stoppade händerna i sina fickor. ”Jag är så leds-”
”Jag vill inte höra det.”
”Bara låt mig-”
”Jag vill inte höra det Nick. Ta det du kom för och gå härifrån.”
Han gick snabbt fram mot mig. ”Men du... Kan vi inte bara-”
Jag skakade på huvudet innan jag hade hört hans fråga och mötte hans blå ögon jag en gång fallit för.
”Jag har någonstans att vara” ljög jag. ”Bara slå igen dörren när du går så den låser sig, okej?”
Han nickade och kollade sårat på mig.
”Okej” sa han. ”Du vet att jag är...”
”Det spelar ingen roll Nick. Jag måste gå.”
 
 

London var för en gångs skull hyfsat tomt på folk. Kanske för att det precis hade slutat regna, eller för den anledningen att det var söndag. Jag hade tagit mig ut på en promenad, allt för att slippa stå hemma i lägenheten och höra Nick försöka be om förlåtelse. Det hade inte känts ärligt, det hade inte kommit inifrån om jag hade gett honom chansen att förklara. Det hade bara varit för hans egna skull han hade velat be om ursäkt, för att få sig själv må bättre. Jag satte mig ner på en bänk och pustade ut.
”Emilia?”
Jag kollade snabbt upp från marken vid hörseln av den bekanta rösten. Harry stod framför mig med massa matkassar i händerna. Jag ville nästan skratta åt synen, att han hade varit och handlat mat var det sista jag kunde tänka mig.
”Hej.” Jag och drog in ett andetag samtidigt för att samla mig.
”Är du-”
”Det är inget” sa jag snabbt och hindrade honom från att ställa frågor.
Han harklade sig en aning. ”Ska du med mig hem?”
”Så du kan få mig i säng igen eller?” muttrade jag.
Han skakade på huvudet med en rynka i pannan.
”Tänkte bara om du ville äta lunch, men det är lugnt” sa han kallt medan han gick därifrån.
”Harry- vänta!”
Han stannade i sina rörelser och log finurligt. ”Jag visste att du inte kunde stå emot mig.”

Tystnaden var bekväm medan Harry fortsatte skära upp de champinjoner han hade på skärbrädan framför sig. Men hans blick var inte på sina händer, utan den var på mig.
”Vad stirrar du på?” muttrade jag och drog blicken från hans köksbänk upp till hans ögon.
”Hur du ser ut naken.” Han var fullt allvarlig.
”Som om du inte kikade allt vad du kunde när vi-” Jag hindrade mig själv i meningen.
”Nä just det” log han. ”Det hände ju inget.”
”Men du hjälpte mig ur mina kläder.”
”Jag har mer disciplin i kroppen än vad du tror Emilia.” Han log medan han pratade.
”Du ger mig praktiskt taget ett nytt scoop till tidningen. Och det serverat på ett silverfat.”
Han skrattade. ”Jaså? Och vad är det för scoop?”
”Harry Styles tänker med hjärnan för en gångs skull.”
Han klagade lite.
”Kom igen” sa jag. ”Du har legat med halva London.”
Han såg besvärad ut. ”De ville, jag var uttråkad...”
Jag lämnade samtalsämnet och kände mig le lite mot honom när jag pratade.
”Du ska kanske fokusera på de där svamparna så du inte blir av med ett finger eller två.”
”Jag kommer från landet Ramsey... Så jag tror inte det är någon fara.”
”Ah” skrattade jag. ”Där alla Gordon Ramsey's föds?”
Han nickade och log mot mig innan han gjorde som jag sa, fokuserade ner på köksbänken. Jag hoppade ner från barstolen med en lätt rörelse och frågade honom försiktigt:
”Är det okej om jag...?” Jag viftade en aning med handen, gestikulerade att jag ville gå runt i lägenheten.
”Om Emilia har lite tålamod så kan jag visa henne min lägenhet.”
En aning snopet kollade jag på honom med huvudet på sned.
”Du är rädd jag ska hitta ditt hemliga rum, eller hur?”
”Beror på vilket du menar av dem” sa han skämtsamt och borstade av händerna på en handduk. Han slängde den åt sidan, sänkte värmen på plattan på spisen och gick fram mot mig.
”Vill du ha en rundtur?”
”Please” log jag. ”Jag måste se hur en typisk ungkarlslya ser ut!”

”Det var jättegott” mumlade jag och satte mitt glas ifrån mig.
”Så bra.” Han lutade sig tillbaka i sin stol och kollade lugnt på mig. Hans gröna ögon gjorde mig en aning spänd. Att jag inte hade haft det såhär trevligt på ett bra tag sa en hel del om sällskapet. För att bryta tystnaden som bara fick mig mer och mer nervös pillade jag lätt i den salladen som låg kvar på min tallrik och sa:
”Vad sägs om att jag bjuder dig på lite riktig mat någon gång?” Innan han hunnit protestera om att hans lunch minsann var mat flikade jag in snabbt. ”Riktig fransk mat.”
Han nickade och lutade sig över bordet med armbågarna vilandes på det. Han kollade ner på mina läppar och sprack sedan upp i ett leende när han mötte min blick.
”Om du kan lova mig att det inte blir sniglar eller grodlår.”

Förlåt att det dröjde en dag extra. Hoppas på att innehållet i det här kapitlet kan få er att förlåta mig! ♡


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0