Kapitel 17 - Change Your Ticket

Tidigare:
”There you are” hörde jag någon säga bakom mig.
Jag vände mig om och såg henne komma gåendes mot mig. Hon försökte samtidigt som hon gick ta av sig skorna för att kunna gå lättare i sanden, och snubblade framåt när hon gjorde så. Hon höll håret ifrån sitt ansikte när hon tog sig över sanden och hamnade tillslut framför mig. Inte förrän hon började prata insåg att jag glömt säga det jag tänkte på.
”Why are you looking at me like that?” frågade hon och skrattade.
”I’m sorreh but I just realized we haven’t introduced ourselves.” Jag sträckte fram min hand. ”I’m Niall.”
”I know” log hon men tog ändå handen som jag erbjöd. ”You were on my flight down here.”
”What?”
”I’m Elisa” fortsatte hon. ”I work as an flight attendant.”
”Right right. You were the cute one with the-” Jag viftade lite med handen över huvudet för att försöka förklara att jag pratade om den lilla hatten flygvärdinnorna hade på sig.
”The hat?” skrattade hon när vi långsamt började gå framåt.
”Elisa… where ya from?”
”Denmark.”
”Denmark? I’ve been there a few times!”
”Concert?”
”Yup. Copenhagen. You have great beer.”
”I can imagine” skrattade hon. ”I’m kinda more of a wine lover.”
Jag protesterade en aning. ”Naah dunno ’bout that.”
”Well then I guess I have to go home if you’re not in to wine. Nice meeting you Niall.”
Jag förstod att hon skämtade men blev genast osäker när jag vände mig till sidan för att titta på henne. Ansiktet med normalt mjuka drag såg bekymrat ut.
”I’m joking” förklarade hon efter att min tystnad antagligen varat lite för länge.
”I know, I know. I was just-”
Hon skrattade. ”Mhm, right.” Elisa lyfte sedan upp sin klänning en aning och tog sats. ”Last one to that bench over there looses!”

 
Elisas perspektiv
Kvällen innan
“You were gone a long time.” konstaterade Julie, min kusin, när jag klev in genom dörren till hennes lägenhet på Amalfikusten.
Jag hade tagit av mig mina skor i trappuppgången, nu placerade jag dem på skohyllan bredvid mina arbetsskor och slängde mina nycklar på byrån. Mina mungipor var fortfarande uppdragna i ett litet hemlighetsfullt leende som suttit där eftersom han följt mig ända fram till dörren.
"I took a walk." sa jag till Julie.
En promenad som varat ända tills solen gått ner över de italienska hustaken inne i staden. Såhär i efterhand insåg jag att vi inte pratat om något speciellt intressant egentligen, bara allt mellan himmel och jord. Ändå kunde jag inte släppa hans ansikte eller ljudet av hans röst, jag ville inte släppa det.
"Alone?"
Jag bet mig i läppen och kliade mig på armen. "Uhm..Yeah."
"Are you sure?" frågade hon forskande.
"Yes. Why are you being so suspicious?"
Julie lutade sig mot dörrkarmen som ledde in till sitt sovrum. "Because you're wearing a goofy smile, that I doubt comes from reading a that criminal investigation novel. I just thought you might've met someone."
"It was just a lovely evening. You know I love being here."
Att flyga till slingan till Italien var alltid min favorit, det bästa var alltid när jag fick flyga till Amalfi och kunde ta ett par dagar ledigt för att besöka Julie, som bodde här och studerade arkitektur.
Den här gången hade jag haft förmånen att få stanna en hel vecka, men som vanligt gick veckan alldeles för fort och snart skulle jag flyga hem igen.
Min blick landade på min flygvärdinne uniform, som hängde på en galge ute i hallen, redo för avfärd. Av någon anledning kändes det som att när jag lämnade kusten, skulle jag också lämna mitt möte med Niall bakom mig. Jag skulle förmodligen aldrig träffa honom igen.
"Well I'm going to go back to bed." suckade Julie. "At what time do you leave tomorrow?"
Jag funderade ett ögonblick. "Ten. We take off at noon."
"Alright. Make sure you wake me to say goodbye, alright?" sa hon.
"Of course. Do you want me to get you anything? Tea?"
Julie skakade på huvudet. "No, it's fine. I'll see you tomorrow."
"Yeah. Sleep tight."
"Thanks."
När dörren stängts om henne, tog jag ett ögonblick på mig att granska min spegelbild. Jag hade fortfarande vindrufsigt hår efter de svala brisarna från havet och min sommarklänning var lite sandig efter att ha sprungit på stranden med honom efter mig.
Till sist lät jag blicken vandra till mina läppar, som bara hade den allra minsta antydan av rodnad, det enda tecken som skvallrade om den kyss vi delat vid strandkanten.
--
Hennes perspektiv
Sista dagen och ett ställe hade aldrig någonsin känts svårare att lämna än Amalfikusten just nu. Solen stod högt uppe på den klarblå himlen och jag lade en liten påminnelse till mig själv att smörja in mig i alla fall en gång till för att inte bränna mig. Jag ville behålla brännan så länge som möjligt, även om jag inte lyckades med detta så fort mina fötter alltid landat på svensk mark igen. Olivia låg vid min sida uppe på däck och försökte också fånga de sista solstrålarna innan vi skulle behöva lämna värmen. Jag tog en sipp på min drink.
”Harry pratar mycket om dig” sa hon.
”Mhm?” Jag svalde. ”Vad säger han då?”
Hon ryckte en aning på axlarna och log mot mig när hon vred huvudet mot mig. Hon skymde sina ögon med en hand ovanför dem och kisade.
”Mest fina saker faktiskt.”
”Jaså?” Jag skrattade. ”Som?”
”Näeh jag vet inte. Bara fina saker.”
”Tack för informationen Olivia” sa jag ironiskt och slängde en isbit åt hennes håll. Hon var snabbt uppe på fötter med ett skri och tittade missnöjt på mig men kunde inte hålla sig ifrån skratt.
”Hello girls.”
Niall kom gåendes upp på däck med en handduk mellan sina händer för att torka av vattnet som rann av honom. Han och de andra killarna hade varit försvunna sedan länge för att hoppa av ifrån klipporna vi lagt båten bredvid, något jag och Olivia varit snabba med att tacka nej till. Niall ruskade sitt hår och försökte sedan torka det med handduken när han satte sig ner på bänken vid min sida.  
Jag gick rakt på sak, satte mig upp på madrassen och kollade på honom.
”Who’s the girl you’ve been talking to?”
”No one.” Han sträckte sig efter kylväskan som stod uppe på däck och försåg sig själv med en öl. Han tog en klunk och drog en hand genom sitt hår. ”Just a girl.”
”Mhm” skrattade jag, inte alls övertygad om att det var ’bara en tjej’. ”You know where to find me if you want to tell me the truth.”
Han skrattade och kastade sin handduk på mig så att den landade över mitt ansikte. Jag kastade tillbaka den och lade mig sedan ner igen för att fortsätta sola; puttade ner solglasögonen från mitt huvud och sneglade på Niall som fortfarande satt kvar på sin plats. Han tittade ner på ölflaskan och pillade på etiketten.
”Thinking of someone special?”
Niall tittade upp på mig och skrattade, verkade vilja säga något men skakade sedan på huvudet med ett roat leende.
”Nah, I’m just tired.” Han tog en klunk och reste sig upp. ”Heading in for a nap. Don’t you dare wake me up!”
--
”Oi!”
Jag satte mig upp och tittade på Olivia.
”I heard it too. Go over there.” Hon pekade slött mot den vänstra sidan av båten och jag reste mig upp från solbädden för att titta vem det var som hade ropat, även om jag hade mina aningar. Jag lutade mina händer mot relingen när jag såg Harry flyta i vattnet nedan. Han kisade för solen när han tittade upp mot mig.
”What?” sa jag högt och skrattade.
”Jump!”
”I’m not jumping in Harry.”
”Then take the steps like an old lady, I want you to go for a swim with me.”
”Nah-ah.” Jag skakade på huvudet för att förtydliga mina ord. ”I don’t want to get cold.”
”Cold?! We’re in Italy, not in the UK babe!”
”Yes, cold! I’m perfectly fine up here with my drink an-”
”Just come in to the water with me Soph” skrattade han. ”There are no sharks. I promise.”
”I know there are no sharks Harry.”
”The only thing you need to be afraid of down here is me.”
”Then I’m definitely NOT going in to the water” sa jag och log stort innan jag traskade tillbaka till min plats bredvid Olivia.
--
”What happened with the su-”
Jag avbröt mig själv i min mening så fort jag öppnat ögonen för att se vilket moln det var som bråkade med oss. Det var bara det att molnet bestod av en lång kille med brunt hår som det droppade om.
”No, no, no” skrattade jag och höll upp ett finger. ”You’re not throwing me in.”
Han böjde sig ner och lyfte upp mig från solbädden.
”Oh I think I am Sophie” log han och såg inte berörd ut över mina försök att sprattla mig loss.
”Harry!” protesterade jag. ”You’re wet!”
”I know. I just got out of the water” skrattade han och hoppade sedan över kanten med mig fortfarande i hans armar. Det tog ett tag för mig att komma ovanför vattenytan men när jag väl gjorde det hade jag ett par gröna ögon som stirrade nöjt på mig. Han slängde bak sin lugg och gned sig om ögonen lite för att se ordentligt medan jag skakade missnöjt på huvudet.
”See, it’s not that bad.” Han simmade fram mot mig och jag kunde inte hålla mig ifrån att skratta.
”It’s coooold.”
Harry greppade tag kring min midja under vattnet och drog mig till sig, placerade sina fötter på stenarna under oss och lät mig låsa fast benen runt hans kropp.
”Better?” log han.
”Mm, better.”
Vi stod tysta en stund och lyssnade till vattnet som guppade in mot klipporna bredvid oss medan min hjärna bearbetade allting som virrade omkring i mig. Han vilade sin blick lugnt i min och lät sina armar fortfarande hålla taget kring min kropp.
”Why the sad face?” frågade han mig.
”I don’t want to go home.”
”Me neither.”
”Good, then let’s stay.”
Harry log brett och släppte sedan taget om mig för att börja klättra upp mot klipporna.
”Now, it’s time for you to learn how to jump!”
--
”När kommer du hem?” frågade mamma.
Jag låg på sängen inne i min kupé och pratade med dem där hemma efter att äntligen ha packat klart inför avresan imorgon tidigt på morgonen.
”Imorgon kväll någon gång.”
”Vi saknar dig! Har du haft det bra?”
”Mm, det har jag” sa jag och log stort. ”Vill inte åka hem.”
”Det måste du, Ella pratar öronen av oss här hemma om att hon vill att du ska komma hem.”
”Du får krama om dem båda.”
”Det ska jag göra. Din bror ser efter dig va?”
”Va? Det är väl klart han gör.”
”Jag gillar inte att du är iväg med den där Harry. Det skrivs väldigt mycket om honom i tidningarna Sophie.”
”Mamma-” klagade jag.
”Han ser ut till att kunna krossa många hjärtan.”
”Mamma!” sa jag och skrattade.
”Okej, jag ska sluta.” Jag kunde höra på hennes röst att hon log. ”Han är snäll va?”

”Det är en sån typisk mamma-fråga.”
”Jag vill bara veta om han är snäll mot min enda dotter!”
”Du har Ella också.”
”Jag menar ju självklart min enda dotter som är gammal nog att ha pojkvän.”
”Jag trodde du hade hört om Ellas pojkvän på dagis?”
Hon skrattade. ”Jag får nog se till att ta ett snack om det när hon vaknar imorgon…”
”Det är nog bäst” log jag.
Harrys huvud kikade in genom dörren och jag vinkade honom tyst åt mig med den hand som inte höll i mobilen. Han lade sig raklång över sängen med sitt huvud på min mage vilket tillät mig pilla i hans hår. Harry slöt ögonen när jag fortsatte samtalet med min mamma.
”Vill du ha mat imorgon när du kommer hem?”
”Ja, tack. Förresten, hur mår Pumba?”
”Han mår bara bra. Tjock som vanligt och Oliver drar honom i svansen så han saknar dig not inte så värst mycket. Nä vet du vad, du får väl återgå till din pojkvän nu.”
”Han är inte-”
”Sov så gott gumman så ses vi imorgon. Hälsa till din bror och Olivia!”
”Det ska jag göra, hejdå!”
”Keep doing that” sa Harry snabbt när jag drog till mig min hand som legat i hans hår. ”It’s nice.”
Efter en liten stund av tystnad hördes hans röst igen.
”Do you wanna come visit me in London?”
Jag nickade och insåg inte förrän han vred på sitt huvud för att titta på mig att han inte kunnat se mitt svar.
”Hm?” frågade han med ett leende.
Jag upprepade min rörelse och såg honom krypa över sängen för att komma till att stå ovanför mig. Han böjde på nacken för att kunna kyssa mig, länge och alldeles för utdraget för att det skulle vara nyttigt för mitt huvud.
”Good, then take some time off work because I want you to fly over before we start our rehearsals.”

Enjoy x.


Kapitel 16 - Change Your Ticket

Tidigare:
”I’m disappointed in one way but I wouldn’t do anything to try and change his mind. He didn’t like certain bits of this career of ours and if that’s the case then it’s not up to any of us to make him like it.”
”So that’s the reason for him leaving? Because he didn’t like every aspect of it?”
”I guess so.”
Jag satt tyst ett tag och betraktade henne när hon åt upp vattenmelonen vi hade framdukat på bordet. När hon upptäckte att jag gjorde så rynkade hon på näsan och satte en utav bitarna mellan tänderna.
”Oops” skrattade hon.
”There’s nuthin’ left Soph” skämtade jag och kastade händerna uppgivet upp i luften. ”Nuthin’ left for me. Nice one love.”
”Nuthin’?” imiterade hon mig med ett brett leende på vippen att skratta. ”Why do you say it like that?”
Jag skrattade. ”What do you mean ’why I say it like that’? I don’t go around mocking you for your Swedish accent!”
”Maybe because of the reason that you don’t know the language.”
”Well maybe I do, I just like the english language more.”
”Mm, must be it.”
Jag satte ifrån mig min skål med yoghurt och skakade på huvudet samtidigt. Lät en hand gå igenom min lugg innan jag sträckte mig efter mina solglasögon.
”Are you wearing a bikini underneath that dress?” Jag kikade över bågen på mina solbrillor när hon kollade ner över sin klänning.
”Maybe” svarade hon misstänksamt. ”Why?”
”Nuthin’.”
Hon synade min plan direkt. ”You’re not pushing me in to the water Harry.”
”Well maybe I was just interested in what pattern you have on your bikini. I’m thinking of buying a new one.”
”Oh really?”
”Yes Sophie” skrattade jag. ”Really.”

 
Hennes perspektiv
Att tiden gick fort var inget nytt. Varje gång jag spenderade tid tillsammans med Harry tycktes den springa iväg ifrån oss innan vi hunnit uppskatta och förstå att vi faktiskt var inom räckvidd för varandra. Harry var en person som var noga med att alltid beröra. Lägga sin hand över min vid matbordet, omfamna mig kring axlarna med sin långa arm och pussa mig på håret. Att veta att dagar då jag fick ha honom vid min sida blev färre och färre fick mig att vägra flyga hemåt igen. Han fick mig att känna allting som jag inte borde känna efter såhär kort tid tillsammans med någon. Tillbakablickar flög förbi mina ögon titt som tätt och nästintill varje dag när jag försökte lista ut hur allt det här hade kunnat hända. Hur jag verkade ha hittat rätt tack varje ett extrajobb på arenan hemma i Stockholm. Att jag fick uppleva små stunder som tvingade mig själv till att nypa tag i skinnet på min underarm för att ifrågasätta om det faktiskt var sant. Och kvällen som precis passerat var inget undantag. Italien var minst lika vackert på kvällen med stjärnklar himmel och fortfarande en behaglig temperatur som låg kring oss i den stilla luften nere vid havet. Vågorna skvalpade in en efter en och mina skor hade sedan början av promenaden hängt i min ena hand.

Harry och jag hade i sällskap av Niall tagit oss in till land för att promenera runt i byn som låg nära till hands vid hamnen för att äta middag. Utan Viktor och Olivia som hade stannat kvar och haft båten för sig själva efter ett krav från min storebror. Ingen aning om varför, men han hade en tendens till att visa sidor av sig som alla i vår familj hade. Spontana och ibland beslut som togs utan anledning. Dock pratade mina föräldrar om att jag alltid var undantaget i vår lilla skara, att jag alltid tagit det säkra före det osäkra och gärna försäkrat mig om att jag gjort rätt innan jag agerat.
”Whoa I’m so full” sa Niall och lade två breda händer över sin mage. ”Harry… Sophie… I don’t think I will make it back.”
”Oh no” sa jag med lekfull röst och såg hans tveksamma blick till att ingen av oss hade hoppat på hans skämt.
”Too much…food.” Harry blåste upp kinderna efter sina ord och tittade sedan på mig med ett leende. ”I’ve eaten far too much. Italian food is dangerous!”
”Well there’s always that little thing called power of will that you can use in those cases to actually make you stop eating.”
”Oh snap!” skrattade Niall och gav mig en high-five. ”Harry you didn’t tell me she had a bit of an attitude.”
”Well I didn’t know that she did…” log han.
För varje steg kunde jag känna hur Harrys hand snuddade vid min. Tanken att greppa hans hand och hade funnits där enda sedan vi rest oss upp från restaurangen och gått därifrån. När jag kände hans fingrar sakta fläta sig samman med mina blev fjärilarna i magen vilda och de spred sig upp i ett leende jag inte kunde dölja.
”What’s that smile about?” frågade han mig lågt och utom räckhåll för Niall som sprang ner till vattenbrynet för att kasta iväg en sten.
”No, nothing.” Det där var en stor, fet lögn.
Vi var inne på vår fjärde dag redan i Italien och jag visste att den vridande känslan i magen berodde på att jag snart skulle behöva säga hejdå till honom. Han skulle flyga tillbaka till England och jag skulle hem till mitt. Medan vi rörde oss tillbaka till bryggan där båten lagt till babblade killarna på om något jag inte kunde fokusera på. Niall stannade precis när Harry och jag tog steget upp för bryggan.
”Eh guys?”
Vi vände oss om.
”Do ye mind waiting for me a bit? I’m just gonna go…”
Han fortsatte aldrig meningen utan avbröt sig själv och sprang tillbaka ner för bryggan och upp mot husen igen.

Nialls perspektiv
Jag visste att det var henne jag hade sett. Hennes ansikte hade suttit kvar på min näthinna sedan jag sett henne sitta böjd över kanten till bryggan, bekymrad över sin bok som trillat i vattnet. Ju närmre jag kom restaurangen jag passerat med Harry och Sophie för ett tag sedan, desto säkrare blev jag på att det var hon. Jag hade kunnat känna igen henne i en folkmassa om flera hundra människor för hon hade varit den enda som hade kunnat sitta och läsa omringad av kaos. När jag stod på andra sidan gatan till restaurangen där hon satt var jag tvungen att släppa förbi en passerande bil. Hon försvann ur min syn för ett tag som den körde förbi, men när den passerat låg min blick fortfarande på det ställe där hon satt. Hon satt själv vid ett bord, precis vid utkanten av lokalen och hade näsan nere i en bok. Jag log åt henne när hon bestämt försökte byta blad samtidigt som hon tog en slurk av det röda vinet hon hade i ett glas.
”Good evening” log jag och fångade genast hennes uppmärksamhet.
Hon sprack upp i ett leende, smällde ihop sin bok och lade ner den på bordet när hon hälsade tillbaka.
”Hello.”
”Are ya her by yerself?”
”Mm” nickade hon och verkade fortfarande smaka på vinet hon nyligen sväljt. ”My company for the evening got sick so thought I’d treat myself to a dinner… They have the best garlic bread here.”
”Oh really?” skrattade jag.
Hon lade sin hand för munnen en aning när hon skrattade och nickade till min fråga.
”So-” fortsatte jag. ”Your company huh?” Min fråga var nyfiken och jag visste mycket väl varför jag hade ställt den.
”My cousin.”
”Oh.”
Det tystnade mellan oss medan hon tog upp sitt glas för att ta en slurk av sitt vin igen. Jag höll inne ett andetag för att sedan likt en katapult säga det jag tänkte på.
”Do you wanna go for a walk or something?”
Hon log. ”Sure. Let me just pay for this.”

Jag stod och tittade ut över havet fast dagsljuset dämpades mer och mer och vattnet tillsammans med det. Det räckte nästan bara att höra ljudet av det för att veta att jag älskade att vara ledig på det här sättet. Inte närhet till någon studio för att rycka in eller för den delen någon intervju där vi blev frågade samma fråga för tjugonde gången för den dagen. Mina händer vilade i fickorna på mina byxor och jag väntade på att mitt sällskap skulle komma från restaurangen.
”There you are” hörde jag någon säga bakom mig.
Jag vände mig om och såg henne komma gåendes mot mig. Hon försökte samtidigt som hon gick ta av sig skorna för att kunna gå lättare i sanden, och snubblade framåt när hon gjorde så. Hon höll håret ifrån sitt ansikte när hon tog sig över sanden och hamnade tillslut framför mig. Inte förrän hon började prata insåg att jag glömt säga det jag tänkte på.
”Why are you looking at me like that?” frågade hon och skrattade.
”I’m sorreh but I just realized we haven’t introduced ourselves.” Jag sträckte fram min hand. ”I’m Niall.”
”I know” log hon men tog ändå handen som jag erbjöd. ”You were on my flight down here.”
”What?”
”I’m Elisa” fortsatte hon. ”I work as an flight attendant.”
”Right right. You were the cute one with the-” Jag viftade lite med handen över huvudet för att försöka förklara att jag pratade om den lilla hatten flygvärdinnorna hade på sig.
”The hat?” skrattade hon när vi långsamt började gå framåt.
”Elisa… where ya from?”
”Denmark.”
”Denmark? I’ve been there a few times!”
”Concert?”
”Yup. Copenhagen. You have great beer.”
”I can imagine” skrattade hon. ”I’m kinda more of a wine lover.”
Jag protesterade en aning. ”Naah dunno ’bout that.”
”Well then I guess I have to go home if you’re not in to wine. Nice meeting you Niall.”
Jag förstod att hon skämtade men blev genast osäker när jag vände mig till sidan för att titta på henne. Ansiktet med normalt mjuka drag såg bekymrat ut.
”I’m joking” förklarade hon efter att min tystnad antagligen varat lite för länge.
”I know, I know. I was just-”
Hon skrattade. ”Mhm, right.” Elisa lyfte sedan upp sin klänning en aning och tog sats. ”Last one to that bench over there looses!”

Slängde in lite Nialls perspektiv också, hoppas på att ha några Niall-tjejer här ute? Hoppas ni har en fin sommar. Det har jag med och det märks kanske på uppdateringen hehe oops. Men med tanke på hur solfattigt Sverige är så får man väl ta vara på varenda lilla solstråle vi får.
 
Har precis gått på 3 veckors semester (så.jävla.skönt) så om det regnar någon dag kan jag nog se till att skriva nästa kapitel :)

Kapitel 15 - Change Your Ticket

Tidigare:
”Why did you still want to come here if you already knew?”
Han ryckte på axlarna och satte sig ner på sängen.
”I kinda like you.”
”But I kissed him.”
Kyssen hade inte betytt något för mig, det var bara vad det hette. En kyss och inget annat.
”You do realize I cheated on you right?” fortsatte jag och satte mig bredvid honom. Mitt huvud fick landa i händerna när jag gömde mitt ansikte från honom. Jag skämdes.
”Well technically-” började han på det där släpiga sättet bara han kunde prata på. Ett leende lekte i hans mungipa när han pratade. ”Correct me if I’m wrong but I don’t think you were my girlfriend two weeks ago.”
Jag fick tunghäfta så fort orden hade trillat ur hans mun. Vilken tabbe. Det hade aldrig uttalats något om vad vi var, men vi hade definitivt inte sagt att vi var ett par. Jag skämdes så fort jag hade sagt det. Fan vad pinsamt.
”I didn’t mean to-”
Harry skrattade och svepte sin hand genom sitt hår, kollade sådär busigt på mig jag försökte rädda mig själv i min egna situation. Han älskade att retas och jag skämdes för mycket för att ens ta upp ämnet om att jag precis kallat mig själv för hans flickvän. Om jag kände honom rätt skulle han utnyttja allt av denna stunden som han kunde.
”I’m so sorry Harry…”
”I know you are Soph.”
”I didn’t want for you to find out through my stupid brother.”
”Maybe you should thank him instead…”
Jag backade tillbaka och satt för mig själv bredvid honom.
”What do you mean?”
”Well, he explained a lot of things I needed to hear.”
”Like?”
”I think it’s up to Erik to tell you.”
Magen vred sig. Varför var det plötsligt killarna som hade massa hemligheter för mig? Kanske skulle jag aldrig få svaret, men jag visste inte om jag ville få reda på vad det var Erik hade förklarat för Viktor. Harry reste sig upp ur sängen men böjde sig ner så han var i ansiktsnivå med mig.
”Happy birthday babe” log han och pussade mig fjäderlätt på mina läppar innan han lämnade mig kvar i kupén.

 
Hans perspektiv
Jag vaknade tidigt nästa morgon av att min hand som låg på ytterkanten av sängen trillade av och föll ner mot golvet. Så fort jag reagerat på vad som hade hänt hörde jag någon fnissa i bakgrunden. När jag vände mig om i sängen satt Sophie med sina ben uppdragna mot sin kropp och lutad mot huvudgaveln. Mellan hennes händer höll hon en kaffemugg och till det ett stort leende och ett par trötta, blå ögon. Om det var möjligt hade fräknarna kring hennes näsa dubblerats sedan vi kom hit igår. Jag blåste upp kinderna och pustade ut.
”Goodmorning Cinderella” log hon och smuttade på sitt kaffe.
”Mhm” grymtade jag tillbaka och tappade ner huvudet tungt på kudden igen. ”What time is it?”
”Almost nine.”
”Nope, no that’s too early for me. Wake me up when it’s past noon.”
”Harry” klagade hon och ställde ifrån sig sin mugg. Hon kröp sedan närmre mig i sängen och lade en utav hennes händer ovanpå min på kudden. ”I want to have breakfast with you up on deck…” fortsatte hon lågt och mötte min blick. ”The others have already gone away for the day. Niall thought he’d tag along to some sort of snorkling closer to shore.”
”So it’s just me and you for the day?”
”Yup. Or at least until my brother actually realizes that he’s afraid of fish and decides to swim back.”
Jag skrattade och reste mig till sittande position i sängen.
”Let’s make some breakfast then!” log jag och sprang upp för trappan illa kvickt.

När jag nådde övre däck där jag antog att vi skulle äta frukost kisade jag mot den starka solen. Det var i alla fall tillräckligt varmt för mig att fortfarande stå i bara underkläder. Sophie kom snart upp efter mig med en kanna apelsinjuice som hon ställde ner på bordet. Där var framdukat pannkakor, frukt, bröd och kanske tre olika sorters yoghurt.
”I didn’t know what type of yoggi you liked so I brought out three.”
Jag skrattade och lyfte upp ett utav paketen. ”Strawberry? Sounds good to me…” När jag precis hällt upp en portion till mig själv kom jag på att jag glömt ge henne sin födelsedagspresent dagen innan.
”Stay right there” bad jag henne och sprang ner igen för att rota igenom både fickor och väskor innan jag hittade det jag letade efter. Paketet var litet och egentligen bara invirat i en servett då jag inte hunnit slå in det ännu. Kanske något för det bättre då jag var urusel på att slå in paket. Jag försäkrade mig om att presenten fortfarande var kvar inuti och begav mig sedan upp på däck igen. Sophie satt tillbakalutad i stolen och njöt av solens varma strålar när jag kom upp bakom henne och lät mina armar falla över hennes axlar. Med mitt ansikte bredvid hennes pussade jag henne snabbt på kinden och sträckte över den skrynkliga servetten med min present i.
”Happy birthday” log jag. ”I forgot to give this to you last night and even if I did remember, I didn’t want to do it in front of the others.”
”Okay” sa hon tveksamt och började skrynkla upp servetten. När hon höll upp berlocken tittade hon på mig fundersamt.
”I bought that the day we walked around in Stockholm. You know, in that part that’s called…”
”Gamla stan?” frågade hon och skrattade till. ”Yeah, I remember… But have you kept it for that long?”
”It’s only a few months” förklarade jag. ”But yes, I’ve kept it for that long because I knew that I wanted to give this to you on some point on.”
Hon reste sig upp från sin stol, lade en hand under min haka och pressade sina läppar mot mina. Jag var lika förvirrad som hon var angående hela den här grejen som pågick mellan oss. Jag sprack upp i ett leende när jag tänkte på gårdagen och hon hade försagt sig angående om hon var min flickvän eller inte. Det var ganska självklart vart det var på väg mellan oss två men jag retade henne gärna lite till, endast för nöjet av att hon blev så generad av det.
”What’s that smile?” frågade hon mig och avbröt kyssen.
”Nothing.” Jag var snabbt med mitt svar innan jag drog ner henne i mitt knä. ”Here, let me help you with that.”
Hon hade redan en kedja kring sin hals med ett hjärta hon fått av sina föräldrar på sitt dop som bebis men nu gjordes den sällskap av en liten fluffig blomma.
”Why did you chose a flower?” frågade hon efter en tyst stund efter att ha tittat ner på de två berlockerna som hängde kring hennes hals.
”I kinda thought it looked like a popcorn” förklarade jag och kände mig så otroligt löjlig för stunden.
”Because of me selling popcorn on your concert?” Hon skrattade. ”I love it.”
”You’ll always be that cute girl walking around with too many boxes for her to handle.”
”Whoa there” hindrade hon mig skämtsamt med. ”That took me maaaany minutes to practice.”
”I can only imagine” skrattade jag.
”So…”
Hon lyfte sig upp från mitt knä och slog sig ner i en egen stol tvärs över bordet. Jag högg in på min yoghurt medan jag väntade på att hon skulle fortsätta sin mening.
”Have you heard anything from Zayn?”
”Nope” sa jag kort.
”Do you want to talk about it?”
”There’s not much to say about it really.”
Hon knuffade ner solglasögonen så att de vilade på hennes näsa.
”I’m disappointed in one way but I wouldn’t do anything to try and change his mind. He didn’t like certain bits of this career of ours and if that’s the case then it’s not up to any of us to make him like it.”
”So that’s the reason for him leaving? Because he didn’t like every aspect of it?”
”I guess so.”
Jag satt tyst ett tag och betraktade henne när hon åt upp vattenmelonen vi hade framdukat på bordet. När hon upptäckte att jag gjorde så rynkade hon på näsan och satte en utav bitarna mellan tänderna.
”Oops” skrattade hon.
”There’s nuthin’ left Soph” skämtade jag och kastade händerna uppgivet upp i luften. ”Nuthin’ left for me. Nice one love.”
”Nuthin’?” imiterade hon mig med ett brett leende på vippen att skratta. ”Why do you say it like that?”
Jag skrattade. ”What do you mean ’why I say it like that’? I don’t go around mocking you for your Swedish accent!”
”Maybe because of the reason that you don’t know the language.”
”Well maybe I do, I just like the english language more.”
”Mm, must be it.”
Jag satte ifrån mig min skål med yoghurt och skakade på huvudet samtidigt. Lät en hand gå igenom min lugg innan jag sträckte mig efter mina solglasögon.
”Are you wearing a bikini underneath that dress?” Jag kikade över bågen på mina solbrillor när hon kollade ner över sin klänning.
”Maybe” svarade hon misstänksamt. ”Why?”
”Nuthin’.”
Hon synade min plan direkt. ”You’re not pushing me in to the water Harry.”
”Well maybe I was just interested in what pattern you have on your bikini. I’m thinking of buying a new one.”
”Oh really?”
”Yes Sophie” skrattade jag. ”Really.”

Här får ni kapitel 15, hoppas ni får en mysig söndag! xx.
 

Kapitel 14 - Change Your Ticket

Tidigare:
”Skit samma” suckade hon, torkade en tår samtidigt som hon reste sig upp. Utan några ord öppnade hon dörren och försvann ut i hallen.
”För i helvete” mumlade jag och sprang efter. ”Sophie!”
”Men vad är det?!” Hennes bröstkorg rörde sig snabbt medan hon väntade på att jag skulle göra något. Kanske visste hon vad som pågick inom mig. Mina rörelser var inte lika snabba när jag nu närmade henne, kanske för att ge henne tid att gå härifrån eller för att ge mig chansen att avbryta det jag tänkte göra. Min arm snirklade sig runt hennes midja och innan jag ställt mig kloss intill henne hade hon backat upp mot väggen bakom sig. Jag pressade mina läppar mot hennes ännu en gång och visste att det var sista gången jag någonsin skulle få göra det. Hon öppnade munnen och mötte mig, rörde sig tillsammans med mig, lät sina armar lägga sig om min hals. Jag ville inte avbryta det. Jag kunde inte avbryta det. När en dörr stängdes på våningen under oss bröt hon kontakten. Jag gjorde en snabb notering att skrika på personen som gjort ljudet. Hon stod fortfarande med ögonen stängda, andades tungt och väntade på nästa steg. Jag vilade min panna mot hennes och vågade inte möta hennes blick. Jag visste vad hon hade tillsammans med Harry, men gjorde jag inte detta skulle jag ångra mig den dagen hon ger sig helt till någon via en ring på fingret.
”Jag älskar dig Sophie…” andades jag mot hennes läppar och använde all styrka jag hade till att inte återuppta var vi blivit avbrutna.
”Jag vet…” Hon tog sig ur mitt grepp och närmade sig trappan för att ta sig härifrån. ”Jag älskade dig också.”

 
 

Hennes perspektiv
Hjärtat bangade på alldeles för hårt under tiden som jag pratade med Harry i telefon. Jag var rädd att han skulle kunna lista ut att något var fel. Hade han frågat hade jag aldrig kunnat ljuga för honom. En stor suck lämnade hans läppar.
”What’s wrong?” frågade jag honom direkt.
”I- I have to tell you something Soph.”
”What? You’re making me nervous.”
”Don’t be!” sa han fort. ”It’s not about you- us. It’s just something-”
”Harry, you’re rambling. What’s the matter?”
”Zayn is leaving One Direction.”
”What?!” jag reste mig upp från liggande position snabbare än vad mitt huvud hängde med på. Allt blod lämnade mig yr och jag slöt ögonen innan kroppen hunnit ikapp. ”Why, when-?”
”We found out the day I flew back here.”
”How are you…?”
Det var ganska självklart för mig att det var jobbigt för honom och för de resterande bandmedlemmarna. När frågan fallit ur min mun kände jag mig genast dum.
”I don’t know” sa han matt. ”But we can talk about this next time I’ll see you, okay? It’s still so fresh and new so I don’t quite know what to think of it.”
”Alright. No worries!”
Han skrattade lågt. ”I love when you do that.”
”What?”
”Letting things go so easily.”
”Well if you don’t want to talk about it, then we won’t.” Jag skiftade omkring i sängen. ”So… when can I see you next time?”
Han blev tyst vilket signalerade på att det skulle dröja.
”I don’t think I will make it to your birthday Soph.”
”Yeah no, I kinda expected that, I just want to know if I have something to look forward too.”
”I will book you a ticket as soon as I have the time, alright?”
Jag hörde på hans röst att han log. En svag punkt hos mig. Att jag kunde via en telefon få upp det framför mig hur han rörde sig när vi pratade och vilka miner han gjorde. Bara bilden av att se honom le när han pratade med mig fick fjärilarna i magen att gå loss.
”So when’s your birthday?”
”Harry!” skrattade jag.
”I know when your birthday is, it was more of an question of time.”
”I have no idea what you’re talking about.”
”If it’s in two weeks or if it’s in one week or-”
”Okay, okay I get it” log jag. ”It’s eight days from today.”
”Doing the old countdown ey?”
”Well, I’m actually flying down to Italy the day before my birthday so it’s more than just a countdown for me to become one year older.”
”Italy huh?”
”Mhm” nickade jag fast han inte kunde se det. ”My brother and his girlfriend invited me along as a part of a gift.”
”Well that sounds nice. Wish I could come y’know.”
”Yeah” log jag. ”I know.”
”Stop mocking me you fool.”
”I’m not!”
Klumpen i magen kom tillbaka så fort jag tänkte tillbaka på vad jag hade att berätta för honom. Grejen var bara den, att jag var orolig för hur länge det skulle dröja för mig att träffa honom och jag ville inte göra det över telefon.

Åtta dagar senare
Hennes perspektiv
Jag hade redan vant mig vid solen stunden vi hade klivit ur flygplanet. Viktor och Olivia hade bara skrattat åt mina ljud jag hade gjort för att bekräfta att jag njöt. Värmen som träffade mitt ansikte fick fräknarna att dyka upp bara minuterna senare och jag kom knappt ihåg hur härligt det var att traska omkring i shorts utan att frysa.
”Detta är så skönt…” sa jag med ansiktet ut ur fönstret på vår taxi. Håret fladdrade omkring mitt huvud men jag brydde mig inte om att flytta på det då vinden var noga med att låta det rufsas till igen sekunden efter.
”När är vi framme?” Jag vred på huvudet för att se Viktor och Olivia sitta och viska om något. ”Hallå?” fick jag fråga dem innan jag lyckades fånga deras uppmärksamhet.
Viktor tittade snabbt upp ur sin mobil och stängde ner den innan jag hunnit slå ett öga på vad det var som han sysslade med.
”Om tjugo minuter, tror jag” sa han sedan och räckte ut tungan mot mig.
”Så mogen kille jag har” skämtade Olivia och nöp honom i kinden. ”Jag tror jag ska sova lite…är helt slut efter flygresan.”
Jag nickade instämmande och slöt ögonen upp mot solen igen och kände att det kanske nog inte hade varit så dåligt med en liten tupplur. Vi hade fått kliva upp redan vid halv tre på natten för att hinna med vårt flygplan och efter en turbulent resa så var jag helt utslagen.
”Mmm” mumlade jag. ”Väck mig när vi är framme brorsan.”

”Sophie!” skrek Viktor så att jag vaknade med ett ryck. Med vetskapen om att ingenting hade hänt, utan att det bara varit min idiot till bror som väckt mig slängde jag iväg en knytnäve mot hans arm. Han rörde inte en millimeter på ansiktet. När jag dock slog ut blicken mot vart vi hade stannat förlät jag honom. Nästan.
”Vad är det här?” frågade jag men munnen vidöppen av förvåning.
”Grattis på födelsedagen syrran” skrattade Viktor och hoppade ut ur vår taxi för att plocka våra väskor ur bagaget. Olivia kramade om mig så fort jag nått mark utanför bilen.
”Grattis på födelsedagen Sophie.”
”Ska vi vara på den?” Jag pekade ut mot havet och den stora båten som låg tillagd vid bryggan.
Olivia nickade medan min storebror började gå ombord med våra väskor.
”Hela tiden?”
”Jajamensan, hon är vår tills vi åker hem.”
Jag gjorde en liten glädjedans innan jag följde efter Viktor upp. En kapten stod i dörröppningen och välkomnade oss ombord, lite längre in stod ännu en man i vit uniform med champagne och jordgubbar på en bricka.
”The birthday girl” sa Viktor och pekade lite mot mitt håll.
”Viktor” sa jag snabbt, rädd att det skulle göras en stor grej utav det.
”Ah the birthday girl” sa mannen med champagnen glatt. ”Happy birthday bella!”
”Thank you” log jag och tog emot ett glas.
”Titta dig omkring” log Olivia och pekade ut mot fören. Däcket var helt enormt och jag slog en snabb blick upp till skyn för att tacka för att min bror hade en lyckad tenniskarriär. Jag stod och smuttade på min champagne, tittade ut över det turkosa havet och njöt rent allmänt när jag insåg att vi inte börjat åka ännu. Jag vände mig om för att fråga Viktor men insåg svaret på min fråga så fort jag blickade ner mot bryggan. Ut ur en stor, svart bil klev inte bara en, utan två bekanta ansikten ut. Harry och Niall. Harry tittade upp mot där jag stod och fyrade av ett stort leende jag kunde se på avstånd tillsammans med en vinkning.
”Va?” frågade jag min bror förvånat. ”Vad gör-”
Viktor skrattade där han satt avslappnad på en bänk intill relingen. ”Grattis på födelsedagen som sagt.”
Jag satte ner mitt glas och skyndade mig ner för båtens ytterkant. Harry gick med en väska över axeln med blicken fäst på mig. När han var halvvägs upp för den smala bryggan mötte jag honom med snabba steg och kastade armarna om honom.
”Whoa” skrattade han och försökte återfinna balansen efter att jag hade attackerat honom.
”What are you doing here?” frågade jag honom.
Han fortsatte gå upp mot båten samtidigt som han höll en hand kring mina axlar.
”First of all: Hi Soph” skrattade han innan han fortsatte. ”I wanted to see you for your birthday” sa han lugnt och med ett matchande leende. Jag hade inte ens tänkt på att hälsa på Niall, men när jag letade efter honom såg jag inte till den blonda kalufsen någonstans. Harry studsade upp på däck för att hälsa på Viktor med det töntigaste handslaget jag någonsin sett. Jag kollade tveksamt på dem tillsammans med Olivia som sedan också hälsade på vårt besök med en kram.
”Do you know how hard this has been for me?! She’s been too curious about this whole thing so I had to give away that we were going on a boat at least” sa Viktor till mig med ett brett leende. Han lade en arm kring Harrys axlar och viskade något i hans öra medan de båda tittade på mig. Harry log stort medan Viktor sa något och blinkade sedan till med ena ögat mot mitt håll. Grabbarna försvann sedan ner mot mannen som serverade dem öl medan jag slog mig ner med Olivia.
”Var inte Niall med?” frågade jag henne och försökte titta över relingen.
”Jo, han är där nere.”
Lite längre ner på bryggan stod han och pratade med en tjej.

Nialls perspektiv
Jag hade inte hunnit längre än ut ur bilen och en bit in på bryggan när jag hade hört ett litet skrik bakom mig. Det höga ljudet hade fått mig vrida på nacken och försöka hitta vad det var som hade hänt. En tjej satt lutad över kanten på bryggan och mumlade lågt för sig själv. När jag såg vad hon tittade på drog jag på munnen. En bok låg i vattnet med ryggen upp och runt omkring den låg bladen och flöt efter att de lossnade en efter en.
”Do you need any help?”
Tjejen hoppade till för min plötsliga anslutning vid hennes sida och jag skrattade till.
”Sorry, didn’t mean to scare ya there.”
”Hm” log hon och höll en hand ovanpå sitt huvud för att hålla det bruna håret på plats. ”No worries.”
”Are you sure you don’t want any help?” Jag stoppade händerna i mina fickor på shortsen och såg fler och fler blad flyta längre ut i havet.
”No no” sa hon snabbt och viftade med sina händer för att matcha sina ord. ”Please don’t get in-”
Jag hade redan kastat av mig tröjan och var halvvägs i vattnet innan hon hunnit avsluta sin mening. Vattnet var varmt och innan jag simmade bort mot boken slängde jag med håret för att få det ur mina ögon. Jag sneglade upp på tjejen som fortfarande satt på bryggan. Trots hennes tydliga och minst sagt oroliga rynka i pannan lekte ett leende över hennes läppar. Efter att jag hade fångat upp bladen försökte jag sträcka mig upp till henne för att lämna över dem. Hon jämrade sig för varje blad hon tog emot.
”Are they damaged?”
”Yup” sa hon, en aning irriterat.
Jag kunde inte hindra mig ifrån att le åt hennes besvärliga min. Hon putade lite med munnen och lade huvudet på sned när hon betraktade texten och om den fortfarande syntes på de blöta papperna.
Några minuter senare hade jag samlat ihop, vad jag trodde var allt som låg och flöt, och hävde mig upp för bryggan igen. Jag skakade på mig en aning för att få ur en del av vattnet ur mina shorts. Tjejen satt fortfarande på knä på bryggan och lade ut bladen så att de skulle få torka.
”Thank you so, so much” sa hon och tittade sedan upp på mig.
Jag log och samlade ihop mina grejer. ”No worries. I needed the bath anyway… Was getting a bit smelly after traveling y’know.”
Jag såg att hon bet sig i läppen och förstod att det hade att göra med att hon försökte hålla sig för skratt.
”Well, thank you again” log hon och ställde sig upp.
”No worries.” När jag insåg att jag upprepat mina ord hindrade jag mig själv från att fortsätta prata och gjorde en mental notering av att hålla tyst.
”I need to get going” skrattade hon och slängde upp sin väska över axeln.
”Alright, yeah, me too I-” Jag bara mumlade massa skit. ”Have a nice one!”
”I will.” Hon nickade samtidigt som hon vilade sina bruna ögon i mina. ”You too.”
Jag stod kvar ett litet tag till när hon rörde sig upp mot husen bakom hamnen innan jag började gå upp mot båten.
”Oh for god’s sake Niall” sa jag till mig själv när jag vände mig om. ”No worries.” Jag imiterade mig själv med en löjlig röst och kunde inte annat än att skratta åt mina osmidiga kommentarer.

Hennes perspektiv
Niall hade nu även anslutit till oss på båten och motorerna var i full gång. Vi rörde oss smidigt över havet och jag stod tillsammans med Viktor nere i en kupé för att packa upp min väska. Jag visste ännu inte hur många rum här var, men jag gjorde en liten önskan om att det skulle bli så att Harrys grejer snart skulle vara uppackade i samma utrymme.
”Viktor” började jag.
”Mhm?”
Han satt med sin mobil framme och flippade på något spel i sängen.
”Lyssnar du?”
”Mhm…”
”Viktor!” upprepade jag och kastade iväg en t-shirt på honom. Han skrattade innan han kastade tillbaka den och lade ifrån sig mobilen.
”Jag måste fråga dig en grej.”
”Om det gäller det som hände med Erik och om Harry vet om det så, ja.”
Jag vände mig om som förstenad.
”Va?”
”Jag vet vad som hände med Erik.”
”Och den där delen med att Harry vet om det…?”
”Jag sa det till honom.”
Viktor såg på mig att jag inte var nöjd med vad han berättade.
”Det är inte din ensak Viktor! Hur fan visste du om det?!”
”Erik berättade det för mig.”
”Och sen gick du och berättade det för Harry. Varför tror du att det är okej? Är ni bästa vänner nu helt plöstligt?”
”Det var Harry som ringde mig” erkände han. ”Han var bara orolig för att någonting hade hänt dig för att du betedde dig konstigt.”
”Men även om han undrar så berättar du inte för honom, det är mitt ansvar att berätta sådant!”
Och i den stunden tystnade jag när jag insåg att Harry fortfarande hade varit glad när jag träffat honom ute på bryggan.
”Hur kan han-”
”Hur han fortfarande tycker om dig?” frågade Viktor med ett leende. ”Jadu, den frågan hade jag nog också ställt mig.”
Jag stod fortfarande tyst nere i kupén medan min storebror började röra sig därifrån.
”Du får nog ta och snacka med Harry om det för den frågan kan jag inte svara på.”
”Mm” mumlade jag och precis när jag tänkte imitera min brors rörelser för att ta mig upp till solen igen krockade jag med en kropp efter att ha vänt mig om. Harry stod lutad mot dörrkarmen med ett lurigt leende lekandes över hans mun.
”Hi” sa jag och kände direkt på rösten hur nervös jag var för att prata med honom nu när han visste vad som hade hänt.
”Hi there.”
”Why did you still want to come here if you already knew?”
Han ryckte på axlarna och satte sig ner på sängen.
”I kinda like you.”
”But I kissed him.”
Kyssen hade inte betytt något för mig, det var bara vad det hette. En kyss och inget annat.
”You do realize I cheated on you right?” fortsatte jag och satte mig bredvid honom. Mitt huvud fick landa i händerna när jag gömde mitt ansikte från honom. Jag skämdes.
”Well technically-” började han på det där släpiga sättet bara han kunde prata på. Ett leende lekte i hans mungipa när han pratade. ”Correct me if I’m wrong but I don’t think you were my girlfriend two weeks ago.”
Jag fick tunghäfta så fort orden hade trillat ur hans mun. Vilken tabbe. Det hade aldrig uttalats något om vad vi var, men vi hade definitivt inte sagt att vi var ett par. Jag skämdes så fort jag hade sagt det. Fan vad pinsamt.
”I didn’t mean to-”
Harry skrattade och svepte sin hand genom sitt hår, kollade sådär busigt på mig jag försökte rädda mig själv i min egna situation. Han älskade att retas och jag skämdes för mycket för att ens ta upp ämnet om att jag precis kallat mig själv för hans flickvän. Om jag kände honom rätt skulle han utnyttja allt av denna stunden som han kunde.
”I’m so sorry Harry…”
”I know you are Soph.”
”I didn’t want for you to find out through my stupid brother.”
”Maybe you should thank him instead…”
Jag backade tillbaka och satt för mig själv bredvid honom.
”What do you mean?”
”Well, he explained a lot of things I needed to hear.”
”Like?”
”I think it’s up to Erik to tell you.”
Magen vred sig. Varför var det plötsligt killarna som hade massa hemligheter för mig? Kanske skulle jag aldrig få svaret, men jag visste inte om jag ville få reda på vad det var Erik hade förklarat för Viktor. Harry reste sig upp ur sängen men böjde sig ner så han var i ansiktsnivå med mig.
”Happy birthday babe” log han och pussade mig fjäderlätt på mina läppar innan han lämnade mig kvar i kupén.

Sorry, sorry, sorry att detta har dröjt. Har haft det k-a-o-z i livet nu ett tag så att skriva har inte varit prio. Men som jag har saknat det! Det har nog tagit mig 2 veckor att få ihop det här kapitlet, och först tänkte jag dela upp det i 2 delar eftersom det blev lite långt meeeen sen så insåg jag hur länge ni har fått vänta så ni får allt på en gång.
 
Ska försöka komma igång med uppdateringen här igen! Hoppas ni tyckte om det. Och btw, hur bra var inte 1D på Ullevi igår?! xx.

Nästa kapitel

Hello everybody,
 
Ser att ni är några stycken som undrar när nästa kapitel ska dyka upp. Jag håller på att skriva det, men just nu är där mycket jag måste hantera och prioritera (bland annat mig själv) innan jag sitter med datorn. Jag vill inte skriva varför det dröjer, är inte redo för det, vet inte om jag någonsin kommer vara det men tills dess så kommer det nog variera lite från gång till gång hur länge det dröjer mellan era kapitel.
 
Ska försöka skriva lite till på nästa nu, har redan påbörjat det så får vi se om det dyker upp ikväll! :)

Yo yo

Kapitlet dyker förmodligen upp imorgon! Var och hälsade på Göteborg (och Stina!!!) i helgen så har inte hunnit! :)

Kapitel 13 - Change Your Ticket

Tidigare:
”I want to take you with me Soph.”
”Hm” sa hon med ett litet skratt.
”What?”
”I was just playing with the idea of fitting in to your left pocket on your jeans.”
”Well, we can try…?” skrattade jag och kramade om henne hårdare. När stunden var över och hon tog ett steg tillbaka värkte det i mig att möta hennes blick.
”Bye Sophie.”
Hon log så att det glittrade till i de blå ögonen. ”Bye Harry.”
Jag suckade, lade handen på dörrhandtaget och vände mig om för att gå ut när jag hörde hennes röst bakom mig.
”Wait!”
Hjärtat hamrade ikapp med hennes steg när jag mötte hennes blick och såg henne närma sig. Jag var tillräckligt nära för att förstå att bristen av varma andetag mot mina läppar berodde på samma tillstånd jag led av för tillfället. Allt stod stilla. Andningen och tankarna stannade upp. Allt förutom hjärtat. När hennes läppar formades om mina påmindes jag om varför jag inte ville åka. Sådana här känslor var inte vanliga, och när de väl dök upp fanns inte tanken om att släppa taget om dem och framförallt inte tjejen som fick mig känna så. När hon drog sig ifrån mig ännu en gång pustade jag ut. Hur skulle det någonsin bli lätt att säga hejdå?
”Have a safe flight will you?” Hon stod och rullade fram och tillbaka på sina fötter med ena nageln mellan tänderna. Jag visste att hon ville detta lika lite som mig.
”I’ll tell the pilot to fly extra safe. Bye Sophie… again.”
”Bye” sa hon tyst och tryckte mig nästan ut ur dörren för att låta den stängas efter mig. Med en duns och sedan det där klicket i låset jag förutspått sedan tidigare.
”Right” suckade jag och började gå mot hissen. ”Here I come England…”

 
Hans perspektiv
”Good evening Mr. Styles” log chauffören Peter åt mig. Han höll upp bildörren och gestikulerade med sin hand.
”Hello there” svarade jag honom med samma leende och hoppade snabbt upp i baksätet utan att lägga märke till de paparazzis som samlat sig utanför flygplatsens entré. Jag visste redan att det hade myntat sig ett rykte om varför jag hade åkt till Sverige direkt efter konserten. Om vem jag åkte dit för att träffa och om det var romantiskt eller vänskapligt. Vart jag än åkt i världen för att träffa någon har det alltid rört sig om i medier huruvida det var någon som var en potentiell flickvän eller ej. Och aldrig hade de gissat rätt. Ännu. Jag ville inte dra in Sophie i den galna cirkusen, i alla fall inte än. Först ville jag ta reda på vad vi var.
”How was Sweden?”
Min chaufför väckte mig ur mina tankar när vi närmade oss motorvägen. Jag mötte hans blick i backspegeln och svarade.
”Beautiful, as always.”
”Mhm. I heard she is.”
”Wh-”
Han skrattade så att det ekade i bilen. ”Paul told me.”
”Oh alright.”
”Don’t worry…”
”No, it’s not that- it’s just-” Peter hade kört oss omkring så länge vi hade kunde minnas. Personerna vi anställde och hade i vårt team var inte bara ’någon’, de blev en del av One Direction familjen. Hemligheter var sällan något som undanhölls inom ”kretsen” men för första gången på ett väldigt bra tag kände jag mig inte bekväm att prata om det. Den här gången var det annorlunda.
”I understand. So where am I driving you?”
”I don’t know. Where the others are?”
”The studio it is” log Peter, bytte fil och gasade upp bilen till hundra.

”There he is!!!” Louis flög upp ur en stol och kom gåendes mot mig med öppna armar så fort jag klev in genom dörren. Han slog mig hårt på ryggen och lämnade mig till att hälsa på de andra som befann sig i rummet: Zayn, Niall, Liam och Paul.
”So you’ve decided to leave your girl behind in Sweden huh?”
”I didn’t leave her anywhere” svarade jag Liam. ”She has a job to go to. Just like me. So why did you call me here?”
Paul harklade sig. ”We’ve got some news.”
”We?” frågade Niall och tittade sig omkring som om resten av oss visste något han inte visste.
”Me and Zayn.”
Nu gick blicken över från Paul till Zayn, och det med frågande ögon. Jag kände hur min mage vred sig när jag mötte Zayns blick. Han hade ett bekymrat uttryck spritt över sitt ansikte och jag visste inte hur orden skulle lyda när han väl bestämde sig för att öppna sin mun.
”Zayn” manade Paul honom. ”Tell them.”
”Tell us what?” frågade jag och reste mig nervöst upp ur stolen. ”Zayn?”
”I’m leaving One Direction.”

Hennes perspektiv
”Hur är det med Harry?”
”Bra, tror jag” svarade jag Olivia och log innan jag tog en sipp på mitt te. ”Jag har inte pratat med honom sedan han åkte.”
”Det där köper jag inte” skrattade Viktor och lade armen runt sin flickvän. Beröringen fick mig att längta tills jag hade tillbaka han som brukade göra sådär mot mig. ”Ge honom några timmar till så kommer han nog ringa dig.”
”Det tror jag med” fyllde Olivia in med. Hon drog en hand genom min brors hår och tittade på honom. ”Ska vi berätta det?”
”Berätta vad?”
Av ren automatik letade jag efter en ring på hennes vänstra hand. När jag konstaterat att fingret var tomt vandrade blicken ner till hennes mage. Var hon gravid?
”Vi tänkte, att eftersom det är din födelsedag snart, så ska vi ta med dig på en resa.”
Direkt föll bitarna på plats. Såklart att de inte var förlovade eller gravida än, men det hade inte förvånat mig. Min bror var inte den som tog det lugnt med någonting han gjorde. Bara en vecka efter att han började träna tennis för skojs skull ställde han upp i en tävling, och vann. Kanske tack vare hans envisa gen som fanns hos samtliga i vår familj.
”Oj, okej, ja gärna!” Konstigt nog var jag beredd på större nyheter mellan dem två. ”Var hade ni tänkt er?”
”Det beror väl lite på vad du vill” log min bror. ”Sol eller skidsemester!”
”Sol!” sa både jag och Olivia i mun på varandra.
”Då har vi bestämt det” skrattade Viktor. ”Ska du jobba ikväll?”
”Mhm” fick slippa ur mig för att matcha min nickning på huvudet. För att vara ärlig var jag nervös för att träffa Erik igen efter händelsen i tvättstugan.
”Då bestämmer jag och Olivia resemålet så får vi se om du fortfarande vill med eller inte.”
”Trodde vi skulle iväg för att fira min födelsedag?” skrattade jag.
”Ja, men eftersom det var vårt förslag får vi fortfarande bestämma lite.”
Jag hoppade ner från stolen i köket och kastade upp min väska över axeln. ”Jag måste sticka till jobbet nu, jag går med på nästan alla resmål. Så länge vi inte kommer campa ute i en djungel utan vatten och el så går jag med på det.”
”Oroa dig inte Sophie” ropade Olivia efter mig. ”Jag ska se till att det inte blir ett allt för stort äventyr. Vi har ändå två veckor på oss att bestämma.”
”Aa” skrattade jag och öppnade dörren. ”Hejdå! Hälsa mamma och pappa när de kommer hem.”

Restaurangen var sig den lik förutom att där stod en ny tjej bakom baren. Nervös staplade hon upp glasen på en bricka när jag klev in i lokalen och jag såg redan där och då att det skulle sluta med både glas och dricka på golvet. Gästerna hade inte hunnit komma in genom dörren, klockan hade bara slagit sex och förutom vår stamgäst som satt i sitt hörn, var det tomt. Min chef stod bredvid den nya tjejen och instruerade henne om placeringen av glasen på brickan.
”Du ser, när du börjar plocka av ett glas efter ett kommer vikten här-” Han pekade. ”-ta över och de du har kvar på brickan kommer trilla ner på golvet.”
Snabbt satte hon ner den svarta plastbrickan och började om.
”Sophie!” utbrast min chef. Han lutade sig över bardisken när jag gick upp mot honom. ”Detta är vår nya servitris, Emma.”
”Hej” log jag och sträckte fram min hand. ”Jag är Sophie.”
”Emma” sa hon stressat och återgick sedan till att stapla glas.
”Är inte- är Erik här?” frågade jag honom nyfiket.
Min chef skakade på huvudet och fångade upp en trasa han sedan lekte med mellan sina händer.
”Han är sjuk. Människan har inte ens haft en förkylning sedan han började här så det var väl hans tur…”
Jag skrattade till och återgick till mitt register av hur många gånger Erik var sjuk. Ja, de var så få att jag kunde räkna dem i huvudet. Det kunde inte vara sant att han var sjuk, inte på riktigt. Senaste gången var magsjuka efter en resa våra familjer hade gjort tillsammans. Hela hans familj hade stupat under sjukdomen och legat pall i en vecka. För fyra år sedan.
”Han har ett immunförsvar av guld” skämtade min chef och återgick till utbildningen. ”Du kan smita bak och byta om. Jag säger till Mats när han kommer att inte gå in där.”

Eriks perspektiv
Redan när bilen hade stannat och stegen börjat närma sig vår ytterdörr visste jag vem det var. Människor hade i stor allmänhet ljud de gjorde ifrån sig som man kunde känna igen, men de här stegen skulle jag veta vem de tillhörde redan innan de börjat gå. Allt i luften kring mig ändrades så fort jag såg henne. Dörrklockan plingade och jag kunde höra från en våning upp att pappa reste sig upp ur soffan och rörde sig mot dörren för att öppna.
”Hej Soph!”
”Hej.. Är Erik här?”
”Han är där uppe, fick stanna hemma från jobbet idag stackaren. Har inte pratat med honom i morse så vet inte om han mår tillräckligt bra för att se någon. Men jag tror inte han har något emot att träffa dig. Du är ju nästan familj.”
Jag dunkade mitt huvud bak mot väggen jag satt lutad mot medan pappa pladdrade på.
”Håll tyst pappa. Bara-” Jag suckade. ”Håll tyst.”
När stegen tog sig upp för trappan fastnade min andning i halsen och helt plötsligt önskade jag att pappa hade hållit kvar henne där nere ett tag till. Fötterna stod still utanför dörren i långa sekunder innan en knackning löd. Dörren som stod på glänt öppnades av knackning och ett välbekant ansikte dök upp bakom den. Jag hörde Sophie släppa ut ett andetag när våra blickar möttes.
”Hej” sa hon.
”Hej.”
”Får jag komma in?”
Jag nickade och fortsatte snurra på armbandet runt min handled. Hon satte sig ner på sängkanten en bra bit ifrån mig och det tog allt av mig att inte flytta närmre henne för att få hålla henne i min famn. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Sådan här tystnad hade aldrig existerat mellan oss.
”Hur-” Min röst kom ut för tyst. Jag harklade mig och försökte igen. ”Hur var det på jobbet?”
”Stressigt” sa hon snabbt. ”Det hade varit bättre om du hade varit där…”
”Ja, jag mådde inte så bra så tog en dag hemma.”
”Kommer det alltid vara såhär?” frågade hon mig och vände sig om i samma veva. Hennes blå ögon höll på att spilla över med tårar. Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. Att se henne på bristen till att börja gråta fick det att värka i mig. ”Att du ignorerar mig?”
”Jag ignorerar dig inte Sophie.”
”Jo, det gör du.”
Jag andades ut ett försök till skratt. Om hon bara visste hur lite jag ville ignorera henne.
”Varför?” frågade hon.
Det tog mig ett tag att klura ut vad frågan syftade på och innan jag hunnit tala fyllde hon ut tystnaden.
”Varför nu?”
”För att försäkra mig om att det inte var försent.”
”Försent för vadå?”
Jag skakade på huvudet, ville inte dela med mig av känslor idag. Bara att ha henne bredvid mig var påfrestande nog när jag ville ta upp kyssen där jag slutat. Att gå ifrån tvättstugan och hennes hus häromdagen hade krävt enormt mycket av mig. Jag ville ha mer utav det där. Bryta barriären av vänskap med hungriga kyssar och tunga.
”Skit samma” suckade hon, torkade en tår samtidigt som hon reste sig upp. Utan några ord öppnade hon dörren och försvann ut i hallen.
”För i helvete” mumlade jag och sprang efter. ”Sophie!”
”Men vad är det?!” Hennes bröstkorg rörde sig snabbt medan hon väntade på att jag skulle göra något. Kanske visste hon vad som pågick inom mig. Mina rörelser var inte lika snabba när jag nu närmade henne, kanske för att ge henne tid att gå härifrån eller för att ge mig chansen att avbryta det jag tänkte göra. Min arm snirklade sig runt hennes midja och innan jag ställt mig kloss intill henne hade hon backat upp mot väggen bakom sig. Jag pressade mina läppar mot hennes ännu en gång och visste att det var sista gången jag någonsin skulle få göra det. Hon öppnade munnen och mötte mig, rörde sig tillsammans med mig, lät sina armar lägga sig om min hals. Jag ville inte avbryta det. Jag kunde inte avbryta det. När en dörr stängdes på våningen under oss bröt hon kontakten. Jag gjorde en snabb notering att skrika på personen som gjort ljudet. Hon stod fortfarande med ögonen stängda, andades tungt och väntade på nästa steg. Jag vilade min panna mot hennes och vågade inte möta hennes blick. Jag visste vad hon hade tillsammans med Harry, men gjorde jag inte detta skulle jag ångra mig den dagen hon ger sig helt till någon via en ring på fingret.
”Jag älskar dig Sophie…” andades jag mot hennes läppar och använde all styrka jag hade till att inte återuppta var vi blivit avbrutna.
”Jag vet…” Hon tog sig ur mitt grepp och närmade sig trappan för att ta sig härifrån. ”Jag älskade dig också.”

Hej finisar. Här har ni kapitel 13, ledsen att det har tagit tid men jag har inte haft ork att lägga upp det tidigare pga lite jobbiga livssituationer som man trillar in i ibland. Hoppas ni gillade det här kapitlet, jag är ganska nöjd med det i alla fall. Kram på er .xx
 

Kapitel 12 - Change Your Ticket

Tidigare:
Harry ställde sig vid min sida och lade armarna om min midja. När hans bröstkorg snuddade vid min arm kände jag hur hårt hans hjärta slog. Jag fick en puss placerad på min kind och förstod varför hans puls var uppe i tvåhundra slag i minuten. Han trodde att Eriks nya intresse för mig skulle få mig på andra tankar.
”Soph!” skrek Oliver som kom springandes ut ur vardagsrummet. Han höll en dinosaurie mellan sina små händer som han sträckte upp mot mig. Jag satte mig ner på huk och tog emot födelsedagspresenten han precis öppnat.
”Så fin!” log jag och vände och vred på den lila leksaken. ”Vet du vem som köpte den till dig?”
När min lillebror upptäckte sällskapet vid min sida blev han blyg och skakade på huvudet tyst. Jag pekade diskret upp mot Harry som stod och kollade på den lille killens glädje över presenten han köpt till Oliver.
”Tack” mumlade min lillebror, tog den sedan ur mina händer och sprang iväg för att visa den för nästa person.
”What did he say?”
Jag reste mig upp. ”Thank you.”
”How did you say it?”
”Tack” upprepade jag på svenska denna gången.
Harry spände munnen och skrattade innan han ens gett det ett försök. ”Takk.”
”It’ll get better with time” log jag och gick sedan in till resten av sällskapet.


Hennes perspektiv
När jag vaknade var platsen bredvid mig tom. Magen knöt ihop sig direkt till ett obehag innan jag vaknade till mitt fulla, vakna och normala jag och förstod att det inte betydde att han hade åkt. Jag hade slagit ut handen åt sidan på platsen bredvid mig i sängen medan jag sträckte på mig. När ett ljud slapp ur min mun hörde jag ett skratt som fick mig att slå upp ögonen. Harry stod i dörröppningen och vilade sin kropp mot karmen.
”Good morning” log han. ”Did you sleep well?”
”Hm? Yes, yes I did” svarade jag honom och satte mig mig upp i sängen. Inte förrän då reagerade jag på att han var fullt påklädd. Till och med skorna var på hans fötter.
”Sophie-” började han. ”I have to go back to England.”
Jag visste inte hur jag skulle reagera även om jag hade förberett mig själv på det här nästintill varje dag.
”They need me back for a few days for something”
”Okay” sa jag. ”We knew this would happen, right?”
”Right” svarade Harry och pustade ut. Han gick sedan fram till sängen och slog sig ner på kanten av den, vinkade mig till sig och svepte armen om mig. Jag kände hans varma andetag mot toppen av mitt huvud.

Hans perspektiv
”Harry?”
”Yes?”
”Are you sniffing me?” mumlade hon mot min t-shirt.
”No.” Yes. Jag ville ta vara på allt med henne innan jag behövde åka tillbaka.
Jag hatade att hon verkade så lugn. Jag vet inte om det bara var jag, men att jag behövde åka härifrån förr eller senare hade totalt gömt sig långt, långt bak i huvudet för mig. När jag var med henne fanns inte tankar på något annat, ännu mindre att jag skulle tänka på att vara ifrån henne när jag äntligen hade henne hos mig. Och bara som så sprack vår bubbla. Jag hatade det.
”Do you know why they’re calling you home?”
”No, not yet…”
Efter en stund av tystnad hade alla möjliga tankar hunnit placera sig i mitt huvud. Somliga bra, andra sämre. Det okända som väntade när jag kom hem till England gjorde min mage orolig, och jag uppskattade inte känslan för fem öre. Kanske blandningen av det främmande i blandning med att lämna Sophie kvar här. Om jag bara hade kunnat ta med henne. Den spontana sidan i mig vaknade till och började fundera över möjligheter att hon kunde få ledigt från jobbet för att vara vid min sida. Men det skulle inte gå. Att spendera tid i England för att sedan återvända hit till den lilla lägenheten i Sveriges huvudstad fick vara värt det. Att veta att hon väntade på mig här nästa gång jag skulle komma tillbaka gjorde det lite lättare att lämna. I alla fall lättare än förra gången jag kysste henne hejdå utanför hotellet.
”Wow” sa hon efter ett litet tag.
Jag böjde mig en aning bakåt för att möta hennes trötta ögon.
”What?”
”I actually had forgotten all about that you’re not…well… from Sweden.”
Hon skrattade till och kastade sig tillbaka i sängen så håret vällde runt henne på kudden.
”Will you be alright?”
”Of course” sa hon. ”Of course…” upprepade hon, lite lugnare den här gången. ”But I will miss you.”
”Well then at least one of us will.” Det tog allt av mig för att försöka hålla minen. Jag skulle sakna henne med varje del av min kropp så fort jag skulle kliva ut ur hennes dörr. Höra den stängas med en stor duns som ekade i hallen följandes av ett klick i låset. Halsen sved till så fort jag tänkte på det. Hade hon fått plats i min resväska hade jag slängt ner henne direkt. Eller bara köpt en biljett till henne. Jag fick kolla upp med hennes jobb hur ofta jag kunde sno henne till mig.
”Now, get out of here” log hon och reste sig snabbt ur sängen. Jag följde efter henne ut i hallen och såg henne luta sig mot väggen när jag plockade på mig alla mina grejer.
”Cellphone?”
”Check” svarade jag.
”Passport?”
Jag skrattade till. ”Check.”
”Bag?”
”Check.”
”Anything missing? You haven’t forgotten anything…?”
”There’s only one thing I can think of” log jag och satte ner väskan igen för att kunna dra in henne i min famn. Hon var fortfarande varm från sängen. En belåten suck föll över mina läppar när hon lade armarna om min hals och pillade med sina händer i nacken på mig.
”I want to take you with me Soph.”
”Hm” sa hon med ett litet skratt.
”What?”
”I was just playing with the idea of fitting in to your left pocket on your jeans.”
”Well, we can try…?” skrattade jag och kramade om henne hårdare. När stunden var över och hon tog ett steg tillbaka värkte det i mig att möta hennes blick.
”Bye Sophie.”
Hon log så att det glittrade till i de blå ögonen. ”Bye Harry.”
Jag suckade, lade handen på dörrhandtaget och vände mig om för att gå ut när jag hörde hennes röst bakom mig.
”Wait!”
Hjärtat hamrade ikapp med hennes steg när jag mötte hennes blick och såg henne närma sig. Jag var tillräckligt nära för att förstå att bristen av varma andetag mot mina läppar berodde på samma tillstånd jag led av för tillfället. Allt stod stilla. Andningen och tankarna stannade upp. Allt förutom hjärtat. När hennes läppar formades om mina påmindes jag om varför jag inte ville åka. Sådana här känslor var inte vanliga, och när de väl dök upp fanns inte tanken om att släppa taget om dem och framförallt inte tjejen som fick mig känna så. När hon drog sig ifrån mig ännu en gång pustade jag ut. Hur skulle det någonsin bli lätt att säga hejdå?
”Have a safe flight will you?” Hon stod och rullade fram och tillbaka på sina fötter med ena nageln mellan tänderna. Jag visste att hon ville detta lika lite som mig.
”I’ll tell the pilot to fly extra safe. Bye Sophie… again.”
”Bye” sa hon tyst och tryckte mig nästan ut ur dörren för att låta den stängas efter mig. Med en duns och sedan det där klicket i låset jag förutspått sedan tidigare.
”Right” suckade jag och började gå mot hissen. ”Here I come England…”

ÄNTLIGEN har jag internet och tv! Hoppas ni tyckte det var värt att vänta på. Nu ska jag bygga ihop köksstolar. xx.
 

Söndag

Hejsan allihopa! 
Hoppas allt är bra med er, här är allt tippen då jag äntligen fått tillgång till min lägenhet!!! Och då finns det två sätt för er att se det här på... 1=Vara glad för min skull och tänka på alla möbler jag har att bygga ihop eller 2=Bli lite sur för att det inte kommer ett kapitel idag. 

Jag har inget internet!! Förstår ni hur handikappad jag känner mig? Tvn är heller inte installerad så det är prio ett imorgon (måndag).

Så nu vet ni hur det ligger till i alla fall. Kapitlet kommer laddas upp så fort internet har nått min lägenhet. Kram på er! Nu ska jag och killen bygga ihop garderoben.... 

Kapitel 11 - Change Your Ticket

Tidigare:
Höger sko flög in i hallen följt av den vänstra. När dörren slagit igen bakom mig med en hög smäll dröjde det inte länge innan min mammas huvud dök upp i dörröppningen till köket.
”Någon har fått ett humör märker jag.” Hon stod och torkade något föremål på en handduk. ”Vad är det?”
”Inget” sa jag och tvingade fram ett leende jag kände det krävde alla muskler jag hade i ansiktet.
Medan mamma försvann in i köket satte jag mig ner på stolen i hallen, hon kom senare tillbaka med ett glas hon torkade i en vit handduk som var missfärgad. Antagligen efter en av pappas tvättningar.
”Hur är det med Sophie?” frågade hon försiktigt och följde sina händer när hon torkade glaset.
”Vet inte.”
”Har ni något pass tillsammans snart?”
”Imorgon.”
Hon suckade och gick fram till mig. Med glaset fortfarande i ena handen strök hon mig över håret med den andra.
”Om vi levde i någon parallell värld där du inte var min son och där jag inte kände dig alls skulle jag nästan gissa på att den där killen var tillbaka och att det är därför du är sur.”
”Jag är inte sur!” sa jag och skrattade irriterat. Jag reste mig snabbt upp från stolen, nästan så att den trillade över. ”Förlåt-” fortsatte jag sedan när jag insåg att skrika på min mamma gjorde det inte bättre. ”Jag bara-”
”Jag vet vännen” sa hon tyst. ”Vi behöver inte prata om det. Så vitt jag vet är de två små fisar i rymden!”
Vi båda skrattade tillsammans innan hon pussade mig på kinden och lät mig springa upp för trappan och in på mitt rum. När jag slängde mig ner i sängen och hörde hur tyst det var omkring mig hörde jag också att hjärtat bankade fortfarande lika hårt som det hade gjort när hon öppnat dörren. Det gjorde det varje gång hennes fräkniga ansikte dök upp framför mig. Fan.


Hans perspektiv
Jag märkte på Sophie att hon var nervös när vi satt i bilen på väg hem till hennes föräldrar, men jag förstod inte riktigt varför. Om hennes familj var andra versioner av den knäppa sidan och framför allt den roliga sidan som jag har sett av henne, fanns det ingenting jag var nervös över. Dock så hade jag nog inte väntat mig att jag skulle följa med henne hem så här pass tidigt, men det underlättade en del i och med att det var ett kalas. Då fokuserades inte alla blickar på oss endast. Hon satt med ena handen på ratten och tuggade på sin nagel på den andra handen. Jag tog ner den för att fläta samman våra fingrar samtidigt som jag tittade ut genom fönstret. Stora hus svepte förbi oss, och trots det ruggiga höstvädret så såg det ändå mysigt ut på de gator som vi åkte genom. Det var inte alls som det såg ut i England, även om jag inte hade sett alla delar av Stockholm ännu. Tillslut saktade vi ner och Sophie parkerade bilen upp på en uppfart bredvid en stor, svart bil.
”Are you ready?” frågade hon.
Jag log. ”Of course.”

Allt eftersom vi gick närmre huset var det ingen tvekan om att det var här hennes familj bodde. Det var något med känslan över det som gjorde det så självklart att det var här hon hade vuxit upp. Jag kunde skymta någon i fönstret och hörde i samband med det hur Sophie mumlade något. Kort därefter drogs dörren upp och förutom massa barn som hördes inifrån huset stämde även ett litet glädjeskrik in. En kvinna rusade ut ur huset och kramade om Sophie.
”Mamma-” hörde jag Sophie klaga och förstod ganska snabbt vem det var som höll om henne.
”Who is this?” sa kvinnan sedan efter att hon hade släppt taget om sin dotter.
”Mum, this is Harry.”
”Hi, nice to meet you” log jag och skakade hand med henne. Hon presenterade sig som Camilla och försvann sedan genom dörren med orden om att vi var välkomna in. Så fort mamman i huset avlägsnade sig sprang det fram en liten tjej och ställde sig vid Sophies ben. Hon gömde sig bakom dem medan Sophie pratade svenska med vad jag antog var henne lillasyster. De hade samma ögon och fräknarna som låg över näsan bekräftade det ännu mer. Sophie lyfte upp sin lillasyster och vilade henne på höften när hon närmade sig mig.
”Säg hej Ella” sa hon till henne och jag försökte förstå bokstäverna hon precis kastat om till en orimlig mening för mina engelska öron.
”Hi” log jag och ryckte lite i hennes fläta.
”Vem är det?”
”Han heter Harry.”
”Harrrrrry” sa Ella med tungan mellan sina tänder.
Jag skrattade.
”Mm, men inte med så många ’R’ som du sa Ella.”
Strax klev där in en kille i rummet jag genast förstod tillhörde kategorin storbröder i det här hushållet. Han hade samma breda leende som tjejen bredvid mig, och jag insåg också även kort därefter att det var ju faktiskt han som jag hade sett spela tennis nere på den där tennisveckan när vi besökte Sverige förra gången för konserten.
”So you are the guy stealing my little sister huh?” flinade han och sträckte fram handen mot min.
Jag skrattade med honom och kände Sophies stämda sinnesstämning bredvid mig.
”I am.”
”Well I can’t complain. We haven’t seen her smiling like this in years. I mean ever since she did her pants in front of the entire school we-”
”Viktor!” utbrast Sophie och utdelade ett slag mot sin brors arm.
Han vek undan och höll fast henne mellan sina armar. Det märktes att de stod nära varandra, och jag kunde inte göra annat än att skratta åt dem båda.
”He is just making that up” förklarade hon sedan för mig och skakade på huvudet medan hon gjorde så. ”Do you wanna come in and meet the others?”

Hennes perspektiv
Harry nickade åt min fråga och flätade samman våra fingrar med varandra när vi tog oss in i vardagsrummet. Jag misstänkte att inte ens hälften av barnen hade dykt upp. Ändå satt det cirka tio barn på mattan och lekte med diverse grejer jag antog var födelsedagsbarnens presenter. Erik satt bredvid Olivier på golvet och försökte hjälpa honom sätta ihop den senaste lego-prylen min lillebror fått av honom i present. Min kompis slog upp blicken, hälsade snabbt för att sedan slå en blick på mina och Harrys händer. Så fort ögonen landat på våra sammanflätade händer återgick han till att leka med Oliver igen. Dock så hade jag inte tid med att oroa mig för att Harry inte skulle bli hälsad på då Ella varit snabb med att fånga upp honom igen för att nyfiket fråga om de två paket han höll i sin hand. Jag skrattade åt hans förvirrade min när hon pratade på med honom. En röst bredvid fick mig att hoppa till. Erik stod vid min sida.
”Kan jag få prata med dig?”
”Självklart” log jag och gick in med honom i köket.
Jag pillade lite på de små maträtterna mamma gjort till barnen och lät en minipizza slinka ner i min mage. Jag var hungrigare än jag hade lagt märke till. Lite mat satte verkligen igång min aptit. När jag kollade över på Erik såg han nervös ut.
”Vad är det?”
”Kan vi gå någon annanstans?”
”Ja…” tvekade jag. ”Har det hänt något?”
Han skakade på huvudet samtidigt som han greppade min hand och drog med mig in i tvättstugan. När dörren stängdes om oss spred sig tystnaden över oss. Det enda som hördes var hans tunga andetag när han kollade mig in i ögonen. Såhär hade jag aldrig sett honom innan.
”Vad är det Erik?”
”Jag-” Han tvekade på sina ord och jag hörde nästan hur dem satt fast i halsen på honom.
”Kom igen” skrattade jag. ”Du vet att du kan säga allt till mig” fortsatte jag och lade en hand på hans axel.
Han skakade den av sig och vankade av och an på golvet framför mig. Tillslut stannade han och stirrade ner i golvet. Själv stod jag tyst och väntade på att min bästa vän skulle säga något. Istället för ord som lät var det min rygg mot dörren bakom när han rusade fram till mig och pressade sina läppar mot mina. Efter en kyss drog han sig ifrån mig och lämnade mig stående som om jag var fastlimmad till marken.
”Vad var det där?” andades jag. Mer kraft i rösten lyckades jag inte få fram.
”Shit” började han och drog händerna över sitt hår. ”Jag… jag- Det var-” Han gjorde allt för att undvika min blick innan dess att han öppnade dörren på mig och sprang därifrån. Jag hade inte behövt höra ytterdörren för att förstå att han hade sprungit härifrån och hem till sig själv. Stel tog jag mig ur tvättstugan och mötte Harry direkt som skrattade tillsammans med min bror. Det fanns nog inte en enda situation han inte kände sig bekväm i. Det var i alla fall skönt att de kom överens.
”What’s wrong Sophie?” frågade Harry när han såg mig och gick fram mot mig.
”Can I talk to you?” Min röst lät fortfarande liten.
”Vad var det med Erik?”
Jag tittade på min bror som hade ställt frågan.
”Jag vet inte… han-”
”Åh…” fortsatte Viktor. ”Han har berättat.”
”Berättat vad?”
Snabbt försvann han ut ur rummet och jag lämnades med en förvirrad Harry vid min sida.
”What’s wrong Sophie?”
”He kissed me” sa jag stelt. Jag stod och stirrade ut i blanka luften.
”He did what?”
”He kissed me…” upprepade jag.
”What- why?”
”I don’t know.”
”Wait… so he pulled you aside from everyone to kiss you?”
”Yes” sa jag, fortfarande oviss om hur jag skulle reagera.
”And-” Harry drog en hand över sitt hår. Han verkade inte heller veta hur han skulle reagera. ”What does this mean? I mean are you- Is he in love with you?”
”I don’t know.”
”Are you in love with him?” frågade han tyst.
När jag vände upp blicken mot honom stod han och stirrade ner i marken.
”No…” sa jag långsamt. ”No, I’m not in love with him” upprepade jag, snabbare denna gången. Det var jag inte. Jag hade varit kär i honom en gång i tiden, när hormonerna hade börjat göra konstiga grejer med min tonårskropp, men det var längesedan. Eller för att vara mer exakt, fem år sedan. Det fanns ingen del av mig som kände för honom på det sättet, han var som en bror för mig, och att han kanske kände något annat för mig gjorde mig orolig att vår vänskap kanske var över.

Harry ställde sig vid min sida och lade armarna om min midja. När hans bröstkorg snuddade vid min arm kände jag hur hårt hans hjärta slog. Jag fick en puss placerad på min kind och förstod varför hans puls var uppe i tvåhundra slag i minuten. Han trodde att Eriks nya intresse för mig skulle få mig på andra tankar.
”Soph!” skrek Oliver som kom springandes ut ur vardagsrummet. Han höll en dinosaurie mellan sina små händer som han sträckte upp mot mig. Jag satte mig ner på huk och tog emot födelsedagspresenten han precis öppnat.
”Så fin!” log jag och vände och vred på den lila leksaken. ”Vet du vem som köpte den till dig?”
När min lillebror upptäckte sällskapet vid min sida blev han blyg och skakade på huvudet tyst. Jag pekade diskret upp mot Harry som stod och kollade på den lille killens glädje över presenten han köpt till Oliver.
”Tack” mumlade min lillebror, tog den sedan ur mina händer och sprang iväg för att visa den för nästa person.
”What did he say?”
Jag reste mig upp. ”Thank you.”
”How did you say it?”
”Tack” upprepade jag på svenska denna gången.
Harry spände munnen och skrattade innan han ens gett det ett försök. ”Takk.”
”It’ll get better with time” log jag och gick sedan in till resten av sällskapet.

Jag lägger upp bilder till kapitlet när jag kommit upp ur badet. Fastnade på IKEA innan hehe, det är därför det har dröjt!
 

Söndagens kapitel

Jag får lägga upp ett kapitel till er imorgon istället. Har inte hunnit sedan jag kom hem och nu ska vi stupa i säng här... Bakfylla + X2000 innebär illamående till tusen. Jag var i alla fall VÄLDIGT nöjd med det faktum att jag fick plats längst fram på Alessos konsert igår. Var någon av er där? Visst var han för jäääävla bra? Satan vilket drag. 

Vi hörs imorgon! Godnatt xx

Kapitel 10 - Change Your Ticket

Tidigare:
Senare den kvällen satt vi i mitt kök och hade precis ätit middag. Jag hade flyttat över till hans sida över bordet, placerat mig i hans knä och lät honom nu visa ett nytt spel som han hade laddat ner till sin mobil. Då och då kände jag hans läppar möta min bara hud på axeln och varenda gång gick det en rysning genom mig. Han höll armarna om mig och skrattade högt åt hur dåligt det gick för mig på spelet. När jag väl fick flyt och det blev tyst i rummet på grund av min koncentration bröt han tystnaden med något jag inte förväntade mig att han skulle säga.
”Don’t think that I don’t want you in… in that way Sophie.”
Det var så pass otippat att jag körde den lilla gubben på mobilen ur banan och lade mobilen ifrån mig.
”What?” frågade jag honom och kände andan fastna i halsen på mig.
”Earlier today” fortsatte han försiktigt. ”It’s not that I don’t want you, it’s just that I don’t want to ruin anything. I’ve been there once before and I really don’t want that to happen to us.”
”Okay” log jag och drog min hand genom hans hår. Han slöt ögonen för beröringen och pussade sedan insidan av min hand när den svepte förbi hans kind.
”Do you think they will like my presents?”
”Yup. There’s no doubt about it.”

 
Hennes perspektiv
Hjärtat tog sig ett litet skutt när jag kände armen om min midja. Jag vände mig om i sängen och mötte Harrys ansikte. Han sov fortfarande och jag sträckte ut handen för att röra vid hans kind, nästan för att övertala mig själv att han faktiskt var framför mig. Han fnös till när jag råkade nudda vid hans näsa och öppnade sina ögon kort därefter. Han sprack upp i ett leende innan han gäspade.
”Hey” sa han.
”Hi... Do you-” Plötsligt kände jag mig nervös och inte riktigt säker på vad jag skulle säga till honom. ”Do you want some breakfast?”
”That'd be nice” log han och satte sig upp. ”I'll help.”

Vi satt ner vid matbordet, båda var tysta men det var allt annat än obekvämt. Harry tog en slurk av sitt te och började sedan prata samtidigt som mig.
”Why-”
”It's-”
Jag tystnade och hörde honom insistera på att jag skulle fortsätta min mening.
”Why didn't you call me?”
”I thought-” Han höll inne det fast jag visste att han ville säga något. ”I didn't know you wanted me to.”
”I did” nickade jag och mötte hans blick. Jag kände ingenting emot honom för att inte ha hållit kontakten, jag hade inte heller ansträngt mig tillräckligt. Någonstans så visste jag kanske att jag skulle få se honom igen.
”Well let's just say that-” Ännu en gång avbröt han sig själv. ”You scare the shit out of me Sophie.”
Jag skrattade till. ”I scare you?” Om han bara visste hur mycket det gällde honom för mig också.
”Yes” log han.
”Why?”
”You just do” sa han under andan vilket ändrade stämningen i rummet drastiskt. Jag hade aldrig förr känt sån tyngd i ett rum innan. Dragningen mellan oss hade nästan gått att skära genom med en kniv, men om det var möjligt var det aldrig något jag någonsin ville skulle ske. Jag kände mig hemma när hans blick vilade på mig.

Hans perspektiv
Det krävdes mycket av mig för att inte flytta runt min stol runt bordet för att kunna sitta närmre. Hon var det absolut finaste jag hade sett när hon satt framför mig i t-shirt och sovshorts. Det blonda håret låg på sniskan trots att det var uppsatt och hennes ögon hade fortfarande en glimt av trötthet i dem. Till och med fräknarna var kvar trots att sommaren snart var över. Hon höll handen för sin mun när hon gäspade och slickade med tungan snabbt i mungipan om en bit smörgås hade fastnat där. Om inte detta var mitt bästa beslut någonsin, att åka till Sverige för att träffa henne, så visste jag inte vad som skulle vara det.
”What?” skrattade hon när hon upptäckte att jag kollade på henne.
Jag ryckte lite på axlarna och försökte hitta en bra förklaring till att jag stirrat på henne.
”You don't know?”
”Nope” sa jag och sprack upp i ett leende mot henne. ”I just thought-”
”Hm?”
”I'm just happy to be here.”
”So what are your plans for us?”
”What do you mean?”
”Did you have anything in mind when you came to visit?” Hon skrattade till. ”Anything you want to do?”
”Not really. I just knew that I wanted to see you.”
”Looks like I have to come up with what to do today then?”
Jag nickade och smuttade på mitt te igen när hon hoppade ner från sin stol och försvann ut ur köket. Jag satt tyst kvar och väntade på direktioner, vågade inte röra mig mot hennes sovrum då jag var rädd att hon bytte om. Inte för att jag hade haft något emot att springa på henne, men jag ville inte- När en duns hördes skakade jag på huvudet för att röja undan mina tankar. Till och med i mitt huvud blev jag nervös i hennes närhet. Pumba sprang omkring bland mina fötter och jag böjde mig ner för att plocka upp honom. Han jamade högt och strök sitt ansikte mot min kind så att jag täcktes av ett stort moln av päls. Jag hörde Sophie skratta och sänkte ner katten från mitt ansikte så att jag kunde se henne. Hon stod och bet sig smått i läppen, som om hon hade något hon ville säga men lät bli att säga högt.
”What?” frågade jag henne och hostade till när den tjocka katten tryckte ifrån med tassarna från min mage.
”Come with me.”
Sophie sträckte ut sin hand mot mig och jag tog den samtidigt som hon läste mina tankar.
”I will take care of the dishes later.”
”I'll help” insisterade jag och såg henne nicka i tystnad samtidigt som vi tog oss in i hennes sovrum. Gardinen var fortfarande nerdragen och mörklade rummet förutom en liten hörna där en lampa stod tänd. Hon hade kastat om täckena i sängen, bullrat upp med kuddar upp mot sängaveln och satt datorn mitt på den.
”I hope you don't mind staying in-” började hon tveksamt. ”I just thought it would be nice catching up and maybe... maybe watch a film?”
Jag log mot henne och fick ta emot en förvirrad blick. ”I like how you just went all british.”
”With what?”
”Watch a film” imiterade jag henne med och fick ta emot en smäll på min arm.

Hennes perspektiv
Harry var den första att slå sig ner i sängen. Han hoppade långt upp i sängen och lyfte sedan på täcket åt mig. Så fort jag slagit mig ner anslöt min katt sig till oss och kröp upp vid Harrys ben. Med pirret i magen kröp jag närmre personen bredvid mig och kände honom lyfta på armen för att visa att platsen var ämnad för mig. Alla spänningar i kroppen släppte så fort jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg.
”Mhm” mumlade han. När jag kollade upp mot honom blundade han. ”This is nice.”
Jag nickade instämmande och sträckte mig efter datorn men blev hindrad av en hand som lades på min arm. 
”What?”
”Don't- I just want it to be quiet for a while. I haven't been in a silent room for god knows how long.”
Jag log mot honom och slog en snabb blick ner på hans läppar. Jag ville så gärna möta dem med mina egna, men jag visste inte var vi var ännu. Vi hade skiljts åt med en kyss och jag ville inget hellre än att återuppta oss med en också.
”When did you get off tour?”
Han harklade sig en aning.
”Harry” bad jag med ett skratt. Det var något som han inte sa.
”Alright” log han. ”We got back to London wednesday.”
”But today is friday.”
”Yeah.”
Om mitt leende kunde bli större kring honom, så var det nu. För jag insåg att han hade åkt direkt hit, för att se mig.

När dörren plingade och jag reste mig upp i sängen med ett ryck förstod jag att jag hade somnat. Och när jag vred huvudet för att kasta en blick bakåt insåg jag att Harry gjort detsamma. Ett pling till och jag var ur sängen för att skynda mig ut till hallen, allt för att inte väcka Harry. När jag öppnade dörren stod Erik där med ett brett leende och en påse i handen.
”Hej” log han. ”Jag har mat med mig. Plus att jag vill veta vem de där männen var så jag kan slå ihjäl dem.”
”McDonalds?” frågade jag och ignorerade hans sista kommentar.
Han skakade på huvudet. ”Nej, jag tänkte att denna gången ska vi ut ur vår comfort-zone så jag köpte Burger King.”
”Aha” skrattade jag och stod kvar med dörren halvt öppen.
”Kan jag..?” Erik tittade nyfiket in och sedan på mig. ”Är du upptagen?”
”Ja det-” började jag. Mer behövde jag inte säga när hans blick föll ner till marken och han såg ett par bruna skor som var alldeles för stora för att vara mina.
”Är han här?”
Jag nickade.
”När- jag trodde han var på turné?” Erik såg ut som definitionen av förvirring.
”De kom hem i onsdags.”
Jag fick ta emot en nickning och sedan långa sekunder av tystnad. Han lyfte sedan huvudet från att ha blickat ner i marken och gav mig ett svagt leende.
”Jag ska inte störa. Vi ses på jobbet imorgon?”
”Okej” nickade jag och vinkade med handen när han rörde sig bort mot hissen.
”Who was that?”
Harry stod bakom mig, nyvaken och med håret på sniskan kisade han åt lampan som hängde i taket.
”Erik” log jag och gick fram till honom.”He just came by to check up on me.”
”He heard about the other night?”
”Apparently.”
Jag tog ett steg framåt och lutade mig in i hans famn. Han luktade precis lika gott som han gjorde när jag såg honom häromkvällen.
”Hi” sa han med ett litet skratt som antagligen var för min hårda omfamning.
”Hi...” suckade jag. ”Did you sleep well?”
Han nickade. ”I did. What time is it?”
”Five I think.” Jag lutade huvudet tillbaka för att kunna kolla upp på honom. ”I am never gonna go to sleep tonight.”
”Good you have me then” log han och fäste en hårslinga bakom mitt öra. ”I’m here to keep you company.”
När tystnaden föll över oss fylldes även min mage av fjärilar. Alldeles för många för att jag skulle kunna stå kvar och titta honom i ögonen, så efter bara någon sekund till drog jag mig därifrån. Hans sneda leende tydde på att han hade känt mig bli nervös och jag hatade att vara så förutsägbar.
”For how long are you staying?”
Han lade armarna i kors, stod stilla för en stund och kollade lugnt på mig. Nästan för lugnt. Jag visste inte om han funderade på hur länge han faktiskt skulle stanna i Sverige, eller om han bara inte visste vad han skulle säga. Så fort han började röra på sig kände jag hur hela min kropp stelnade. När han stod framför mig och kupade händerna mot mina kinder fungerade det på det exakta motsatta viset. Allt i mig slappnade av och min kropp smälte mot hans när jag lade armarna om hans midja. Harry kysste mig mjukt och dröjde kvar med sina läppar, öppnade dem lätt och kysste mig svimfärdig. När han drog sig tillbaka kände jag mig andfådd och vimmelkantig. Han sa lågt:
”For as long as you want me here.”

Eriks perspektiv
Höger sko flög in i hallen följt av den vänstra. När dörren slagit igen bakom mig med en hög smäll dröjde det inte länge innan min mammas huvud dök upp i dörröppningen till köket.
”Någon har fått ett humör märker jag.” Hon stod och torkade något föremål på en handduk. ”Vad är det?”
”Inget” sa jag och tvingade fram ett leende jag kände det krävde alla muskler jag hade i ansiktet.
Medan mamma försvann in i köket satte jag mig ner på stolen i hallen, hon kom senare tillbaka med ett glas hon torkade i en vit handduk som var missfärgad. Antagligen efter en av pappas tvättningar.
”Hur är det med Sophie?” frågade hon försiktigt och följde sina händer när hon torkade glaset.
”Vet inte.”
”Har ni något pass tillsammans snart?”
”Imorgon.”
Hon suckade och gick fram till mig. Med glaset fortfarande i ena handen strök hon mig över håret med den andra.
”Om vi levde i någon parallell värld där du inte var min son och där jag inte kände dig alls skulle jag nästan gissa på att den där killen var tillbaka och att det är därför du är sur.”
”Jag är inte sur!” sa jag och skrattade irriterat. Jag reste mig snabbt upp från stolen, nästan så att den trillade över. ”Förlåt-” fortsatte jag sedan när jag insåg att skrika på min mamma gjorde det inte bättre. ”Jag bara-”
”Jag vet vännen” sa hon tyst. ”Vi behöver inte prata om det. Så vitt jag vet är de två små fisar i rymden!”
Vi båda skrattade tillsammans innan hon pussade mig på kinden och lät mig springa upp för trappan och in på mitt rum. När jag slängde mig ner i sängen och hörde hur tyst det var omkring mig hörde jag också att hjärtat bankade fortfarande lika hårt som det hade gjort när hon öppnat dörren. Det gjorde det varje gång hennes fräkniga ansikte dök upp framför mig. Fan.

Trevlig söndag på er xx

Kapitel 9 - Change Your Ticket

Tidigare:
”Here we are.” Hon släppte för första gången taget om mig för att leda mig ner för korridoren.
”This is it” log hon trött mot mig. ”Do you still have my keys?”
”Yeah” sa jag snabbt när jag insåg att det stämde. Jag tog upp dem ur min ficka och sträckte över dem. Så fort dörren slagits upp till hennes lägenhet mötts vi av en grå katt som jamade högt.
”Hej Pumba” log hon och böjde sig ner för att klia honom bakom örat. ”This is Harry. Be nice to him.”
Jag visste inte om hon pratade med mig eller katten, men jag skrattade åt det tjocka djuret med korta ben när han kom fram och nosade på mig.
”Hello there” sa jag och satte mig ner på huk.
Pumba sprang plötsligt ifrån mig och inte förrän då upptäckte jag att Sophie försvunnit in i lägenheten. Jag letade mig fram i mörkret, inte en enda lampa var tänd, men när jag väl kom in i ett rum tvivlade jag inte på att jag hamnat rätt. Hennes tunga andetag spred sig i tystnaden.
”Sophie?” viskade jag och gick in i mörkret. ”I'm gonna go to my hotel now-”
”No” avbröt hon mig. ”Please stay.”
Jag satte mig ner bredvid henne i sängen och såg hur hon pratade med slutna ögon.
”I don't want you to go.”
”Okay... I'm not going anywhere” försäkrade jag henne om innan jag fick ett mumlande tillbaka jag tydde som ett 'good'. Jag kollade mig omkring i rummet så gott som det gick och insåg att sängen var den enda sovplatsen som erbjöds. Jag gick runt till andra sidan sängen, tog av mig skorna och kröp sedan över den för att lägga mig ner intill henne. Försiktigt, för att inte väcka henne, lade jag en lätt arm om hennes kropp och borrade in min näsa i hennes nacke. Jag viskade till henne innan mina läppar snuddade vid hennes hud lätt.
”I'm glad to see you too...”
Och för första gången sedan jag kysst henne när vi sa hejdå, kände jag mig hel igen.

 
Hennes perspektiv
Jo, förfan syrran kom hem!
”Det hjälper inte att du svär Viktor” skrattade jag.
Tre dagar in på Harrys besök så hade de där hemma på något konstigt sätt fått reda på att jag hade besök.
Vi vill träffa honom Soph!” ropade mamma i bakgrunden och jag hörde också pappa mumla något instämmande.
”Ni får vänta” sa jag lågt. Fastän Harry inte kunde svenska höll jag konversationen lågt då jag var rädd att de skulle plötsligt skrika hans namn av någon anledning. Det var inte helt omöjligt att det kunde ske med min familj. Dock så misstänkte jag att han redan hade listat ut att han var det stora samtalsämnet då han satt i soffan och tittade på mig med ett litet leende. Om han bara visste hur nervös det gjorde mig när han satt och betraktade mig på det sättet. Jag vände ryggen till en aning och försökte runda av samtalet som nu pågått i mer än fem minuter. Det värsta av allt med det var att det inte hade yttrats något mer än massa övertalande ord från min brors sida att han ville träffa Harry.
Du måste komma hem oavsett” sa min bror sen. ”Vare sig du vill eller inte.
”Jaså? Det säger du?” skrattade jag. ”Och varför tror du det?”
För att tvillingarna fyller år imorgon.”
”Då lämnar jag honom kvar här hemma.”
Han skrattade högt och jag kunde så tydligt se han ansikte framför mig. Täckt med en oerhörd nöjd min.
Det kan du inte bara göra Soph! Då är du en dålig värd mot din gäst…
”Å andra sidan har han och killarna en studio här som han ändå är i när jag jobbar. Jag kan bara säga att jag ska-”
Bara ta med honom. Jag ska vara snäll, jag lovar. Olivia är ändå med mig och håller koll…
”Okej” skrattade jag.
Går hon med på det?!” skrek mamma i bakgrunden. ”Johan! Hon ska ta med honom!
Mamma!” väste Viktor. ”Skräm inte henne nu när jag äntligen har lyckats övertala henne.
”Herregud…” suckade jag åt dem båda. ”Vilken tid är det?”
Klockan tre på eftermiddagen.”
”Då ses vi!”
Glöm inte present till mig också!
Mer hann han inte säga innan jag klickade på den röda luren och lade mobilen ifrån mig. Jag gick in till Harry och satte mig ner i soffan. Så fort min rumpa nått kudden hoppade katten upp och trängde ner sig bredvid mig.
”Harry-” började jag. ”Do you want-” Jag hindrade mig själv, oroade mig för att det kanske var för tidigt för honom att träffa min familj. De var alldeles för galna och skulle skrämma honom hela vägen till Australien.
”What?” frågade han och försökte fånga upp min blick samtidigt som han pratade med mig. ”What is it Sophie?” Jag smälte varje gång han sade mitt namn. ”You can tell me.”
”It’s the twins birthday tomorrow and I have to go to the party they’re hosting for them and their friends.”
”Oh can I come?”
”You sure? You really don’t have to. My family really is a handfull to be dealing with as it is and with ten other kids running arou-”
”Breathe” log han. ”I’m sure they’re as great as you.”
”Hm” sa jag och höjde tveksamt på ögonbrynen.
Han skrattade. ”Let me be the judge of that. Now, if we’re going to a party, I need to get them some presents… Do you mind going shopping with me?”
”So that we can be chased down by fans again?” Jag skämtade, men det verkade han inte förstå.
”Sophie…” sa han lågt. ”I’m sorry about that. I don’t ever want to see you that scared because of something I’ve done again.”
”Well it wasn’t you who did it, right?”
”No not really, no…”
”So don’t blame yourself. Okay?” Jag log mot honom och böjde mig prövande fram för en kyss. När han mötte mig halvvägs och pressade sina läppar mot mina smälte jag ner till flytande form och lade mig platt på golvet. Kändes det som i alla fall. När jag separerade på oss gjorde han tvärtom: han fångade upp min hand i sin och drog mig till honom för att återuppta kontakten.
”I thought we were going shopping” mumlade han mot mina läppar när det egentligen var han som hade återupptagit var vi slutat.
Hade vi inte haft den planen framför oss idag vet jag inte vad som hade hänt här i soffan. Möjligheterna fick det att pirra i hela kroppen på mig, men det var inget jag vågade tänka på att det faktiskt kunde hända. Det var för tidigt och det skulle gå för fort. Eller? Harry drog mig över sig och lade armarna om mig när jag lade mig tillrätta ovanpå honom. Läpparna var fortfarande svåra att separera ifrån varandra och jag kände hur hans hand letade sig innanför min t-shirt. Han lade den bekvämt i svanken på mig och det kändes som att svängen var gjord för honom att hålla. Innan jag visste ordet av det drog han sig snabbt ifrån mig och hoppade upp ur soffan. Hans kinder var en aning röda när han rättade till sitt hår och jag märkte att han hämtade ikapp sin andning. Jag visste varför han hade avbrutit det, och jag visste inte om jag skulle vara lättad eller besviken.
”Let’s go shopping ey?” skrattade han och pustade ut. ”I think I need some air. I’ll just-” Han svamlade fort och det fick mig att skratta till när han fortsatte prata trots han gått ut ur vardagsrummet. ”I’ll be downstairs waiting okay?”
”Alright” log jag. ”Give me two minutes.”

Senare den kvällen satt vi i mitt kök och hade precis ätit middag. Jag hade flyttat över till hans sida över bordet, placerat mig i hans knä och lät honom nu visa ett nytt spel som han hade laddat ner till sin mobil. Då och då kände jag hans läppar möta min bara hud på axeln och varenda gång gick det en rysning genom mig. Han höll armarna om mig och skrattade högt åt hur dåligt det gick för mig på spelet. När jag väl fick flyt och det blev tyst i rummet på grund av min koncentration bröt han tystnaden med något jag inte förväntade mig att han skulle säga.
”Don’t think that I don’t want you in… in that way Sophie.”
Det var så pass otippat att jag körde den lilla gubben på mobilen ur banan och lade mobilen ifrån mig.
”What?” frågade jag honom och kände andan fastna i halsen på mig.
”Earlier today” fortsatte han försiktigt. ”It’s not that I don’t want you, it’s just that I don’t want to ruin anything. I’ve been there once before and I really don’t want that to happen to us.”
”Okay” log jag och drog min hand genom hans hår. Han slöt ögonen för beröringen och pussade sedan insidan av min hand när den svepte förbi hans kind.
”Do you think they will like my presents?”
”Yup. There’s no doubt about it.”

Vill flagga för att det kan bli så att mina kapitel kommer upp lite oregelbundet de kommande veckorna för snart går flyttlasset för mig! Jag behöver packa, och sen vet jag inte när jag får internet installerat i min lägenhet. Men kan uppdatera er via min telefon så ni vet :)
 
Ha en mysig söndag!
 
 

Kapitel åtta - Change Your Ticket

Tidigare:
”Varför skrattar du?”
”Jag visste att du skulle komma.”
”Det gjorde du inte alls” protesterade han och vände sig sedan mot mig. ”Det var ganska självklart, va?” Jag nickade. ”Jag vill bara be om ursäkt... Det är inte min ensak riktigt att döma dig, er två sådär.”
”Nja, det är nog inte det nä” sa jag och såg honom blev överraskad över min ärlighet.
”Det är bara det att-” Han hindrade sig själv och höll inne ett andetag. När han började prata igen lät det som en stor suck. ”Jag vill inte se dig bli sårad.”
”Det kommer du inte heller behöva. Jag har inte hört av honom sedan han lämnade, så att mitt hjärta kommer krossas av honom kommer aldrig någonsin hända.” Någonstans djupt inom mig önskade jag nästan att det var något jag visste skulle hända. För då hade jag i alla fall låtit honom ha mitt hjärta från första början.
”Tror du han kommer tillbaka?”
”Jag vet inte... Jag vill tro att han gör det i alla fall.” Något föll i hans ansikte när jag pratade. ”Jag vet ju att det fanns något... Men sen vet jag inte om det är värt att chansa på. Vi har två helt olika liv. Jag bor i Sverige och han reser runt i världen för att uppträda för tusentals människor varje kväll.”
Det blev inte verkligt för mig förrän jag pratade om det högt. De dagar jag haft med honom hade varit så naturliga och, vad jag ansåg, vanliga att han hade fångat mig som Harry. Inte Harry Styles.
”Du kommer hitta någon annan” sa Erik tyst och jag kollade på honom. ”Ibland finns det framför dig utan att du vet om det.”
”Va?” frågade jag fast jag hade hört honom första gången.
Han ändrade sina ord efter att jag hade bett honom upprepa sig.
”Du kommer hitta någon annan som du också kommer känna såhär för.”
Jag nickade. ”Ja, jag hoppas det...”

 

Några månader senare
Hennes perspektiv
Jag var så trött i ben och rygg att varenda stol jag passerade skrek mitt namn. Jag hade på något sätt lyckats vara den enda som var kvar precis innan stängning och fick nu hantera ett gäng om tre män som verkade vilja dröja kvar så länge som möjligt. Hade det inte varit för anledningen att jag var ensam i baren hade jag bett dem gå för längesedan. Nu var det en kvart kvar tills vi skulle släcka ner, men de ropade på mig för att göra ytterligare en beställning.
”Stumpan! Kom hit!” skrek den enda. Jag slog på ett leende för att verka tillmötesgående. Egentligen ville jag smälla brickan över deras ansikten då de hällt liknande kommentarer och smeknamn över mig hela kvällen.
”Vill ni ha något mer?”
”Vars en öl till. Extra stora.”
”Tänk på att vi stänger om femton minuter” sa jag till dem men fick endast skratt tillbaka.
”Jag är säker på att du kan hålla det öppet lite extra för oss.”
Jag svarade inte, utan tog deras tomma glas och gick tillbaka till baren. När jag återvände med deras glas smackade de med läpparna.
”Du är väl bara bäst du gullet. Nu, säg mig, är det någon som får smaka på de där läpparna efter stängning?”
”Ursäkta?” Min röst skakade och jag visste inte om jag hade uppfattat honom rätt.
”Vad sägs om att följa med mig hem? Du kan se det som... som en form av dricks.”
Den fetaste av dem alla plutade med munnen och gjorde en motbjudande rörelse med sina höfter. Jag skrek till när han smällde till mig på rumpan och skulle precis dra mig därifrån när han fattade tag i min arm. Snabbt drog han ner mig i hans knä och lade armarna om mig.
”Släpp mig” bad jag och försökte sparka mig loss.
”Vad är det gullet? Vill du inte vara med en riktig man?”
”Haven't you learned that if a woman says no, it's a no?”
Jag vred snabbt på huvudet och kände för att brista ut i tårar när jag såg Harry stå i dörröppningen. Hans hår hade kortats ner till en mer kontrollbar frisyr, men han såg precis ut som jag mindes honom.
”Vem fan är du?” muttrade han som höll taget om mig.
”Touching a woman inappropriately is not very gentleman like.”
De satt stilla och jag undrade om de ens förstod engelska. Tillslut släppte mannen taget om mig och jag hoppade åt sidan när han gick fram mot Harry och gjorde det klart för sig att han förberedde sig för att slåss.
”Don't you ever touch her again. Do you hear me?”
”Fuck off” var mannens svar och han flinade nöjt när de två andra männen slöt upp vid hans sida.
”Vad händer här?”
En annan välbekant röst fick mig att hoppa till. Min chef hade anslutit oss från köket och såg bestämd ut när han gick upp mot oss. Så länge jag hade jobbat här, hade han nolltolerans mot höga svordomar och framförallt bråk. Han greppade tag i en utav männens armar och knuffade honom mot dörren innan han upprepade samma rutin mot de andra.
”Ut härifrån” väste han. ”Och släng inte ens tanke på att sätta er fot här inne igen!”
”What are you doing here?” Det lät som om jag viskade när jag pratade med Harry. Min chef höll fortfarande på med konflikten med de tre männen som inte ville lämna utan motstånd. Harry ryckte lite på axlarna men svarade mig lika tyst. Efter att några månader hade passerat utan att vi hade pratat kändes det ändå naturligt att ha honom framför mig. Jag hade bara aldrig kunnat tro att det någonsin skulle hända. Och när det väl inträffade kände jag mig mer tillfreds än vad jag gjort på länge.
”I don't know I... I just missed you.”
Jag tog ett steg framåt för att kunna krama honom, om inte en aning mer krampaktigt än vad jag hade planerat. Jag hörde hur luften gick ur honom men jag kände mig trygg i den hårda omfamningen.
”It's so good to see you” sa jag i hans öra och kände honom besvara styrkan i kramen.
”Sophie” sa min chef barskt och fick mig att dra ur Harrys armar, alldeles för tidigt. ”Påminn mig om att inte låta dig ta ett pass ensam såhär sent igen. Nästa gång sätter vi Erik med dig, okej?”
”Okej” nickade jag.
”Gå hem nu. Jag sköter stängningen.”
”Tack...”
”Ingen fara, du hade tur att din vän här kom när han gjorde. Och att jag måste leta upp de jävla räkningarna Sara har slarvat bort.”
Jag kollade på Harry och blev alldeles vimmelkantig av hans blick som vilade på mig.
”Jag vet” log jag. ”Godnatt!”
”Are you free to go?”
Jag nickade åt Harrys fråga och sprang bak till personalrummet för att hämta mina grejer. När vi stod ute på gatan drog Harry mig till sig.
”Is it crazy that I missed you the second we said goodbye?”
”No...” sa jag och andades in hans parfym. ”I'm so glad to see you.”
”You've already said that.”
”I know... But I really am.” Jag suckade och kände tröttheten springa ikapp mig.
”I'll walk you home, you need to get some sleep. We can talk tomorrow.”
”Okay” log jag.

Hans perspektiv
Promenaden hem till hennes lägenhet var kort, men jag kände hur hon blev tröttare och tröttade för var steg hon tog. Jag höll en arm om hennes midja, agerade som någon sorts stöd när vi tog oss ner för gatan. Utanför porten var hennes ögon slutna och hennes huvud vilade på min axel.
”Sophie” sa jag tyst. ”Where are your keys?”
”In my left pocket” mumlade hon och pekade på sin jacka hon hade över axlarna. Sverige hade hunnit bli kallare sedan jag var här senast.
”Is it ok if I...?”
”Mhm” gäspade hon och lät mig ta upp nycklarna. ”It's the golden one” sa hon sedan.
”No code?”
”Nope you have to-” Hon gäspade igen och log åt sin egna trötthet. ”-you need a key to get in after midnight.”
”Here we go” sa jag och höll upp dörren till oss. ”Where's the elevator?”
”Down there” viskade hon och famlade i mörkret efter en lampknapp. När ljuset tändes kisade hon med ögonen. För att skydda sina trötta ögon mot ljuset gömde hon sitt ansikte mot min hals när vi klev in i hissen.
”Floor?”
”Four.”
Det skramlade till i dörren innan jag kände hur den tog oss uppåt i huset. Sophie stod tätt intill mig och andades tungt, jag undrade om hon kunde känna min puls springa iväg där hon vilade sitt huvud.
”Are you still awake?” viskade jag till henne. Jag kände hur hon log mot min axel.
”Almost asleep.”
”Here we are.” Hon släppte för första gången taget om mig för att leda mig ner för korridoren.
”This is it” log hon trött mot mig. ”Do you still have my keys?”
”Yeah” sa jag snabbt när jag insåg att det stämde. Jag tog upp dem ur min ficka och sträckte över dem. Så fort dörren slagits upp till hennes lägenhet mötts vi av en grå katt som jamade högt.
”Hej Pumba” log hon och böjde sig ner för att klia honom bakom örat. ”This is Harry. Be nice to him.”
Jag visste inte om hon pratade med mig eller katten, men jag skrattade åt det tjocka djuret med korta ben när han kom fram och nosade på mig.
”Hello there” sa jag och satte mig ner på huk.
Pumba sprang plötsligt ifrån mig och inte förrän då upptäckte jag att Sophie försvunnit in i lägenheten. Jag letade mig fram i mörkret, inte en enda lampa var tänd, men när jag väl kom in i ett rum tvivlade jag inte på att jag hamnat rätt. Hennes tunga andetag spred sig i tystnaden.
”Sophie?” viskade jag och gick in i mörkret. ”I'm gonna go to my hotel now-”
”No” avbröt hon mig. ”Please stay.”
Jag satte mig ner bredvid henne i sängen och såg hur hon pratade med slutna ögon.
”I don't want you to go.”
”Okay... I'm not going anywhere” försäkrade jag henne om innan jag fick ett mumlande tillbaka jag tydde som ett 'good'. Jag kollade mig omkring i rummet så gott som det gick och insåg att sängen var den enda sovplatsen som erbjöds. Jag gick runt till andra sidan sängen, tog av mig skorna och kröp sedan över den för att lägga mig ner intill henne. Försiktigt, för att inte väcka henne, lade jag en lätt arm om hennes kropp och borrade in min näsa i hennes nacke. Jag viskade till henne innan mina läppar snuddade vid hennes hud lätt.
”I'm glad to see you too...”
Och för första gången sedan jag kysst henne när vi sa hejdå, kände jag mig hel igen.

Glad påsk på er!! Gillar ni kapitlet?
 

Söndag

Är hemma hos svärisarna och äter middag!! Kapitlet kommer senare ikväll. Jag har inte glömt er! 


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0