Kapitel 10 - Change Your Ticket

Tidigare:
Senare den kvällen satt vi i mitt kök och hade precis ätit middag. Jag hade flyttat över till hans sida över bordet, placerat mig i hans knä och lät honom nu visa ett nytt spel som han hade laddat ner till sin mobil. Då och då kände jag hans läppar möta min bara hud på axeln och varenda gång gick det en rysning genom mig. Han höll armarna om mig och skrattade högt åt hur dåligt det gick för mig på spelet. När jag väl fick flyt och det blev tyst i rummet på grund av min koncentration bröt han tystnaden med något jag inte förväntade mig att han skulle säga.
”Don’t think that I don’t want you in… in that way Sophie.”
Det var så pass otippat att jag körde den lilla gubben på mobilen ur banan och lade mobilen ifrån mig.
”What?” frågade jag honom och kände andan fastna i halsen på mig.
”Earlier today” fortsatte han försiktigt. ”It’s not that I don’t want you, it’s just that I don’t want to ruin anything. I’ve been there once before and I really don’t want that to happen to us.”
”Okay” log jag och drog min hand genom hans hår. Han slöt ögonen för beröringen och pussade sedan insidan av min hand när den svepte förbi hans kind.
”Do you think they will like my presents?”
”Yup. There’s no doubt about it.”

 
Hennes perspektiv
Hjärtat tog sig ett litet skutt när jag kände armen om min midja. Jag vände mig om i sängen och mötte Harrys ansikte. Han sov fortfarande och jag sträckte ut handen för att röra vid hans kind, nästan för att övertala mig själv att han faktiskt var framför mig. Han fnös till när jag råkade nudda vid hans näsa och öppnade sina ögon kort därefter. Han sprack upp i ett leende innan han gäspade.
”Hey” sa han.
”Hi... Do you-” Plötsligt kände jag mig nervös och inte riktigt säker på vad jag skulle säga till honom. ”Do you want some breakfast?”
”That'd be nice” log han och satte sig upp. ”I'll help.”

Vi satt ner vid matbordet, båda var tysta men det var allt annat än obekvämt. Harry tog en slurk av sitt te och började sedan prata samtidigt som mig.
”Why-”
”It's-”
Jag tystnade och hörde honom insistera på att jag skulle fortsätta min mening.
”Why didn't you call me?”
”I thought-” Han höll inne det fast jag visste att han ville säga något. ”I didn't know you wanted me to.”
”I did” nickade jag och mötte hans blick. Jag kände ingenting emot honom för att inte ha hållit kontakten, jag hade inte heller ansträngt mig tillräckligt. Någonstans så visste jag kanske att jag skulle få se honom igen.
”Well let's just say that-” Ännu en gång avbröt han sig själv. ”You scare the shit out of me Sophie.”
Jag skrattade till. ”I scare you?” Om han bara visste hur mycket det gällde honom för mig också.
”Yes” log han.
”Why?”
”You just do” sa han under andan vilket ändrade stämningen i rummet drastiskt. Jag hade aldrig förr känt sån tyngd i ett rum innan. Dragningen mellan oss hade nästan gått att skära genom med en kniv, men om det var möjligt var det aldrig något jag någonsin ville skulle ske. Jag kände mig hemma när hans blick vilade på mig.

Hans perspektiv
Det krävdes mycket av mig för att inte flytta runt min stol runt bordet för att kunna sitta närmre. Hon var det absolut finaste jag hade sett när hon satt framför mig i t-shirt och sovshorts. Det blonda håret låg på sniskan trots att det var uppsatt och hennes ögon hade fortfarande en glimt av trötthet i dem. Till och med fräknarna var kvar trots att sommaren snart var över. Hon höll handen för sin mun när hon gäspade och slickade med tungan snabbt i mungipan om en bit smörgås hade fastnat där. Om inte detta var mitt bästa beslut någonsin, att åka till Sverige för att träffa henne, så visste jag inte vad som skulle vara det.
”What?” skrattade hon när hon upptäckte att jag kollade på henne.
Jag ryckte lite på axlarna och försökte hitta en bra förklaring till att jag stirrat på henne.
”You don't know?”
”Nope” sa jag och sprack upp i ett leende mot henne. ”I just thought-”
”Hm?”
”I'm just happy to be here.”
”So what are your plans for us?”
”What do you mean?”
”Did you have anything in mind when you came to visit?” Hon skrattade till. ”Anything you want to do?”
”Not really. I just knew that I wanted to see you.”
”Looks like I have to come up with what to do today then?”
Jag nickade och smuttade på mitt te igen när hon hoppade ner från sin stol och försvann ut ur köket. Jag satt tyst kvar och väntade på direktioner, vågade inte röra mig mot hennes sovrum då jag var rädd att hon bytte om. Inte för att jag hade haft något emot att springa på henne, men jag ville inte- När en duns hördes skakade jag på huvudet för att röja undan mina tankar. Till och med i mitt huvud blev jag nervös i hennes närhet. Pumba sprang omkring bland mina fötter och jag böjde mig ner för att plocka upp honom. Han jamade högt och strök sitt ansikte mot min kind så att jag täcktes av ett stort moln av päls. Jag hörde Sophie skratta och sänkte ner katten från mitt ansikte så att jag kunde se henne. Hon stod och bet sig smått i läppen, som om hon hade något hon ville säga men lät bli att säga högt.
”What?” frågade jag henne och hostade till när den tjocka katten tryckte ifrån med tassarna från min mage.
”Come with me.”
Sophie sträckte ut sin hand mot mig och jag tog den samtidigt som hon läste mina tankar.
”I will take care of the dishes later.”
”I'll help” insisterade jag och såg henne nicka i tystnad samtidigt som vi tog oss in i hennes sovrum. Gardinen var fortfarande nerdragen och mörklade rummet förutom en liten hörna där en lampa stod tänd. Hon hade kastat om täckena i sängen, bullrat upp med kuddar upp mot sängaveln och satt datorn mitt på den.
”I hope you don't mind staying in-” började hon tveksamt. ”I just thought it would be nice catching up and maybe... maybe watch a film?”
Jag log mot henne och fick ta emot en förvirrad blick. ”I like how you just went all british.”
”With what?”
”Watch a film” imiterade jag henne med och fick ta emot en smäll på min arm.

Hennes perspektiv
Harry var den första att slå sig ner i sängen. Han hoppade långt upp i sängen och lyfte sedan på täcket åt mig. Så fort jag slagit mig ner anslöt min katt sig till oss och kröp upp vid Harrys ben. Med pirret i magen kröp jag närmre personen bredvid mig och kände honom lyfta på armen för att visa att platsen var ämnad för mig. Alla spänningar i kroppen släppte så fort jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg.
”Mhm” mumlade han. När jag kollade upp mot honom blundade han. ”This is nice.”
Jag nickade instämmande och sträckte mig efter datorn men blev hindrad av en hand som lades på min arm. 
”What?”
”Don't- I just want it to be quiet for a while. I haven't been in a silent room for god knows how long.”
Jag log mot honom och slog en snabb blick ner på hans läppar. Jag ville så gärna möta dem med mina egna, men jag visste inte var vi var ännu. Vi hade skiljts åt med en kyss och jag ville inget hellre än att återuppta oss med en också.
”When did you get off tour?”
Han harklade sig en aning.
”Harry” bad jag med ett skratt. Det var något som han inte sa.
”Alright” log han. ”We got back to London wednesday.”
”But today is friday.”
”Yeah.”
Om mitt leende kunde bli större kring honom, så var det nu. För jag insåg att han hade åkt direkt hit, för att se mig.

När dörren plingade och jag reste mig upp i sängen med ett ryck förstod jag att jag hade somnat. Och när jag vred huvudet för att kasta en blick bakåt insåg jag att Harry gjort detsamma. Ett pling till och jag var ur sängen för att skynda mig ut till hallen, allt för att inte väcka Harry. När jag öppnade dörren stod Erik där med ett brett leende och en påse i handen.
”Hej” log han. ”Jag har mat med mig. Plus att jag vill veta vem de där männen var så jag kan slå ihjäl dem.”
”McDonalds?” frågade jag och ignorerade hans sista kommentar.
Han skakade på huvudet. ”Nej, jag tänkte att denna gången ska vi ut ur vår comfort-zone så jag köpte Burger King.”
”Aha” skrattade jag och stod kvar med dörren halvt öppen.
”Kan jag..?” Erik tittade nyfiket in och sedan på mig. ”Är du upptagen?”
”Ja det-” började jag. Mer behövde jag inte säga när hans blick föll ner till marken och han såg ett par bruna skor som var alldeles för stora för att vara mina.
”Är han här?”
Jag nickade.
”När- jag trodde han var på turné?” Erik såg ut som definitionen av förvirring.
”De kom hem i onsdags.”
Jag fick ta emot en nickning och sedan långa sekunder av tystnad. Han lyfte sedan huvudet från att ha blickat ner i marken och gav mig ett svagt leende.
”Jag ska inte störa. Vi ses på jobbet imorgon?”
”Okej” nickade jag och vinkade med handen när han rörde sig bort mot hissen.
”Who was that?”
Harry stod bakom mig, nyvaken och med håret på sniskan kisade han åt lampan som hängde i taket.
”Erik” log jag och gick fram till honom.”He just came by to check up on me.”
”He heard about the other night?”
”Apparently.”
Jag tog ett steg framåt och lutade mig in i hans famn. Han luktade precis lika gott som han gjorde när jag såg honom häromkvällen.
”Hi” sa han med ett litet skratt som antagligen var för min hårda omfamning.
”Hi...” suckade jag. ”Did you sleep well?”
Han nickade. ”I did. What time is it?”
”Five I think.” Jag lutade huvudet tillbaka för att kunna kolla upp på honom. ”I am never gonna go to sleep tonight.”
”Good you have me then” log han och fäste en hårslinga bakom mitt öra. ”I’m here to keep you company.”
När tystnaden föll över oss fylldes även min mage av fjärilar. Alldeles för många för att jag skulle kunna stå kvar och titta honom i ögonen, så efter bara någon sekund till drog jag mig därifrån. Hans sneda leende tydde på att han hade känt mig bli nervös och jag hatade att vara så förutsägbar.
”For how long are you staying?”
Han lade armarna i kors, stod stilla för en stund och kollade lugnt på mig. Nästan för lugnt. Jag visste inte om han funderade på hur länge han faktiskt skulle stanna i Sverige, eller om han bara inte visste vad han skulle säga. Så fort han började röra på sig kände jag hur hela min kropp stelnade. När han stod framför mig och kupade händerna mot mina kinder fungerade det på det exakta motsatta viset. Allt i mig slappnade av och min kropp smälte mot hans när jag lade armarna om hans midja. Harry kysste mig mjukt och dröjde kvar med sina läppar, öppnade dem lätt och kysste mig svimfärdig. När han drog sig tillbaka kände jag mig andfådd och vimmelkantig. Han sa lågt:
”For as long as you want me here.”

Eriks perspektiv
Höger sko flög in i hallen följt av den vänstra. När dörren slagit igen bakom mig med en hög smäll dröjde det inte länge innan min mammas huvud dök upp i dörröppningen till köket.
”Någon har fått ett humör märker jag.” Hon stod och torkade något föremål på en handduk. ”Vad är det?”
”Inget” sa jag och tvingade fram ett leende jag kände det krävde alla muskler jag hade i ansiktet.
Medan mamma försvann in i köket satte jag mig ner på stolen i hallen, hon kom senare tillbaka med ett glas hon torkade i en vit handduk som var missfärgad. Antagligen efter en av pappas tvättningar.
”Hur är det med Sophie?” frågade hon försiktigt och följde sina händer när hon torkade glaset.
”Vet inte.”
”Har ni något pass tillsammans snart?”
”Imorgon.”
Hon suckade och gick fram till mig. Med glaset fortfarande i ena handen strök hon mig över håret med den andra.
”Om vi levde i någon parallell värld där du inte var min son och där jag inte kände dig alls skulle jag nästan gissa på att den där killen var tillbaka och att det är därför du är sur.”
”Jag är inte sur!” sa jag och skrattade irriterat. Jag reste mig snabbt upp från stolen, nästan så att den trillade över. ”Förlåt-” fortsatte jag sedan när jag insåg att skrika på min mamma gjorde det inte bättre. ”Jag bara-”
”Jag vet vännen” sa hon tyst. ”Vi behöver inte prata om det. Så vitt jag vet är de två små fisar i rymden!”
Vi båda skrattade tillsammans innan hon pussade mig på kinden och lät mig springa upp för trappan och in på mitt rum. När jag slängde mig ner i sängen och hörde hur tyst det var omkring mig hörde jag också att hjärtat bankade fortfarande lika hårt som det hade gjort när hon öppnat dörren. Det gjorde det varje gång hennes fräkniga ansikte dök upp framför mig. Fan.

Trevlig söndag på er xx

Kapitel 9 - Change Your Ticket

Tidigare:
”Here we are.” Hon släppte för första gången taget om mig för att leda mig ner för korridoren.
”This is it” log hon trött mot mig. ”Do you still have my keys?”
”Yeah” sa jag snabbt när jag insåg att det stämde. Jag tog upp dem ur min ficka och sträckte över dem. Så fort dörren slagits upp till hennes lägenhet mötts vi av en grå katt som jamade högt.
”Hej Pumba” log hon och böjde sig ner för att klia honom bakom örat. ”This is Harry. Be nice to him.”
Jag visste inte om hon pratade med mig eller katten, men jag skrattade åt det tjocka djuret med korta ben när han kom fram och nosade på mig.
”Hello there” sa jag och satte mig ner på huk.
Pumba sprang plötsligt ifrån mig och inte förrän då upptäckte jag att Sophie försvunnit in i lägenheten. Jag letade mig fram i mörkret, inte en enda lampa var tänd, men när jag väl kom in i ett rum tvivlade jag inte på att jag hamnat rätt. Hennes tunga andetag spred sig i tystnaden.
”Sophie?” viskade jag och gick in i mörkret. ”I'm gonna go to my hotel now-”
”No” avbröt hon mig. ”Please stay.”
Jag satte mig ner bredvid henne i sängen och såg hur hon pratade med slutna ögon.
”I don't want you to go.”
”Okay... I'm not going anywhere” försäkrade jag henne om innan jag fick ett mumlande tillbaka jag tydde som ett 'good'. Jag kollade mig omkring i rummet så gott som det gick och insåg att sängen var den enda sovplatsen som erbjöds. Jag gick runt till andra sidan sängen, tog av mig skorna och kröp sedan över den för att lägga mig ner intill henne. Försiktigt, för att inte väcka henne, lade jag en lätt arm om hennes kropp och borrade in min näsa i hennes nacke. Jag viskade till henne innan mina läppar snuddade vid hennes hud lätt.
”I'm glad to see you too...”
Och för första gången sedan jag kysst henne när vi sa hejdå, kände jag mig hel igen.

 
Hennes perspektiv
Jo, förfan syrran kom hem!
”Det hjälper inte att du svär Viktor” skrattade jag.
Tre dagar in på Harrys besök så hade de där hemma på något konstigt sätt fått reda på att jag hade besök.
Vi vill träffa honom Soph!” ropade mamma i bakgrunden och jag hörde också pappa mumla något instämmande.
”Ni får vänta” sa jag lågt. Fastän Harry inte kunde svenska höll jag konversationen lågt då jag var rädd att de skulle plötsligt skrika hans namn av någon anledning. Det var inte helt omöjligt att det kunde ske med min familj. Dock så misstänkte jag att han redan hade listat ut att han var det stora samtalsämnet då han satt i soffan och tittade på mig med ett litet leende. Om han bara visste hur nervös det gjorde mig när han satt och betraktade mig på det sättet. Jag vände ryggen till en aning och försökte runda av samtalet som nu pågått i mer än fem minuter. Det värsta av allt med det var att det inte hade yttrats något mer än massa övertalande ord från min brors sida att han ville träffa Harry.
Du måste komma hem oavsett” sa min bror sen. ”Vare sig du vill eller inte.
”Jaså? Det säger du?” skrattade jag. ”Och varför tror du det?”
För att tvillingarna fyller år imorgon.”
”Då lämnar jag honom kvar här hemma.”
Han skrattade högt och jag kunde så tydligt se han ansikte framför mig. Täckt med en oerhörd nöjd min.
Det kan du inte bara göra Soph! Då är du en dålig värd mot din gäst…
”Å andra sidan har han och killarna en studio här som han ändå är i när jag jobbar. Jag kan bara säga att jag ska-”
Bara ta med honom. Jag ska vara snäll, jag lovar. Olivia är ändå med mig och håller koll…
”Okej” skrattade jag.
Går hon med på det?!” skrek mamma i bakgrunden. ”Johan! Hon ska ta med honom!
Mamma!” väste Viktor. ”Skräm inte henne nu när jag äntligen har lyckats övertala henne.
”Herregud…” suckade jag åt dem båda. ”Vilken tid är det?”
Klockan tre på eftermiddagen.”
”Då ses vi!”
Glöm inte present till mig också!
Mer hann han inte säga innan jag klickade på den röda luren och lade mobilen ifrån mig. Jag gick in till Harry och satte mig ner i soffan. Så fort min rumpa nått kudden hoppade katten upp och trängde ner sig bredvid mig.
”Harry-” började jag. ”Do you want-” Jag hindrade mig själv, oroade mig för att det kanske var för tidigt för honom att träffa min familj. De var alldeles för galna och skulle skrämma honom hela vägen till Australien.
”What?” frågade han och försökte fånga upp min blick samtidigt som han pratade med mig. ”What is it Sophie?” Jag smälte varje gång han sade mitt namn. ”You can tell me.”
”It’s the twins birthday tomorrow and I have to go to the party they’re hosting for them and their friends.”
”Oh can I come?”
”You sure? You really don’t have to. My family really is a handfull to be dealing with as it is and with ten other kids running arou-”
”Breathe” log han. ”I’m sure they’re as great as you.”
”Hm” sa jag och höjde tveksamt på ögonbrynen.
Han skrattade. ”Let me be the judge of that. Now, if we’re going to a party, I need to get them some presents… Do you mind going shopping with me?”
”So that we can be chased down by fans again?” Jag skämtade, men det verkade han inte förstå.
”Sophie…” sa han lågt. ”I’m sorry about that. I don’t ever want to see you that scared because of something I’ve done again.”
”Well it wasn’t you who did it, right?”
”No not really, no…”
”So don’t blame yourself. Okay?” Jag log mot honom och böjde mig prövande fram för en kyss. När han mötte mig halvvägs och pressade sina läppar mot mina smälte jag ner till flytande form och lade mig platt på golvet. Kändes det som i alla fall. När jag separerade på oss gjorde han tvärtom: han fångade upp min hand i sin och drog mig till honom för att återuppta kontakten.
”I thought we were going shopping” mumlade han mot mina läppar när det egentligen var han som hade återupptagit var vi slutat.
Hade vi inte haft den planen framför oss idag vet jag inte vad som hade hänt här i soffan. Möjligheterna fick det att pirra i hela kroppen på mig, men det var inget jag vågade tänka på att det faktiskt kunde hända. Det var för tidigt och det skulle gå för fort. Eller? Harry drog mig över sig och lade armarna om mig när jag lade mig tillrätta ovanpå honom. Läpparna var fortfarande svåra att separera ifrån varandra och jag kände hur hans hand letade sig innanför min t-shirt. Han lade den bekvämt i svanken på mig och det kändes som att svängen var gjord för honom att hålla. Innan jag visste ordet av det drog han sig snabbt ifrån mig och hoppade upp ur soffan. Hans kinder var en aning röda när han rättade till sitt hår och jag märkte att han hämtade ikapp sin andning. Jag visste varför han hade avbrutit det, och jag visste inte om jag skulle vara lättad eller besviken.
”Let’s go shopping ey?” skrattade han och pustade ut. ”I think I need some air. I’ll just-” Han svamlade fort och det fick mig att skratta till när han fortsatte prata trots han gått ut ur vardagsrummet. ”I’ll be downstairs waiting okay?”
”Alright” log jag. ”Give me two minutes.”

Senare den kvällen satt vi i mitt kök och hade precis ätit middag. Jag hade flyttat över till hans sida över bordet, placerat mig i hans knä och lät honom nu visa ett nytt spel som han hade laddat ner till sin mobil. Då och då kände jag hans läppar möta min bara hud på axeln och varenda gång gick det en rysning genom mig. Han höll armarna om mig och skrattade högt åt hur dåligt det gick för mig på spelet. När jag väl fick flyt och det blev tyst i rummet på grund av min koncentration bröt han tystnaden med något jag inte förväntade mig att han skulle säga.
”Don’t think that I don’t want you in… in that way Sophie.”
Det var så pass otippat att jag körde den lilla gubben på mobilen ur banan och lade mobilen ifrån mig.
”What?” frågade jag honom och kände andan fastna i halsen på mig.
”Earlier today” fortsatte han försiktigt. ”It’s not that I don’t want you, it’s just that I don’t want to ruin anything. I’ve been there once before and I really don’t want that to happen to us.”
”Okay” log jag och drog min hand genom hans hår. Han slöt ögonen för beröringen och pussade sedan insidan av min hand när den svepte förbi hans kind.
”Do you think they will like my presents?”
”Yup. There’s no doubt about it.”

Vill flagga för att det kan bli så att mina kapitel kommer upp lite oregelbundet de kommande veckorna för snart går flyttlasset för mig! Jag behöver packa, och sen vet jag inte när jag får internet installerat i min lägenhet. Men kan uppdatera er via min telefon så ni vet :)
 
Ha en mysig söndag!
 
 

Kapitel åtta - Change Your Ticket

Tidigare:
”Varför skrattar du?”
”Jag visste att du skulle komma.”
”Det gjorde du inte alls” protesterade han och vände sig sedan mot mig. ”Det var ganska självklart, va?” Jag nickade. ”Jag vill bara be om ursäkt... Det är inte min ensak riktigt att döma dig, er två sådär.”
”Nja, det är nog inte det nä” sa jag och såg honom blev överraskad över min ärlighet.
”Det är bara det att-” Han hindrade sig själv och höll inne ett andetag. När han började prata igen lät det som en stor suck. ”Jag vill inte se dig bli sårad.”
”Det kommer du inte heller behöva. Jag har inte hört av honom sedan han lämnade, så att mitt hjärta kommer krossas av honom kommer aldrig någonsin hända.” Någonstans djupt inom mig önskade jag nästan att det var något jag visste skulle hända. För då hade jag i alla fall låtit honom ha mitt hjärta från första början.
”Tror du han kommer tillbaka?”
”Jag vet inte... Jag vill tro att han gör det i alla fall.” Något föll i hans ansikte när jag pratade. ”Jag vet ju att det fanns något... Men sen vet jag inte om det är värt att chansa på. Vi har två helt olika liv. Jag bor i Sverige och han reser runt i världen för att uppträda för tusentals människor varje kväll.”
Det blev inte verkligt för mig förrän jag pratade om det högt. De dagar jag haft med honom hade varit så naturliga och, vad jag ansåg, vanliga att han hade fångat mig som Harry. Inte Harry Styles.
”Du kommer hitta någon annan” sa Erik tyst och jag kollade på honom. ”Ibland finns det framför dig utan att du vet om det.”
”Va?” frågade jag fast jag hade hört honom första gången.
Han ändrade sina ord efter att jag hade bett honom upprepa sig.
”Du kommer hitta någon annan som du också kommer känna såhär för.”
Jag nickade. ”Ja, jag hoppas det...”

 

Några månader senare
Hennes perspektiv
Jag var så trött i ben och rygg att varenda stol jag passerade skrek mitt namn. Jag hade på något sätt lyckats vara den enda som var kvar precis innan stängning och fick nu hantera ett gäng om tre män som verkade vilja dröja kvar så länge som möjligt. Hade det inte varit för anledningen att jag var ensam i baren hade jag bett dem gå för längesedan. Nu var det en kvart kvar tills vi skulle släcka ner, men de ropade på mig för att göra ytterligare en beställning.
”Stumpan! Kom hit!” skrek den enda. Jag slog på ett leende för att verka tillmötesgående. Egentligen ville jag smälla brickan över deras ansikten då de hällt liknande kommentarer och smeknamn över mig hela kvällen.
”Vill ni ha något mer?”
”Vars en öl till. Extra stora.”
”Tänk på att vi stänger om femton minuter” sa jag till dem men fick endast skratt tillbaka.
”Jag är säker på att du kan hålla det öppet lite extra för oss.”
Jag svarade inte, utan tog deras tomma glas och gick tillbaka till baren. När jag återvände med deras glas smackade de med läpparna.
”Du är väl bara bäst du gullet. Nu, säg mig, är det någon som får smaka på de där läpparna efter stängning?”
”Ursäkta?” Min röst skakade och jag visste inte om jag hade uppfattat honom rätt.
”Vad sägs om att följa med mig hem? Du kan se det som... som en form av dricks.”
Den fetaste av dem alla plutade med munnen och gjorde en motbjudande rörelse med sina höfter. Jag skrek till när han smällde till mig på rumpan och skulle precis dra mig därifrån när han fattade tag i min arm. Snabbt drog han ner mig i hans knä och lade armarna om mig.
”Släpp mig” bad jag och försökte sparka mig loss.
”Vad är det gullet? Vill du inte vara med en riktig man?”
”Haven't you learned that if a woman says no, it's a no?”
Jag vred snabbt på huvudet och kände för att brista ut i tårar när jag såg Harry stå i dörröppningen. Hans hår hade kortats ner till en mer kontrollbar frisyr, men han såg precis ut som jag mindes honom.
”Vem fan är du?” muttrade han som höll taget om mig.
”Touching a woman inappropriately is not very gentleman like.”
De satt stilla och jag undrade om de ens förstod engelska. Tillslut släppte mannen taget om mig och jag hoppade åt sidan när han gick fram mot Harry och gjorde det klart för sig att han förberedde sig för att slåss.
”Don't you ever touch her again. Do you hear me?”
”Fuck off” var mannens svar och han flinade nöjt när de två andra männen slöt upp vid hans sida.
”Vad händer här?”
En annan välbekant röst fick mig att hoppa till. Min chef hade anslutit oss från köket och såg bestämd ut när han gick upp mot oss. Så länge jag hade jobbat här, hade han nolltolerans mot höga svordomar och framförallt bråk. Han greppade tag i en utav männens armar och knuffade honom mot dörren innan han upprepade samma rutin mot de andra.
”Ut härifrån” väste han. ”Och släng inte ens tanke på att sätta er fot här inne igen!”
”What are you doing here?” Det lät som om jag viskade när jag pratade med Harry. Min chef höll fortfarande på med konflikten med de tre männen som inte ville lämna utan motstånd. Harry ryckte lite på axlarna men svarade mig lika tyst. Efter att några månader hade passerat utan att vi hade pratat kändes det ändå naturligt att ha honom framför mig. Jag hade bara aldrig kunnat tro att det någonsin skulle hända. Och när det väl inträffade kände jag mig mer tillfreds än vad jag gjort på länge.
”I don't know I... I just missed you.”
Jag tog ett steg framåt för att kunna krama honom, om inte en aning mer krampaktigt än vad jag hade planerat. Jag hörde hur luften gick ur honom men jag kände mig trygg i den hårda omfamningen.
”It's so good to see you” sa jag i hans öra och kände honom besvara styrkan i kramen.
”Sophie” sa min chef barskt och fick mig att dra ur Harrys armar, alldeles för tidigt. ”Påminn mig om att inte låta dig ta ett pass ensam såhär sent igen. Nästa gång sätter vi Erik med dig, okej?”
”Okej” nickade jag.
”Gå hem nu. Jag sköter stängningen.”
”Tack...”
”Ingen fara, du hade tur att din vän här kom när han gjorde. Och att jag måste leta upp de jävla räkningarna Sara har slarvat bort.”
Jag kollade på Harry och blev alldeles vimmelkantig av hans blick som vilade på mig.
”Jag vet” log jag. ”Godnatt!”
”Are you free to go?”
Jag nickade åt Harrys fråga och sprang bak till personalrummet för att hämta mina grejer. När vi stod ute på gatan drog Harry mig till sig.
”Is it crazy that I missed you the second we said goodbye?”
”No...” sa jag och andades in hans parfym. ”I'm so glad to see you.”
”You've already said that.”
”I know... But I really am.” Jag suckade och kände tröttheten springa ikapp mig.
”I'll walk you home, you need to get some sleep. We can talk tomorrow.”
”Okay” log jag.

Hans perspektiv
Promenaden hem till hennes lägenhet var kort, men jag kände hur hon blev tröttare och tröttade för var steg hon tog. Jag höll en arm om hennes midja, agerade som någon sorts stöd när vi tog oss ner för gatan. Utanför porten var hennes ögon slutna och hennes huvud vilade på min axel.
”Sophie” sa jag tyst. ”Where are your keys?”
”In my left pocket” mumlade hon och pekade på sin jacka hon hade över axlarna. Sverige hade hunnit bli kallare sedan jag var här senast.
”Is it ok if I...?”
”Mhm” gäspade hon och lät mig ta upp nycklarna. ”It's the golden one” sa hon sedan.
”No code?”
”Nope you have to-” Hon gäspade igen och log åt sin egna trötthet. ”-you need a key to get in after midnight.”
”Here we go” sa jag och höll upp dörren till oss. ”Where's the elevator?”
”Down there” viskade hon och famlade i mörkret efter en lampknapp. När ljuset tändes kisade hon med ögonen. För att skydda sina trötta ögon mot ljuset gömde hon sitt ansikte mot min hals när vi klev in i hissen.
”Floor?”
”Four.”
Det skramlade till i dörren innan jag kände hur den tog oss uppåt i huset. Sophie stod tätt intill mig och andades tungt, jag undrade om hon kunde känna min puls springa iväg där hon vilade sitt huvud.
”Are you still awake?” viskade jag till henne. Jag kände hur hon log mot min axel.
”Almost asleep.”
”Here we are.” Hon släppte för första gången taget om mig för att leda mig ner för korridoren.
”This is it” log hon trött mot mig. ”Do you still have my keys?”
”Yeah” sa jag snabbt när jag insåg att det stämde. Jag tog upp dem ur min ficka och sträckte över dem. Så fort dörren slagits upp till hennes lägenhet mötts vi av en grå katt som jamade högt.
”Hej Pumba” log hon och böjde sig ner för att klia honom bakom örat. ”This is Harry. Be nice to him.”
Jag visste inte om hon pratade med mig eller katten, men jag skrattade åt det tjocka djuret med korta ben när han kom fram och nosade på mig.
”Hello there” sa jag och satte mig ner på huk.
Pumba sprang plötsligt ifrån mig och inte förrän då upptäckte jag att Sophie försvunnit in i lägenheten. Jag letade mig fram i mörkret, inte en enda lampa var tänd, men när jag väl kom in i ett rum tvivlade jag inte på att jag hamnat rätt. Hennes tunga andetag spred sig i tystnaden.
”Sophie?” viskade jag och gick in i mörkret. ”I'm gonna go to my hotel now-”
”No” avbröt hon mig. ”Please stay.”
Jag satte mig ner bredvid henne i sängen och såg hur hon pratade med slutna ögon.
”I don't want you to go.”
”Okay... I'm not going anywhere” försäkrade jag henne om innan jag fick ett mumlande tillbaka jag tydde som ett 'good'. Jag kollade mig omkring i rummet så gott som det gick och insåg att sängen var den enda sovplatsen som erbjöds. Jag gick runt till andra sidan sängen, tog av mig skorna och kröp sedan över den för att lägga mig ner intill henne. Försiktigt, för att inte väcka henne, lade jag en lätt arm om hennes kropp och borrade in min näsa i hennes nacke. Jag viskade till henne innan mina läppar snuddade vid hennes hud lätt.
”I'm glad to see you too...”
Och för första gången sedan jag kysst henne när vi sa hejdå, kände jag mig hel igen.

Glad påsk på er!! Gillar ni kapitlet?
 

Söndag

Är hemma hos svärisarna och äter middag!! Kapitlet kommer senare ikväll. Jag har inte glömt er! 

Kapitel sju - Change Your Ticket

Tidigare:
”Du måste vara Sophie.”
”Ja det är jag” log jag till svars.
”Han har pratat väldigt mycket om dig.”
”Då hoppas du på att hon ska motbevisa sina dåliga sidor nu då alltså?” ropade pappa från köket och skrattade tillsammans med mamma.
”Äh jag tycker jag har hört mest bra saker” log Olivia. ”Dock hade jag inte en aning om hur lika ni var!”
Viktor sträckte på sig och rättade till sitt hår en aning.
”Åh jo” sa mamma. ”De har fått alla bra gener i familjen.”
”Mamma, vad är bra gener?” Ella stod plötsligt uppe på kanten av soffan och de flesta av oss kastade oss fram för att lyfta ner henne därifrån. När hon och hennes tvillingbror sprang därifrån kollade jag på Olivia.
”Hon är ett riktigt energiknippe har jag förstått?”
”Ja” skrattade jag och avlägsnade mig sedan från det kära parets närvaro. Viktor lutade sig tillbaka mot soffans rygg och drog in henne mellan sina ben för en kram. Jag hade aldrig sett min bror såhär och det var minst sagt en främmande bild att ha framför sig. Dock så undrade jag hur länge han hade lyckats undanhålla det här ifrån oss då det verkade vara allt annat än nytt mellan dem. Olivia var noga sminkad och det bruna axellånga håret låg i så prydliga lockar att jag skämdes för min rufsiga knut jag fått improvisera efter natten. De var jättefina ihop och min bror slet sällan blicken ifrån hennes bruna ögon.
”Det gick bra” kunde jag höra honom mumla till henne. ”De älskar dig redan.”
”Sophie” bad pappa. ”Sätter du fram salladen på bordet?

 

Hennes perspektiv
Det hade gått nästan en vecka sedan Harry hade åkt ifrån Sverige, och jag hade kommit till det stadiet där jag undrade om jag skulle höra av mig till honom eller inte. Jag hade fortfarande inte hört något från honom, men å andra sidan visste jag hur hektiskt deras scheman brukade vara när de anlände till ett nytt ställe. Om det var något jag hade uppfattat när jag jobbade nere på golvet inför deras konserter, så var det att de blev dragna i armarna vart de än gick för nya grejer de behövde göra.
”Vad står du och tänker på?”
Erik slöt upp vid min sida bak i personalrummet när jag plockade ihop mina grejer för att gå hem.
”Inget” log jag och tvingades att väcka mig själv ur mina tankar. ”Är nog bara lite trött.”
”Har han åkt hem än eller?” Jag nickade. ”Hann du säga hejdå till honom eller hur fungerade det?”
Jag kände hur jag rös till i hela kroppen när jag tänkte på vårt avsked.
”Ja, det kan man säga att jag hann.”
”Hm” sa han kort och jag vände blicken mot min kompis.
”Vad?”
”Nej, det var inget.” Erik pressade fram ett leende.
”Jo” insisterade jag. ”Det är något. Säg det.”
”Jag vill bara inte att du ska falla för en kille som inte kan ge dig allt. Han flänger kors och tvärs över planeten med sitt jäkla band och kommer inte kunna finnas där för dig när du behöver det. Och du har känt honom i vadå, fyra, fem dagar? Du kan omöjligt säga att du saknar honom.” Han skrattade till lite men jag kände hur det blev sista droppen. ”Förlåt” fortsatte han. ”Men jag berättar bara sanningen för dig...”
”Det är lugnt Erik” snäste jag. ”Han har inte ens hört av sig sedan han lämnade, så du behöver inte oroa dig.”
”Sophie-” började Erik när jag gick ut ur rummet. ”Det var inte så jag menade det!” 
När dörren in till personalrummet stängdes hörde jag honom sucka och sparka till en stol. Om det var någon jag trodde skulle förstå min röra, så var det Erik. Även om jag själv inte alltid förstod alla val jag gjorde, eller varför någon behandlade mig på ett visst sätt, så fanns det alltid svar hos Erik. Men inte denna gången. Det var mycket jag ville få reda på, och jag visste inte om jag skulle få svar på mina frågor, någonsin. För jag visste ingenting om röran som pågick inom mig, det enda jag visste och förstod var bara att jag kände ovanligt mycket för en människa jag knappt kände.

Hans perspektiv
Turnén började äntligen lugna ner sig, vi hade vår sista konsert i London om knappt två månader och jag kunde knappt vänta tills jag kunde låta mig själv andas igen. Under tiden man var ute såhär och besökte en ny stad varje kväll, så var det precis som om andetagen aldrig riktigt nådde hjärnan för att ge en det syre man behövde. Jag gick upp på morgonen för att jag behövde göra det och jag framträdde trots att energin var nere på noll. I alla fall för de sista showerna, det var endast så mycket ens kropp kunde ta, och det var många gånger jag känt mig vara på bristningsgränsen.
”You look like you've been run over by a truck.” Zayn slog sig ner bredvid mig i soffan och plockade upp sin mobil. Jag skrattade åt hans kommentar.
”Are you feeling tired?”
”Yup” gäspade jag.
Fast jag kanske kände mig så som Zayn påpekat, visste jag att när jag klev upp på scenen ikväll, så skulle det bli lika roligt som det alltid var. Att stå på scen framför våra fans slog allt annat en dag som den här. Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på att den hade varit bättre om jag hade haft Sophie vid min sida.
”Yeah, me too mate. Me too. What are your plans for when you get back home after the tour?”
Åka tillbaka till Sverige så fort jag får möjligheten. ”I don't know. Maybe I'll just stay in London for a while.”
”Oh really?” flinade han. ”So you're telling me that you're not going to try and fly to Sweden to meet your girl?”
”She's not mine” skrattade jag och rufsade till mitt hår jag visste Lou hade kämpat med i en timme snart. Det hade aldrig varit lönt för henne att lägga ner särskilt mycket mer tid på min frisyr.
”But you wish she was” fortsatte han.
”He wishes what?” Liams flickvän Sophia klev in i rummet med ett leende på sina läppar. ”Is he talking about Sophie again?”
”I think he is” sa Liam som också anslöt till vårt sällskap i rummet. Han lade en arm om hennes midja och placerade en puss på hennes kind. Jag önskade att jag hade med mig henne på den här turnén. Att få se hennes ansikte i publiken på varje konsert.
”Well-” sa Sophia. ”She has a very beautiful name so I don't blame him for have fallen for her.”
”I'm not in love with her!” protesterade jag men kände att jag kanske inte talade sanning till hundra procent. Även om det kanske inte hade nått den nivån där jag kände att jag ville spendera resten av mitt liv med Sophie, var hon fortfarande någon jag inte kunde sluta tänka på.
”Why don't you just call her?”
”I don't know” sa jag långsamt. ”I don't want to get her hopes up for something I won't be able to keep.”
”Hopes up for what?” frågade Zayn. ”A relationship?”
”Well, I don't know!” sa jag ännu en gång och skrattade. ”You guys need to stop asking me these questions, because I have no idea of how to answer them.”
”Leave him alone guys” log Sophia. ”I'm sure he'll figure something out.”
”Yes, I will figure it out” sa jag. Jag behövde bara komma på hur. Jag visste att jag ville vara med Sophie men det fanns så många anledningar till att jag inte skulle dra in henne i den här karusellen. En av de anledningarna var att jag inte kunde få bort bilden av hur ledsen hon hade blivit med alla fans som samlats utanför affären och hotellet. Det gjorde mer ont i mig att se framför mig hur hon aldrig hade kunnat hantera det, än att jag hade tagit upp där vi slutade för min egna skull. Jag fick helt enkelt ge det några månader. Så svårt var det inte att komma över någon, eller?

Hennes perspektiv
När knackningen löd på dörren visste jag vem det var redan innan jag rest mig upp för att öppna upp dörren. Det hade bara gått cirka fem timmar sedan jag gick ifrån Erik på jobbet, och längre har vi aldrig gått utan att prata med varandra. Så när jag lade handen på dörrens handtag blev jag inte förvånad när jag såg hans ansikte stå framför mig.
”Hej” sa han försiktigt.
”Hallå du” log jag och gick sedan in i lägenheten för att låta honom följa efter mig. Jag satte mig ner i soffan och sänkte volymen på tvn medan han tog platsen bredvid mig.
”Hur är läget?”
”Det är väl bra.” Jag skrattade när jag kollade på honom.
”Varför skrattar du?”
”Jag visste att du skulle komma.”
”Det gjorde du inte alls” protesterade han och vände sig sedan mot mig. ”Det var ganska självklart, va?” Jag nickade. ”Jag vill bara be om ursäkt... Det är inte min ensak riktigt att döma dig, er två sådär.”
”Nja, det är nog inte det nä” sa jag och såg honom blev överraskad över min ärlighet.
”Det är bara det att-” Han hindrade sig själv och höll inne ett andetag. När han började prata igen lät det som en stor suck. ”Jag vill inte se dig bli sårad.”
”Det kommer du inte heller behöva. Jag har inte hört av honom sedan han lämnade, så att mitt hjärta kommer krossas av honom kommer aldrig någonsin hända.” Någonstans djupt inom mig önskade jag nästan att det var något jag visste skulle hända. För då hade jag i alla fall låtit honom ha mitt hjärta från första början.
”Tror du han kommer tillbaka?”
”Jag vet inte... Jag vill tro att han gör det i alla fall.” Något föll i hans ansikte när jag pratade. ”Jag vet ju att det fanns något... Men sen vet jag inte om det är värt att chansa på. Vi har två helt olika liv. Jag bor i Sverige och han reser runt i världen för att uppträda för tusentals människor varje kväll.”
Det blev inte verkligt för mig förrän jag pratade om det högt. De dagar jag haft med honom hade varit så naturliga och, vad jag ansåg, vanliga att han hade fångat mig som Harry. Inte Harry Styles.
”Du kommer hitta någon annan” sa Erik tyst och jag kollade på honom. ”Ibland finns det framför dig utan att du vet om det.”
”Va?” frågade jag fast jag hade hört honom första gången.
Han ändrade sina ord efter att jag hade bett honom upprepa sig.
”Du kommer hitta någon annan som du också kommer känna såhär för.”
Jag nickade. ”Ja, jag hoppas det...”

Assåååå mitt hjärta är typ brustet pga Zayn.... Vet inte hur jag ska hantera att inte höra honom på konserten i sommar!!!!!! Någon som har något tips? Där kommer ju bara vara 4 pers på scen? Uäh vad sorgligt.
 
Kommer försöka väva in detta i novellen. Stay tuned.

- - -

 

Kapitel sex - Change Your Ticket

Tidigare:
”I have to go. We're leaving early.” Vi stod stilla ett tag och jag hittade en sten att sparka iväg. ”Come here.”
Jag klev in i hans famn och slappnade genast av från hans beröring. Jag hade aldrig känt någon som påverkat mig så enkelt som det här. Jag kände hans hjärta snabba på när han backade tillbaka för att kolla på mig. Han strök en hand över mitt hår och jag såg ett leende lura sig i hans mungipa.
”Can I-” Harry tystnade och kollade ner på mina läppar när han svalde hårt. När jag mötte hans blick såg jag honom komma närmre, men han tvekade en aning. Han förstod inte att jag stod stilla för att jag visste vad som var på väg och för att jag inte visste hur jag skulle reagera. När han slöt ögonen lyfte jag mig upp på tå för att nå hans läppar. Andningen slogs ut ur mig när han öppnade munnen och kysste mig djupare. Han höll om mig så hårt att jag aldrig trodde han skulle släppa taget om mig. När han väl gjorde det kändes det som om han tagit en bit av mig med honom.
Harry pustade ut och backade ifrån mig, vilade fortfarande sina gröna ögon i mina blå.
”I have to go Sophie” sa han tyst, drog båda sina händer över huvudet och lät dem sedan vila i nacken på honom när han fortsatte gå. Han såg precis lika förtvivlad ut som jag kände mig. Det enda jag tyckte om med det här var att ingen av oss hade sagt hejdå än. Men det var lika jobbigt ändå, att behöva se hans ryggtavla försvinna in på hotellet och sedan se hissens dörrar sluta sig om honom. Det som skrämde mig mest att jag visste att det var sista gången jag skulle få se honom. Och att det sista minnet jag hade av honom var den pirrande känslan jag hade på mina läppar.


Hans perspektiv
Mina ögon började bli torra, gäspningarna kom tätare och huvudvärken gjorde sig mer och mer påmind för varje dunk i pannan på mig. Men det var inget emot suget jag hade i magen, längtan efter att få vända den här jäkla bilen och köra tillbaka till Stockholms innerstad. Jag var inte redo för att lämna så mycket bakom mig, utan att veta vad det hade kunnat ge mig. Niall väckte mig ur mina tankar med ett hårt slag på armen. Det var tydligt att han, till skillnad från mig, hade fått den sömn han behövde inför resan idag. Å andra sidan var han alltid den av oss som var uppe i varv.
”What's up?” frågade han och ploppade med läpparna.
”Nothing. I'm just tired.”
”Have you said goodbye to her?”
Jag sträckte på mig i bilsätet. ”Yup.”
”And that sucks...?”
”Of course it does” skrattade jag.
”If I didn't know you as good as I do, I would say that you've got a bit of a crush on her.”
”No kidding?!” flikade Louis in med. ”We haven't seen him since the concert.”
”Oh shut it” log jag och söt ögonen. ”Now, leave me alone. I need to sleep.”
”Right...” sa Louis. ”Because someone stayed up all night to say goodbye to the love of his life.”
”Guys!” skrattade Liam. ”Give him a break.”
Jag hann ge Liam ett tacksamt leende innan han fortsatte prata.
”Mr In Love need his sleep so he can dream about his princess.”

Hennes perspektiv
”Sophie!”
Mina småsyskon kom med armarna öppna så fort jag klev in genom dörren. Jag satte mig ner på huk för att krama om dem och reste mig sedan upp för att hälsa på mamma.
”Hej Soff” log hon. ”Hur är det?”
”Bra, jag är bara lite trött. Fick inte sova så mycket inatt.”
”Nej, knappt jag heller” klagade hon. ”Det är alldeles för varmt ute nu för tiden. Har du det kvavt i din lägenhet?”
”Ja... Något sådant är det nog.”
Viktor kom ut ur köket och kastade upp Ella över axeln. Vår lillasyster skrek högt och skrattade när han började kittla henne.
”Hallå där” sa Viktor. ”Inte skrika Ella! Du kommer väcka alla trollen under din säng, så nu kommer de busa med dig hela natten.”
Direkt tystnade hon och jag såg hur hennes underläpp började darra så smått.
”Tyst” bad mamma. ”Det finns inga troll i vårt hus Ella.”
”Lova?”
Mamma nickade och pussade henne på pannan.
”Jag lovar.”
Viktor satte ner Ella och lät henne springa in till Oliver och pappa som förmodligen stod i köket och brände vid någon mat.
”Var snäll mot din syster.”
”Inte Sophie inkluderat då?”
De båda kollade på mig med ett leende.
”Jo, till och med Sophie.”
”Synd” skrattade han och greppade tag runt mitt huvud med sin arm. Han gnuggade sina knogar mot min hårbotten och fick mig att vrida på mig under hans grepp. Mamma lämnade rummet med en suck och lät oss hantera detta själva.
”Släpp din tönt.”
”Inte om du ger mig en massa smeknamn.”
”Jag gör vad jag vill” skrattade jag och lyckades ta mig ur hans arm med en snabb snurr. ”Vilket välkomnande” sa jag när jag stod bredvid honom och gick vidare in mot köket. Jag gav pappa en snabb puss på kinden och ställde mig sedan framför Oliver som blivit placerad uppe på köksbänken. Han pillade på mitt halsband när jag kollade ner i grytorna.
”Har du lagat det här Oliver?”
Han tittade upp på mig och nickade.
”Lite hjälp med pappa.”
”Aha” skrattade jag.
När det plingade på dörren kollade jag mig omkring i rummet och räknade familjemedlemmar. ”Blir vi fler?”
Viktor flög ut ur köket för att öppna dörren. Mamma mumlade något till pappa och jag lade även nu märke till den extra tallriken på vårt matbord.
”Vem är det som ska komma?”
Ingen sa något tills jag själv fick se svaret på frågan själv. Viktor kom tillbaka in i köket, men med en tjej vid hans sida. Hon nådde upp till axeln på honom och log nervöst mot oss alla. Viktor sneglade ner på henne och jag såg hur han inte kunde hindra sig själv ifrån att le stort.
”Allihopa-” började min bror. ”-det här är
Ella flög fram innan jag hunnit hälsa och babblade på hur hennes tvillingbror nästan hade samma namn.
”Om du bara visste hur jag njuter just nu” retade jag Viktor med när han slutit upp vid min sida.
”Vad?”
”Jag har nog aldrig sett dig såhär såld på en tjej innan” skrattade jag och klappade honom på ryggen. Mamma sprang fram till Ella och lyfte upp henne i sin famn.
”Jag är ledsen” sa hon till Olivia och höll sedan fram sin hand för att presentera sig själv. Tillslut kom Olivia fram till mig och Viktor tog henne under sin arm.
”Kom igen” gnällde jag. ”Du tror inte jag kan hälsa som en riktig människa?”
”Olivia skrattade och sträckte fram sin hand.
”Du måste vara Sophie.”
”Ja det är jag” log jag till svars.
”Han har pratat väldigt mycket om dig.”
”Då hoppas du på att hon ska motbevisa sina dåliga sidor nu då alltså?” ropade pappa från köket och skrattade tillsammans med mamma.
”Äh jag tycker jag har hört mest bra saker” log Olivia. ”Dock hade jag inte en aning om hur lika ni var!”
Viktor sträckte på sig och rättade till sitt hår en aning.
”Åh jo” sa mamma. ”De har fått alla bra gener i familjen.”
”Mamma, vad är bra gener?” Ella stod plötsligt uppe på kanten av soffan och de flesta av oss kastade oss fram för att lyfta ner henne därifrån. När hon och hennes tvillingbror sprang därifrån kollade jag på Olivia.
”Hon är ett riktigt energiknippe har jag förstått?”
”Ja” skrattade jag och avlägsnade mig sedan från det kära parets närvaro. Viktor lutade sig tillbaka mot soffans rygg och drog in henne mellan sina ben för en kram. Jag hade aldrig sett min bror såhär och det var minst sagt en främmande bild att ha framför sig. Dock så undrade jag hur länge han hade lyckats undanhålla det här ifrån oss då det verkade vara allt annat än nytt mellan dem. Olivia var noga sminkad och det bruna axellånga håret låg i så prydliga lockar att jag skämdes för min rufsiga knut jag fått improvisera efter natten. De var jättefina ihop och min bror slet sällan blicken ifrån hennes bruna ögon.
”Det gick bra” kunde jag höra honom mumla till henne. ”De älskar dig redan.”
”Sophie” bad pappa. ”Sätter du fram salladen på bordet?


Och här har ni kapitel sex! x

Kapitel fem - Change Your Ticket

Tidigare:
”I have to go...”
”Already?”
”I've got to go to work.”
”Okay” log han. ”When will I see you again?”
”I don't know” sa jag och var helt ärlig. Jag visste att de skulle åka vidare om två dagar, och att jag jobbade båda de kommande dagarna.
Han nickade och drog in mig i en kram.
”I had a nice time today.”
”Me too” log jag och önskade att kramen hade varat lite längre.
”I will call you.”
”I hope so...”
Harry kollade runt hörnan för väggen vi stod bakom och fick ta emot en hel del skrik från publiken de fortfarande hade utanför hotellet.
”Here-” log han och sträckte ut sin hand mot mig. ”Let me introduce you to Paul. He'll help you get home safe. I don't think I can come but-”
”It's fine” sa jag snabbt. Jag ville inte att han skulle känna att han var tvungen att följa mig hem.
”He will get you a car to drive you home.”
”Thanks” sa jag till Harry och blev sedan presenterad till en stor man, minst två huvud längre än mig.

Bilresan hade varit fylld med småprat, den här mannen vid namn Paul verkade intresserad av att veta vad jag var för person, antagligen mest för att jag umgicks med Harry.
”It's the brown big door to the right-” började jag. ”-just there” fortsatte jag sedan och pekade fram förbi Pauls huvud och mannen som körde som jag antog var svensk eftersom han verkade kunna alla gator i Stockholm.
”Thanks for the ride” sa jag när vi rullat in till kanten. Jag hoppade ut ur bilen, men innan jag stängt dörren hindrade Paul mig.
”Hey-” sa han och lutade sig över för att kunna möta min blick. ”Text Harry and tell him you're home safe. I'm sure he's waiting for it.”
Jag log. ”I promise.”


Hennes perspektiv
Dagspasset hade gått fort, till min lättnad. Sommaren var alltid lika upptagen för baren år efter år, och med det fina vädret vi hade i år var detta inget undantag. Klockan hade precis slagit åtta på kvällen och människorna som börjat sin middag här, var nu på väg mot ett annat ställe. Till skillnad från dem som stod och väntade på att bli placerade, och skulle spendera många timmar till under barens tak. Jag stod och sorterade bland flaskorna bakom baren med Erik, hörde dem klinka ihop med varandra och kollade då och då att jag inte krossat två flaskor med varandra. Det hade hänt förr och chefen hade inte slutat reta mig sedan dess.
”Det var som fan!” utbrast Erik och slängde sin trasa ifrån sig. ”Vad gör stadens superstjärna här?”
Jag vred på huvudet och sprang direkt ut för att krama om min storebror som klivit in genom dörren. Han kramade om mig alldeles för hårt som vanligt.
”Vad gör du här?” sa jag och kollade upp på Viktor. ”Jag trodde du skulle till Frankrike och träna?”
”Jag var i Frankrike och tränade” rättade han mig och slog sig ner på stolen med ett leende. Han sträckte sig över bardisken och skakade hand med Erik. Jag kollade på min bror och avundades hans solbränna. Det fanns inte en chans att jag skulle lyckas få en likadan under Sveriges sol. Han var en manlig version av mig, och trots att han var tre år äldre än mig var det inte ovanligt att folk frågade om även vi var tvillingar.
”Vet mamma och pappa om att du inte är kvar?”
”Kanske inte det nä” mumlade min bror och jag slog till honom med min trasa över huvudet så att det mörkblonda håret yrde för hans ansikte. ”Jo, det vet dem. Det blev inställt på grund av massa skador på alla håll och kanter. Ska ner dit igen om en vecka.”
”Tycker du börjar likna en tennisspelare mer och mer för var gång man ser dig” sa Erik till honom och tiggde uppenbarligen en fräck kommentar tillbaka. ”Det långa håret passar dig.”
”Håll tyst” skrattade Viktor. ”Vad ska man behöva göra för att få en öl på detta stället?! Ni två-” Han pekade mellan mig och Erik. ”-är usla på att ta hand om era gäster. Ser ni inte hur utsvultna alla är?”
”Vi har hand om baren ikväll” sa jag och tappade samtidigt upp en öl till honom. ”Så golvet är inte mitt problem.”
”Har hon gått och skaffat sig en attityd?” frågade Viktor min kompis bredvid mig. De båda skrattade åt mig när jag himlade med ögonen.
”Nej, men hon har dock skaffat sig en pojkvän.”
Jag blängde på Erik och mumlade i mungipan att han skulle få svårt att glömma detta. Viktor höll på att sätta i halsen när han tog en stor klunk ur sitt glas.
”Har min lillasyster gått och blivit kär?”
”Nej... det har jag inte.”
”Varför säger Erik att du har det då?”
”För att han-” Jag knuffade min kompis med armbågen in i hans sida. ”-är en idiot.”
”Whoa Sophie” sa Viktor. ”Nu lugnar vi ner oss.” Han vände sig sedan mot Erik. ”Vem är snubben? Är det någon jag behöver puckla på?”
”Nej” sa jag snabbt. ”Det är det verkligen inte.”
”Vet jag vem det är?”
”Ja” skrattade Erik.
”Snälla säg inte att det är han- Du vet vem jag menar Erik. Han gick i er klass.”
”Anton?”
”Ja! Snälla säg inte att det är den killen.”
”Nej, det är det inte. Du kommer aldrig kunna gissa vem det är heller” sa Erik.
”Säg det då.”
”Harry Styles.”
Jag himlade med ögonen när Viktor låtsades trilla av stolen men log när han höjde armen för att ge mig en high-five.
”Inte illa jobbat syrran. Lyckats fira hem en sån där popstjärna huh?” Jag visste inte om han trodde på det eller inte.
”Vi har inte ens varit på en dejt” försökte jag förklara, men jag kunde inte höja rösten tillräckligt för att höras över deras pussljud. Erik klappade mig en aning tröstande på axeln när han passerade mig på väg ut i köket.
”Är han trevlig då?”
Jag nickade och torkade av bardisken samtidigt, bestämde mig för att hålla tyst om det. Jag visste ändå att han skulle dra ur mig varenda liten detalj inom loppet av några få minuter, det var hans specialité som storebror.
”När ska du se honom nästa gång? Ska jag hänga med och se om han blir godkänd?”
”Viktor-” skrattade jag. ”Du ska absolut inte följa med. Det kommer ändå inte bli någonting.”
”Nähä?”
”Han åker vidare i övermorgon.”
”Det betyder väl inte att han inte kan komma hit igen?”
Jag skakade på huvudet. ”Det skulle han aldrig ha tid med.”
”Är han intresserad kan man väl alltid se till att där är tid.”
”Ja men vi har inte ens varit på en dejt. Det kan omöjligt finnas något där.” Lögn.
”Men ändå står du och rodnar när vi pratar om honom?” Min bror såg så otroligt nöjd och busig ut med sin kommentar så att han höll på att spricka för leendet han sprack upp i.
”Sluta, det gör jag inte alls!” skrattade jag men kände kinderna bli ännu lite varmare för det han hade sagt. ”Hur går det för dig då?”
”Med?”
”Tjejer såklart. Dina beundrare eller vad du brukar kalla dem för...”
”Oj, är klockan redan så mycket?” Han reste sig upp från sin stol och svepte resten av ölen. ”Jag ska dra hem till mamma och pappa nu.”
”Undviker du min fråga?”
”Nej” log han. ”Kom gärna hem imorgon och hälsa på så fortsätter vi intervjun då.”
”Det kommer inte bli någon intervju Viktor.”
”Vi får väl se. Jag är din storebror så tycker du är skyldig mig det.”
”Nej” skrattade jag och skakade på huvudet. ”Det är jag inte.”
”Som sagt... Vi får väl se. Hejdå!”
”Mm, hejdå!”
”Var skulle han?” Den ena avlöste den andra. Erik kom tillbaka in från köket med en bricka nydiskade glas i händerna.
”Hem till mamma och pappa.”
”Aha. Du förlåt för-”
”För att du avslöjade precis allting för min storebror?”
”Ja” skrattade Erik. ”Du vet att jag bara retas med dig.” Han placerade en puss på mitt hår vilket fick mig ur fokus en aning. Var kom det ifrån? Han såg ut till att ångra att han gjort det när han började prata snabbt och nervöst.
”Förlåt, det var inte meningen med det heller...”
”Ingen fara. Bara du inte gör det till en vana” skämtade jag och slog honom retfullt på armen innan en kund kom och satte sig vid baren för att beställa ett glas med rött vin.

Hans perspektiv
Jag kunde se henne genom fönstret, hur hon plockade ihop disken och gjorde sig redo för att gå hem för kvällen. Efter att ha stått utanför i snart en kvart började jag känna mig mer tveksam på att stå och vänta på henne såhär. Men jag ville se henne innan vi skulle åka vidare. Det var något med Sophie som gjorde att jag drogs tillbaka till henne efter de få gånger jag har pratat med henne, och något som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på henne. När jag såg att hon kom ut ur ett rum med sin väska hängandes över axeln hoppade jag ur bilen och ställde mig bredvid den istället. Klockan var strax över ett på natten, och mina ögon var trötta, men jag hade inte kunnat åka härifrån imorgon utan att säga hejdå till henne.
”Godnatt!” ropade hon över axeln innan hon tog ett kliv ut på gatan. Hon gick ett eller två steg tills hon stannade vid synen av mig. ”Hi... What are you doing here?”
”I wanted to see you” log jag och klev fram för att krama om henne. Mina armar passade perfekt runt hennes midja och hade hon slappnat av i min famn hade hennes huvud hamnat precis vid min hals. Jag ville inte släppa taget.
”You look tired” sa jag tyst och ångrade mina planer på att dra ut henne nu, efter jobb.
”Wow” skrattade hon. ”Thank you...?”
”Sorry” skrattade jag och insåg att min kommentar kanske hade varit lite mer klumpig än tänkt. ”I was just planning on stealing you away for a bit.”
”Really? I don't mind loosing a bit of sleep.”
“Do you have to work tomorrow?”
“Yup, I have to get up at eight.”
“This won't be long” lovade jag. “I just wanted to see you and say goodbye.”
“Goodbye?”
“We're leaving tomorrow.” Hjärtat sjönk med mina ord. Jag visste att om jag hade stannat i Sverige hade hon kunnat bli min, och inte bara någon jag fått umgås med tre gånger. Jag ville så gärna ha möjligheten att kunna ge det här en chans.
“Oh... I thought you were leaving the day after that?”
“I thought so too...” Jag fäste en hårslinga av hennes hår bakom örat och insåg att hon fortfarande hade händerna om min midja. Som om beröringen brände henne drog hon tillbaka armarna och fick en djupare nyans på kinderna. Jag kunde inte se bakom hennes ögon vad hon tyckte om att jag skulle åka en dag tidigare. Jag hoppades på att det tog emot lika mycket som mig, att jag inte var ensam om det här.
”What do you say?”
”Hm? What?” Hon verkade vara djupt i sina tankar.
”Do you want to do something before I leave?”
”I don't want you to get in trouble Harry.”
”For what?” skrattade jag. ”I'm 20, I can do whatever I want to.”
”So where's your body guard?” Jag log innan hon insåg det. ”You had to sneak out of the hotel!”
”Maybe. But that's only because what happened the other day...”
Hon skrattade och jag sprack upp i ett leende när jag hörde det.
”Come here” fortsatte jag och sträckte mig efter hennes hand.

Hennes perspektiv
Stockholm började bli tomt på folk men luften var fortfarande lika varm och behaglig som för några timmar sedan. Vi hade snart gått omkring i tre timmar, men jag var fortfarande inte trött så att jag hade velat gå och lägga mig. Jag var fortfarande nyfiken på killen jag hade bredvid mig, och jag ville lära mig allt om honom innan han skulle åka härifrån. Trots att jag inte kände mig sömnig lurade kroppen mig på en gäspning som fångade hans uppmärksamhet.
”Are you tired?”
”No” log jag och kände hur ögonen tårades av min gäspning.
”I think you are lying” sa han tyst när vi passerade ett gäng ungdomar som stod utanför en klubb. Jag skakade på huvudet.
”Well, I'm not. Promise.”
”I don't want you to be too tired for work tomorrow.”
”Don't worry about it. I'll have to drink ten cups of coffee.”
Harry log och snuddade vid min hand som hängde bredvid mig. Jag ville så gärna fläta in mina fingrar med hans medan vi gick ner för gatan.
”Have you packed all of your stuff?”
Han höjde sin hand och kliade sig i nacken. ”Uhm, yeah. Maybe... well. No.”
”Not at all?”
”Nope. I'll have to do it tomorrow.” Han kollade på klockan och jag fasade så för vad han skulle säga. Min hjärna lade ihop ett och ett när jag sedan upptäckte i ögonvrån att vi stod utanför hörnet till hans hotell. Samtliga rum var släckta och gjorde byggnaden becksvart, men entrén med de pampiga glasdörrarna var svåra att missa.
”I have to go. We're leaving early.” Vi stod stilla ett tag och jag hittade en sten att sparka iväg. ”Come here.”
Jag klev in i hans famn och slappnade genast av från hans beröring. Jag hade aldrig känt någon som påverkat mig så enkelt som det här. Jag kände hans hjärta snabba på när han backade tillbaka för att kolla på mig. Han strök en hand över mitt hår och jag såg ett leende lura sig i hans mungipa.
”Can I-” Harry tystnade och kollade ner på mina läppar när han svalde hårt. När jag mötte hans blick såg jag honom komma närmre, men han tvekade en aning. Han förstod inte att jag stod stilla för att jag visste vad som var på väg och för att jag inte visste hur jag skulle reagera. När han slöt ögonen lyfte jag mig upp på tå för att nå hans läppar. Andningen slogs ut ur mig när han öppnade munnen och kysste mig djupare. Han höll om mig så hårt att jag aldrig trodde han skulle släppa taget om mig. När han väl gjorde det kändes det som om han tagit en bit av mig med honom.
Harry pustade ut och backade ifrån mig, vilade fortfarande sina gröna ögon i mina blå.
”I have to go Sophie” sa han tyst, drog båda sina händer över huvudet och lät dem sedan vila i nacken på honom när han fortsatte gå. Han såg precis lika förtvivlad ut som jag kände mig. Det enda jag tyckte om med det här var att ingen av oss hade sagt hejdå än. Men det var lika jobbigt ändå, att behöva se hans ryggtavla försvinna in på hotellet och sedan se hissens dörrar sluta sig om honom. Det som skrämde mig mest att jag visste att det var sista gången jag skulle få se honom. Och att det sista minnet jag hade av honom var den pirrande känslan jag hade på mina läppar.

Om jag inte laddar upp ett kapitel på söndagar, bomba mig med kommentarer för då har jag antagligen glömt det... :) Tack vare att min mobil lös upp med en kommentar så kom jag ihåg att ge er detta kapitlet som egentligen skulle ha laddats upp igår.
 
Tycker ni om det förresten? xx
 
 
 
 

Kapitel fyra - Change Your Ticket

Tidigare:
Jag stod fortfarande och polerade glasen och väntade på att de sista gästerna skulle gå hem. Under tiden som jag försökte få klart uppgiften så fort som möjligt dröjde min blick kvar på de två människorna utanför. Sophie stod med armarna i kors men slöt upp dem när Harry öppnade upp sina mot henne. Hon klev in i hans famn och slöt ögonen för den korta kramen de utbytte. Det gjorde ont i mig att se det. Jag kände Sophie tillräckligt bra, och bättre än någon annan, för att förstå att det fanns något mellan dem. Och att det inte minst var besvarat från hans håll. När Harry hoppade in i bilen och gav sig iväg klev hon in genom dörren igen med världens bredaste leende på sina läppar. Hon satte sina händer mot kinderna och försökte trycka ner leendet när hon hoppade upp på en barstol framför mig.
”Hur var det?” frågade jag och kände hur varenda del av mig försökte hålla masken.
”Det var...” Hon suckade. ”Jag hade-” Ännu en suck och lite mummel. ”Perfekt.”
”Du känner inte honom Sophie...”
”Det behöver jag nog inte göra heller.” Hennes hållning släppte en aning när hon snurrade på ett glas framför sig. ”Han åker ändå vidare på söndag. Så det är inte så att jag kommer se honom igen...”
Jag kände mig hemsk, men jag ville spricka upp i det leendet som låg i mungiporna på mig och sprattlade. Jag ville inget hellre än att det skulle vara jag som fick henne att se så rosig ut om kinderna. Jag ville att hon skulle älska mig, precis så som jag älskar henne, och alltid har gjort.

 
Hennes perspektiv
”Pumba...” Klagade jag. ”Du ligger på-” Jag vände mig om i sängen och försökte blåsa bort pälsen från min gråa katt. Han hade en grej för att ligga över halsen på människor och inte flytta sig förrän någon puttade bort honom med våld.
”Flytta på dig tjockis” fortsatte jag och skrattade medan jag gjorde en snurr och fick honom ifrån mig. Så fort jag satt mig upp i sängen sträckte jag händerna över huvudet och fick kärlek från en hungrig katt som nu börjat stryka sig mot min rygg.
”Du ska få mat...” Jag klappade honom på huvudet. ”Snart. Jag måste bara-” Jag sträckte mig efter min mobil och tryckte på knappen. Skärmen var helt svart. Jag testade att trycka en gång till med gav upp då jag insåg att jag glömt sätta den i laddaren över natten. Medan den tog tid på sig att starta försvann jag snabbt in på toaletten. När jag kom tillbaka tog jag upp den från sängen och skrev in min kod med en purrande katt vid min sida.
”Mm” mumlade jag omedvetet och såg skärmen ladda framför mina ögon. Tillslut kände jag vibrationen i min hand och jag sprack upp i ett leende när jag såg att det var ett nummer jag inte kände igen.
-Hope you got home safe. Xx
Jag påbörjade ett sms men kom på mig själv med att inte veta vad jag skulle skriva. Under tiden jag höll på med första meningen såg jag den lilla bubblan dyka upp, betydande att han höll på att skriva. Efter några långa sekunder dök det upp ett meddelande till mig.
-Goodmorning! Are you free for the day?
-Morning. I don't start my shift until six o'clock tonight.
-Good, I'll pick you up in an hour! :)

Att stå utanför min lägenhet kändes som en dum idé så fort jag klivit ut ur dörren. Mitt jobb, också där vi hade varit igår, låg bara runt hörnan, så jag tog slutsatsen att han antingen skulle köra förbi eller gå förbi så att han såg mig. Jag tog några steg bakåt och lutade mig mot väggen. Det var riktigt varmt idag, och jag var glad för att jag inte behövde spendera min tid inne på jobbet, i alla fall under solens strålar nu under dagen. Jag slöt ögonen och lät värmen träffa mitt ansikte, hoppades på att det skulle få fler fräknar att dyka upp på näsan.
”Enjoying the sun, huh?”
Hans röst fick mig att hoppa till och jag skrattade åt mitt lilla ljud. Han gjorde detsamma och kom fram till mig.
”I didn't mean to scare you.” Harry lade förvånande armarna om mig i en snabb kram. ”Everything alright?”
”Yeah” nickade jag och tyckte att jag hade mer tunghäfta än vanligt. Kanske beroende på kläderna han hade på sig, eller hur håret låg i den där röran som såg så perfekt ut. Han drog av sig sina Ray-Bans och mötte min blick.
”Are you ready?”
”It depends.” Han hade börjat gå men stannade för mitt svar.
”On what?”
”On where you're taking me.”
”We're just going shopping” log han och såg nöjd ut när jag formade munnen till ett ”åh” och sprang sedan ikapp honom.

Vi gick ner för en bakgata, jag skulle ta honom till gamla stan, men vi hade inte nått dit än då han nästan konstant stannade vid varje affär och kollade i fönsterna. Jag stod bara och skrattade bakom honom medan han pekade och mumlade lite för sig själv.
”I didn't know you were so fond of shopping.”
”I'm not” sa han och lade armen om mig för att låta en barnvagn gå förbi. Jag mötte hans blick och fortsatte sedan gå framåt med ett virvel i magen på mig.
”So why are you looking in to every other shop we're passing by?”
Han log retfullt mot mig. ”Maybe because I'm looking for something Sophie.”
”Oh” sa jag och njöt av att höra honom säga mitt namn. Han skrattade åt mig och stannade plötsligt framför en affär.
”Can I just-” Han kollade in genom fönsterna och vände sig sedan mot mig igen. ”Wait outside, okay?”
”Okay.” Jag vände mig om och kollade på människorna som gick förbi. Det var mycket folk i stan idag, och jag hade sakta men säkert börja märka att människor började reagera på vem jag hade sällskap av. Vissa hade vänt sig om när vi passerat dem, men det hade även nu börjat dyka upp en liten samling av tjejer som jag ganska snabbt listade ut vad de ville. De stod tvärs över gatan från affären Harry var inne i och jag såg hur de sökte med blicken in i den. Jag vände mig om för att be honom skynda sig en aning, men fick bara ett brett leende tillbaka när han stod och betalade vad det nu än var som han hade köpt. Där hade varit några få personer som hade bett om ett foto, och Harry hade ställt upp på det de ville, men för varje gång han slutit upp vid min sida igen hade jag märkt på hans humör att det hade fallit en aning. När han klev ut ur affären hade han en liten påse i handen som han snabbt stoppade ner i fickan. Kort därefter sprang tjejerna fram till honom och började skrika. Han kollade på mig med en ursäktande blick men jag skakade på huvudet och erbjöd mig istället att fotografera de bilderna de ville ha tagna.

När vi äntligen kom därifrån väntade nästa gäng en liten längre bit ner på gatan och jag hörde Harry mumla vid min sida.
”Please, not today” mumlade han och greppade min hand snabbt för att ta mig in i en affär. Han bad dem stänga dörren och jag var inte sen med att fråga honom varför han bett dem göra så. Harry nickade lätt ut och jag tappade genast hakan när jag såg en grupp av minst trettio tjejer stå och banka på butikens fönster.
”Oh my god” sa jag och slog handen för min mun. ”Is it always like this when you go out?”
”I mean, not always” sa han långsamt och kollade försiktigt på mig. ”I'm sorry. I just wanted us to have a nice day but-”
”Don't worry about it” log jag och började kollade mig omkring i affären. Tjejerna bakom disken stod och viskade och jag kände mig själv himla med ögonen.
”What?” frågade Harry med mobilen i sin hand. Jag kollade på honom som ett stort frågetecken och fick ett skratt tillbaka av honom. ”You just rolled your eyes. I didn't expect for you to show an attitude on our second date.”
Jag satte nästan i halsen när jag hörde honom säga det. Var detta en dejt? Som om han kunde läsa mina tankar sprack han upp i ett stort leende och blinkade åt mig.
”Give me a few minutes and then we'll be out of here.”
Jag insåg att han pratade med tjejerna bakom kassan och såg hur en av dem fick en annan nyans av rött på kinderna när han kollade på henne. Jag ville skratta åt hennes reaktion, för jag förstod henne till hundra procent. Jag satte mig ner på en stol och väntade på att samtalet skulle avslutas, under tiden såg jag hur det anslöt fler och fler tjejer till folkmassan utanför. Det var svårt för mig att greppa att detta var på grund av personen jag hade bredvid mig.
”Alright, a car is coming to pick us up. I don't think they are far away from here, they said something about some sort of platform? Platta?”
Jag skrattade. ”It's not far from here. They'll be here any second.”
”Oh okay, good” nickade han och jag tyckte mig nästan se en glimt av nervositet i hans ögon när han kollade ut på alla och vinkade. Tjejerna skrek vid uppmärksamheten han riktade mot dem och
såg irriterade ut så fort säkerhetsvakterna tog sig genom dem och in i affären. Det var nog då de förstod att han skulle försvinna därifrån. Det som hände efter att de kommit gick så fort att jag inte varken hann reagera eller förstå vad som hände. Två stora män tog tag i Harry och började gå ut med honom mellan alla tjejer som nu börjat skrika så högt att jag undrade om det gjorde ont i öronen. En annan man, den tredje av dem, stod kvar med mig i affären och väntade på klartecken. De flesta av tjejerna försvann med mittenpunkten för det här kaoset, men det var fortfarande många som knuffades och tryckte för att få komma fram till bilen. Jag tog ett djupt andetag när han lade armarna om mig och försökte ta oss igenom och in i den svarta bilen. När jag hoppat upp i sätet och låtit dörren stängas om mig blev det tyst. Knäpptyst. Jag vred på huvudet för att kolla på Harry som såg allt annat än lättad ut.
”Is it always like this?” Jag kastades tillbaka i sätet när bilen började köra. Det var ingen snabb start, men jag var så slö i kroppen att jag inte kunde stå emot rörelsen.
”Not always” lovade han och lade en hand över min mellan oss på sätet. ”Are you okay? You look a bit pale...”
Jag nickade för att svara 'ja' på hans fråga, men jag visste inte om det blev till en lögn. Jag hörde fortfarande skriken i mina öron och såg hur de hade dragit i Harrys tröja på hans väg till bilen.
”Wait, are you crying?” frågade han mig snabbt och lutade sig över till min sida för att kolla på mig. Jag lade en hand på min kind och blev förvånad när jag kände att den var blöt.
”I didn't-” Jag kollade på Harry och såg en djup rynka i hans panna. ”I didn't realize I was.”
”I knew I shouldn't have taken you out” sa han och lutade sitt huvud tillbaka. ”I'm sorry Sophie.”
”Stop saying that you're sorry. I had a nice time. And the ice-cream was good.”
Han skrattade. ”Yeah, the ice-cream was definitely my favourite part.”

Bilen gjorde efter cirka tio minuter en hård inbromsning framför vad som verkade vara hotellet. Allting hade känts bättre om det inte var för det att det också stod en stor grupp med människor utanför entrén. Hur hittade de var han bodde? Bodde resten av One Direction killarna här också?
”Sophie, look at me” sa Harry lugnande. ”We're gonna get out of the car now, okay?”
”Okay.” Jag andades fortfarande häftigt och kände hur ytliga andetagen var. Jag visste inte ens om jag andades eller om det bara var bröstkorgen som rörde sig upp och ner för att det var så den var van att göra.
”Hold my hand and don't you dare to let it go.”
Jag svarade inte honom utan nickade bara.
”Sophie?”
”Ja” sa jag men rättade mig lika fort. ”I mean yes.”
Dörren öppnades och vi möttes av samma tre ansikten som hade lotsat oss genom människorna inne i stan. Det var minst samma kalabalik här som det hade varit innan, förutom att den här gången höll jag Harry i handen. Eller det var snarare så att han höll handen om min, jag hade tappat greppet om honom redan innan vi tagit oss ur bilen vilket hade resulterat i att han vänt sig om för att ta tag i mig ännu en gång. När vi kom innanför dörrarna ställde sig två vakter för de stora glasdörrarna och blockerade för dem som försökte trycka sig in. Harry drog mig snabbt ur synhåll så fort vi klivit in i entrén och sökte min blick.
”Are you okay?”
”Yes.”
”You sure?”
”Positive” log jag och såg honom slappna av när han besvarade mitt leende.
Han pustade ut ett tungt andetag och stod tyst en liten stund. ”Good.”
”There you are!” En kille med blont hår kom studsande mot oss och hoppade på Harry innan han upptäckte mig vid hans sida. ”Oh hello” sa han sedan och rufsade till Harrys frisyr.
”Hi” sa jag och sträckte fram handen. ”I'm Sophie.”
”I know who you are” nickade killen och sträckte fram handen. ”I'm Niall.”
Mina kinder blossade en aning när jag kollade på Harry och insåg att han hade pratat om mig. Harry skrattade till generat och lade upp sin hand i nacken medan han mumlade något till Niall.
”Okay, I'm gonna go now” sa Niall och skrattade. Han smällde till Harry på ryggen innan han vände sig om till mig igen. ”It was lovely to meet you Sophie. I'm sure we'll see eachother again.”
Så fort yrvädret till vän hade försvunnit kollade jag på Harry.
”I have to go...”
”Already?”
”I've got to go to work.”
”Okay” log han. ”When will I see you again?”
”I don't know” sa jag och var helt ärlig. Jag visste att de skulle åka vidare om två dagar, och att jag jobbade båda de kommande dagarna.
Han nickade och drog in mig i en kram.
”I had a nice time today.”
”Me too” log jag och önskade att kramen hade varat lite längre.
”I will call you.”
”I hope so...”
Harry kollade runt hörnan för väggen vi stod bakom och fick ta emot en hel del skrik från publiken de fortfarande hade utanför hotellet.
”Here-” log han och sträckte ut sin hand mot mig. ”Let me introduce you to Paul. He'll help you get home safe. I don't think I can come but-”
”It's fine” sa jag snabbt. Jag ville inte att han skulle känna att han var tvungen att följa mig hem.
”He will get you a car to drive you home.”
”Thanks” sa jag till Harry och blev sedan presenterad till en stor man, minst två huvud längre än mig.

Bilresan hade varit fylld med småprat, den här mannen vid namn Paul verkade intresserad av att veta vad jag var för person, antagligen mest för att jag umgicks med Harry.
”It's the brown big door to the right-” började jag. ”-just there” fortsatte jag sedan och pekade fram förbi Pauls huvud och mannen som körde som jag antog var svensk eftersom han verkade kunna alla gator i Stockholm.
”Thanks for the ride” sa jag när vi rullat in till kanten. Jag hoppade ut ur bilen, men innan jag stängt dörren hindrade Paul mig.
”Hey-” sa han och lutade sig över för att kunna möta min blick. ”Text Harry and tell him you're home safe. I'm sure he's waiting for it.”
Jag log. ”I promise.”

Förlåt förlåt för att kapitlet inte dök upp igår men var så upptagen med annat. Bland annat av att köpa lägenhet! Kontraktet är påskrivet och jag kan nu andas ut. Puh.
 
Hoppas ni tycker om kapitlet, ni får nästa på söndag :)

Ikväll!

Kapitlet kommer upp ikväll :)

FÖRLÅT! Men jag lägger upp det ikväll! Jag lovar det kommer upp ikväll och ni kommer förstå varför jag är lite dålig med det när jag förklarar i samband med uppladdningen! 

Kapitel tre - Change Your Ticket

Tidigare:
Jag riktade blicken ner mot var han hade pekat och lät den sedan landa på en tjej som stod vid långsidan av planen. Hon hade sina händer hopslagna under sin haka när hon följde bollen mellan de två spelarna. När svensken gjorde poäng hoppade hon på plats och jublade. Trots avståndet mellan oss lät jag min blick fastna på henne. Det var som mina tidigare stunder idag där jag hade stirrat fläck, fast denna gången gjorde jag det frivilligt. Klädd i vita shorts och en orange topp stod hon och studsade lätt på sina fötter så det blonda håret svängde över hennes axlar. Jag tog Nialls kikare, han ändå inte använde, ur händerna på honom och la dem mot mina ögon. Jag skrattade så fort jag hörde Nialls låga kommentar om vilket äckel jag var med kikaren. Det tog ett tag för den att fokusera, men när den väl gjorde det och jag hittat mitt sikte kände jag magen snörpa åt. Hon stod och bet sig nervöst i läppen medan hon mumlade något. Konturerna i hennes ansikte var tydligare nu och fräknarna som prickade sig på hennes näsa gav henne en fin solbränna för att matcha de blå ögonen som hon kollade så intensivt med. Hon var tvungen att lägga ena handen för ögonen för att skymma för solen när hon fortsatte kolla på matchen. Plötsligt sprang hon ut ur bild och jag rycktes från kikaren för att försöka hitta henne igen. Denna gång var hon ute på plan och sprang snabbt fram mot den svenska spelaren för att hoppa upp i famnen på honom. Hennes leende behövde jag inte en kikare för att se.
”Ooh, she's not on the market” retade Niall mig med som med all säkerhet lagt märke till min koncentration på annat håll än matchen.
Jag skrattade. ”She was just some eyecandy anyway.”
”Yeah... right Harry.”
Jag kände igen henne, men jag kunde inte placera var jag hade sett henne tidigare.

 
 
Hennes perspektiv
Min rygg gjorde sig påmind om alla tunga lyft jag gjort under dagen när jag böjde mig ner för att plocka upp en ny leverans av varor som skulle ut till den stora hallen. Det var den tiden på året igen, när One Direction var i stan och jag hade dragits med för att jobba, igen, utav en av tjejerna som var med mig förra året. Enligt henne var det inte tillåtet att tacka nej till ett jobb som innebar eventuell syn av någon av medlemmarna nedanför scenen och innan konserten. Och enligt min mamma som hjälpt mig hitta jobbet var det svårt att hitta unga människor som kunde bete sig lugnt omkring de fem världsstjärnorna.
”Se upp!” Jag försökte göra mig så lyhörd som möjligt när jag gick genom arenan med popcornslådorna som skymde min blick.
”Whoa watch it” skrattade en röst som fick mig att stanna upp.

Hans perspektiv
Tjejen tittade misstänksamt på mig och jag ångrade mig nästan från att ha stannat upp henne. Hon såg ansträngd ut för vikten av det hon bar på och jag ångrade att jag inte erbjudit min hjälp när hon satte ner lådorna på marken. När hon log och bad om ursäkt för att nästan ha sprungit in i mig mindes jag henne direkt. Både från konserten förra året, men också som tjejen som varit på tennismatchen för någon dag sedan. Hennes ögon var svåra att glömma.
”Harry” sa jag som för att försöka väcka hennes minne en aning.
Hon nickade en aning och log mot mig. ”I know who you are.”
”So-” fortsatte jag och stoppade händerna i mina fickor för att stilla dem. ”Still with the popcorns huh?”
Hon skrattade till vilket fick mig att på något sätt tro att jag förolämpat henne. Jag kände hur mina ord snabbades på när jag pratade till henne.
”Sorry- I didn't mean to sound like it was some sort of bad responsibility to be dealing with I just-”
”My mum helped me to get this job, this is not something I do every day of the year” förklarade hon med ett leende. Hon plockade upp lådorna igen och började gå långsamt framåt. Jag lutade huvudet tillbaka en aning och tänkte att killarna hade absolut skrattat om de sett mig omkring henne. En kollega till henne tog emot lådorna och när hon blivit avlastad vände hon sig om och kom gående bort till mig vilket fick mig att le.
”Do you ever get nervous?” frågade hon nyfiket och jag tänkte bara på hur nervös när jag stod här och pratade med henne.
”About what?”
”About performing.”
”Not really” log jag.
“Hm.”
Hon försvann bort från mig och jag kände hur mina ben började styra efter för att hinna ikapp. Så fort jag var uppe vid hennes sida började hon ställa massa frågor till mig, inget jag förväntat mig med den tystnad hon hade gett mig innan. Med de blå ögonen och lilla leendet på munnen hon nästan konstant hade gett mig, började jag nästan tro att hon var blyg, men insåg kort efter att det var tvärtom vad hon var. Nära till skratt och öppen om nästan allting hamnade vi tillslut i ändan av korridorerna efter att ha behövt svänga minst tre gånger.
”I'm not getting you fired now, am I?”
Hon skakade på huvudet och lade armarna i kors medan hennes blick styrdes in mot arenan.
”I don't think so.”
”I saw you the other day.”
”What?” Hon ryggade tillbaka en aning och höjde på sina ögonbryn. ”Where?”
”In... how do you say it? Beusta?”
Hon skrattade och lade sin hand över munnen när hon gjorde så. ”Båstad.”
”Whatever” log jag. ”You have to congratulate your boyfriend.”
”My boyfriend? On what?”
”Because he won the tournament of course.”
”That was my brother...” Grimaserade hon och skakade på huvudet åt mitt ”Oh” som slapp ur munnen på mig.
”Sophie!”
”Oh, that's my cue” sa hon och började gå baklänges ifrån mig. ”Good luck.”
Jag lutade mig mot väggen och såg henne springa ifrån mig.
”Damn...” mumlade jag och rufsade sedan till mitt hår.
”There you are!” Liam kom gåendes ut ur ett rum och drog mig i armen. ”Lou has been looking for you the last fifteen minutes. I think you should get back there, like, now.”
”Alright, I'm on my way.”

Hennes perspektiv
Som om jag inte lärt mig efter förra årets misstag stod jag även nu, som då, och försökte banka tillbaka hörseln i mina öron. Jag förstod inte hur människorna som följde med dem på turnén stod ut med detta kväll efter kväll. Kanske därför de varit smarta nog att använda hörselskydd till skillnad från mig som inte kunde på grund av kunderna jag skulle sälja snacks och dricka till. Jag stod utanför personalingången till arenan och väntade på svar från min pappa på om han kunde hämta mig eller inte. Jag gick inte vägen ner till tunnelbanan frivilligt ikväll. Benen värkte som om jag sprungit ett maraton och huvudet snurrade fortfarande för alla intryck jag fått ta in under kvällen, inte minst min lilla samtalsstund med Harry tidigare idag. Jag bet mig i läppen för att trycka ner leendet när jag tänkte på honom och hans numera lite längre hår. Det var inget nytt att han var snygg, det visste redan alla tjejer som precis skrikit sig hesa i nästan två timmar. Mobilen plingade till i min väska och jag skyndade mig för att få upp den.
”Ledsen smulan. Har druckit vin med din mam. /Pappa.”
Jag klickade på svara:
”Du behöver inte skriva att det är från dig... Tar mig hem till lägenheten istället. Puss!”
Att åka en kortare sträcka hem till min egna lägenhet lockade tusen gånger mer just nu än vad det gjorde att åka hem till kaoset vad det innebar att ha två mindre syskon. Nog för att de säkert redan låg och sov, men jag ville vakna utan väckarklocka imorgon och inte med en lillasyster som vill hoppa studsmatta innan solen gått upp. På vägen ut från området svängde en stor svart bil upp vid min sida och fick mig att stanna till. När fönstret rullades ner stack Harry fram huvudet och log brett åt mig. Det satt en man, en äldre sådan, bakom ratten och kollade på mig misstänksamt. Tanken slog mig att ordet ”security” på hans tröja kunde ha något att göra med det.
”So-” började Harry och kollade på mig med granskade blick. Jag förstod att han skämtade och gjorde narr av mannen bredvid när hans mun gick upp i ännu ett leende. Jag besvarade det och väntade på fortsättningen.
”How well do you know Stockholm?”
”I would say I know it as good as I know the plot to Notting Hill. Why?”
Han skrattade och slickade sig snabbt i mungipan. ”Do you know any good place for me to go for a drink?”
”Well that depends on what you're looking for.”
”Beer?”
Jag höll upp mitt finger som en väntande manöver och scrollade fram adressen till mitt jobb på min mobil.
”What am I looking at?”
”One of the best places to go and get a cold beer.”
“Okay.” Han nickade gillande. “Care to join me?”
“Uhm...” Jag kollade mig omkring för att försäkra mig om att han redan inte hade sitt sällskap bak i bilen. “Sure.”

Efter en snabb biltur klev vi ur bilen och rörde på oss upp mot ingången. Där var mycket människor trots att almanackan visade torsdag och en lättnads suck slapp ur mig när jag tackade min chef för att ha gett mig ledigt idag. Harry höll upp dörren till mig och min blick sökte i rummet tills jag hittade Erik. Han sprack upp i ett stort leende medan han hällde upp öl till en kund, men så fort han var klar sprang han upp till mig.
”Hej” andades han. ”Hur är läget? Jag trodde inte jag skulle få se dig här ikväll. Du jobbade väl på-”
”Erik” började jag och vände mig smått bakåt där Harry stod. ”This is Harry.”
”Åh” sa min kompis och stod still för en liten stund. Han avslöjade sig ganska snabbt att han visste vem han var.
”Hi. I'm Harry.”
”Erik” svarade han och tog hand med mitt sällskap.
Jag bytte över till svenska. ”Kan du fixa ett bord till oss?”
”Ja... Eh- ja.” Erik verkade snurrig och började gå in i salen med oss. Han städade snabbt undan några glas och visade med handen att vi kunde slå oss ner. Harry var snabbt framme och drog ut stolen till mig.
”Thank you” log jag och slog mig ner på stolen. ”Erik” fortsatte jag sen. ”Bring Harry the tallest glass of the best beer we have, okay?”
”Ok. Du ska ha vatten som vanligt?”
”Ja det blir bra” nickade jag och vände mig sedan mot Harry. Han satt och kollade ut över rummet, betraktade folk med lugn blick och insåg inte att jag satt och kollade på honom förrän jag hickade.
”Oops” skrattade han och lutade sig nu över bordet med händerna vilandes på det. ”So you didn't tell me you knew the staff here.”
”I am a part of the staff” log jag.
”So you're part time responsible for the popcorns and then you go here and...?”
”Serve beer to drunk people.”
”Sounds like fun.”
”It is.”
Han satt tyst och vilade sin blick på mig tills jag blev nervös på grund av det och vek ner med min mot bordet. Jag vek en servett med mina händer samtidigt som han pratade.
”You look very cute in blue.”
Jag höll på att sätta i halsen på luften jag andades in när han gav mig komplimangen. Jag tackade honom snabbt och undvek att tänka mer på det för att förhindra kinderna från att blossa ännu mer.
”For how long are you staying in Sweden?”
”Til' sunday I think.”
”And then you are travelling to...?”
”Finland. I think.” Vi skrattade tillsammans när Erik kom tillbaka med våra glas i händerna.
”Varsågoda” log han och gav mig en blick jag inte kunde tyda. Efter att han lämnat mig och Harry själva igen tog jag en klunk av det iskalla vattnet.
”So tell me more about yourself, Sophie.”
Jag lutade mig tillbaka i stolen och funderade innan jag svarade honom. ”What do you want to know?”
”Everything” sa han som om det var det mest självklara. ”Let's start with what hair colour you had when you were little, your first kiss and your pet peeve.”
“Blonde, a guy I don't remember the name of and people chewing with their mouth open.”
“Oooh” log han och tog en klunk av sin öl. “I'll have to remember that when we go for dinner sometime.”
Magen tog en snurr av glädje och jag kunde inte förmå mig till att svara på hans förslag. “So what about you?”
“You could just google me later, I want to know more.”
“Are you always this curious?” Han nickade. “Hm okay... I have three siblings. My older brother Viktor and then there are my two little animals Ella and Oliver.”
“And they are?”
“4 years old.” Jag lade till förklaringen till den jämna åldern. “Twins.”
“Wow.”
“What?” skrattade jag.
“Good job mom and dad.”
“I guess you could say that, or just that they panicked when they realized that they would end up alone with both me and my brother out of the house.”
“So where do you live now?”
“In an apartment. With my cat, Pumba.”
Han skrattade och drog en hand genom sitt hår. Jag betraktade honom för ett tag när jag berättade om min feta katt och undrade hur han kunde se så ivrig ut till att få veta allt det här om mig.

Hans perspektiv
Sophie satt och svarade på alla frågor jag ställde henne, skrattade med mig och föreslog nästa öl när jag fått ner det första glaset ner i min hals. Hon gestikulerade med händerna när hon pratade, visade raden av vita tänder när hon log och fick en nyans mörkare röd på kinderna när jag gav henne en komplimang. Jag älskade hur passionerad hon såg ut när hon pratade om vad hon gjorde på en ledig dag och hur ögonen glittrade så fort hennes syskon nämndes. Hur ett skratt gömde sig bakom hennes ord när hon berättade hur hon snubblat som 11-åring och skrubbat upp ett märke mitt i pannan som stannade där i minst två veckor. Och hur det dessutom hade synts tydligt på ett skolfoto. Jag ville inte åka ifrån Sverige på söndag och jag skrattade inombords åt mig själv för att ens ha tänkt tanken. Det tog emot att acceptera att klockan var strax över två på natten och att de flesta gäster börjat röra sig ifrån baren vi suttit på i nästan 4 timmar.
”I think I should...” började jag och reste mig så smått upp.
Hon nickade och gjorde detsamma. ”I'm just gonna go and-”
Jag såg att hon höll i sin plånbok och tryckte snällt tillbaka handen in mot hennes kropp.
”It's on me.” Jag fortsatte. ”I know it's your job and that you probably get some ridiculously good discount, but I want it to be on me.”
”Okay” sa hon lugnt och log åt mig. Jag gick bort till killen som serverat oss innan och tog hand om betalningen innan jag återvände tillbaka till Sophie och lade min hand på hennes arm.
”Ready?”
”Mhm.” Hon vred på huvudet. ”Hejdå Erik. Vi hörs imorgon!”
”What does that mean?” frågade jag och skrattade när vi klev ut på gatan.
”It means: goodbye. I'll talk to you tomorrow.”
”Oh alright.”
Tystnaden spred sig mellan oss när vi båda upptäckte att jag haft en säkerhetsvakt väntandes utanför baren under hela tiden vi varit här. Jag skrattade nervöst och såg henne lägga armarna om sin kropp.
”Are you cold?”
Hon skakade på huvudet men jag kunde se på gåshuden att hon inte talade sanning. Jag lät det vara, hon verkade inte vara den som gav sig i första hand.
”I had a really nice time tonight” sa hon och kollade ner i marken innan hon slog upp sina blå ögon på mig igen.
”Do you want me to drive you home?”
”No, thank you.”
”You sure?”
”Positive. I live 2 minutes away from here.”
”Alright, your decision” log jag. ”Do you think- can I get your number?”
Hon såg en aning chockad ut när jag tog upp mobilen och påbörjade en ny kontakt.
”I'll give you a call or text you so you have mine as well, I mean if I call you then-”
“Yeah, I know what you mean” skrattade hon och tog ett kliv närmre mig när jag öppnade upp armarna i brist på bättre sätt att rädda mitt svammel.

Eriks perspektiv
Jag stod fortfarande och polerade glasen och väntade på att de sista gästerna skulle gå hem. Under tiden som jag försökte få klart uppgiften så fort som möjligt dröjde min blick kvar på de två människorna utanför. Sophie stod med armarna i kors men slöt upp dem när Harry öppnade upp sina mot henne. Hon klev in i hans famn och slöt ögonen för den korta kramen de utbytte. Det gjorde ont i mig att se det. Jag kände Sophie tillräckligt bra, och bättre än någon annan, för att förstå att det fanns något mellan dem. Och att det inte minst var besvarat från hans håll. När Harry hoppade in i bilen och gav sig iväg klev hon in genom dörren igen med världens bredaste leende på sina läppar. Hon satte sina händer mot kinderna och försökte trycka ner leendet när hon hoppade upp på en barstol framför mig.
”Hur var det?” frågade jag och kände hur varenda del av mig försökte hålla masken.
”Det var...” Hon suckade. ”Jag hade-” Ännu en suck och lite mummel. ”Perfekt.”
”Du känner inte honom Sophie...”
”Det behöver jag nog inte göra heller.” Hennes hållning släppte en aning när hon snurrade på ett glas framför sig. ”Han åker ändå vidare på söndag. Så det är inte så att jag kommer se honom igen...”
Jag kände mig hemsk, men jag ville spricka upp i det leendet som låg i mungiporna på mig och sprattlade. Jag ville inget hellre än att det skulle vara jag som fick henne att se så rosig ut om kinderna. Jag ville att hon skulle älska mig, precis så som jag älskar henne, och alltid har gjort.

Hej på er! Ledsen att kapitlet dröjde men jag har varit fullt upptagen med en budgivning på en lägenhet jag ville ha - och inte lyckades vinna. Lite bitter är jag, men tänkte ta mig i kragen och ladda upp det här kapitlet till er.
 
Ha en mysig fredag xx
 

Söndag

Hej på er! Idag kommer det tyvärr inte upp något kapitel. Jag har för mycket på gång nu av lite olika anledningar (bara bra anledningar) men de håller mig upptagna så idag blir det tyvärr inget. Efter onsdag tänkte jag att ni får nästa kapitel! Hoppas ni är OK med det här.

Kram på er! 

Kapitel två - Change Your Ticket

Tidigare:
”Hello” log han och stoppade ner händerna i fickorna på sina jeans.
”Hi.”
”You won't tell on us will you?”
”About what?” frågade jag honom och harklade mig lite medan jag drog skinnjackan en aning hårdare om mig.
”About us not being on the bus that drove out of here...” Han skrattade och sträckte sedan ut handen mot mig. ”I'm Harry.”
Jag nickade och log samtidigt som jag tog hans hand. ”I recognize you from earlier today.”
“Oh that's right, you're the popcorn girl.”
“Mhm.” En bil stannade utanför och löd med en hög tuta. “That's my ride. Good job.”
När han kollade på mig med ett snett leende kände jag tunghäftan av att försöka förklara mig med vad jag hade menat.
”The concert” fortsatte jag kort och såg honom skratta till lite.
”Bye” sa han och vinkade slappt med handen samtidigt som munnen sprack upp i ännu ett leende.
”Bye!”
Jag hoppade in i bilen och tappade bak huvudet mot stödet på sätet. Pappa klappade mig på armen och kollade in mellan grindarna.
”Vem var det där?”
”Bara ta mig hem” log jag.

 
 
Ett år senare
Hennes perspektiv
Mamma ropade från nedervåningen. ”Sophie!”
”Ja?”
”Hjälp Ella med hennes skor.”
”Mm” mumlade jag medan jag fortsatte fläta håret. ”Jag kommer!”
Jag sprang ner för trappan och hittade min lillasyster sitta på stolen i hallen med sina ben dinglande för att hon inte nådde ner till marken. Hennes blonda hår var fäst i två flätor och hennes randiga tröja var redan smutsig efter dagens lunch. Medan jag hjälpte henne knyta skorna började hon pilla på den fiskbensflätan jag hade hängande över axeln.
”Jag vill också ha en...”
Jag pussade henne på pannan till svars innan jag ställde mig upp.
”Du får vänta tills du har lika långt hår som mig, då ska jag göra en likadan fläta på dig.”
”Bra” nickade hon och hoppade ner från stolen. När hon satte fart av in mot vardagsrummet höll hon på att krocka med Oliver som varken hade byxor eller skor på sig. Jag fångade honom med ett skratt och ropade in till mamma.
”Vad ska Oliver ha för byxor?”
”Jag har hängt dem över trappräcket!”
Jag drog dem snabbt därifrån och satte mig ner på stolen med honom i knät.
”Börjar du inte blir lite för stor för att jag ska hjälpa dig med dina byxor?”
Han skrattade och sprattlade med benen för att rätta till byxorna jag precis trätt på honom. När Ella anslöt till oss och drog med sig Oliver för att visa något som hon hade hittat i trädgården. De enda orden jag hörde var 'sten' och 'myra' så jag gick långsamt efter dem för att se vad för bus de höll på med. Ella hade fångat något mellan fingrarna och jagade nu Oliver med det genom trädgården med ett högt glädjeskrik kommande från hennes läppar. De var allt annat än lugna, men de var mina små virvelvindar som mamma och pappa hade bestämt sig skaffa i ren panik när jag hade tagit beslutet av att flytta hemifrån för snart fyra år sedan. Unga som de hade varit när de fått mig, hade åldern aldrig varit ett problem för dem när de insåg att det inte bara skulle bli en liten bebis, utan tvillingar. Min familj var allt annat än lugn men jag älskade varenda galen stund av den.
”Mamma!”
”Mm?”
Hon kom svansandes ut från badrummet med håret uppe i en handduk och mascaran i handen. Hon gjorde sig redo för en tjejkväll med sina kompisar och var alltid sen, vart hon än skulle.
”Är du inte färdig än? Jag måste gå snart...”
”Var ska du?”
”Jag ska jobba” skrattade jag. ”Det har jag ju sagt.”
”Just det” log hon och pussade mig på kinden. ”Pappa kommer hem om-”
Samtidigt som hon yttrade meningen slog ytterdörren upp.
”Jag är hemma!” sjöng han och slängde ifrån sig sina skor.
”Johan-” varnade mamma. ”Upp med skorna.”
Han löd duktigt innan han satte sig ner på huk för att ta emot kramar från Ella och Oliver. Han reste sig sedan upp och klev fram till mig med armarna utåt.
”Fortfarande brist på kärlek från min tonåring?”
”När det gäller dig ja” skämtade mamma och pussade honom ömt innan hon försvann ut ur rummet.
”Hej pappa” log jag och kramade om honom. ”Jag måste åka iväg och jobba och-”
”Mamma är inte klar så jag ska bara kolla till huliganerna.”
”Precis.”
”Du kommer inte hit sen ikväll?”
”Nej, jag hade tänkt sova hemma ikväll. Katten behöver mig.” Jag pratade samtidigt som jag klev i mina converse. ”Slutar ganska sent så då är det närmre hem också.”
Han nickade och log innan han pussade mig på håret.
”Gå och säg hejdå till din mamma så blir hon glad.”
Jag öppnade dörren till badrummet där hon stod och gjorde sig i ordning.
”Hejdå mamma.”
”Hejdå hjärtat, var rädd om dig!”
”Jadå. Och kom inte förbi mitt jobb med dina kompisar?”
Hon skrattade. ”Jag kan inte lova något.”

Baren var fortfarande fullsatt och med två timmar kvar på mitt kvällspass kände jag hur benen värkte. Restaurangen var långt ifrån fylld, men innan stängning var det bara att se glad ut och servera de gäster som var kvar. Jag satte mig ner med en djup suck på en av barstolarna och hoppade till när min kompis Erik dök upp bakom flaskor och glas.
”Hej där” log han och strök sitt hår ur ansiktet.
Jag vinkade slött åt honom och drömde mig hem till min egna säng.
”När hade du tänkt börja söka nytt jobb?” frågade han mig och läste mina tankar som vanligt.
Jag ryckte på axlarna. ”Så fort jag kommit på vad jag vill göra.”
Min barndomskompis började babbla på hur han fortfarande tänkte bli brandman, men att han ville ha pengar med sig in i en utbildning. Erik och jag hade växt upp tillsammans på samma gata, alltid delat samma intressen som bland annat involverade att bränna myror med förstoringsglas och haft föräldrar som umgåtts även dem sedan de gick i grundskolan. För några år sedan var det han som hade gett mig fjärilar i magen och rosiga kinder, men idag var han inget annat än en kompis. Och det var väl det som hade fått mig att inse att mitt då nervösa beteende kring honom var fullkomligt ologiskt och utan framtid.
”Men...” Erik putsade bardisken samtidigt som han pratade. ”Skulle du inte jobba på One Directions konsert i år igen?”
”Jo” suckade jag och vred på huvudet för att stretcha min trötta nacke.
”Vad var det för suck?”
”Jag vet inte...” Jag började plocka med glasen och putsa upp dem. ”Det är inte riktigt min grej bara.”
”När är det dags igen då?”
”Ööh... nästa helg. Tror jag.”
”Men innan dess ska du ner till Båstad.”
”Japp.”
”Tror du att Viktor kommer vinna?”
Jag tänkte på min bror och log. ”Såklart han kommer.”

Hans perspektiv
Höger, vänster, höger. Mina ögon hade fastnat på en fläck längre ner i publiken och med mina stilla ögon så såg jag rörelserna från hur alla följde bollen. Ibland slogs händer ihop till uppmuntrande applåder och ibland drogs det in snabba andetag för att demonstrera något spännande. Jag var alldeles för tröt för att sitta och kolla på det här. Niall satt framåtlutad över sina ben med huvudet i sina händer – han var nervös.
”Mate, I didn't even know you liked tennis?”
”It's the final Harry! You have to be nervous for the players sake.”
Jag skakade på huvudet och knuffade till honom retsamt. De andra killarna var över på dubbelmatchen som spelades samtidigt. Med en brittisk man tillsammans med i ett utav paren så kände de sig tvungna att heja fram vår landsman. Själv satt jag uppe på läktaren med Niall och kollade på en svensk man spela mot en portugis. Och det överlägset. Åldersgruppen omkring oss var inte ämnad för att ge oss står uppståndelse, ännu mindre i det avspärrade området vi fått tillåtelse att röra oss i. Och det var skönt för en gångs skull. Det blev en liten extra paus för oss i turnéhetsen som jämt och ständigt skyndade på allt vi gjorde. Några få fans hade stannat oss på vägen hit och bett om bilder, men det var det enda.
”Harry, take a look at that girl down there” sa Niall. ”Now that's what I call nervous. That's how you're supposed to act on these things!”
Jag riktade blicken ner mot var han hade pekat och lät den sedan landa på en tjej som stod vid långsidan av planen. Hon hade sina händer hopslagna under sin haka när hon följde bollen mellan de två spelarna. När svensken gjorde poäng hoppade hon på plats och jublade. Trots avståndet mellan oss lät jag min blick fastna på henne. Det var som mina tidigare stunder idag där jag hade stirrat fläck, fast denna gången gjorde jag det frivilligt. Klädd i vita shorts och en orange topp stod hon och studsade lätt på sina fötter så det blonda håret svängde över hennes axlar. Jag tog Nialls kikare, han ändå inte använde, ur händerna på honom och la dem mot mina ögon. Jag skrattade så fort jag hörde Nialls låga kommentar om vilket äckel jag var med kikaren. Det tog ett tag för den att fokusera, men när den väl gjorde det och jag hittat mitt sikte kände jag magen snörpa åt. Hon stod och bet sig nervöst i läppen medan hon mumlade något. Konturerna i hennes ansikte var tydligare nu och fräknarna som prickade sig på hennes näsa gav henne en fin solbränna för att matcha de blå ögonen som hon kollade så intensivt med. Hon var tvungen att lägga ena handen för ögonen för att skymma för solen när hon fortsatte kolla på matchen. Plötsligt sprang hon ut ur bild och jag rycktes från kikaren för att försöka hitta henne igen. Denna gång var hon ute på plan och sprang snabbt fram mot den svenska spelaren för att hoppa upp i famnen på honom. Hennes leende behövde jag inte en kikare för att se.
”Ooh, she's not on the market” retade Niall mig med som med all säkerhet lagt märke till min koncentration på annat håll än matchen.
Jag skrattade. ”She was just some eyecandy anyway.”
”Yeah... right Harry.”
Jag kände igen henne, men jag kunde inte placera var jag hade sett henne tidigare.


Trevlig söndag på er! xx

Kapitel ett - Change Your Ticket.

Sådär mina damer (och herrar? Har jag några killar som läser?)! Denna söndagen då jag ligger med feber och världens förkylning kände jag mig lite givmild och tänkte att detta är dagen då första delen av min nya novell ska laddas upp. Efter många om och men så har jag insett att jag måste ta en paus från Roux även om jag älskar den novellen mycket så finns inte inspirationen för den just nu. Jag kommer avsluta den till er - jag lovar. Har redan börjat knåpa lite på vad som ska ske, och samtidigt som jag skriver på Change Your Ticket ska jag försöka avsluta Emilia och Harrys historia.
 
Men nu, första kapitlet av mina nya favoriter. Kommentera gärna vad ni tycker - jag vet ännu inte hur uppdateringen kommer bli, hur ofta osv men det kommer självklart bli så ofta som jag bara kan. Enjoy.


Hans perspektiv
Arenan i Sverige var helt tom och det höll inte till normen att vi inte brukade utnyttja såna här tillfällen. Zayn stod på skateboarden och höll tag i golfbilen medan Louis svängde omkring, allt för att få honom att tappa greppet.
”Mate” skrattade Zayn medan vi susade förbi dem som satte upp stolarna nere på golvet. ”Slow down!”
Jag tog tag i taket på den lilla bilen och tryckte mig ut ifrån den när jag fick chansen till det. När jag landade på marken tog det ett tag innan jag blev stabil och jag drog en snabb hand genom luggen innan jag svängde om. Louis tog hörnan med hög fart och jag hörde hjulen gnissla mot golvet innan de satte av och in bakom scenen med ett högt skratt från galningen vid ratten. Jag skrattade för mig själv innan jag tog upp mobilen för att kolla på det sms som precis trillat in. Innan jag hunnit svara kände jag hur någon försökte komma förbi mig och jag hoppade åt sidan för att släppa förbi en tjej med en stor hög med popcornslådor. Hennes blå ögon mötte mina när hon gled förbi och innan jag hunnit erbjuda henne hjälp med lådorna satte hon ner dem på bänken med hjälp av sin kollega. Hon började fylla dem med innehåll när hon upptäckte att jag fortfarande kollade på henne och log då blygt i retur. Medan en kille med samma uniform började prata med henne drog hon av en tofs från sin handled innan hon drog händerna genom det mörkblonda håret och fäste det i en hög hästsvans.
”Harry!”
”Yeah?!” skrek jag tillbaka till Paul som antagligen letade efter mig.
”Get back here.”
”Just a s-”
”Now!”

Hennes perspektiv
Jag böjde mig över bänken för att försöka uppfatta mannens beställning.
”Ursäkta, vad sa du?!” frågade jag högt för att försöka överrösta inte bara One Directions framträdande, men också skriken från deras fans. Och det var en utmaning. Jag hade redan efter en halvtimme känt att rösten skulle vara borta imorgon bitti. Och hörseln med det. Med konserten på sluttampen drog jag en suck av lättnad och längtade hem till min säng.
”En låda popcorn!” skrattade han och började bläddra fram en sedel att betala mig med.
Jag räckte över den randiga lådan till honom och tog emot pengarna samtidigt som han tackade. I bakgrunden hörde jag bandet prata uppe på scen och jag fick en armbåge i midjan av en av mina kollegor.
”Vad?”
”De pratar om oss!” sa hon halvt hysteriskt och med ett stort leende på läpparna. När jag inte förstod vad hon menade nickade hon mot scenen där de fem killarna stod på rad. Harry som jag nästan sprungit in i innan stod och pekade bort åt detta hållet, men var det mot oss?
”Aaaand!” sa han och skrattade in i mikrofonen medan han väntade ut publikens jubel. ”I would also like to say thank you to the wonderful staff for making us the most delicious popcorn I've ever had.”
”You haven't even tried them yet!” skrattade en av de andra.
Han knuffade till den blonda killen som lagt kommentaren och viftade med mikrofonen i luften innan de satte igång sista låten.

Den friska sommarluften hade fått mina bara ben att pricka sig och jag drog händerna upp och ner för dem för att återfå värmen. Morgonen hade varit kylig, men då hade åtminstone solen varit framme och hjärnan hade antagligen inte varit tillräckligt vaken då för att förstå att kvällarna blir kalla i Stockholm. Jag kände hur mina öron ringde och jag gnuggade mina ögon för att få dem att vakna. Klockan började närma sig elva på kvällen och jag väntade fortfarande på att pappa skulle hämta upp mig.
”Aldrig igen” suckade jag och kände mig extremt besvärad av hur jag inte kunde sluta höra alla tjejers skrik i mina öron. Jag gav klockan en extra blick till men gav genast upp när jag insåg att det endast hade gått två minuter sedan förra gången. Dörren längre till höger om mig slog upp med en stor smäll och fick mig att hoppa till. One Direction killarna kom springandes ut ur byggnaden med sin personal bakom sig och hoppade genast in i en av de stora bussarna som stod parkerade på området. Medan den andra, tomma, bussen som stod bredvid åkte iväg grimaserade jag oförstående till skriken jag hörde från tjejerna utanför. När grindarna hade stängts öppnades dörrarna till den buss som stod kvar och ut klev fem typer som skrattade högt åt något som de hade sagt mellan dem. De gick alla med långa steg in i byggnaden tills jag såg silhuetten av att en av dem kom gående fram mot mig i mörkret.
”Hello” log han och stoppade ner händerna i fickorna på sina jeans.
”Hi.”
”You won't tell on us will you?”
”About what?” frågade jag honom och harklade mig lite medan jag drog skinnjackan en aning hårdare om mig.
”About us not being on the bus that drove out of here...” Han skrattade och sträckte sedan ut handen mot mig. ”I'm Harry.”
Jag nickade och log samtidigt som jag tog hans hand. ”I recognize you from earlier today.”
“Oh that's right, you're the popcorn girl.”
“Mhm.” En bil stannade utanför och löd med en hög tuta. “That's my ride. Good job.”
När han kollade på mig med ett snett leende kände jag tunghäftan av att försöka förklara mig med vad jag hade menat.
”The concert” fortsatte jag kort och såg honom skratta till lite.
”Bye” sa han och vinkade slappt med handen samtidigt som munnen sprack upp i ännu ett leende.
”Bye!”
Jag hoppade in i bilen och tappade bak huvudet mot stödet på sätet. Pappa klappade mig på armen och kollade in mellan grindarna.
”Vem var det där?”
”Bara ta mig hem” log jag.

xx
 
 
 

röstning

Nu måste ni hjälpa mig. Som ni märker går det väldigt, väldigt segt med Emilia och Harry och den novellen jag skriver om dem. Jag har noll inspo till att fortsätta även om jag hatar att inte avsluta en novell. Därför har jag en fråga till er här nedanför. Svara gärna på ett utav de två alternativen för att hjälpa mig med vad ni tycker. Om det blir så att majoriteten svarar ja kommer jag lägga Roux på hyllan för att sedan kanske återuppta den när jag brinner för att skriva om dem igen...
 
Eller, så har ni tålamod med mig och ger mig långt mellan gångerna så att vi kan avsluta Roux på ett bra sätt. Det är upp till er. xx
 
 


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0