Kapitel sju - Change Your Ticket

Tidigare:
”Du måste vara Sophie.”
”Ja det är jag” log jag till svars.
”Han har pratat väldigt mycket om dig.”
”Då hoppas du på att hon ska motbevisa sina dåliga sidor nu då alltså?” ropade pappa från köket och skrattade tillsammans med mamma.
”Äh jag tycker jag har hört mest bra saker” log Olivia. ”Dock hade jag inte en aning om hur lika ni var!”
Viktor sträckte på sig och rättade till sitt hår en aning.
”Åh jo” sa mamma. ”De har fått alla bra gener i familjen.”
”Mamma, vad är bra gener?” Ella stod plötsligt uppe på kanten av soffan och de flesta av oss kastade oss fram för att lyfta ner henne därifrån. När hon och hennes tvillingbror sprang därifrån kollade jag på Olivia.
”Hon är ett riktigt energiknippe har jag förstått?”
”Ja” skrattade jag och avlägsnade mig sedan från det kära parets närvaro. Viktor lutade sig tillbaka mot soffans rygg och drog in henne mellan sina ben för en kram. Jag hade aldrig sett min bror såhär och det var minst sagt en främmande bild att ha framför sig. Dock så undrade jag hur länge han hade lyckats undanhålla det här ifrån oss då det verkade vara allt annat än nytt mellan dem. Olivia var noga sminkad och det bruna axellånga håret låg i så prydliga lockar att jag skämdes för min rufsiga knut jag fått improvisera efter natten. De var jättefina ihop och min bror slet sällan blicken ifrån hennes bruna ögon.
”Det gick bra” kunde jag höra honom mumla till henne. ”De älskar dig redan.”
”Sophie” bad pappa. ”Sätter du fram salladen på bordet?

 

Hennes perspektiv
Det hade gått nästan en vecka sedan Harry hade åkt ifrån Sverige, och jag hade kommit till det stadiet där jag undrade om jag skulle höra av mig till honom eller inte. Jag hade fortfarande inte hört något från honom, men å andra sidan visste jag hur hektiskt deras scheman brukade vara när de anlände till ett nytt ställe. Om det var något jag hade uppfattat när jag jobbade nere på golvet inför deras konserter, så var det att de blev dragna i armarna vart de än gick för nya grejer de behövde göra.
”Vad står du och tänker på?”
Erik slöt upp vid min sida bak i personalrummet när jag plockade ihop mina grejer för att gå hem.
”Inget” log jag och tvingades att väcka mig själv ur mina tankar. ”Är nog bara lite trött.”
”Har han åkt hem än eller?” Jag nickade. ”Hann du säga hejdå till honom eller hur fungerade det?”
Jag kände hur jag rös till i hela kroppen när jag tänkte på vårt avsked.
”Ja, det kan man säga att jag hann.”
”Hm” sa han kort och jag vände blicken mot min kompis.
”Vad?”
”Nej, det var inget.” Erik pressade fram ett leende.
”Jo” insisterade jag. ”Det är något. Säg det.”
”Jag vill bara inte att du ska falla för en kille som inte kan ge dig allt. Han flänger kors och tvärs över planeten med sitt jäkla band och kommer inte kunna finnas där för dig när du behöver det. Och du har känt honom i vadå, fyra, fem dagar? Du kan omöjligt säga att du saknar honom.” Han skrattade till lite men jag kände hur det blev sista droppen. ”Förlåt” fortsatte han. ”Men jag berättar bara sanningen för dig...”
”Det är lugnt Erik” snäste jag. ”Han har inte ens hört av sig sedan han lämnade, så du behöver inte oroa dig.”
”Sophie-” började Erik när jag gick ut ur rummet. ”Det var inte så jag menade det!” 
När dörren in till personalrummet stängdes hörde jag honom sucka och sparka till en stol. Om det var någon jag trodde skulle förstå min röra, så var det Erik. Även om jag själv inte alltid förstod alla val jag gjorde, eller varför någon behandlade mig på ett visst sätt, så fanns det alltid svar hos Erik. Men inte denna gången. Det var mycket jag ville få reda på, och jag visste inte om jag skulle få svar på mina frågor, någonsin. För jag visste ingenting om röran som pågick inom mig, det enda jag visste och förstod var bara att jag kände ovanligt mycket för en människa jag knappt kände.

Hans perspektiv
Turnén började äntligen lugna ner sig, vi hade vår sista konsert i London om knappt två månader och jag kunde knappt vänta tills jag kunde låta mig själv andas igen. Under tiden man var ute såhär och besökte en ny stad varje kväll, så var det precis som om andetagen aldrig riktigt nådde hjärnan för att ge en det syre man behövde. Jag gick upp på morgonen för att jag behövde göra det och jag framträdde trots att energin var nere på noll. I alla fall för de sista showerna, det var endast så mycket ens kropp kunde ta, och det var många gånger jag känt mig vara på bristningsgränsen.
”You look like you've been run over by a truck.” Zayn slog sig ner bredvid mig i soffan och plockade upp sin mobil. Jag skrattade åt hans kommentar.
”Are you feeling tired?”
”Yup” gäspade jag.
Fast jag kanske kände mig så som Zayn påpekat, visste jag att när jag klev upp på scenen ikväll, så skulle det bli lika roligt som det alltid var. Att stå på scen framför våra fans slog allt annat en dag som den här. Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på att den hade varit bättre om jag hade haft Sophie vid min sida.
”Yeah, me too mate. Me too. What are your plans for when you get back home after the tour?”
Åka tillbaka till Sverige så fort jag får möjligheten. ”I don't know. Maybe I'll just stay in London for a while.”
”Oh really?” flinade han. ”So you're telling me that you're not going to try and fly to Sweden to meet your girl?”
”She's not mine” skrattade jag och rufsade till mitt hår jag visste Lou hade kämpat med i en timme snart. Det hade aldrig varit lönt för henne att lägga ner särskilt mycket mer tid på min frisyr.
”But you wish she was” fortsatte han.
”He wishes what?” Liams flickvän Sophia klev in i rummet med ett leende på sina läppar. ”Is he talking about Sophie again?”
”I think he is” sa Liam som också anslöt till vårt sällskap i rummet. Han lade en arm om hennes midja och placerade en puss på hennes kind. Jag önskade att jag hade med mig henne på den här turnén. Att få se hennes ansikte i publiken på varje konsert.
”Well-” sa Sophia. ”She has a very beautiful name so I don't blame him for have fallen for her.”
”I'm not in love with her!” protesterade jag men kände att jag kanske inte talade sanning till hundra procent. Även om det kanske inte hade nått den nivån där jag kände att jag ville spendera resten av mitt liv med Sophie, var hon fortfarande någon jag inte kunde sluta tänka på.
”Why don't you just call her?”
”I don't know” sa jag långsamt. ”I don't want to get her hopes up for something I won't be able to keep.”
”Hopes up for what?” frågade Zayn. ”A relationship?”
”Well, I don't know!” sa jag ännu en gång och skrattade. ”You guys need to stop asking me these questions, because I have no idea of how to answer them.”
”Leave him alone guys” log Sophia. ”I'm sure he'll figure something out.”
”Yes, I will figure it out” sa jag. Jag behövde bara komma på hur. Jag visste att jag ville vara med Sophie men det fanns så många anledningar till att jag inte skulle dra in henne i den här karusellen. En av de anledningarna var att jag inte kunde få bort bilden av hur ledsen hon hade blivit med alla fans som samlats utanför affären och hotellet. Det gjorde mer ont i mig att se framför mig hur hon aldrig hade kunnat hantera det, än att jag hade tagit upp där vi slutade för min egna skull. Jag fick helt enkelt ge det några månader. Så svårt var det inte att komma över någon, eller?

Hennes perspektiv
När knackningen löd på dörren visste jag vem det var redan innan jag rest mig upp för att öppna upp dörren. Det hade bara gått cirka fem timmar sedan jag gick ifrån Erik på jobbet, och längre har vi aldrig gått utan att prata med varandra. Så när jag lade handen på dörrens handtag blev jag inte förvånad när jag såg hans ansikte stå framför mig.
”Hej” sa han försiktigt.
”Hallå du” log jag och gick sedan in i lägenheten för att låta honom följa efter mig. Jag satte mig ner i soffan och sänkte volymen på tvn medan han tog platsen bredvid mig.
”Hur är läget?”
”Det är väl bra.” Jag skrattade när jag kollade på honom.
”Varför skrattar du?”
”Jag visste att du skulle komma.”
”Det gjorde du inte alls” protesterade han och vände sig sedan mot mig. ”Det var ganska självklart, va?” Jag nickade. ”Jag vill bara be om ursäkt... Det är inte min ensak riktigt att döma dig, er två sådär.”
”Nja, det är nog inte det nä” sa jag och såg honom blev överraskad över min ärlighet.
”Det är bara det att-” Han hindrade sig själv och höll inne ett andetag. När han började prata igen lät det som en stor suck. ”Jag vill inte se dig bli sårad.”
”Det kommer du inte heller behöva. Jag har inte hört av honom sedan han lämnade, så att mitt hjärta kommer krossas av honom kommer aldrig någonsin hända.” Någonstans djupt inom mig önskade jag nästan att det var något jag visste skulle hända. För då hade jag i alla fall låtit honom ha mitt hjärta från första början.
”Tror du han kommer tillbaka?”
”Jag vet inte... Jag vill tro att han gör det i alla fall.” Något föll i hans ansikte när jag pratade. ”Jag vet ju att det fanns något... Men sen vet jag inte om det är värt att chansa på. Vi har två helt olika liv. Jag bor i Sverige och han reser runt i världen för att uppträda för tusentals människor varje kväll.”
Det blev inte verkligt för mig förrän jag pratade om det högt. De dagar jag haft med honom hade varit så naturliga och, vad jag ansåg, vanliga att han hade fångat mig som Harry. Inte Harry Styles.
”Du kommer hitta någon annan” sa Erik tyst och jag kollade på honom. ”Ibland finns det framför dig utan att du vet om det.”
”Va?” frågade jag fast jag hade hört honom första gången.
Han ändrade sina ord efter att jag hade bett honom upprepa sig.
”Du kommer hitta någon annan som du också kommer känna såhär för.”
Jag nickade. ”Ja, jag hoppas det...”

Assåååå mitt hjärta är typ brustet pga Zayn.... Vet inte hur jag ska hantera att inte höra honom på konserten i sommar!!!!!! Någon som har något tips? Där kommer ju bara vara 4 pers på scen? Uäh vad sorgligt.
 
Kommer försöka väva in detta i novellen. Stay tuned.

- - -

 

Kapitel sex - Change Your Ticket

Tidigare:
”I have to go. We're leaving early.” Vi stod stilla ett tag och jag hittade en sten att sparka iväg. ”Come here.”
Jag klev in i hans famn och slappnade genast av från hans beröring. Jag hade aldrig känt någon som påverkat mig så enkelt som det här. Jag kände hans hjärta snabba på när han backade tillbaka för att kolla på mig. Han strök en hand över mitt hår och jag såg ett leende lura sig i hans mungipa.
”Can I-” Harry tystnade och kollade ner på mina läppar när han svalde hårt. När jag mötte hans blick såg jag honom komma närmre, men han tvekade en aning. Han förstod inte att jag stod stilla för att jag visste vad som var på väg och för att jag inte visste hur jag skulle reagera. När han slöt ögonen lyfte jag mig upp på tå för att nå hans läppar. Andningen slogs ut ur mig när han öppnade munnen och kysste mig djupare. Han höll om mig så hårt att jag aldrig trodde han skulle släppa taget om mig. När han väl gjorde det kändes det som om han tagit en bit av mig med honom.
Harry pustade ut och backade ifrån mig, vilade fortfarande sina gröna ögon i mina blå.
”I have to go Sophie” sa han tyst, drog båda sina händer över huvudet och lät dem sedan vila i nacken på honom när han fortsatte gå. Han såg precis lika förtvivlad ut som jag kände mig. Det enda jag tyckte om med det här var att ingen av oss hade sagt hejdå än. Men det var lika jobbigt ändå, att behöva se hans ryggtavla försvinna in på hotellet och sedan se hissens dörrar sluta sig om honom. Det som skrämde mig mest att jag visste att det var sista gången jag skulle få se honom. Och att det sista minnet jag hade av honom var den pirrande känslan jag hade på mina läppar.


Hans perspektiv
Mina ögon började bli torra, gäspningarna kom tätare och huvudvärken gjorde sig mer och mer påmind för varje dunk i pannan på mig. Men det var inget emot suget jag hade i magen, längtan efter att få vända den här jäkla bilen och köra tillbaka till Stockholms innerstad. Jag var inte redo för att lämna så mycket bakom mig, utan att veta vad det hade kunnat ge mig. Niall väckte mig ur mina tankar med ett hårt slag på armen. Det var tydligt att han, till skillnad från mig, hade fått den sömn han behövde inför resan idag. Å andra sidan var han alltid den av oss som var uppe i varv.
”What's up?” frågade han och ploppade med läpparna.
”Nothing. I'm just tired.”
”Have you said goodbye to her?”
Jag sträckte på mig i bilsätet. ”Yup.”
”And that sucks...?”
”Of course it does” skrattade jag.
”If I didn't know you as good as I do, I would say that you've got a bit of a crush on her.”
”No kidding?!” flikade Louis in med. ”We haven't seen him since the concert.”
”Oh shut it” log jag och söt ögonen. ”Now, leave me alone. I need to sleep.”
”Right...” sa Louis. ”Because someone stayed up all night to say goodbye to the love of his life.”
”Guys!” skrattade Liam. ”Give him a break.”
Jag hann ge Liam ett tacksamt leende innan han fortsatte prata.
”Mr In Love need his sleep so he can dream about his princess.”

Hennes perspektiv
”Sophie!”
Mina småsyskon kom med armarna öppna så fort jag klev in genom dörren. Jag satte mig ner på huk för att krama om dem och reste mig sedan upp för att hälsa på mamma.
”Hej Soff” log hon. ”Hur är det?”
”Bra, jag är bara lite trött. Fick inte sova så mycket inatt.”
”Nej, knappt jag heller” klagade hon. ”Det är alldeles för varmt ute nu för tiden. Har du det kvavt i din lägenhet?”
”Ja... Något sådant är det nog.”
Viktor kom ut ur köket och kastade upp Ella över axeln. Vår lillasyster skrek högt och skrattade när han började kittla henne.
”Hallå där” sa Viktor. ”Inte skrika Ella! Du kommer väcka alla trollen under din säng, så nu kommer de busa med dig hela natten.”
Direkt tystnade hon och jag såg hur hennes underläpp började darra så smått.
”Tyst” bad mamma. ”Det finns inga troll i vårt hus Ella.”
”Lova?”
Mamma nickade och pussade henne på pannan.
”Jag lovar.”
Viktor satte ner Ella och lät henne springa in till Oliver och pappa som förmodligen stod i köket och brände vid någon mat.
”Var snäll mot din syster.”
”Inte Sophie inkluderat då?”
De båda kollade på mig med ett leende.
”Jo, till och med Sophie.”
”Synd” skrattade han och greppade tag runt mitt huvud med sin arm. Han gnuggade sina knogar mot min hårbotten och fick mig att vrida på mig under hans grepp. Mamma lämnade rummet med en suck och lät oss hantera detta själva.
”Släpp din tönt.”
”Inte om du ger mig en massa smeknamn.”
”Jag gör vad jag vill” skrattade jag och lyckades ta mig ur hans arm med en snabb snurr. ”Vilket välkomnande” sa jag när jag stod bredvid honom och gick vidare in mot köket. Jag gav pappa en snabb puss på kinden och ställde mig sedan framför Oliver som blivit placerad uppe på köksbänken. Han pillade på mitt halsband när jag kollade ner i grytorna.
”Har du lagat det här Oliver?”
Han tittade upp på mig och nickade.
”Lite hjälp med pappa.”
”Aha” skrattade jag.
När det plingade på dörren kollade jag mig omkring i rummet och räknade familjemedlemmar. ”Blir vi fler?”
Viktor flög ut ur köket för att öppna dörren. Mamma mumlade något till pappa och jag lade även nu märke till den extra tallriken på vårt matbord.
”Vem är det som ska komma?”
Ingen sa något tills jag själv fick se svaret på frågan själv. Viktor kom tillbaka in i köket, men med en tjej vid hans sida. Hon nådde upp till axeln på honom och log nervöst mot oss alla. Viktor sneglade ner på henne och jag såg hur han inte kunde hindra sig själv ifrån att le stort.
”Allihopa-” började min bror. ”-det här är
Ella flög fram innan jag hunnit hälsa och babblade på hur hennes tvillingbror nästan hade samma namn.
”Om du bara visste hur jag njuter just nu” retade jag Viktor med när han slutit upp vid min sida.
”Vad?”
”Jag har nog aldrig sett dig såhär såld på en tjej innan” skrattade jag och klappade honom på ryggen. Mamma sprang fram till Ella och lyfte upp henne i sin famn.
”Jag är ledsen” sa hon till Olivia och höll sedan fram sin hand för att presentera sig själv. Tillslut kom Olivia fram till mig och Viktor tog henne under sin arm.
”Kom igen” gnällde jag. ”Du tror inte jag kan hälsa som en riktig människa?”
”Olivia skrattade och sträckte fram sin hand.
”Du måste vara Sophie.”
”Ja det är jag” log jag till svars.
”Han har pratat väldigt mycket om dig.”
”Då hoppas du på att hon ska motbevisa sina dåliga sidor nu då alltså?” ropade pappa från köket och skrattade tillsammans med mamma.
”Äh jag tycker jag har hört mest bra saker” log Olivia. ”Dock hade jag inte en aning om hur lika ni var!”
Viktor sträckte på sig och rättade till sitt hår en aning.
”Åh jo” sa mamma. ”De har fått alla bra gener i familjen.”
”Mamma, vad är bra gener?” Ella stod plötsligt uppe på kanten av soffan och de flesta av oss kastade oss fram för att lyfta ner henne därifrån. När hon och hennes tvillingbror sprang därifrån kollade jag på Olivia.
”Hon är ett riktigt energiknippe har jag förstått?”
”Ja” skrattade jag och avlägsnade mig sedan från det kära parets närvaro. Viktor lutade sig tillbaka mot soffans rygg och drog in henne mellan sina ben för en kram. Jag hade aldrig sett min bror såhär och det var minst sagt en främmande bild att ha framför sig. Dock så undrade jag hur länge han hade lyckats undanhålla det här ifrån oss då det verkade vara allt annat än nytt mellan dem. Olivia var noga sminkad och det bruna axellånga håret låg i så prydliga lockar att jag skämdes för min rufsiga knut jag fått improvisera efter natten. De var jättefina ihop och min bror slet sällan blicken ifrån hennes bruna ögon.
”Det gick bra” kunde jag höra honom mumla till henne. ”De älskar dig redan.”
”Sophie” bad pappa. ”Sätter du fram salladen på bordet?


Och här har ni kapitel sex! x

Kapitel fem - Change Your Ticket

Tidigare:
”I have to go...”
”Already?”
”I've got to go to work.”
”Okay” log han. ”When will I see you again?”
”I don't know” sa jag och var helt ärlig. Jag visste att de skulle åka vidare om två dagar, och att jag jobbade båda de kommande dagarna.
Han nickade och drog in mig i en kram.
”I had a nice time today.”
”Me too” log jag och önskade att kramen hade varat lite längre.
”I will call you.”
”I hope so...”
Harry kollade runt hörnan för väggen vi stod bakom och fick ta emot en hel del skrik från publiken de fortfarande hade utanför hotellet.
”Here-” log han och sträckte ut sin hand mot mig. ”Let me introduce you to Paul. He'll help you get home safe. I don't think I can come but-”
”It's fine” sa jag snabbt. Jag ville inte att han skulle känna att han var tvungen att följa mig hem.
”He will get you a car to drive you home.”
”Thanks” sa jag till Harry och blev sedan presenterad till en stor man, minst två huvud längre än mig.

Bilresan hade varit fylld med småprat, den här mannen vid namn Paul verkade intresserad av att veta vad jag var för person, antagligen mest för att jag umgicks med Harry.
”It's the brown big door to the right-” började jag. ”-just there” fortsatte jag sedan och pekade fram förbi Pauls huvud och mannen som körde som jag antog var svensk eftersom han verkade kunna alla gator i Stockholm.
”Thanks for the ride” sa jag när vi rullat in till kanten. Jag hoppade ut ur bilen, men innan jag stängt dörren hindrade Paul mig.
”Hey-” sa han och lutade sig över för att kunna möta min blick. ”Text Harry and tell him you're home safe. I'm sure he's waiting for it.”
Jag log. ”I promise.”


Hennes perspektiv
Dagspasset hade gått fort, till min lättnad. Sommaren var alltid lika upptagen för baren år efter år, och med det fina vädret vi hade i år var detta inget undantag. Klockan hade precis slagit åtta på kvällen och människorna som börjat sin middag här, var nu på väg mot ett annat ställe. Till skillnad från dem som stod och väntade på att bli placerade, och skulle spendera många timmar till under barens tak. Jag stod och sorterade bland flaskorna bakom baren med Erik, hörde dem klinka ihop med varandra och kollade då och då att jag inte krossat två flaskor med varandra. Det hade hänt förr och chefen hade inte slutat reta mig sedan dess.
”Det var som fan!” utbrast Erik och slängde sin trasa ifrån sig. ”Vad gör stadens superstjärna här?”
Jag vred på huvudet och sprang direkt ut för att krama om min storebror som klivit in genom dörren. Han kramade om mig alldeles för hårt som vanligt.
”Vad gör du här?” sa jag och kollade upp på Viktor. ”Jag trodde du skulle till Frankrike och träna?”
”Jag var i Frankrike och tränade” rättade han mig och slog sig ner på stolen med ett leende. Han sträckte sig över bardisken och skakade hand med Erik. Jag kollade på min bror och avundades hans solbränna. Det fanns inte en chans att jag skulle lyckas få en likadan under Sveriges sol. Han var en manlig version av mig, och trots att han var tre år äldre än mig var det inte ovanligt att folk frågade om även vi var tvillingar.
”Vet mamma och pappa om att du inte är kvar?”
”Kanske inte det nä” mumlade min bror och jag slog till honom med min trasa över huvudet så att det mörkblonda håret yrde för hans ansikte. ”Jo, det vet dem. Det blev inställt på grund av massa skador på alla håll och kanter. Ska ner dit igen om en vecka.”
”Tycker du börjar likna en tennisspelare mer och mer för var gång man ser dig” sa Erik till honom och tiggde uppenbarligen en fräck kommentar tillbaka. ”Det långa håret passar dig.”
”Håll tyst” skrattade Viktor. ”Vad ska man behöva göra för att få en öl på detta stället?! Ni två-” Han pekade mellan mig och Erik. ”-är usla på att ta hand om era gäster. Ser ni inte hur utsvultna alla är?”
”Vi har hand om baren ikväll” sa jag och tappade samtidigt upp en öl till honom. ”Så golvet är inte mitt problem.”
”Har hon gått och skaffat sig en attityd?” frågade Viktor min kompis bredvid mig. De båda skrattade åt mig när jag himlade med ögonen.
”Nej, men hon har dock skaffat sig en pojkvän.”
Jag blängde på Erik och mumlade i mungipan att han skulle få svårt att glömma detta. Viktor höll på att sätta i halsen när han tog en stor klunk ur sitt glas.
”Har min lillasyster gått och blivit kär?”
”Nej... det har jag inte.”
”Varför säger Erik att du har det då?”
”För att han-” Jag knuffade min kompis med armbågen in i hans sida. ”-är en idiot.”
”Whoa Sophie” sa Viktor. ”Nu lugnar vi ner oss.” Han vände sig sedan mot Erik. ”Vem är snubben? Är det någon jag behöver puckla på?”
”Nej” sa jag snabbt. ”Det är det verkligen inte.”
”Vet jag vem det är?”
”Ja” skrattade Erik.
”Snälla säg inte att det är han- Du vet vem jag menar Erik. Han gick i er klass.”
”Anton?”
”Ja! Snälla säg inte att det är den killen.”
”Nej, det är det inte. Du kommer aldrig kunna gissa vem det är heller” sa Erik.
”Säg det då.”
”Harry Styles.”
Jag himlade med ögonen när Viktor låtsades trilla av stolen men log när han höjde armen för att ge mig en high-five.
”Inte illa jobbat syrran. Lyckats fira hem en sån där popstjärna huh?” Jag visste inte om han trodde på det eller inte.
”Vi har inte ens varit på en dejt” försökte jag förklara, men jag kunde inte höja rösten tillräckligt för att höras över deras pussljud. Erik klappade mig en aning tröstande på axeln när han passerade mig på väg ut i köket.
”Är han trevlig då?”
Jag nickade och torkade av bardisken samtidigt, bestämde mig för att hålla tyst om det. Jag visste ändå att han skulle dra ur mig varenda liten detalj inom loppet av några få minuter, det var hans specialité som storebror.
”När ska du se honom nästa gång? Ska jag hänga med och se om han blir godkänd?”
”Viktor-” skrattade jag. ”Du ska absolut inte följa med. Det kommer ändå inte bli någonting.”
”Nähä?”
”Han åker vidare i övermorgon.”
”Det betyder väl inte att han inte kan komma hit igen?”
Jag skakade på huvudet. ”Det skulle han aldrig ha tid med.”
”Är han intresserad kan man väl alltid se till att där är tid.”
”Ja men vi har inte ens varit på en dejt. Det kan omöjligt finnas något där.” Lögn.
”Men ändå står du och rodnar när vi pratar om honom?” Min bror såg så otroligt nöjd och busig ut med sin kommentar så att han höll på att spricka för leendet han sprack upp i.
”Sluta, det gör jag inte alls!” skrattade jag men kände kinderna bli ännu lite varmare för det han hade sagt. ”Hur går det för dig då?”
”Med?”
”Tjejer såklart. Dina beundrare eller vad du brukar kalla dem för...”
”Oj, är klockan redan så mycket?” Han reste sig upp från sin stol och svepte resten av ölen. ”Jag ska dra hem till mamma och pappa nu.”
”Undviker du min fråga?”
”Nej” log han. ”Kom gärna hem imorgon och hälsa på så fortsätter vi intervjun då.”
”Det kommer inte bli någon intervju Viktor.”
”Vi får väl se. Jag är din storebror så tycker du är skyldig mig det.”
”Nej” skrattade jag och skakade på huvudet. ”Det är jag inte.”
”Som sagt... Vi får väl se. Hejdå!”
”Mm, hejdå!”
”Var skulle han?” Den ena avlöste den andra. Erik kom tillbaka in från köket med en bricka nydiskade glas i händerna.
”Hem till mamma och pappa.”
”Aha. Du förlåt för-”
”För att du avslöjade precis allting för min storebror?”
”Ja” skrattade Erik. ”Du vet att jag bara retas med dig.” Han placerade en puss på mitt hår vilket fick mig ur fokus en aning. Var kom det ifrån? Han såg ut till att ångra att han gjort det när han började prata snabbt och nervöst.
”Förlåt, det var inte meningen med det heller...”
”Ingen fara. Bara du inte gör det till en vana” skämtade jag och slog honom retfullt på armen innan en kund kom och satte sig vid baren för att beställa ett glas med rött vin.

Hans perspektiv
Jag kunde se henne genom fönstret, hur hon plockade ihop disken och gjorde sig redo för att gå hem för kvällen. Efter att ha stått utanför i snart en kvart började jag känna mig mer tveksam på att stå och vänta på henne såhär. Men jag ville se henne innan vi skulle åka vidare. Det var något med Sophie som gjorde att jag drogs tillbaka till henne efter de få gånger jag har pratat med henne, och något som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på henne. När jag såg att hon kom ut ur ett rum med sin väska hängandes över axeln hoppade jag ur bilen och ställde mig bredvid den istället. Klockan var strax över ett på natten, och mina ögon var trötta, men jag hade inte kunnat åka härifrån imorgon utan att säga hejdå till henne.
”Godnatt!” ropade hon över axeln innan hon tog ett kliv ut på gatan. Hon gick ett eller två steg tills hon stannade vid synen av mig. ”Hi... What are you doing here?”
”I wanted to see you” log jag och klev fram för att krama om henne. Mina armar passade perfekt runt hennes midja och hade hon slappnat av i min famn hade hennes huvud hamnat precis vid min hals. Jag ville inte släppa taget.
”You look tired” sa jag tyst och ångrade mina planer på att dra ut henne nu, efter jobb.
”Wow” skrattade hon. ”Thank you...?”
”Sorry” skrattade jag och insåg att min kommentar kanske hade varit lite mer klumpig än tänkt. ”I was just planning on stealing you away for a bit.”
”Really? I don't mind loosing a bit of sleep.”
“Do you have to work tomorrow?”
“Yup, I have to get up at eight.”
“This won't be long” lovade jag. “I just wanted to see you and say goodbye.”
“Goodbye?”
“We're leaving tomorrow.” Hjärtat sjönk med mina ord. Jag visste att om jag hade stannat i Sverige hade hon kunnat bli min, och inte bara någon jag fått umgås med tre gånger. Jag ville så gärna ha möjligheten att kunna ge det här en chans.
“Oh... I thought you were leaving the day after that?”
“I thought so too...” Jag fäste en hårslinga av hennes hår bakom örat och insåg att hon fortfarande hade händerna om min midja. Som om beröringen brände henne drog hon tillbaka armarna och fick en djupare nyans på kinderna. Jag kunde inte se bakom hennes ögon vad hon tyckte om att jag skulle åka en dag tidigare. Jag hoppades på att det tog emot lika mycket som mig, att jag inte var ensam om det här.
”What do you say?”
”Hm? What?” Hon verkade vara djupt i sina tankar.
”Do you want to do something before I leave?”
”I don't want you to get in trouble Harry.”
”For what?” skrattade jag. ”I'm 20, I can do whatever I want to.”
”So where's your body guard?” Jag log innan hon insåg det. ”You had to sneak out of the hotel!”
”Maybe. But that's only because what happened the other day...”
Hon skrattade och jag sprack upp i ett leende när jag hörde det.
”Come here” fortsatte jag och sträckte mig efter hennes hand.

Hennes perspektiv
Stockholm började bli tomt på folk men luften var fortfarande lika varm och behaglig som för några timmar sedan. Vi hade snart gått omkring i tre timmar, men jag var fortfarande inte trött så att jag hade velat gå och lägga mig. Jag var fortfarande nyfiken på killen jag hade bredvid mig, och jag ville lära mig allt om honom innan han skulle åka härifrån. Trots att jag inte kände mig sömnig lurade kroppen mig på en gäspning som fångade hans uppmärksamhet.
”Are you tired?”
”No” log jag och kände hur ögonen tårades av min gäspning.
”I think you are lying” sa han tyst när vi passerade ett gäng ungdomar som stod utanför en klubb. Jag skakade på huvudet.
”Well, I'm not. Promise.”
”I don't want you to be too tired for work tomorrow.”
”Don't worry about it. I'll have to drink ten cups of coffee.”
Harry log och snuddade vid min hand som hängde bredvid mig. Jag ville så gärna fläta in mina fingrar med hans medan vi gick ner för gatan.
”Have you packed all of your stuff?”
Han höjde sin hand och kliade sig i nacken. ”Uhm, yeah. Maybe... well. No.”
”Not at all?”
”Nope. I'll have to do it tomorrow.” Han kollade på klockan och jag fasade så för vad han skulle säga. Min hjärna lade ihop ett och ett när jag sedan upptäckte i ögonvrån att vi stod utanför hörnet till hans hotell. Samtliga rum var släckta och gjorde byggnaden becksvart, men entrén med de pampiga glasdörrarna var svåra att missa.
”I have to go. We're leaving early.” Vi stod stilla ett tag och jag hittade en sten att sparka iväg. ”Come here.”
Jag klev in i hans famn och slappnade genast av från hans beröring. Jag hade aldrig känt någon som påverkat mig så enkelt som det här. Jag kände hans hjärta snabba på när han backade tillbaka för att kolla på mig. Han strök en hand över mitt hår och jag såg ett leende lura sig i hans mungipa.
”Can I-” Harry tystnade och kollade ner på mina läppar när han svalde hårt. När jag mötte hans blick såg jag honom komma närmre, men han tvekade en aning. Han förstod inte att jag stod stilla för att jag visste vad som var på väg och för att jag inte visste hur jag skulle reagera. När han slöt ögonen lyfte jag mig upp på tå för att nå hans läppar. Andningen slogs ut ur mig när han öppnade munnen och kysste mig djupare. Han höll om mig så hårt att jag aldrig trodde han skulle släppa taget om mig. När han väl gjorde det kändes det som om han tagit en bit av mig med honom.
Harry pustade ut och backade ifrån mig, vilade fortfarande sina gröna ögon i mina blå.
”I have to go Sophie” sa han tyst, drog båda sina händer över huvudet och lät dem sedan vila i nacken på honom när han fortsatte gå. Han såg precis lika förtvivlad ut som jag kände mig. Det enda jag tyckte om med det här var att ingen av oss hade sagt hejdå än. Men det var lika jobbigt ändå, att behöva se hans ryggtavla försvinna in på hotellet och sedan se hissens dörrar sluta sig om honom. Det som skrämde mig mest att jag visste att det var sista gången jag skulle få se honom. Och att det sista minnet jag hade av honom var den pirrande känslan jag hade på mina läppar.

Om jag inte laddar upp ett kapitel på söndagar, bomba mig med kommentarer för då har jag antagligen glömt det... :) Tack vare att min mobil lös upp med en kommentar så kom jag ihåg att ge er detta kapitlet som egentligen skulle ha laddats upp igår.
 
Tycker ni om det förresten? xx
 
 
 
 

Kapitel fyra - Change Your Ticket

Tidigare:
Jag stod fortfarande och polerade glasen och väntade på att de sista gästerna skulle gå hem. Under tiden som jag försökte få klart uppgiften så fort som möjligt dröjde min blick kvar på de två människorna utanför. Sophie stod med armarna i kors men slöt upp dem när Harry öppnade upp sina mot henne. Hon klev in i hans famn och slöt ögonen för den korta kramen de utbytte. Det gjorde ont i mig att se det. Jag kände Sophie tillräckligt bra, och bättre än någon annan, för att förstå att det fanns något mellan dem. Och att det inte minst var besvarat från hans håll. När Harry hoppade in i bilen och gav sig iväg klev hon in genom dörren igen med världens bredaste leende på sina läppar. Hon satte sina händer mot kinderna och försökte trycka ner leendet när hon hoppade upp på en barstol framför mig.
”Hur var det?” frågade jag och kände hur varenda del av mig försökte hålla masken.
”Det var...” Hon suckade. ”Jag hade-” Ännu en suck och lite mummel. ”Perfekt.”
”Du känner inte honom Sophie...”
”Det behöver jag nog inte göra heller.” Hennes hållning släppte en aning när hon snurrade på ett glas framför sig. ”Han åker ändå vidare på söndag. Så det är inte så att jag kommer se honom igen...”
Jag kände mig hemsk, men jag ville spricka upp i det leendet som låg i mungiporna på mig och sprattlade. Jag ville inget hellre än att det skulle vara jag som fick henne att se så rosig ut om kinderna. Jag ville att hon skulle älska mig, precis så som jag älskar henne, och alltid har gjort.

 
Hennes perspektiv
”Pumba...” Klagade jag. ”Du ligger på-” Jag vände mig om i sängen och försökte blåsa bort pälsen från min gråa katt. Han hade en grej för att ligga över halsen på människor och inte flytta sig förrän någon puttade bort honom med våld.
”Flytta på dig tjockis” fortsatte jag och skrattade medan jag gjorde en snurr och fick honom ifrån mig. Så fort jag satt mig upp i sängen sträckte jag händerna över huvudet och fick kärlek från en hungrig katt som nu börjat stryka sig mot min rygg.
”Du ska få mat...” Jag klappade honom på huvudet. ”Snart. Jag måste bara-” Jag sträckte mig efter min mobil och tryckte på knappen. Skärmen var helt svart. Jag testade att trycka en gång till med gav upp då jag insåg att jag glömt sätta den i laddaren över natten. Medan den tog tid på sig att starta försvann jag snabbt in på toaletten. När jag kom tillbaka tog jag upp den från sängen och skrev in min kod med en purrande katt vid min sida.
”Mm” mumlade jag omedvetet och såg skärmen ladda framför mina ögon. Tillslut kände jag vibrationen i min hand och jag sprack upp i ett leende när jag såg att det var ett nummer jag inte kände igen.
-Hope you got home safe. Xx
Jag påbörjade ett sms men kom på mig själv med att inte veta vad jag skulle skriva. Under tiden jag höll på med första meningen såg jag den lilla bubblan dyka upp, betydande att han höll på att skriva. Efter några långa sekunder dök det upp ett meddelande till mig.
-Goodmorning! Are you free for the day?
-Morning. I don't start my shift until six o'clock tonight.
-Good, I'll pick you up in an hour! :)

Att stå utanför min lägenhet kändes som en dum idé så fort jag klivit ut ur dörren. Mitt jobb, också där vi hade varit igår, låg bara runt hörnan, så jag tog slutsatsen att han antingen skulle köra förbi eller gå förbi så att han såg mig. Jag tog några steg bakåt och lutade mig mot väggen. Det var riktigt varmt idag, och jag var glad för att jag inte behövde spendera min tid inne på jobbet, i alla fall under solens strålar nu under dagen. Jag slöt ögonen och lät värmen träffa mitt ansikte, hoppades på att det skulle få fler fräknar att dyka upp på näsan.
”Enjoying the sun, huh?”
Hans röst fick mig att hoppa till och jag skrattade åt mitt lilla ljud. Han gjorde detsamma och kom fram till mig.
”I didn't mean to scare you.” Harry lade förvånande armarna om mig i en snabb kram. ”Everything alright?”
”Yeah” nickade jag och tyckte att jag hade mer tunghäfta än vanligt. Kanske beroende på kläderna han hade på sig, eller hur håret låg i den där röran som såg så perfekt ut. Han drog av sig sina Ray-Bans och mötte min blick.
”Are you ready?”
”It depends.” Han hade börjat gå men stannade för mitt svar.
”On what?”
”On where you're taking me.”
”We're just going shopping” log han och såg nöjd ut när jag formade munnen till ett ”åh” och sprang sedan ikapp honom.

Vi gick ner för en bakgata, jag skulle ta honom till gamla stan, men vi hade inte nått dit än då han nästan konstant stannade vid varje affär och kollade i fönsterna. Jag stod bara och skrattade bakom honom medan han pekade och mumlade lite för sig själv.
”I didn't know you were so fond of shopping.”
”I'm not” sa han och lade armen om mig för att låta en barnvagn gå förbi. Jag mötte hans blick och fortsatte sedan gå framåt med ett virvel i magen på mig.
”So why are you looking in to every other shop we're passing by?”
Han log retfullt mot mig. ”Maybe because I'm looking for something Sophie.”
”Oh” sa jag och njöt av att höra honom säga mitt namn. Han skrattade åt mig och stannade plötsligt framför en affär.
”Can I just-” Han kollade in genom fönsterna och vände sig sedan mot mig igen. ”Wait outside, okay?”
”Okay.” Jag vände mig om och kollade på människorna som gick förbi. Det var mycket folk i stan idag, och jag hade sakta men säkert börja märka att människor började reagera på vem jag hade sällskap av. Vissa hade vänt sig om när vi passerat dem, men det hade även nu börjat dyka upp en liten samling av tjejer som jag ganska snabbt listade ut vad de ville. De stod tvärs över gatan från affären Harry var inne i och jag såg hur de sökte med blicken in i den. Jag vände mig om för att be honom skynda sig en aning, men fick bara ett brett leende tillbaka när han stod och betalade vad det nu än var som han hade köpt. Där hade varit några få personer som hade bett om ett foto, och Harry hade ställt upp på det de ville, men för varje gång han slutit upp vid min sida igen hade jag märkt på hans humör att det hade fallit en aning. När han klev ut ur affären hade han en liten påse i handen som han snabbt stoppade ner i fickan. Kort därefter sprang tjejerna fram till honom och började skrika. Han kollade på mig med en ursäktande blick men jag skakade på huvudet och erbjöd mig istället att fotografera de bilderna de ville ha tagna.

När vi äntligen kom därifrån väntade nästa gäng en liten längre bit ner på gatan och jag hörde Harry mumla vid min sida.
”Please, not today” mumlade han och greppade min hand snabbt för att ta mig in i en affär. Han bad dem stänga dörren och jag var inte sen med att fråga honom varför han bett dem göra så. Harry nickade lätt ut och jag tappade genast hakan när jag såg en grupp av minst trettio tjejer stå och banka på butikens fönster.
”Oh my god” sa jag och slog handen för min mun. ”Is it always like this when you go out?”
”I mean, not always” sa han långsamt och kollade försiktigt på mig. ”I'm sorry. I just wanted us to have a nice day but-”
”Don't worry about it” log jag och började kollade mig omkring i affären. Tjejerna bakom disken stod och viskade och jag kände mig själv himla med ögonen.
”What?” frågade Harry med mobilen i sin hand. Jag kollade på honom som ett stort frågetecken och fick ett skratt tillbaka av honom. ”You just rolled your eyes. I didn't expect for you to show an attitude on our second date.”
Jag satte nästan i halsen när jag hörde honom säga det. Var detta en dejt? Som om han kunde läsa mina tankar sprack han upp i ett stort leende och blinkade åt mig.
”Give me a few minutes and then we'll be out of here.”
Jag insåg att han pratade med tjejerna bakom kassan och såg hur en av dem fick en annan nyans av rött på kinderna när han kollade på henne. Jag ville skratta åt hennes reaktion, för jag förstod henne till hundra procent. Jag satte mig ner på en stol och väntade på att samtalet skulle avslutas, under tiden såg jag hur det anslöt fler och fler tjejer till folkmassan utanför. Det var svårt för mig att greppa att detta var på grund av personen jag hade bredvid mig.
”Alright, a car is coming to pick us up. I don't think they are far away from here, they said something about some sort of platform? Platta?”
Jag skrattade. ”It's not far from here. They'll be here any second.”
”Oh okay, good” nickade han och jag tyckte mig nästan se en glimt av nervositet i hans ögon när han kollade ut på alla och vinkade. Tjejerna skrek vid uppmärksamheten han riktade mot dem och
såg irriterade ut så fort säkerhetsvakterna tog sig genom dem och in i affären. Det var nog då de förstod att han skulle försvinna därifrån. Det som hände efter att de kommit gick så fort att jag inte varken hann reagera eller förstå vad som hände. Två stora män tog tag i Harry och började gå ut med honom mellan alla tjejer som nu börjat skrika så högt att jag undrade om det gjorde ont i öronen. En annan man, den tredje av dem, stod kvar med mig i affären och väntade på klartecken. De flesta av tjejerna försvann med mittenpunkten för det här kaoset, men det var fortfarande många som knuffades och tryckte för att få komma fram till bilen. Jag tog ett djupt andetag när han lade armarna om mig och försökte ta oss igenom och in i den svarta bilen. När jag hoppat upp i sätet och låtit dörren stängas om mig blev det tyst. Knäpptyst. Jag vred på huvudet för att kolla på Harry som såg allt annat än lättad ut.
”Is it always like this?” Jag kastades tillbaka i sätet när bilen började köra. Det var ingen snabb start, men jag var så slö i kroppen att jag inte kunde stå emot rörelsen.
”Not always” lovade han och lade en hand över min mellan oss på sätet. ”Are you okay? You look a bit pale...”
Jag nickade för att svara 'ja' på hans fråga, men jag visste inte om det blev till en lögn. Jag hörde fortfarande skriken i mina öron och såg hur de hade dragit i Harrys tröja på hans väg till bilen.
”Wait, are you crying?” frågade han mig snabbt och lutade sig över till min sida för att kolla på mig. Jag lade en hand på min kind och blev förvånad när jag kände att den var blöt.
”I didn't-” Jag kollade på Harry och såg en djup rynka i hans panna. ”I didn't realize I was.”
”I knew I shouldn't have taken you out” sa han och lutade sitt huvud tillbaka. ”I'm sorry Sophie.”
”Stop saying that you're sorry. I had a nice time. And the ice-cream was good.”
Han skrattade. ”Yeah, the ice-cream was definitely my favourite part.”

Bilen gjorde efter cirka tio minuter en hård inbromsning framför vad som verkade vara hotellet. Allting hade känts bättre om det inte var för det att det också stod en stor grupp med människor utanför entrén. Hur hittade de var han bodde? Bodde resten av One Direction killarna här också?
”Sophie, look at me” sa Harry lugnande. ”We're gonna get out of the car now, okay?”
”Okay.” Jag andades fortfarande häftigt och kände hur ytliga andetagen var. Jag visste inte ens om jag andades eller om det bara var bröstkorgen som rörde sig upp och ner för att det var så den var van att göra.
”Hold my hand and don't you dare to let it go.”
Jag svarade inte honom utan nickade bara.
”Sophie?”
”Ja” sa jag men rättade mig lika fort. ”I mean yes.”
Dörren öppnades och vi möttes av samma tre ansikten som hade lotsat oss genom människorna inne i stan. Det var minst samma kalabalik här som det hade varit innan, förutom att den här gången höll jag Harry i handen. Eller det var snarare så att han höll handen om min, jag hade tappat greppet om honom redan innan vi tagit oss ur bilen vilket hade resulterat i att han vänt sig om för att ta tag i mig ännu en gång. När vi kom innanför dörrarna ställde sig två vakter för de stora glasdörrarna och blockerade för dem som försökte trycka sig in. Harry drog mig snabbt ur synhåll så fort vi klivit in i entrén och sökte min blick.
”Are you okay?”
”Yes.”
”You sure?”
”Positive” log jag och såg honom slappna av när han besvarade mitt leende.
Han pustade ut ett tungt andetag och stod tyst en liten stund. ”Good.”
”There you are!” En kille med blont hår kom studsande mot oss och hoppade på Harry innan han upptäckte mig vid hans sida. ”Oh hello” sa han sedan och rufsade till Harrys frisyr.
”Hi” sa jag och sträckte fram handen. ”I'm Sophie.”
”I know who you are” nickade killen och sträckte fram handen. ”I'm Niall.”
Mina kinder blossade en aning när jag kollade på Harry och insåg att han hade pratat om mig. Harry skrattade till generat och lade upp sin hand i nacken medan han mumlade något till Niall.
”Okay, I'm gonna go now” sa Niall och skrattade. Han smällde till Harry på ryggen innan han vände sig om till mig igen. ”It was lovely to meet you Sophie. I'm sure we'll see eachother again.”
Så fort yrvädret till vän hade försvunnit kollade jag på Harry.
”I have to go...”
”Already?”
”I've got to go to work.”
”Okay” log han. ”When will I see you again?”
”I don't know” sa jag och var helt ärlig. Jag visste att de skulle åka vidare om två dagar, och att jag jobbade båda de kommande dagarna.
Han nickade och drog in mig i en kram.
”I had a nice time today.”
”Me too” log jag och önskade att kramen hade varat lite längre.
”I will call you.”
”I hope so...”
Harry kollade runt hörnan för väggen vi stod bakom och fick ta emot en hel del skrik från publiken de fortfarande hade utanför hotellet.
”Here-” log han och sträckte ut sin hand mot mig. ”Let me introduce you to Paul. He'll help you get home safe. I don't think I can come but-”
”It's fine” sa jag snabbt. Jag ville inte att han skulle känna att han var tvungen att följa mig hem.
”He will get you a car to drive you home.”
”Thanks” sa jag till Harry och blev sedan presenterad till en stor man, minst två huvud längre än mig.

Bilresan hade varit fylld med småprat, den här mannen vid namn Paul verkade intresserad av att veta vad jag var för person, antagligen mest för att jag umgicks med Harry.
”It's the brown big door to the right-” började jag. ”-just there” fortsatte jag sedan och pekade fram förbi Pauls huvud och mannen som körde som jag antog var svensk eftersom han verkade kunna alla gator i Stockholm.
”Thanks for the ride” sa jag när vi rullat in till kanten. Jag hoppade ut ur bilen, men innan jag stängt dörren hindrade Paul mig.
”Hey-” sa han och lutade sig över för att kunna möta min blick. ”Text Harry and tell him you're home safe. I'm sure he's waiting for it.”
Jag log. ”I promise.”

Förlåt förlåt för att kapitlet inte dök upp igår men var så upptagen med annat. Bland annat av att köpa lägenhet! Kontraktet är påskrivet och jag kan nu andas ut. Puh.
 
Hoppas ni tycker om kapitlet, ni får nästa på söndag :)

Ikväll!

Kapitlet kommer upp ikväll :)

FÖRLÅT! Men jag lägger upp det ikväll! Jag lovar det kommer upp ikväll och ni kommer förstå varför jag är lite dålig med det när jag förklarar i samband med uppladdningen! 

Kapitel tre - Change Your Ticket

Tidigare:
Jag riktade blicken ner mot var han hade pekat och lät den sedan landa på en tjej som stod vid långsidan av planen. Hon hade sina händer hopslagna under sin haka när hon följde bollen mellan de två spelarna. När svensken gjorde poäng hoppade hon på plats och jublade. Trots avståndet mellan oss lät jag min blick fastna på henne. Det var som mina tidigare stunder idag där jag hade stirrat fläck, fast denna gången gjorde jag det frivilligt. Klädd i vita shorts och en orange topp stod hon och studsade lätt på sina fötter så det blonda håret svängde över hennes axlar. Jag tog Nialls kikare, han ändå inte använde, ur händerna på honom och la dem mot mina ögon. Jag skrattade så fort jag hörde Nialls låga kommentar om vilket äckel jag var med kikaren. Det tog ett tag för den att fokusera, men när den väl gjorde det och jag hittat mitt sikte kände jag magen snörpa åt. Hon stod och bet sig nervöst i läppen medan hon mumlade något. Konturerna i hennes ansikte var tydligare nu och fräknarna som prickade sig på hennes näsa gav henne en fin solbränna för att matcha de blå ögonen som hon kollade så intensivt med. Hon var tvungen att lägga ena handen för ögonen för att skymma för solen när hon fortsatte kolla på matchen. Plötsligt sprang hon ut ur bild och jag rycktes från kikaren för att försöka hitta henne igen. Denna gång var hon ute på plan och sprang snabbt fram mot den svenska spelaren för att hoppa upp i famnen på honom. Hennes leende behövde jag inte en kikare för att se.
”Ooh, she's not on the market” retade Niall mig med som med all säkerhet lagt märke till min koncentration på annat håll än matchen.
Jag skrattade. ”She was just some eyecandy anyway.”
”Yeah... right Harry.”
Jag kände igen henne, men jag kunde inte placera var jag hade sett henne tidigare.

 
 
Hennes perspektiv
Min rygg gjorde sig påmind om alla tunga lyft jag gjort under dagen när jag böjde mig ner för att plocka upp en ny leverans av varor som skulle ut till den stora hallen. Det var den tiden på året igen, när One Direction var i stan och jag hade dragits med för att jobba, igen, utav en av tjejerna som var med mig förra året. Enligt henne var det inte tillåtet att tacka nej till ett jobb som innebar eventuell syn av någon av medlemmarna nedanför scenen och innan konserten. Och enligt min mamma som hjälpt mig hitta jobbet var det svårt att hitta unga människor som kunde bete sig lugnt omkring de fem världsstjärnorna.
”Se upp!” Jag försökte göra mig så lyhörd som möjligt när jag gick genom arenan med popcornslådorna som skymde min blick.
”Whoa watch it” skrattade en röst som fick mig att stanna upp.

Hans perspektiv
Tjejen tittade misstänksamt på mig och jag ångrade mig nästan från att ha stannat upp henne. Hon såg ansträngd ut för vikten av det hon bar på och jag ångrade att jag inte erbjudit min hjälp när hon satte ner lådorna på marken. När hon log och bad om ursäkt för att nästan ha sprungit in i mig mindes jag henne direkt. Både från konserten förra året, men också som tjejen som varit på tennismatchen för någon dag sedan. Hennes ögon var svåra att glömma.
”Harry” sa jag som för att försöka väcka hennes minne en aning.
Hon nickade en aning och log mot mig. ”I know who you are.”
”So-” fortsatte jag och stoppade händerna i mina fickor för att stilla dem. ”Still with the popcorns huh?”
Hon skrattade till vilket fick mig att på något sätt tro att jag förolämpat henne. Jag kände hur mina ord snabbades på när jag pratade till henne.
”Sorry- I didn't mean to sound like it was some sort of bad responsibility to be dealing with I just-”
”My mum helped me to get this job, this is not something I do every day of the year” förklarade hon med ett leende. Hon plockade upp lådorna igen och började gå långsamt framåt. Jag lutade huvudet tillbaka en aning och tänkte att killarna hade absolut skrattat om de sett mig omkring henne. En kollega till henne tog emot lådorna och när hon blivit avlastad vände hon sig om och kom gående bort till mig vilket fick mig att le.
”Do you ever get nervous?” frågade hon nyfiket och jag tänkte bara på hur nervös när jag stod här och pratade med henne.
”About what?”
”About performing.”
”Not really” log jag.
“Hm.”
Hon försvann bort från mig och jag kände hur mina ben började styra efter för att hinna ikapp. Så fort jag var uppe vid hennes sida började hon ställa massa frågor till mig, inget jag förväntat mig med den tystnad hon hade gett mig innan. Med de blå ögonen och lilla leendet på munnen hon nästan konstant hade gett mig, började jag nästan tro att hon var blyg, men insåg kort efter att det var tvärtom vad hon var. Nära till skratt och öppen om nästan allting hamnade vi tillslut i ändan av korridorerna efter att ha behövt svänga minst tre gånger.
”I'm not getting you fired now, am I?”
Hon skakade på huvudet och lade armarna i kors medan hennes blick styrdes in mot arenan.
”I don't think so.”
”I saw you the other day.”
”What?” Hon ryggade tillbaka en aning och höjde på sina ögonbryn. ”Where?”
”In... how do you say it? Beusta?”
Hon skrattade och lade sin hand över munnen när hon gjorde så. ”Båstad.”
”Whatever” log jag. ”You have to congratulate your boyfriend.”
”My boyfriend? On what?”
”Because he won the tournament of course.”
”That was my brother...” Grimaserade hon och skakade på huvudet åt mitt ”Oh” som slapp ur munnen på mig.
”Sophie!”
”Oh, that's my cue” sa hon och började gå baklänges ifrån mig. ”Good luck.”
Jag lutade mig mot väggen och såg henne springa ifrån mig.
”Damn...” mumlade jag och rufsade sedan till mitt hår.
”There you are!” Liam kom gåendes ut ur ett rum och drog mig i armen. ”Lou has been looking for you the last fifteen minutes. I think you should get back there, like, now.”
”Alright, I'm on my way.”

Hennes perspektiv
Som om jag inte lärt mig efter förra årets misstag stod jag även nu, som då, och försökte banka tillbaka hörseln i mina öron. Jag förstod inte hur människorna som följde med dem på turnén stod ut med detta kväll efter kväll. Kanske därför de varit smarta nog att använda hörselskydd till skillnad från mig som inte kunde på grund av kunderna jag skulle sälja snacks och dricka till. Jag stod utanför personalingången till arenan och väntade på svar från min pappa på om han kunde hämta mig eller inte. Jag gick inte vägen ner till tunnelbanan frivilligt ikväll. Benen värkte som om jag sprungit ett maraton och huvudet snurrade fortfarande för alla intryck jag fått ta in under kvällen, inte minst min lilla samtalsstund med Harry tidigare idag. Jag bet mig i läppen för att trycka ner leendet när jag tänkte på honom och hans numera lite längre hår. Det var inget nytt att han var snygg, det visste redan alla tjejer som precis skrikit sig hesa i nästan två timmar. Mobilen plingade till i min väska och jag skyndade mig för att få upp den.
”Ledsen smulan. Har druckit vin med din mam. /Pappa.”
Jag klickade på svara:
”Du behöver inte skriva att det är från dig... Tar mig hem till lägenheten istället. Puss!”
Att åka en kortare sträcka hem till min egna lägenhet lockade tusen gånger mer just nu än vad det gjorde att åka hem till kaoset vad det innebar att ha två mindre syskon. Nog för att de säkert redan låg och sov, men jag ville vakna utan väckarklocka imorgon och inte med en lillasyster som vill hoppa studsmatta innan solen gått upp. På vägen ut från området svängde en stor svart bil upp vid min sida och fick mig att stanna till. När fönstret rullades ner stack Harry fram huvudet och log brett åt mig. Det satt en man, en äldre sådan, bakom ratten och kollade på mig misstänksamt. Tanken slog mig att ordet ”security” på hans tröja kunde ha något att göra med det.
”So-” började Harry och kollade på mig med granskade blick. Jag förstod att han skämtade och gjorde narr av mannen bredvid när hans mun gick upp i ännu ett leende. Jag besvarade det och väntade på fortsättningen.
”How well do you know Stockholm?”
”I would say I know it as good as I know the plot to Notting Hill. Why?”
Han skrattade och slickade sig snabbt i mungipan. ”Do you know any good place for me to go for a drink?”
”Well that depends on what you're looking for.”
”Beer?”
Jag höll upp mitt finger som en väntande manöver och scrollade fram adressen till mitt jobb på min mobil.
”What am I looking at?”
”One of the best places to go and get a cold beer.”
“Okay.” Han nickade gillande. “Care to join me?”
“Uhm...” Jag kollade mig omkring för att försäkra mig om att han redan inte hade sitt sällskap bak i bilen. “Sure.”

Efter en snabb biltur klev vi ur bilen och rörde på oss upp mot ingången. Där var mycket människor trots att almanackan visade torsdag och en lättnads suck slapp ur mig när jag tackade min chef för att ha gett mig ledigt idag. Harry höll upp dörren till mig och min blick sökte i rummet tills jag hittade Erik. Han sprack upp i ett stort leende medan han hällde upp öl till en kund, men så fort han var klar sprang han upp till mig.
”Hej” andades han. ”Hur är läget? Jag trodde inte jag skulle få se dig här ikväll. Du jobbade väl på-”
”Erik” började jag och vände mig smått bakåt där Harry stod. ”This is Harry.”
”Åh” sa min kompis och stod still för en liten stund. Han avslöjade sig ganska snabbt att han visste vem han var.
”Hi. I'm Harry.”
”Erik” svarade han och tog hand med mitt sällskap.
Jag bytte över till svenska. ”Kan du fixa ett bord till oss?”
”Ja... Eh- ja.” Erik verkade snurrig och började gå in i salen med oss. Han städade snabbt undan några glas och visade med handen att vi kunde slå oss ner. Harry var snabbt framme och drog ut stolen till mig.
”Thank you” log jag och slog mig ner på stolen. ”Erik” fortsatte jag sen. ”Bring Harry the tallest glass of the best beer we have, okay?”
”Ok. Du ska ha vatten som vanligt?”
”Ja det blir bra” nickade jag och vände mig sedan mot Harry. Han satt och kollade ut över rummet, betraktade folk med lugn blick och insåg inte att jag satt och kollade på honom förrän jag hickade.
”Oops” skrattade han och lutade sig nu över bordet med händerna vilandes på det. ”So you didn't tell me you knew the staff here.”
”I am a part of the staff” log jag.
”So you're part time responsible for the popcorns and then you go here and...?”
”Serve beer to drunk people.”
”Sounds like fun.”
”It is.”
Han satt tyst och vilade sin blick på mig tills jag blev nervös på grund av det och vek ner med min mot bordet. Jag vek en servett med mina händer samtidigt som han pratade.
”You look very cute in blue.”
Jag höll på att sätta i halsen på luften jag andades in när han gav mig komplimangen. Jag tackade honom snabbt och undvek att tänka mer på det för att förhindra kinderna från att blossa ännu mer.
”For how long are you staying in Sweden?”
”Til' sunday I think.”
”And then you are travelling to...?”
”Finland. I think.” Vi skrattade tillsammans när Erik kom tillbaka med våra glas i händerna.
”Varsågoda” log han och gav mig en blick jag inte kunde tyda. Efter att han lämnat mig och Harry själva igen tog jag en klunk av det iskalla vattnet.
”So tell me more about yourself, Sophie.”
Jag lutade mig tillbaka i stolen och funderade innan jag svarade honom. ”What do you want to know?”
”Everything” sa han som om det var det mest självklara. ”Let's start with what hair colour you had when you were little, your first kiss and your pet peeve.”
“Blonde, a guy I don't remember the name of and people chewing with their mouth open.”
“Oooh” log han och tog en klunk av sin öl. “I'll have to remember that when we go for dinner sometime.”
Magen tog en snurr av glädje och jag kunde inte förmå mig till att svara på hans förslag. “So what about you?”
“You could just google me later, I want to know more.”
“Are you always this curious?” Han nickade. “Hm okay... I have three siblings. My older brother Viktor and then there are my two little animals Ella and Oliver.”
“And they are?”
“4 years old.” Jag lade till förklaringen till den jämna åldern. “Twins.”
“Wow.”
“What?” skrattade jag.
“Good job mom and dad.”
“I guess you could say that, or just that they panicked when they realized that they would end up alone with both me and my brother out of the house.”
“So where do you live now?”
“In an apartment. With my cat, Pumba.”
Han skrattade och drog en hand genom sitt hår. Jag betraktade honom för ett tag när jag berättade om min feta katt och undrade hur han kunde se så ivrig ut till att få veta allt det här om mig.

Hans perspektiv
Sophie satt och svarade på alla frågor jag ställde henne, skrattade med mig och föreslog nästa öl när jag fått ner det första glaset ner i min hals. Hon gestikulerade med händerna när hon pratade, visade raden av vita tänder när hon log och fick en nyans mörkare röd på kinderna när jag gav henne en komplimang. Jag älskade hur passionerad hon såg ut när hon pratade om vad hon gjorde på en ledig dag och hur ögonen glittrade så fort hennes syskon nämndes. Hur ett skratt gömde sig bakom hennes ord när hon berättade hur hon snubblat som 11-åring och skrubbat upp ett märke mitt i pannan som stannade där i minst två veckor. Och hur det dessutom hade synts tydligt på ett skolfoto. Jag ville inte åka ifrån Sverige på söndag och jag skrattade inombords åt mig själv för att ens ha tänkt tanken. Det tog emot att acceptera att klockan var strax över två på natten och att de flesta gäster börjat röra sig ifrån baren vi suttit på i nästan 4 timmar.
”I think I should...” började jag och reste mig så smått upp.
Hon nickade och gjorde detsamma. ”I'm just gonna go and-”
Jag såg att hon höll i sin plånbok och tryckte snällt tillbaka handen in mot hennes kropp.
”It's on me.” Jag fortsatte. ”I know it's your job and that you probably get some ridiculously good discount, but I want it to be on me.”
”Okay” sa hon lugnt och log åt mig. Jag gick bort till killen som serverat oss innan och tog hand om betalningen innan jag återvände tillbaka till Sophie och lade min hand på hennes arm.
”Ready?”
”Mhm.” Hon vred på huvudet. ”Hejdå Erik. Vi hörs imorgon!”
”What does that mean?” frågade jag och skrattade när vi klev ut på gatan.
”It means: goodbye. I'll talk to you tomorrow.”
”Oh alright.”
Tystnaden spred sig mellan oss när vi båda upptäckte att jag haft en säkerhetsvakt väntandes utanför baren under hela tiden vi varit här. Jag skrattade nervöst och såg henne lägga armarna om sin kropp.
”Are you cold?”
Hon skakade på huvudet men jag kunde se på gåshuden att hon inte talade sanning. Jag lät det vara, hon verkade inte vara den som gav sig i första hand.
”I had a really nice time tonight” sa hon och kollade ner i marken innan hon slog upp sina blå ögon på mig igen.
”Do you want me to drive you home?”
”No, thank you.”
”You sure?”
”Positive. I live 2 minutes away from here.”
”Alright, your decision” log jag. ”Do you think- can I get your number?”
Hon såg en aning chockad ut när jag tog upp mobilen och påbörjade en ny kontakt.
”I'll give you a call or text you so you have mine as well, I mean if I call you then-”
“Yeah, I know what you mean” skrattade hon och tog ett kliv närmre mig när jag öppnade upp armarna i brist på bättre sätt att rädda mitt svammel.

Eriks perspektiv
Jag stod fortfarande och polerade glasen och väntade på att de sista gästerna skulle gå hem. Under tiden som jag försökte få klart uppgiften så fort som möjligt dröjde min blick kvar på de två människorna utanför. Sophie stod med armarna i kors men slöt upp dem när Harry öppnade upp sina mot henne. Hon klev in i hans famn och slöt ögonen för den korta kramen de utbytte. Det gjorde ont i mig att se det. Jag kände Sophie tillräckligt bra, och bättre än någon annan, för att förstå att det fanns något mellan dem. Och att det inte minst var besvarat från hans håll. När Harry hoppade in i bilen och gav sig iväg klev hon in genom dörren igen med världens bredaste leende på sina läppar. Hon satte sina händer mot kinderna och försökte trycka ner leendet när hon hoppade upp på en barstol framför mig.
”Hur var det?” frågade jag och kände hur varenda del av mig försökte hålla masken.
”Det var...” Hon suckade. ”Jag hade-” Ännu en suck och lite mummel. ”Perfekt.”
”Du känner inte honom Sophie...”
”Det behöver jag nog inte göra heller.” Hennes hållning släppte en aning när hon snurrade på ett glas framför sig. ”Han åker ändå vidare på söndag. Så det är inte så att jag kommer se honom igen...”
Jag kände mig hemsk, men jag ville spricka upp i det leendet som låg i mungiporna på mig och sprattlade. Jag ville inget hellre än att det skulle vara jag som fick henne att se så rosig ut om kinderna. Jag ville att hon skulle älska mig, precis så som jag älskar henne, och alltid har gjort.

Hej på er! Ledsen att kapitlet dröjde men jag har varit fullt upptagen med en budgivning på en lägenhet jag ville ha - och inte lyckades vinna. Lite bitter är jag, men tänkte ta mig i kragen och ladda upp det här kapitlet till er.
 
Ha en mysig fredag xx
 

Söndag

Hej på er! Idag kommer det tyvärr inte upp något kapitel. Jag har för mycket på gång nu av lite olika anledningar (bara bra anledningar) men de håller mig upptagna så idag blir det tyvärr inget. Efter onsdag tänkte jag att ni får nästa kapitel! Hoppas ni är OK med det här.

Kram på er! 

Kapitel två - Change Your Ticket

Tidigare:
”Hello” log han och stoppade ner händerna i fickorna på sina jeans.
”Hi.”
”You won't tell on us will you?”
”About what?” frågade jag honom och harklade mig lite medan jag drog skinnjackan en aning hårdare om mig.
”About us not being on the bus that drove out of here...” Han skrattade och sträckte sedan ut handen mot mig. ”I'm Harry.”
Jag nickade och log samtidigt som jag tog hans hand. ”I recognize you from earlier today.”
“Oh that's right, you're the popcorn girl.”
“Mhm.” En bil stannade utanför och löd med en hög tuta. “That's my ride. Good job.”
När han kollade på mig med ett snett leende kände jag tunghäftan av att försöka förklara mig med vad jag hade menat.
”The concert” fortsatte jag kort och såg honom skratta till lite.
”Bye” sa han och vinkade slappt med handen samtidigt som munnen sprack upp i ännu ett leende.
”Bye!”
Jag hoppade in i bilen och tappade bak huvudet mot stödet på sätet. Pappa klappade mig på armen och kollade in mellan grindarna.
”Vem var det där?”
”Bara ta mig hem” log jag.

 
 
Ett år senare
Hennes perspektiv
Mamma ropade från nedervåningen. ”Sophie!”
”Ja?”
”Hjälp Ella med hennes skor.”
”Mm” mumlade jag medan jag fortsatte fläta håret. ”Jag kommer!”
Jag sprang ner för trappan och hittade min lillasyster sitta på stolen i hallen med sina ben dinglande för att hon inte nådde ner till marken. Hennes blonda hår var fäst i två flätor och hennes randiga tröja var redan smutsig efter dagens lunch. Medan jag hjälpte henne knyta skorna började hon pilla på den fiskbensflätan jag hade hängande över axeln.
”Jag vill också ha en...”
Jag pussade henne på pannan till svars innan jag ställde mig upp.
”Du får vänta tills du har lika långt hår som mig, då ska jag göra en likadan fläta på dig.”
”Bra” nickade hon och hoppade ner från stolen. När hon satte fart av in mot vardagsrummet höll hon på att krocka med Oliver som varken hade byxor eller skor på sig. Jag fångade honom med ett skratt och ropade in till mamma.
”Vad ska Oliver ha för byxor?”
”Jag har hängt dem över trappräcket!”
Jag drog dem snabbt därifrån och satte mig ner på stolen med honom i knät.
”Börjar du inte blir lite för stor för att jag ska hjälpa dig med dina byxor?”
Han skrattade och sprattlade med benen för att rätta till byxorna jag precis trätt på honom. När Ella anslöt till oss och drog med sig Oliver för att visa något som hon hade hittat i trädgården. De enda orden jag hörde var 'sten' och 'myra' så jag gick långsamt efter dem för att se vad för bus de höll på med. Ella hade fångat något mellan fingrarna och jagade nu Oliver med det genom trädgården med ett högt glädjeskrik kommande från hennes läppar. De var allt annat än lugna, men de var mina små virvelvindar som mamma och pappa hade bestämt sig skaffa i ren panik när jag hade tagit beslutet av att flytta hemifrån för snart fyra år sedan. Unga som de hade varit när de fått mig, hade åldern aldrig varit ett problem för dem när de insåg att det inte bara skulle bli en liten bebis, utan tvillingar. Min familj var allt annat än lugn men jag älskade varenda galen stund av den.
”Mamma!”
”Mm?”
Hon kom svansandes ut från badrummet med håret uppe i en handduk och mascaran i handen. Hon gjorde sig redo för en tjejkväll med sina kompisar och var alltid sen, vart hon än skulle.
”Är du inte färdig än? Jag måste gå snart...”
”Var ska du?”
”Jag ska jobba” skrattade jag. ”Det har jag ju sagt.”
”Just det” log hon och pussade mig på kinden. ”Pappa kommer hem om-”
Samtidigt som hon yttrade meningen slog ytterdörren upp.
”Jag är hemma!” sjöng han och slängde ifrån sig sina skor.
”Johan-” varnade mamma. ”Upp med skorna.”
Han löd duktigt innan han satte sig ner på huk för att ta emot kramar från Ella och Oliver. Han reste sig sedan upp och klev fram till mig med armarna utåt.
”Fortfarande brist på kärlek från min tonåring?”
”När det gäller dig ja” skämtade mamma och pussade honom ömt innan hon försvann ut ur rummet.
”Hej pappa” log jag och kramade om honom. ”Jag måste åka iväg och jobba och-”
”Mamma är inte klar så jag ska bara kolla till huliganerna.”
”Precis.”
”Du kommer inte hit sen ikväll?”
”Nej, jag hade tänkt sova hemma ikväll. Katten behöver mig.” Jag pratade samtidigt som jag klev i mina converse. ”Slutar ganska sent så då är det närmre hem också.”
Han nickade och log innan han pussade mig på håret.
”Gå och säg hejdå till din mamma så blir hon glad.”
Jag öppnade dörren till badrummet där hon stod och gjorde sig i ordning.
”Hejdå mamma.”
”Hejdå hjärtat, var rädd om dig!”
”Jadå. Och kom inte förbi mitt jobb med dina kompisar?”
Hon skrattade. ”Jag kan inte lova något.”

Baren var fortfarande fullsatt och med två timmar kvar på mitt kvällspass kände jag hur benen värkte. Restaurangen var långt ifrån fylld, men innan stängning var det bara att se glad ut och servera de gäster som var kvar. Jag satte mig ner med en djup suck på en av barstolarna och hoppade till när min kompis Erik dök upp bakom flaskor och glas.
”Hej där” log han och strök sitt hår ur ansiktet.
Jag vinkade slött åt honom och drömde mig hem till min egna säng.
”När hade du tänkt börja söka nytt jobb?” frågade han mig och läste mina tankar som vanligt.
Jag ryckte på axlarna. ”Så fort jag kommit på vad jag vill göra.”
Min barndomskompis började babbla på hur han fortfarande tänkte bli brandman, men att han ville ha pengar med sig in i en utbildning. Erik och jag hade växt upp tillsammans på samma gata, alltid delat samma intressen som bland annat involverade att bränna myror med förstoringsglas och haft föräldrar som umgåtts även dem sedan de gick i grundskolan. För några år sedan var det han som hade gett mig fjärilar i magen och rosiga kinder, men idag var han inget annat än en kompis. Och det var väl det som hade fått mig att inse att mitt då nervösa beteende kring honom var fullkomligt ologiskt och utan framtid.
”Men...” Erik putsade bardisken samtidigt som han pratade. ”Skulle du inte jobba på One Directions konsert i år igen?”
”Jo” suckade jag och vred på huvudet för att stretcha min trötta nacke.
”Vad var det för suck?”
”Jag vet inte...” Jag började plocka med glasen och putsa upp dem. ”Det är inte riktigt min grej bara.”
”När är det dags igen då?”
”Ööh... nästa helg. Tror jag.”
”Men innan dess ska du ner till Båstad.”
”Japp.”
”Tror du att Viktor kommer vinna?”
Jag tänkte på min bror och log. ”Såklart han kommer.”

Hans perspektiv
Höger, vänster, höger. Mina ögon hade fastnat på en fläck längre ner i publiken och med mina stilla ögon så såg jag rörelserna från hur alla följde bollen. Ibland slogs händer ihop till uppmuntrande applåder och ibland drogs det in snabba andetag för att demonstrera något spännande. Jag var alldeles för tröt för att sitta och kolla på det här. Niall satt framåtlutad över sina ben med huvudet i sina händer – han var nervös.
”Mate, I didn't even know you liked tennis?”
”It's the final Harry! You have to be nervous for the players sake.”
Jag skakade på huvudet och knuffade till honom retsamt. De andra killarna var över på dubbelmatchen som spelades samtidigt. Med en brittisk man tillsammans med i ett utav paren så kände de sig tvungna att heja fram vår landsman. Själv satt jag uppe på läktaren med Niall och kollade på en svensk man spela mot en portugis. Och det överlägset. Åldersgruppen omkring oss var inte ämnad för att ge oss står uppståndelse, ännu mindre i det avspärrade området vi fått tillåtelse att röra oss i. Och det var skönt för en gångs skull. Det blev en liten extra paus för oss i turnéhetsen som jämt och ständigt skyndade på allt vi gjorde. Några få fans hade stannat oss på vägen hit och bett om bilder, men det var det enda.
”Harry, take a look at that girl down there” sa Niall. ”Now that's what I call nervous. That's how you're supposed to act on these things!”
Jag riktade blicken ner mot var han hade pekat och lät den sedan landa på en tjej som stod vid långsidan av planen. Hon hade sina händer hopslagna under sin haka när hon följde bollen mellan de två spelarna. När svensken gjorde poäng hoppade hon på plats och jublade. Trots avståndet mellan oss lät jag min blick fastna på henne. Det var som mina tidigare stunder idag där jag hade stirrat fläck, fast denna gången gjorde jag det frivilligt. Klädd i vita shorts och en orange topp stod hon och studsade lätt på sina fötter så det blonda håret svängde över hennes axlar. Jag tog Nialls kikare, han ändå inte använde, ur händerna på honom och la dem mot mina ögon. Jag skrattade så fort jag hörde Nialls låga kommentar om vilket äckel jag var med kikaren. Det tog ett tag för den att fokusera, men när den väl gjorde det och jag hittat mitt sikte kände jag magen snörpa åt. Hon stod och bet sig nervöst i läppen medan hon mumlade något. Konturerna i hennes ansikte var tydligare nu och fräknarna som prickade sig på hennes näsa gav henne en fin solbränna för att matcha de blå ögonen som hon kollade så intensivt med. Hon var tvungen att lägga ena handen för ögonen för att skymma för solen när hon fortsatte kolla på matchen. Plötsligt sprang hon ut ur bild och jag rycktes från kikaren för att försöka hitta henne igen. Denna gång var hon ute på plan och sprang snabbt fram mot den svenska spelaren för att hoppa upp i famnen på honom. Hennes leende behövde jag inte en kikare för att se.
”Ooh, she's not on the market” retade Niall mig med som med all säkerhet lagt märke till min koncentration på annat håll än matchen.
Jag skrattade. ”She was just some eyecandy anyway.”
”Yeah... right Harry.”
Jag kände igen henne, men jag kunde inte placera var jag hade sett henne tidigare.


Trevlig söndag på er! xx

Kapitel ett - Change Your Ticket.

Sådär mina damer (och herrar? Har jag några killar som läser?)! Denna söndagen då jag ligger med feber och världens förkylning kände jag mig lite givmild och tänkte att detta är dagen då första delen av min nya novell ska laddas upp. Efter många om och men så har jag insett att jag måste ta en paus från Roux även om jag älskar den novellen mycket så finns inte inspirationen för den just nu. Jag kommer avsluta den till er - jag lovar. Har redan börjat knåpa lite på vad som ska ske, och samtidigt som jag skriver på Change Your Ticket ska jag försöka avsluta Emilia och Harrys historia.
 
Men nu, första kapitlet av mina nya favoriter. Kommentera gärna vad ni tycker - jag vet ännu inte hur uppdateringen kommer bli, hur ofta osv men det kommer självklart bli så ofta som jag bara kan. Enjoy.


Hans perspektiv
Arenan i Sverige var helt tom och det höll inte till normen att vi inte brukade utnyttja såna här tillfällen. Zayn stod på skateboarden och höll tag i golfbilen medan Louis svängde omkring, allt för att få honom att tappa greppet.
”Mate” skrattade Zayn medan vi susade förbi dem som satte upp stolarna nere på golvet. ”Slow down!”
Jag tog tag i taket på den lilla bilen och tryckte mig ut ifrån den när jag fick chansen till det. När jag landade på marken tog det ett tag innan jag blev stabil och jag drog en snabb hand genom luggen innan jag svängde om. Louis tog hörnan med hög fart och jag hörde hjulen gnissla mot golvet innan de satte av och in bakom scenen med ett högt skratt från galningen vid ratten. Jag skrattade för mig själv innan jag tog upp mobilen för att kolla på det sms som precis trillat in. Innan jag hunnit svara kände jag hur någon försökte komma förbi mig och jag hoppade åt sidan för att släppa förbi en tjej med en stor hög med popcornslådor. Hennes blå ögon mötte mina när hon gled förbi och innan jag hunnit erbjuda henne hjälp med lådorna satte hon ner dem på bänken med hjälp av sin kollega. Hon började fylla dem med innehåll när hon upptäckte att jag fortfarande kollade på henne och log då blygt i retur. Medan en kille med samma uniform började prata med henne drog hon av en tofs från sin handled innan hon drog händerna genom det mörkblonda håret och fäste det i en hög hästsvans.
”Harry!”
”Yeah?!” skrek jag tillbaka till Paul som antagligen letade efter mig.
”Get back here.”
”Just a s-”
”Now!”

Hennes perspektiv
Jag böjde mig över bänken för att försöka uppfatta mannens beställning.
”Ursäkta, vad sa du?!” frågade jag högt för att försöka överrösta inte bara One Directions framträdande, men också skriken från deras fans. Och det var en utmaning. Jag hade redan efter en halvtimme känt att rösten skulle vara borta imorgon bitti. Och hörseln med det. Med konserten på sluttampen drog jag en suck av lättnad och längtade hem till min säng.
”En låda popcorn!” skrattade han och började bläddra fram en sedel att betala mig med.
Jag räckte över den randiga lådan till honom och tog emot pengarna samtidigt som han tackade. I bakgrunden hörde jag bandet prata uppe på scen och jag fick en armbåge i midjan av en av mina kollegor.
”Vad?”
”De pratar om oss!” sa hon halvt hysteriskt och med ett stort leende på läpparna. När jag inte förstod vad hon menade nickade hon mot scenen där de fem killarna stod på rad. Harry som jag nästan sprungit in i innan stod och pekade bort åt detta hållet, men var det mot oss?
”Aaaand!” sa han och skrattade in i mikrofonen medan han väntade ut publikens jubel. ”I would also like to say thank you to the wonderful staff for making us the most delicious popcorn I've ever had.”
”You haven't even tried them yet!” skrattade en av de andra.
Han knuffade till den blonda killen som lagt kommentaren och viftade med mikrofonen i luften innan de satte igång sista låten.

Den friska sommarluften hade fått mina bara ben att pricka sig och jag drog händerna upp och ner för dem för att återfå värmen. Morgonen hade varit kylig, men då hade åtminstone solen varit framme och hjärnan hade antagligen inte varit tillräckligt vaken då för att förstå att kvällarna blir kalla i Stockholm. Jag kände hur mina öron ringde och jag gnuggade mina ögon för att få dem att vakna. Klockan började närma sig elva på kvällen och jag väntade fortfarande på att pappa skulle hämta upp mig.
”Aldrig igen” suckade jag och kände mig extremt besvärad av hur jag inte kunde sluta höra alla tjejers skrik i mina öron. Jag gav klockan en extra blick till men gav genast upp när jag insåg att det endast hade gått två minuter sedan förra gången. Dörren längre till höger om mig slog upp med en stor smäll och fick mig att hoppa till. One Direction killarna kom springandes ut ur byggnaden med sin personal bakom sig och hoppade genast in i en av de stora bussarna som stod parkerade på området. Medan den andra, tomma, bussen som stod bredvid åkte iväg grimaserade jag oförstående till skriken jag hörde från tjejerna utanför. När grindarna hade stängts öppnades dörrarna till den buss som stod kvar och ut klev fem typer som skrattade högt åt något som de hade sagt mellan dem. De gick alla med långa steg in i byggnaden tills jag såg silhuetten av att en av dem kom gående fram mot mig i mörkret.
”Hello” log han och stoppade ner händerna i fickorna på sina jeans.
”Hi.”
”You won't tell on us will you?”
”About what?” frågade jag honom och harklade mig lite medan jag drog skinnjackan en aning hårdare om mig.
”About us not being on the bus that drove out of here...” Han skrattade och sträckte sedan ut handen mot mig. ”I'm Harry.”
Jag nickade och log samtidigt som jag tog hans hand. ”I recognize you from earlier today.”
“Oh that's right, you're the popcorn girl.”
“Mhm.” En bil stannade utanför och löd med en hög tuta. “That's my ride. Good job.”
När han kollade på mig med ett snett leende kände jag tunghäftan av att försöka förklara mig med vad jag hade menat.
”The concert” fortsatte jag kort och såg honom skratta till lite.
”Bye” sa han och vinkade slappt med handen samtidigt som munnen sprack upp i ännu ett leende.
”Bye!”
Jag hoppade in i bilen och tappade bak huvudet mot stödet på sätet. Pappa klappade mig på armen och kollade in mellan grindarna.
”Vem var det där?”
”Bara ta mig hem” log jag.

xx
 
 
 

röstning

Nu måste ni hjälpa mig. Som ni märker går det väldigt, väldigt segt med Emilia och Harry och den novellen jag skriver om dem. Jag har noll inspo till att fortsätta även om jag hatar att inte avsluta en novell. Därför har jag en fråga till er här nedanför. Svara gärna på ett utav de två alternativen för att hjälpa mig med vad ni tycker. Om det blir så att majoriteten svarar ja kommer jag lägga Roux på hyllan för att sedan kanske återuppta den när jag brinner för att skriva om dem igen...
 
Eller, så har ni tålamod med mig och ger mig långt mellan gångerna så att vi kan avsluta Roux på ett bra sätt. Det är upp till er. xx
 
 

Change Your Ticket

Det har kommit till den punkten igen där jag känner mig färdig med Emilia och Harry. Jag vet inte varför, men ibland hänger inte hjärtat med vissa karaktärer man skriver om. Så under tiden som jag har skrivit novellen Roux har jag samtidigt skrivit om två personer som jag älskar tusen gånger mer... Och dem tänkte jag presentera för er ikväll. Ni kommer därför få en liten beskrivning av den nya novellen, men även en liten sneakpeak. 
 
Jag kommer avsluta novellen mellan Emilia och Harry och vi har några kapitel kvar - men jag ville bara 'förbereda' er på det. Vissa noveller blir längre än andra och den här visade sig att den skulle bli relativt kort. Så blir det ibland! Ni kommer få ett kapitel med Emilia och Harry nu i veckan istället för att vänta till nästa söndag, men idag ville jag publicera något med mina andra två....
 
Kommentera gärna vad ni tycker, bra eller dåligt, jag vill höra allt för att nästa novell ska bli så kick-ass bra som möjligt!

 

I den här novellen kommer vi att få följa svenska Sophie (20) och Harry (21) när de för första gången träffas via en av One Directions konserter i Sverige och faller för varandra. Direkt. Till skillnad från något jag skrivit tidigare kommer den här novellen ge er en annan synvinkel av deras förhållande. Det kommer handla om saknad, avstånd och separationsångest. Ni kommer få följa dem via sms och Skype, hur Sophie hanterar ett förhållande med en av världens största popstjärnor som befinner sig på andra sidan av ett hav. Glöm drama, otrohet och vad allt annat heter. Ni kommer få följa två personer på den bästa resan som finns.

---Sneakpeak--- 

I know it's not easy...” Jag hörde honom dra efter ett andetag. ”I know it's not easy Sophie but we have to get through this. I don't want anyone else. If it's gonna be hard, I want it to be hard with you.”

I'm just scared...”

I know you are. I know.” Hans röst försökte lugna ner mig, men jag kunde inte hindra andetagen som lämnade mig att öka takten.

I need you and you're not here.”

Please don't... ”

What?”

I can't do anything to change it. There's nothing I can do to make you feel better because I'm not there.”

Jag stod tyst utan vetskapen om vad jag skulle säga. Det som för så länge hade känts så rätt, hade plötsligt blivit det jag tvekat på varje dag. Ville jag ha det såhär? Med ett helt hav mellan oss för större delar av året än vad jag hade honom vid min sida? Vi hade alltid telefon och sms, men det var inte alls samma sak som att ha honom i samma rum. Jag ville ha en vardag med honom där vi sågs hemma varje kväll för att laga mat tillsammans, kolla på töntiga serier och vakna upp sent tillsammans på helgerna för att vi inte hade något planerat. Men så länge jag var här, och han var där skulle det aldrig kunna bli så.

Alright! I'm coming!” skrek han argt till någon på andra sidan luren. ”I love you” viskade han och jag förstod att han grät när han tog in ett hackigt andetag. ”I don't want to give this up. It's too good to give up.”

Jag kunde inte förmå mig att prata, för jag var rädd för orden som låg på min tunga. Att de skulle trilla ur min mun och krossa mig, oss, totalt.

Sophie” sa han efter ett tag. Han visste precis vad det var som jag stod och tänkte på.

I just-” började jag uppgivet och lutade mig tillbaka mot väggen när mina ben gav vika under mig. Jag landade med en duns mot golvet när han suckade på andra sidan luren. Ingen suck av uttråkning eller irritation. Det var en suck av ren utmattning. Det tog hårt på oss båda att upprätthålla ett förhållande på det här sättet. Man behövde närhet och inte bara över en skärm när vi sa godnatt om kvällarna.

I just want you here Harry...”

I know.”

I bakgrunden hörde jag hans steg och hur han höll på att böka omkring med en massa grejer.

I'm coming to Sweden” sa han sedan och jag satte andan i halsen. ”I can't stand being over here when you're upset.”

But-”

I don't give a fuck about anything else to be honest. I'm coming to see you.”

Jag satt tyst och förvånad över att han precis hällt ur sig en svordom men protesterade inte när han sade hejdå och sedan lät samtalet avslutas.

 

Kapitel 30 - Roux

Tidigare:
”Vem är han?”
Han drog en hand genom sitt hår och mötte min blick. ”Gammal skolkompis hemifrån.”
”Så varför tittar du på mig sådär?”
”Emilia...” Jag kände magen ta en vändning mot det nervösa. ”Om han försöker något mot dig-”
”Vänta nu här lite” sa jag snabbt. ”Varför skulle han göra något mot mig? Är han kriminell?”
Harry skrattade plötsligt och jag försökte få grepp om vad det var han försökte säga. 
”Nej nej. Jack skulle aldrig kunna skada någon på det sättet.”
Jag var fortfarande nervös. Det var inte tillräckligt med övertalning för mig.
”Varför säger du att han skulle göra något mot mig?” Plötsligt slog det mig. Harry var rädd för att jag skulle börja gilla honom. Det fanns inga ledtrådar som ledde mot den slutsatsen, men det fanns ingen tvekan om att det var det som pågick. 
”Du är rädd att han ska ta mig ifrån dig” mumlade jag. ”Eller hur?”
När Harry tittade upp mot mig igen såg jag att hans ögon var blanka och mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Varför tror du att jag skulle gå på med på det?” frågade jag honom och pressade sedan mina läppar mjukt mot hans upprepande gånger. ”Och varför tror du att din barndomskompis skulle göra något sådant mot dig?”
”För han har gjort det innan.”

 

Vad sa du att han sa?

Finnie lät minst sagt förvånad på andra sidan luren.

Jag skrattade. ”Han sa att han var rädd att förlora mig. Eller han sa ju inte det direkt, men indirekt så sa han ju det.”

Vad sa han om sin kompis nu igen?

”Att han hade gjort det innan.”

Så någon har tagit en tjej från Harry innan.”

”Mhm” mumlade jag och vände mig om för att titta ut på personen i fråga. Han stod ute på sin balkong och rökte med Jack. När han mötte min blick kände jag mig påkommen, men kunde inte låta bli att fortsätta kolla på honom. Han drog ett bloss och lät röken lämna hans läppar. Smålog medan han gjorde så och blinkade med ena ögat innan han vände ryggen till och fortsätta prata med sin kompis.

Jag vill också ha en Harry Styles” sa hon så att vi båda skrattade. Finnie hade så länge jag kunnat minnas, varit singel med undantag för någon dejt här och där. I alla fall sedan vi blivit ’äldre’. Så jag förstod henne, speciellt när det gällde Mr. Styles som stod ute på sin balkong just nu. Hans rygg var bred och  trots den svarta t-shirten anade man hans muskler under den. Håret var fortfarande långt, men efter ett frisörbesök häromdagen hade det nu kortats ner till en längd som gjorde att lockarna tog sig uppåt en aning i hans nacke. Jag kände hettan på mina kinder och förstod verkligen varför hon också ville ha en ’Harry Styles’.

Vem hade kunnat ana att det var såhär det skulle bli när han bjöd dig på en drink?

”Inte jag i alla fall.”

Har en känsla av att han kanske visste” sa Finnie och småskrattade. 

Rakt ur det blå slog det mig. ”Hur är det med Nick?”

Näpp no neine” svarade min kompis mig. ”Jag tänker inte låta dig prata om honom.”

”Jag vill bara veta hur han mår Finley.”

Om du vill veta hur han mår bryr du dig fortfarande. Ta en pilla så blir det bättre.”

Jag skrattade. ”Okej.”

Okej?

”Ja! Okej.”

Bra” sa hon stolt. ”Nu föreslår jag att du går och tar med din man in till sovru-”

Innan hon hann avsluta meningen klev Jack in från balkongen och jag drog snabbt mobilen från örat och lade på. Jag fick hantera hennes ilska på grund av det senare. Eller aldrig. 

”Hallå” log Jack.

”Hej hej.” Jag såg i ögonvrån hur Harry stod kvar ute på balkongen, men nu hade han inte ryggen vänd mot mig. Han stod och följde min, och sin kompis varenda rörelse. 

”Sovit gott?”

Jag nickade. ”Jodå. Hörde att ni kom hem sent i natt.”

”Hörde du oss, eller hörde du om det?”

”Jag hörde om det” skrattade jag. ”Jag var inte här igårkväll, om du minns.”

”Just det, just det” log han och slog sig ner i soffan. Jag satte mig på armstödet till en av fåtöljerna och hörde Harry kliva in genom dörren. Han gick upp till mig och snirklade en arm om mig, placerade en puss på mitt huvud och vände sig sedan mot sin kompis.

”Vad hade du tänkt göra när vi sticker till Frankrike?” frågade Harry honom.

”Frankrike?”

”Semester. Vi sticker om tre dagar.”

”Stanna här obviously” skrattade Jack. Jag kunde inte se blicken Harry gav honom, men den kändes allt annat än godkännande av hans förslag. 

”Ta inte hit en massa tjejer” muttrade Harry. ”Jag vill inte se några äckliga spår på mina lakan.”

”Ta det lugnt mate. Jag kör aldrig utan skydd.”

”Kuggfråga” flinade Harry. ”Du ska inte ens sova i min säng.”

”Eller så gör man som nu” sa Jack och reste sig upp. ”Kör hemma hos tjejen istället.”

”Jag bryr mig inte om var du ska” började Harry. ”Bara se till att du inte gör henne på smällen.”

Jack fnös och öppnade dörren. ”Jag ska försöka. Men det är svårt när många tjejer vill ha en.” Han tittade på mig och log ett leende jag visste Harry skulle hata om han sett det, men han hade nu tagit upp sin mobil som ringde och stirrade på skärmen för att se vem det var. 

”Mm, vi ses sen!” sa Harry och lade sedan mobilen mot örat. Direkt när han svarat vände sig Jack om i dörren och mötte min blick.

”Vi ses sen Emilia.”

”Hejdå” sa jag snabbt och gled sedan ner i fåtöljen för att lyssna på Harrys samtal. Det kom till mig ganska fort att det handlade om jobb, och just då i den stunden, kopplade jag bort öronen och lutade huvudet tillbaka.

 

Harrys perspektiv

Jag kom tillbaka ut från sovrummet, lade ner mobilen i fickan och skulle leta upp Emilia igen. Men när jag klev ut i vardagsrummet såg jag inte henne någonstans. 

”Emilia?”

Inget svar.

När jag rörde mig framåt i rummet såg jag det plötsligt. Hennes hår låg över ryggen till fåtöljen och när jag stod tillräckligt nära den böjde jag mig över för att se att hon sov. Jag lade en hand på hennes huvud och strök försiktigt längs med det bruna håret. Hon rörde på sig lite, men vaknade inte förrän jag gick runt och satte mig bredvid henne på armstödet. 

”Oj, hej” log hon sömnigt och satte sig tillrätta. ”Jag tror jag somnade.”

”Tror?” flinade jag. ”Du dreglar.”

”Nej?!” Hennes hand flög snabbt upp till munnen och fick henne att inse att jag bara drev med henne. ”Harry…” klagade hon. ”Varför gör du sådär?”

”Dina små miner av panik är så värda det.”

Hon sträckte ut tungan till mig retsamt. ”Det ska bli skönt att komma bort till Frankrike, tycker du inte det?”

”Jo” nickade jag och kunde knappt vänta tills jag fick lite ensam tid tillsammans med henne. ”Det ska det bli…”

”Vad?”

”Vadå?”

”Varför ser du så orolig ut?”

”Det gör jag väl ändå inte” skrattade jag och reste mig upp. ”Nä, kom nu.” Jag sträckte ut min hand till henne och försökte komma på sätt att få henne att tänka på annat än att jag faktiskt sett orolig ut för bara någon sekund sedan. 

”Var ska vi?”

Mitt leende var tillräckligt för att hon skulle förstå mitt mål med det här.

Hon reste sig upp och kom retfullt nära mina läppar. ”Så det är därför man ska dejta yngre killar…”

”Och vad menar du med det?”

Hon ryckte lite på axlarna och log busigt. Jag visste inte vad hon tänkte, men det var nog för mig att greppa tag om hennes midja och slänga henne över min axel.


Snart börjar det hända grejer... Är ni redo? ;)


Kapitel 29 - Roux

Tidigare:
”Där är ni!” Emilia pressade sig fram till oss när vi trängdes i kapprummet. Hon sträckte sig över bandet som avgränsade kön till resten av rummet och kramade Kyna.
Kyna skrattade. ”Här är vi. Är Harry här?"
Jag lämnade in våra jackor och lämnade sedan kön.
”Klart jag är.” Harry dök upp bakom Emilia och placerade en hand på hennes midja. ”Det är ingen fest utan Harry Styles.” skämtade han.
Jag skrattade också. ”Nej absolut inte.”
Kyna kramade Harry också, medan jag hälsade på Emilia. Utifrån hörde vi paparazzi hojta mitt och Harrys namn, jag bytte en menande blick med Harry. Han nickade. ”Kom mina damer, vi går in.”
Medan Emilia och Kyna satte sig vid ett bord, hämtade jag och Harry drinkar till oss ifrån baren. Jag sneglade över axeln mot bordet där de satt och skrattade. ”Jag ser att det går framåt.”
Harry log faktiskt, ett hjärtligt leende utan fasader. ”Jag har inget att klaga på.”
”Det är bra, jag är glad att du tog dig samman.” svarade jag.
”Jag fick ju lite hjälp. Och lite vatten i ansiktet.”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte be om ursäkt.”
Han skrattade. ”Jag vet, det är lugnt. Det var bra, det var en kalldusch.” Som hade fått honom att vakna.
Vi fick våra drinkar och gick tillbaka till bordet. Kyna log mot mig. ”Tack.”
 
På andra sidan bordet lade Harry armen om Emilia, han drog henne intill sig och kysste hennes hår. I gengäld log hon, lite generat, klappade honom på kinden och pressade sina läppar mot hans kind. Den ömsinta handlingen såg kanske inte ut som mycket, men för någon som känt Harry länge så var det helt otroligt vilken förvandling han genomgått med Emilia. Äntligen verkade han ha hittat en stadig plats på jorden.

 
Emilias perspektiv

 
Jag vände och vred på mig i duschen hemma hos Harry tills jag insåg att han inte hade samma funktion där man kunde hänga en handduk. Det vill säga inget draperi utan bara en stor glasdörr som gick från golv till tak.
”Hm...” mumlade jag och såg sedan genom imman på glaset att den vita handduken fortfarande låg på toalettstolen. Det var samma visa varje gång jag hade spenderat tid i hans lägenhet. Vanan av att ha handduken hängandes ovanför kanten till duschen satt som berget i ryggmärgen på mig. 
”Babe!” ropade Harry utanför dörren samtidigt som han knackade.
”Mhm?”
”Är du klar snart?”
”Ja..” svarade jag och skyndade mig ur duschkabinen för att ta handduken och svepa den runt min kropp. ”Vadå då?”
”Nä, jag tänkte bara om jag skulle göra dig sällskap...” Jag hörde på hans röst att han log. Jag hörde också att det plingade på hans ytterdörr och att han avlägsnade sig för att öppna den, utan fortsatt kommentar.

Med handduken fortfarande runt huvudet och en runt kroppen så tassade jag försiktigt ut i köket. När jag nådde dörröppningen stannade jag plötsligt. Det satt en kille bredvid Harry som jag aldrig hade sett innan. Att umgås med One Direction killarna fick det svårt att tro att de umgicks med andra. Många utav kvällarna jag träffade Harry skulle han antingen vidare till någon av dem, eller så kom han ifrån någon av deras hus. Jag ångrade genast mitt val av att överraska Harry i handduk när den främmande killen lät sin blick vandra upp för mina ben. Killen med det ljust bruna håret och de bruna ögonen log brett mot mig när hans ögon mötte mina.
”Ni kan hälsa sen” sa Harry och lät sin blick skifta mellan mig och hans kompis. ”Gå och byt om Emilia.”
”Okej” nickade jag och rättade till handduken innan jag skyndade mig ut ur köket och in till rummet där mina kläder befann sig.

När jag återvände in i köket, påklädd, satt de fortfarande kvar på sina platser men nu med vars ett glas mellan sina händer. När jag ställde mig intill Harry kände jag från hans andedräkt att det var whiskey. Han höll upp glaset för att erbjuda mig en sipp men jag skakade på huvudet och följde hans hand när han satte ner glaset mot bordet igen. Efter en liten stund av tystnad kunde jag inte undgå den konstiga stämningen i rummet. Jag visste inte om jag skulle sträcka över handen för att hälsa på hans kompis, eller om jag skulle vänta på att Harry skulle presentera oss. När jag väl börjat röra på mig pratade Harry efter att ha harklat sig. Han lade en hand i min midja medan han sa:
”Jack, detta är-”
”Emilia” avbröt Jack honom med och sträckte fram sin hand med ett leende. ”Jag har hört lite om dig.”
”Jaså?” log jag och tog hans hand. ”Jag har inte hört någonting om dig...” erkände jag med ett skratt.
”Det förvånar mig inte.” Jack skrattade och slog till sin kompis som fortfarande satt med ett bekymrat ansiktsuttryck över sitt ansikte. ”Vi ska alldeles strax dra ut” fortsatte han. ”Ska du göra oss sällskap ikväll Emilia?”
Jag kollade på Harry och insåg med detsamma att jag hade glömt berätta för honom att jag skulle iväg och äta middag med Finley.
”Nej hon kan inte” sa Harry snabbt. Förvirrat kollade jag på honom och försökt lista ut om det kanske var så att jag ändå hade delat med mig av mina planer för kvällen ändå.
”En annan gång då...” log Jack mot mig samtidigt som han tog en sipp av sin drink.
”Emilia” sa Harry och reste sig upp. ”Kan du följa med mig?”
Jag nickade och skyndade mig ut efter honom in i hans sovrum. När dörren stängts efter oss satte Harry sig ner med en suck på sängen.
”Vad är det?”
”Jag visste inte att han skulle komma hit...”
”Det gör väl inget?” skrattade jag och satte mig ner på sängen bredvid honom. ”Vem är han?”
Han drog en hand genom sitt hår och mötte min blick. ”Gammal skolkompis hemifrån.”
”Så varför tittar du på mig sådär?”
”Emilia...” Jag kände magen ta en vändning mot det nervösa. ”Om han försöker något mot dig-”
”Vänta nu här lite” sa jag snabbt. ”Varför skulle han göra något mot mig? Är han kriminell?”
Harry skrattade plötsligt och jag försökte få grepp om vad det var han försökte säga.
”Nej nej. Jack skulle aldrig kunna skada någon på det sättet.”
Jag var fortfarande nervös. Det var inte tillräckligt med övertalning för mig.
”Varför säger du att han skulle göra något mot mig?” Plötsligt slog det mig. Harry var rädd för att jag skulle börja gilla honom. Det fanns inga ledtrådar som ledde mot den slutsatsen, men det fanns ingen tvekan om att det var det som pågick.
”Du är rädd att han ska ta mig ifrån dig” mumlade jag. ”Eller hur?”
När Harry tittade upp mot mig igen såg jag att hans ögon var blanka och mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Varför tror du att jag skulle gå på med på det?” frågade jag honom och pressade sedan mina läppar mjukt mot hans upprepande gånger. ”Och varför tror du att din barndomskompis skulle göra något sådant mot dig?”
”För han har gjort det innan.”

Hej på er! Nu är jag tillbaka och hemma från New York. Stina fick ett halvt panik sms på väg till flygplatsen som löd en eller två svordomar när jag kom på att jag glömt skriva ett kapitel som ni skulle få upp... så stort tack till henne för att hon räddade mig haha! :)
 
Här har ni dagens kapitel i alla fall, kommentera gärna vad ni tyckte! Tror ni Jack är en bra eller dålig typ? x

4 januari

Kapitlet dyker upp senare ikväll! xx


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0