Kapitel tre - Change Your Ticket

Tidigare:
Jag riktade blicken ner mot var han hade pekat och lät den sedan landa på en tjej som stod vid långsidan av planen. Hon hade sina händer hopslagna under sin haka när hon följde bollen mellan de två spelarna. När svensken gjorde poäng hoppade hon på plats och jublade. Trots avståndet mellan oss lät jag min blick fastna på henne. Det var som mina tidigare stunder idag där jag hade stirrat fläck, fast denna gången gjorde jag det frivilligt. Klädd i vita shorts och en orange topp stod hon och studsade lätt på sina fötter så det blonda håret svängde över hennes axlar. Jag tog Nialls kikare, han ändå inte använde, ur händerna på honom och la dem mot mina ögon. Jag skrattade så fort jag hörde Nialls låga kommentar om vilket äckel jag var med kikaren. Det tog ett tag för den att fokusera, men när den väl gjorde det och jag hittat mitt sikte kände jag magen snörpa åt. Hon stod och bet sig nervöst i läppen medan hon mumlade något. Konturerna i hennes ansikte var tydligare nu och fräknarna som prickade sig på hennes näsa gav henne en fin solbränna för att matcha de blå ögonen som hon kollade så intensivt med. Hon var tvungen att lägga ena handen för ögonen för att skymma för solen när hon fortsatte kolla på matchen. Plötsligt sprang hon ut ur bild och jag rycktes från kikaren för att försöka hitta henne igen. Denna gång var hon ute på plan och sprang snabbt fram mot den svenska spelaren för att hoppa upp i famnen på honom. Hennes leende behövde jag inte en kikare för att se.
”Ooh, she's not on the market” retade Niall mig med som med all säkerhet lagt märke till min koncentration på annat håll än matchen.
Jag skrattade. ”She was just some eyecandy anyway.”
”Yeah... right Harry.”
Jag kände igen henne, men jag kunde inte placera var jag hade sett henne tidigare.

 
 
Hennes perspektiv
Min rygg gjorde sig påmind om alla tunga lyft jag gjort under dagen när jag böjde mig ner för att plocka upp en ny leverans av varor som skulle ut till den stora hallen. Det var den tiden på året igen, när One Direction var i stan och jag hade dragits med för att jobba, igen, utav en av tjejerna som var med mig förra året. Enligt henne var det inte tillåtet att tacka nej till ett jobb som innebar eventuell syn av någon av medlemmarna nedanför scenen och innan konserten. Och enligt min mamma som hjälpt mig hitta jobbet var det svårt att hitta unga människor som kunde bete sig lugnt omkring de fem världsstjärnorna.
”Se upp!” Jag försökte göra mig så lyhörd som möjligt när jag gick genom arenan med popcornslådorna som skymde min blick.
”Whoa watch it” skrattade en röst som fick mig att stanna upp.

Hans perspektiv
Tjejen tittade misstänksamt på mig och jag ångrade mig nästan från att ha stannat upp henne. Hon såg ansträngd ut för vikten av det hon bar på och jag ångrade att jag inte erbjudit min hjälp när hon satte ner lådorna på marken. När hon log och bad om ursäkt för att nästan ha sprungit in i mig mindes jag henne direkt. Både från konserten förra året, men också som tjejen som varit på tennismatchen för någon dag sedan. Hennes ögon var svåra att glömma.
”Harry” sa jag som för att försöka väcka hennes minne en aning.
Hon nickade en aning och log mot mig. ”I know who you are.”
”So-” fortsatte jag och stoppade händerna i mina fickor för att stilla dem. ”Still with the popcorns huh?”
Hon skrattade till vilket fick mig att på något sätt tro att jag förolämpat henne. Jag kände hur mina ord snabbades på när jag pratade till henne.
”Sorry- I didn't mean to sound like it was some sort of bad responsibility to be dealing with I just-”
”My mum helped me to get this job, this is not something I do every day of the year” förklarade hon med ett leende. Hon plockade upp lådorna igen och började gå långsamt framåt. Jag lutade huvudet tillbaka en aning och tänkte att killarna hade absolut skrattat om de sett mig omkring henne. En kollega till henne tog emot lådorna och när hon blivit avlastad vände hon sig om och kom gående bort till mig vilket fick mig att le.
”Do you ever get nervous?” frågade hon nyfiket och jag tänkte bara på hur nervös när jag stod här och pratade med henne.
”About what?”
”About performing.”
”Not really” log jag.
“Hm.”
Hon försvann bort från mig och jag kände hur mina ben började styra efter för att hinna ikapp. Så fort jag var uppe vid hennes sida började hon ställa massa frågor till mig, inget jag förväntat mig med den tystnad hon hade gett mig innan. Med de blå ögonen och lilla leendet på munnen hon nästan konstant hade gett mig, började jag nästan tro att hon var blyg, men insåg kort efter att det var tvärtom vad hon var. Nära till skratt och öppen om nästan allting hamnade vi tillslut i ändan av korridorerna efter att ha behövt svänga minst tre gånger.
”I'm not getting you fired now, am I?”
Hon skakade på huvudet och lade armarna i kors medan hennes blick styrdes in mot arenan.
”I don't think so.”
”I saw you the other day.”
”What?” Hon ryggade tillbaka en aning och höjde på sina ögonbryn. ”Where?”
”In... how do you say it? Beusta?”
Hon skrattade och lade sin hand över munnen när hon gjorde så. ”Båstad.”
”Whatever” log jag. ”You have to congratulate your boyfriend.”
”My boyfriend? On what?”
”Because he won the tournament of course.”
”That was my brother...” Grimaserade hon och skakade på huvudet åt mitt ”Oh” som slapp ur munnen på mig.
”Sophie!”
”Oh, that's my cue” sa hon och började gå baklänges ifrån mig. ”Good luck.”
Jag lutade mig mot väggen och såg henne springa ifrån mig.
”Damn...” mumlade jag och rufsade sedan till mitt hår.
”There you are!” Liam kom gåendes ut ur ett rum och drog mig i armen. ”Lou has been looking for you the last fifteen minutes. I think you should get back there, like, now.”
”Alright, I'm on my way.”

Hennes perspektiv
Som om jag inte lärt mig efter förra årets misstag stod jag även nu, som då, och försökte banka tillbaka hörseln i mina öron. Jag förstod inte hur människorna som följde med dem på turnén stod ut med detta kväll efter kväll. Kanske därför de varit smarta nog att använda hörselskydd till skillnad från mig som inte kunde på grund av kunderna jag skulle sälja snacks och dricka till. Jag stod utanför personalingången till arenan och väntade på svar från min pappa på om han kunde hämta mig eller inte. Jag gick inte vägen ner till tunnelbanan frivilligt ikväll. Benen värkte som om jag sprungit ett maraton och huvudet snurrade fortfarande för alla intryck jag fått ta in under kvällen, inte minst min lilla samtalsstund med Harry tidigare idag. Jag bet mig i läppen för att trycka ner leendet när jag tänkte på honom och hans numera lite längre hår. Det var inget nytt att han var snygg, det visste redan alla tjejer som precis skrikit sig hesa i nästan två timmar. Mobilen plingade till i min väska och jag skyndade mig för att få upp den.
”Ledsen smulan. Har druckit vin med din mam. /Pappa.”
Jag klickade på svara:
”Du behöver inte skriva att det är från dig... Tar mig hem till lägenheten istället. Puss!”
Att åka en kortare sträcka hem till min egna lägenhet lockade tusen gånger mer just nu än vad det gjorde att åka hem till kaoset vad det innebar att ha två mindre syskon. Nog för att de säkert redan låg och sov, men jag ville vakna utan väckarklocka imorgon och inte med en lillasyster som vill hoppa studsmatta innan solen gått upp. På vägen ut från området svängde en stor svart bil upp vid min sida och fick mig att stanna till. När fönstret rullades ner stack Harry fram huvudet och log brett åt mig. Det satt en man, en äldre sådan, bakom ratten och kollade på mig misstänksamt. Tanken slog mig att ordet ”security” på hans tröja kunde ha något att göra med det.
”So-” började Harry och kollade på mig med granskade blick. Jag förstod att han skämtade och gjorde narr av mannen bredvid när hans mun gick upp i ännu ett leende. Jag besvarade det och väntade på fortsättningen.
”How well do you know Stockholm?”
”I would say I know it as good as I know the plot to Notting Hill. Why?”
Han skrattade och slickade sig snabbt i mungipan. ”Do you know any good place for me to go for a drink?”
”Well that depends on what you're looking for.”
”Beer?”
Jag höll upp mitt finger som en väntande manöver och scrollade fram adressen till mitt jobb på min mobil.
”What am I looking at?”
”One of the best places to go and get a cold beer.”
“Okay.” Han nickade gillande. “Care to join me?”
“Uhm...” Jag kollade mig omkring för att försäkra mig om att han redan inte hade sitt sällskap bak i bilen. “Sure.”

Efter en snabb biltur klev vi ur bilen och rörde på oss upp mot ingången. Där var mycket människor trots att almanackan visade torsdag och en lättnads suck slapp ur mig när jag tackade min chef för att ha gett mig ledigt idag. Harry höll upp dörren till mig och min blick sökte i rummet tills jag hittade Erik. Han sprack upp i ett stort leende medan han hällde upp öl till en kund, men så fort han var klar sprang han upp till mig.
”Hej” andades han. ”Hur är läget? Jag trodde inte jag skulle få se dig här ikväll. Du jobbade väl på-”
”Erik” började jag och vände mig smått bakåt där Harry stod. ”This is Harry.”
”Åh” sa min kompis och stod still för en liten stund. Han avslöjade sig ganska snabbt att han visste vem han var.
”Hi. I'm Harry.”
”Erik” svarade han och tog hand med mitt sällskap.
Jag bytte över till svenska. ”Kan du fixa ett bord till oss?”
”Ja... Eh- ja.” Erik verkade snurrig och började gå in i salen med oss. Han städade snabbt undan några glas och visade med handen att vi kunde slå oss ner. Harry var snabbt framme och drog ut stolen till mig.
”Thank you” log jag och slog mig ner på stolen. ”Erik” fortsatte jag sen. ”Bring Harry the tallest glass of the best beer we have, okay?”
”Ok. Du ska ha vatten som vanligt?”
”Ja det blir bra” nickade jag och vände mig sedan mot Harry. Han satt och kollade ut över rummet, betraktade folk med lugn blick och insåg inte att jag satt och kollade på honom förrän jag hickade.
”Oops” skrattade han och lutade sig nu över bordet med händerna vilandes på det. ”So you didn't tell me you knew the staff here.”
”I am a part of the staff” log jag.
”So you're part time responsible for the popcorns and then you go here and...?”
”Serve beer to drunk people.”
”Sounds like fun.”
”It is.”
Han satt tyst och vilade sin blick på mig tills jag blev nervös på grund av det och vek ner med min mot bordet. Jag vek en servett med mina händer samtidigt som han pratade.
”You look very cute in blue.”
Jag höll på att sätta i halsen på luften jag andades in när han gav mig komplimangen. Jag tackade honom snabbt och undvek att tänka mer på det för att förhindra kinderna från att blossa ännu mer.
”For how long are you staying in Sweden?”
”Til' sunday I think.”
”And then you are travelling to...?”
”Finland. I think.” Vi skrattade tillsammans när Erik kom tillbaka med våra glas i händerna.
”Varsågoda” log han och gav mig en blick jag inte kunde tyda. Efter att han lämnat mig och Harry själva igen tog jag en klunk av det iskalla vattnet.
”So tell me more about yourself, Sophie.”
Jag lutade mig tillbaka i stolen och funderade innan jag svarade honom. ”What do you want to know?”
”Everything” sa han som om det var det mest självklara. ”Let's start with what hair colour you had when you were little, your first kiss and your pet peeve.”
“Blonde, a guy I don't remember the name of and people chewing with their mouth open.”
“Oooh” log han och tog en klunk av sin öl. “I'll have to remember that when we go for dinner sometime.”
Magen tog en snurr av glädje och jag kunde inte förmå mig till att svara på hans förslag. “So what about you?”
“You could just google me later, I want to know more.”
“Are you always this curious?” Han nickade. “Hm okay... I have three siblings. My older brother Viktor and then there are my two little animals Ella and Oliver.”
“And they are?”
“4 years old.” Jag lade till förklaringen till den jämna åldern. “Twins.”
“Wow.”
“What?” skrattade jag.
“Good job mom and dad.”
“I guess you could say that, or just that they panicked when they realized that they would end up alone with both me and my brother out of the house.”
“So where do you live now?”
“In an apartment. With my cat, Pumba.”
Han skrattade och drog en hand genom sitt hår. Jag betraktade honom för ett tag när jag berättade om min feta katt och undrade hur han kunde se så ivrig ut till att få veta allt det här om mig.

Hans perspektiv
Sophie satt och svarade på alla frågor jag ställde henne, skrattade med mig och föreslog nästa öl när jag fått ner det första glaset ner i min hals. Hon gestikulerade med händerna när hon pratade, visade raden av vita tänder när hon log och fick en nyans mörkare röd på kinderna när jag gav henne en komplimang. Jag älskade hur passionerad hon såg ut när hon pratade om vad hon gjorde på en ledig dag och hur ögonen glittrade så fort hennes syskon nämndes. Hur ett skratt gömde sig bakom hennes ord när hon berättade hur hon snubblat som 11-åring och skrubbat upp ett märke mitt i pannan som stannade där i minst två veckor. Och hur det dessutom hade synts tydligt på ett skolfoto. Jag ville inte åka ifrån Sverige på söndag och jag skrattade inombords åt mig själv för att ens ha tänkt tanken. Det tog emot att acceptera att klockan var strax över två på natten och att de flesta gäster börjat röra sig ifrån baren vi suttit på i nästan 4 timmar.
”I think I should...” började jag och reste mig så smått upp.
Hon nickade och gjorde detsamma. ”I'm just gonna go and-”
Jag såg att hon höll i sin plånbok och tryckte snällt tillbaka handen in mot hennes kropp.
”It's on me.” Jag fortsatte. ”I know it's your job and that you probably get some ridiculously good discount, but I want it to be on me.”
”Okay” sa hon lugnt och log åt mig. Jag gick bort till killen som serverat oss innan och tog hand om betalningen innan jag återvände tillbaka till Sophie och lade min hand på hennes arm.
”Ready?”
”Mhm.” Hon vred på huvudet. ”Hejdå Erik. Vi hörs imorgon!”
”What does that mean?” frågade jag och skrattade när vi klev ut på gatan.
”It means: goodbye. I'll talk to you tomorrow.”
”Oh alright.”
Tystnaden spred sig mellan oss när vi båda upptäckte att jag haft en säkerhetsvakt väntandes utanför baren under hela tiden vi varit här. Jag skrattade nervöst och såg henne lägga armarna om sin kropp.
”Are you cold?”
Hon skakade på huvudet men jag kunde se på gåshuden att hon inte talade sanning. Jag lät det vara, hon verkade inte vara den som gav sig i första hand.
”I had a really nice time tonight” sa hon och kollade ner i marken innan hon slog upp sina blå ögon på mig igen.
”Do you want me to drive you home?”
”No, thank you.”
”You sure?”
”Positive. I live 2 minutes away from here.”
”Alright, your decision” log jag. ”Do you think- can I get your number?”
Hon såg en aning chockad ut när jag tog upp mobilen och påbörjade en ny kontakt.
”I'll give you a call or text you so you have mine as well, I mean if I call you then-”
“Yeah, I know what you mean” skrattade hon och tog ett kliv närmre mig när jag öppnade upp armarna i brist på bättre sätt att rädda mitt svammel.

Eriks perspektiv
Jag stod fortfarande och polerade glasen och väntade på att de sista gästerna skulle gå hem. Under tiden som jag försökte få klart uppgiften så fort som möjligt dröjde min blick kvar på de två människorna utanför. Sophie stod med armarna i kors men slöt upp dem när Harry öppnade upp sina mot henne. Hon klev in i hans famn och slöt ögonen för den korta kramen de utbytte. Det gjorde ont i mig att se det. Jag kände Sophie tillräckligt bra, och bättre än någon annan, för att förstå att det fanns något mellan dem. Och att det inte minst var besvarat från hans håll. När Harry hoppade in i bilen och gav sig iväg klev hon in genom dörren igen med världens bredaste leende på sina läppar. Hon satte sina händer mot kinderna och försökte trycka ner leendet när hon hoppade upp på en barstol framför mig.
”Hur var det?” frågade jag och kände hur varenda del av mig försökte hålla masken.
”Det var...” Hon suckade. ”Jag hade-” Ännu en suck och lite mummel. ”Perfekt.”
”Du känner inte honom Sophie...”
”Det behöver jag nog inte göra heller.” Hennes hållning släppte en aning när hon snurrade på ett glas framför sig. ”Han åker ändå vidare på söndag. Så det är inte så att jag kommer se honom igen...”
Jag kände mig hemsk, men jag ville spricka upp i det leendet som låg i mungiporna på mig och sprattlade. Jag ville inget hellre än att det skulle vara jag som fick henne att se så rosig ut om kinderna. Jag ville att hon skulle älska mig, precis så som jag älskar henne, och alltid har gjort.

Hej på er! Ledsen att kapitlet dröjde men jag har varit fullt upptagen med en budgivning på en lägenhet jag ville ha - och inte lyckades vinna. Lite bitter är jag, men tänkte ta mig i kragen och ladda upp det här kapitlet till er.
 
Ha en mysig fredag xx
 

Söndag

Hej på er! Idag kommer det tyvärr inte upp något kapitel. Jag har för mycket på gång nu av lite olika anledningar (bara bra anledningar) men de håller mig upptagna så idag blir det tyvärr inget. Efter onsdag tänkte jag att ni får nästa kapitel! Hoppas ni är OK med det här.

Kram på er! 

Kapitel två - Change Your Ticket

Tidigare:
”Hello” log han och stoppade ner händerna i fickorna på sina jeans.
”Hi.”
”You won't tell on us will you?”
”About what?” frågade jag honom och harklade mig lite medan jag drog skinnjackan en aning hårdare om mig.
”About us not being on the bus that drove out of here...” Han skrattade och sträckte sedan ut handen mot mig. ”I'm Harry.”
Jag nickade och log samtidigt som jag tog hans hand. ”I recognize you from earlier today.”
“Oh that's right, you're the popcorn girl.”
“Mhm.” En bil stannade utanför och löd med en hög tuta. “That's my ride. Good job.”
När han kollade på mig med ett snett leende kände jag tunghäftan av att försöka förklara mig med vad jag hade menat.
”The concert” fortsatte jag kort och såg honom skratta till lite.
”Bye” sa han och vinkade slappt med handen samtidigt som munnen sprack upp i ännu ett leende.
”Bye!”
Jag hoppade in i bilen och tappade bak huvudet mot stödet på sätet. Pappa klappade mig på armen och kollade in mellan grindarna.
”Vem var det där?”
”Bara ta mig hem” log jag.

 
 
Ett år senare
Hennes perspektiv
Mamma ropade från nedervåningen. ”Sophie!”
”Ja?”
”Hjälp Ella med hennes skor.”
”Mm” mumlade jag medan jag fortsatte fläta håret. ”Jag kommer!”
Jag sprang ner för trappan och hittade min lillasyster sitta på stolen i hallen med sina ben dinglande för att hon inte nådde ner till marken. Hennes blonda hår var fäst i två flätor och hennes randiga tröja var redan smutsig efter dagens lunch. Medan jag hjälpte henne knyta skorna började hon pilla på den fiskbensflätan jag hade hängande över axeln.
”Jag vill också ha en...”
Jag pussade henne på pannan till svars innan jag ställde mig upp.
”Du får vänta tills du har lika långt hår som mig, då ska jag göra en likadan fläta på dig.”
”Bra” nickade hon och hoppade ner från stolen. När hon satte fart av in mot vardagsrummet höll hon på att krocka med Oliver som varken hade byxor eller skor på sig. Jag fångade honom med ett skratt och ropade in till mamma.
”Vad ska Oliver ha för byxor?”
”Jag har hängt dem över trappräcket!”
Jag drog dem snabbt därifrån och satte mig ner på stolen med honom i knät.
”Börjar du inte blir lite för stor för att jag ska hjälpa dig med dina byxor?”
Han skrattade och sprattlade med benen för att rätta till byxorna jag precis trätt på honom. När Ella anslöt till oss och drog med sig Oliver för att visa något som hon hade hittat i trädgården. De enda orden jag hörde var 'sten' och 'myra' så jag gick långsamt efter dem för att se vad för bus de höll på med. Ella hade fångat något mellan fingrarna och jagade nu Oliver med det genom trädgården med ett högt glädjeskrik kommande från hennes läppar. De var allt annat än lugna, men de var mina små virvelvindar som mamma och pappa hade bestämt sig skaffa i ren panik när jag hade tagit beslutet av att flytta hemifrån för snart fyra år sedan. Unga som de hade varit när de fått mig, hade åldern aldrig varit ett problem för dem när de insåg att det inte bara skulle bli en liten bebis, utan tvillingar. Min familj var allt annat än lugn men jag älskade varenda galen stund av den.
”Mamma!”
”Mm?”
Hon kom svansandes ut från badrummet med håret uppe i en handduk och mascaran i handen. Hon gjorde sig redo för en tjejkväll med sina kompisar och var alltid sen, vart hon än skulle.
”Är du inte färdig än? Jag måste gå snart...”
”Var ska du?”
”Jag ska jobba” skrattade jag. ”Det har jag ju sagt.”
”Just det” log hon och pussade mig på kinden. ”Pappa kommer hem om-”
Samtidigt som hon yttrade meningen slog ytterdörren upp.
”Jag är hemma!” sjöng han och slängde ifrån sig sina skor.
”Johan-” varnade mamma. ”Upp med skorna.”
Han löd duktigt innan han satte sig ner på huk för att ta emot kramar från Ella och Oliver. Han reste sig sedan upp och klev fram till mig med armarna utåt.
”Fortfarande brist på kärlek från min tonåring?”
”När det gäller dig ja” skämtade mamma och pussade honom ömt innan hon försvann ut ur rummet.
”Hej pappa” log jag och kramade om honom. ”Jag måste åka iväg och jobba och-”
”Mamma är inte klar så jag ska bara kolla till huliganerna.”
”Precis.”
”Du kommer inte hit sen ikväll?”
”Nej, jag hade tänkt sova hemma ikväll. Katten behöver mig.” Jag pratade samtidigt som jag klev i mina converse. ”Slutar ganska sent så då är det närmre hem också.”
Han nickade och log innan han pussade mig på håret.
”Gå och säg hejdå till din mamma så blir hon glad.”
Jag öppnade dörren till badrummet där hon stod och gjorde sig i ordning.
”Hejdå mamma.”
”Hejdå hjärtat, var rädd om dig!”
”Jadå. Och kom inte förbi mitt jobb med dina kompisar?”
Hon skrattade. ”Jag kan inte lova något.”

Baren var fortfarande fullsatt och med två timmar kvar på mitt kvällspass kände jag hur benen värkte. Restaurangen var långt ifrån fylld, men innan stängning var det bara att se glad ut och servera de gäster som var kvar. Jag satte mig ner med en djup suck på en av barstolarna och hoppade till när min kompis Erik dök upp bakom flaskor och glas.
”Hej där” log han och strök sitt hår ur ansiktet.
Jag vinkade slött åt honom och drömde mig hem till min egna säng.
”När hade du tänkt börja söka nytt jobb?” frågade han mig och läste mina tankar som vanligt.
Jag ryckte på axlarna. ”Så fort jag kommit på vad jag vill göra.”
Min barndomskompis började babbla på hur han fortfarande tänkte bli brandman, men att han ville ha pengar med sig in i en utbildning. Erik och jag hade växt upp tillsammans på samma gata, alltid delat samma intressen som bland annat involverade att bränna myror med förstoringsglas och haft föräldrar som umgåtts även dem sedan de gick i grundskolan. För några år sedan var det han som hade gett mig fjärilar i magen och rosiga kinder, men idag var han inget annat än en kompis. Och det var väl det som hade fått mig att inse att mitt då nervösa beteende kring honom var fullkomligt ologiskt och utan framtid.
”Men...” Erik putsade bardisken samtidigt som han pratade. ”Skulle du inte jobba på One Directions konsert i år igen?”
”Jo” suckade jag och vred på huvudet för att stretcha min trötta nacke.
”Vad var det för suck?”
”Jag vet inte...” Jag började plocka med glasen och putsa upp dem. ”Det är inte riktigt min grej bara.”
”När är det dags igen då?”
”Ööh... nästa helg. Tror jag.”
”Men innan dess ska du ner till Båstad.”
”Japp.”
”Tror du att Viktor kommer vinna?”
Jag tänkte på min bror och log. ”Såklart han kommer.”

Hans perspektiv
Höger, vänster, höger. Mina ögon hade fastnat på en fläck längre ner i publiken och med mina stilla ögon så såg jag rörelserna från hur alla följde bollen. Ibland slogs händer ihop till uppmuntrande applåder och ibland drogs det in snabba andetag för att demonstrera något spännande. Jag var alldeles för tröt för att sitta och kolla på det här. Niall satt framåtlutad över sina ben med huvudet i sina händer – han var nervös.
”Mate, I didn't even know you liked tennis?”
”It's the final Harry! You have to be nervous for the players sake.”
Jag skakade på huvudet och knuffade till honom retsamt. De andra killarna var över på dubbelmatchen som spelades samtidigt. Med en brittisk man tillsammans med i ett utav paren så kände de sig tvungna att heja fram vår landsman. Själv satt jag uppe på läktaren med Niall och kollade på en svensk man spela mot en portugis. Och det överlägset. Åldersgruppen omkring oss var inte ämnad för att ge oss står uppståndelse, ännu mindre i det avspärrade området vi fått tillåtelse att röra oss i. Och det var skönt för en gångs skull. Det blev en liten extra paus för oss i turnéhetsen som jämt och ständigt skyndade på allt vi gjorde. Några få fans hade stannat oss på vägen hit och bett om bilder, men det var det enda.
”Harry, take a look at that girl down there” sa Niall. ”Now that's what I call nervous. That's how you're supposed to act on these things!”
Jag riktade blicken ner mot var han hade pekat och lät den sedan landa på en tjej som stod vid långsidan av planen. Hon hade sina händer hopslagna under sin haka när hon följde bollen mellan de två spelarna. När svensken gjorde poäng hoppade hon på plats och jublade. Trots avståndet mellan oss lät jag min blick fastna på henne. Det var som mina tidigare stunder idag där jag hade stirrat fläck, fast denna gången gjorde jag det frivilligt. Klädd i vita shorts och en orange topp stod hon och studsade lätt på sina fötter så det blonda håret svängde över hennes axlar. Jag tog Nialls kikare, han ändå inte använde, ur händerna på honom och la dem mot mina ögon. Jag skrattade så fort jag hörde Nialls låga kommentar om vilket äckel jag var med kikaren. Det tog ett tag för den att fokusera, men när den väl gjorde det och jag hittat mitt sikte kände jag magen snörpa åt. Hon stod och bet sig nervöst i läppen medan hon mumlade något. Konturerna i hennes ansikte var tydligare nu och fräknarna som prickade sig på hennes näsa gav henne en fin solbränna för att matcha de blå ögonen som hon kollade så intensivt med. Hon var tvungen att lägga ena handen för ögonen för att skymma för solen när hon fortsatte kolla på matchen. Plötsligt sprang hon ut ur bild och jag rycktes från kikaren för att försöka hitta henne igen. Denna gång var hon ute på plan och sprang snabbt fram mot den svenska spelaren för att hoppa upp i famnen på honom. Hennes leende behövde jag inte en kikare för att se.
”Ooh, she's not on the market” retade Niall mig med som med all säkerhet lagt märke till min koncentration på annat håll än matchen.
Jag skrattade. ”She was just some eyecandy anyway.”
”Yeah... right Harry.”
Jag kände igen henne, men jag kunde inte placera var jag hade sett henne tidigare.


Trevlig söndag på er! xx

Kapitel ett - Change Your Ticket.

Sådär mina damer (och herrar? Har jag några killar som läser?)! Denna söndagen då jag ligger med feber och världens förkylning kände jag mig lite givmild och tänkte att detta är dagen då första delen av min nya novell ska laddas upp. Efter många om och men så har jag insett att jag måste ta en paus från Roux även om jag älskar den novellen mycket så finns inte inspirationen för den just nu. Jag kommer avsluta den till er - jag lovar. Har redan börjat knåpa lite på vad som ska ske, och samtidigt som jag skriver på Change Your Ticket ska jag försöka avsluta Emilia och Harrys historia.
 
Men nu, första kapitlet av mina nya favoriter. Kommentera gärna vad ni tycker - jag vet ännu inte hur uppdateringen kommer bli, hur ofta osv men det kommer självklart bli så ofta som jag bara kan. Enjoy.


Hans perspektiv
Arenan i Sverige var helt tom och det höll inte till normen att vi inte brukade utnyttja såna här tillfällen. Zayn stod på skateboarden och höll tag i golfbilen medan Louis svängde omkring, allt för att få honom att tappa greppet.
”Mate” skrattade Zayn medan vi susade förbi dem som satte upp stolarna nere på golvet. ”Slow down!”
Jag tog tag i taket på den lilla bilen och tryckte mig ut ifrån den när jag fick chansen till det. När jag landade på marken tog det ett tag innan jag blev stabil och jag drog en snabb hand genom luggen innan jag svängde om. Louis tog hörnan med hög fart och jag hörde hjulen gnissla mot golvet innan de satte av och in bakom scenen med ett högt skratt från galningen vid ratten. Jag skrattade för mig själv innan jag tog upp mobilen för att kolla på det sms som precis trillat in. Innan jag hunnit svara kände jag hur någon försökte komma förbi mig och jag hoppade åt sidan för att släppa förbi en tjej med en stor hög med popcornslådor. Hennes blå ögon mötte mina när hon gled förbi och innan jag hunnit erbjuda henne hjälp med lådorna satte hon ner dem på bänken med hjälp av sin kollega. Hon började fylla dem med innehåll när hon upptäckte att jag fortfarande kollade på henne och log då blygt i retur. Medan en kille med samma uniform började prata med henne drog hon av en tofs från sin handled innan hon drog händerna genom det mörkblonda håret och fäste det i en hög hästsvans.
”Harry!”
”Yeah?!” skrek jag tillbaka till Paul som antagligen letade efter mig.
”Get back here.”
”Just a s-”
”Now!”

Hennes perspektiv
Jag böjde mig över bänken för att försöka uppfatta mannens beställning.
”Ursäkta, vad sa du?!” frågade jag högt för att försöka överrösta inte bara One Directions framträdande, men också skriken från deras fans. Och det var en utmaning. Jag hade redan efter en halvtimme känt att rösten skulle vara borta imorgon bitti. Och hörseln med det. Med konserten på sluttampen drog jag en suck av lättnad och längtade hem till min säng.
”En låda popcorn!” skrattade han och började bläddra fram en sedel att betala mig med.
Jag räckte över den randiga lådan till honom och tog emot pengarna samtidigt som han tackade. I bakgrunden hörde jag bandet prata uppe på scen och jag fick en armbåge i midjan av en av mina kollegor.
”Vad?”
”De pratar om oss!” sa hon halvt hysteriskt och med ett stort leende på läpparna. När jag inte förstod vad hon menade nickade hon mot scenen där de fem killarna stod på rad. Harry som jag nästan sprungit in i innan stod och pekade bort åt detta hållet, men var det mot oss?
”Aaaand!” sa han och skrattade in i mikrofonen medan han väntade ut publikens jubel. ”I would also like to say thank you to the wonderful staff for making us the most delicious popcorn I've ever had.”
”You haven't even tried them yet!” skrattade en av de andra.
Han knuffade till den blonda killen som lagt kommentaren och viftade med mikrofonen i luften innan de satte igång sista låten.

Den friska sommarluften hade fått mina bara ben att pricka sig och jag drog händerna upp och ner för dem för att återfå värmen. Morgonen hade varit kylig, men då hade åtminstone solen varit framme och hjärnan hade antagligen inte varit tillräckligt vaken då för att förstå att kvällarna blir kalla i Stockholm. Jag kände hur mina öron ringde och jag gnuggade mina ögon för att få dem att vakna. Klockan började närma sig elva på kvällen och jag väntade fortfarande på att pappa skulle hämta upp mig.
”Aldrig igen” suckade jag och kände mig extremt besvärad av hur jag inte kunde sluta höra alla tjejers skrik i mina öron. Jag gav klockan en extra blick till men gav genast upp när jag insåg att det endast hade gått två minuter sedan förra gången. Dörren längre till höger om mig slog upp med en stor smäll och fick mig att hoppa till. One Direction killarna kom springandes ut ur byggnaden med sin personal bakom sig och hoppade genast in i en av de stora bussarna som stod parkerade på området. Medan den andra, tomma, bussen som stod bredvid åkte iväg grimaserade jag oförstående till skriken jag hörde från tjejerna utanför. När grindarna hade stängts öppnades dörrarna till den buss som stod kvar och ut klev fem typer som skrattade högt åt något som de hade sagt mellan dem. De gick alla med långa steg in i byggnaden tills jag såg silhuetten av att en av dem kom gående fram mot mig i mörkret.
”Hello” log han och stoppade ner händerna i fickorna på sina jeans.
”Hi.”
”You won't tell on us will you?”
”About what?” frågade jag honom och harklade mig lite medan jag drog skinnjackan en aning hårdare om mig.
”About us not being on the bus that drove out of here...” Han skrattade och sträckte sedan ut handen mot mig. ”I'm Harry.”
Jag nickade och log samtidigt som jag tog hans hand. ”I recognize you from earlier today.”
“Oh that's right, you're the popcorn girl.”
“Mhm.” En bil stannade utanför och löd med en hög tuta. “That's my ride. Good job.”
När han kollade på mig med ett snett leende kände jag tunghäftan av att försöka förklara mig med vad jag hade menat.
”The concert” fortsatte jag kort och såg honom skratta till lite.
”Bye” sa han och vinkade slappt med handen samtidigt som munnen sprack upp i ännu ett leende.
”Bye!”
Jag hoppade in i bilen och tappade bak huvudet mot stödet på sätet. Pappa klappade mig på armen och kollade in mellan grindarna.
”Vem var det där?”
”Bara ta mig hem” log jag.

xx
 
 
 

röstning

Nu måste ni hjälpa mig. Som ni märker går det väldigt, väldigt segt med Emilia och Harry och den novellen jag skriver om dem. Jag har noll inspo till att fortsätta även om jag hatar att inte avsluta en novell. Därför har jag en fråga till er här nedanför. Svara gärna på ett utav de två alternativen för att hjälpa mig med vad ni tycker. Om det blir så att majoriteten svarar ja kommer jag lägga Roux på hyllan för att sedan kanske återuppta den när jag brinner för att skriva om dem igen...
 
Eller, så har ni tålamod med mig och ger mig långt mellan gångerna så att vi kan avsluta Roux på ett bra sätt. Det är upp till er. xx
 
 

Change Your Ticket

Det har kommit till den punkten igen där jag känner mig färdig med Emilia och Harry. Jag vet inte varför, men ibland hänger inte hjärtat med vissa karaktärer man skriver om. Så under tiden som jag har skrivit novellen Roux har jag samtidigt skrivit om två personer som jag älskar tusen gånger mer... Och dem tänkte jag presentera för er ikväll. Ni kommer därför få en liten beskrivning av den nya novellen, men även en liten sneakpeak. 
 
Jag kommer avsluta novellen mellan Emilia och Harry och vi har några kapitel kvar - men jag ville bara 'förbereda' er på det. Vissa noveller blir längre än andra och den här visade sig att den skulle bli relativt kort. Så blir det ibland! Ni kommer få ett kapitel med Emilia och Harry nu i veckan istället för att vänta till nästa söndag, men idag ville jag publicera något med mina andra två....
 
Kommentera gärna vad ni tycker, bra eller dåligt, jag vill höra allt för att nästa novell ska bli så kick-ass bra som möjligt!

 

I den här novellen kommer vi att få följa svenska Sophie (20) och Harry (21) när de för första gången träffas via en av One Directions konserter i Sverige och faller för varandra. Direkt. Till skillnad från något jag skrivit tidigare kommer den här novellen ge er en annan synvinkel av deras förhållande. Det kommer handla om saknad, avstånd och separationsångest. Ni kommer få följa dem via sms och Skype, hur Sophie hanterar ett förhållande med en av världens största popstjärnor som befinner sig på andra sidan av ett hav. Glöm drama, otrohet och vad allt annat heter. Ni kommer få följa två personer på den bästa resan som finns.

---Sneakpeak--- 

I know it's not easy...” Jag hörde honom dra efter ett andetag. ”I know it's not easy Sophie but we have to get through this. I don't want anyone else. If it's gonna be hard, I want it to be hard with you.”

I'm just scared...”

I know you are. I know.” Hans röst försökte lugna ner mig, men jag kunde inte hindra andetagen som lämnade mig att öka takten.

I need you and you're not here.”

Please don't... ”

What?”

I can't do anything to change it. There's nothing I can do to make you feel better because I'm not there.”

Jag stod tyst utan vetskapen om vad jag skulle säga. Det som för så länge hade känts så rätt, hade plötsligt blivit det jag tvekat på varje dag. Ville jag ha det såhär? Med ett helt hav mellan oss för större delar av året än vad jag hade honom vid min sida? Vi hade alltid telefon och sms, men det var inte alls samma sak som att ha honom i samma rum. Jag ville ha en vardag med honom där vi sågs hemma varje kväll för att laga mat tillsammans, kolla på töntiga serier och vakna upp sent tillsammans på helgerna för att vi inte hade något planerat. Men så länge jag var här, och han var där skulle det aldrig kunna bli så.

Alright! I'm coming!” skrek han argt till någon på andra sidan luren. ”I love you” viskade han och jag förstod att han grät när han tog in ett hackigt andetag. ”I don't want to give this up. It's too good to give up.”

Jag kunde inte förmå mig att prata, för jag var rädd för orden som låg på min tunga. Att de skulle trilla ur min mun och krossa mig, oss, totalt.

Sophie” sa han efter ett tag. Han visste precis vad det var som jag stod och tänkte på.

I just-” började jag uppgivet och lutade mig tillbaka mot väggen när mina ben gav vika under mig. Jag landade med en duns mot golvet när han suckade på andra sidan luren. Ingen suck av uttråkning eller irritation. Det var en suck av ren utmattning. Det tog hårt på oss båda att upprätthålla ett förhållande på det här sättet. Man behövde närhet och inte bara över en skärm när vi sa godnatt om kvällarna.

I just want you here Harry...”

I know.”

I bakgrunden hörde jag hans steg och hur han höll på att böka omkring med en massa grejer.

I'm coming to Sweden” sa han sedan och jag satte andan i halsen. ”I can't stand being over here when you're upset.”

But-”

I don't give a fuck about anything else to be honest. I'm coming to see you.”

Jag satt tyst och förvånad över att han precis hällt ur sig en svordom men protesterade inte när han sade hejdå och sedan lät samtalet avslutas.

 

Kapitel 30 - Roux

Tidigare:
”Vem är han?”
Han drog en hand genom sitt hår och mötte min blick. ”Gammal skolkompis hemifrån.”
”Så varför tittar du på mig sådär?”
”Emilia...” Jag kände magen ta en vändning mot det nervösa. ”Om han försöker något mot dig-”
”Vänta nu här lite” sa jag snabbt. ”Varför skulle han göra något mot mig? Är han kriminell?”
Harry skrattade plötsligt och jag försökte få grepp om vad det var han försökte säga. 
”Nej nej. Jack skulle aldrig kunna skada någon på det sättet.”
Jag var fortfarande nervös. Det var inte tillräckligt med övertalning för mig.
”Varför säger du att han skulle göra något mot mig?” Plötsligt slog det mig. Harry var rädd för att jag skulle börja gilla honom. Det fanns inga ledtrådar som ledde mot den slutsatsen, men det fanns ingen tvekan om att det var det som pågick. 
”Du är rädd att han ska ta mig ifrån dig” mumlade jag. ”Eller hur?”
När Harry tittade upp mot mig igen såg jag att hans ögon var blanka och mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Varför tror du att jag skulle gå på med på det?” frågade jag honom och pressade sedan mina läppar mjukt mot hans upprepande gånger. ”Och varför tror du att din barndomskompis skulle göra något sådant mot dig?”
”För han har gjort det innan.”

 

Vad sa du att han sa?

Finnie lät minst sagt förvånad på andra sidan luren.

Jag skrattade. ”Han sa att han var rädd att förlora mig. Eller han sa ju inte det direkt, men indirekt så sa han ju det.”

Vad sa han om sin kompis nu igen?

”Att han hade gjort det innan.”

Så någon har tagit en tjej från Harry innan.”

”Mhm” mumlade jag och vände mig om för att titta ut på personen i fråga. Han stod ute på sin balkong och rökte med Jack. När han mötte min blick kände jag mig påkommen, men kunde inte låta bli att fortsätta kolla på honom. Han drog ett bloss och lät röken lämna hans läppar. Smålog medan han gjorde så och blinkade med ena ögat innan han vände ryggen till och fortsätta prata med sin kompis.

Jag vill också ha en Harry Styles” sa hon så att vi båda skrattade. Finnie hade så länge jag kunnat minnas, varit singel med undantag för någon dejt här och där. I alla fall sedan vi blivit ’äldre’. Så jag förstod henne, speciellt när det gällde Mr. Styles som stod ute på sin balkong just nu. Hans rygg var bred och  trots den svarta t-shirten anade man hans muskler under den. Håret var fortfarande långt, men efter ett frisörbesök häromdagen hade det nu kortats ner till en längd som gjorde att lockarna tog sig uppåt en aning i hans nacke. Jag kände hettan på mina kinder och förstod verkligen varför hon också ville ha en ’Harry Styles’.

Vem hade kunnat ana att det var såhär det skulle bli när han bjöd dig på en drink?

”Inte jag i alla fall.”

Har en känsla av att han kanske visste” sa Finnie och småskrattade. 

Rakt ur det blå slog det mig. ”Hur är det med Nick?”

Näpp no neine” svarade min kompis mig. ”Jag tänker inte låta dig prata om honom.”

”Jag vill bara veta hur han mår Finley.”

Om du vill veta hur han mår bryr du dig fortfarande. Ta en pilla så blir det bättre.”

Jag skrattade. ”Okej.”

Okej?

”Ja! Okej.”

Bra” sa hon stolt. ”Nu föreslår jag att du går och tar med din man in till sovru-”

Innan hon hann avsluta meningen klev Jack in från balkongen och jag drog snabbt mobilen från örat och lade på. Jag fick hantera hennes ilska på grund av det senare. Eller aldrig. 

”Hallå” log Jack.

”Hej hej.” Jag såg i ögonvrån hur Harry stod kvar ute på balkongen, men nu hade han inte ryggen vänd mot mig. Han stod och följde min, och sin kompis varenda rörelse. 

”Sovit gott?”

Jag nickade. ”Jodå. Hörde att ni kom hem sent i natt.”

”Hörde du oss, eller hörde du om det?”

”Jag hörde om det” skrattade jag. ”Jag var inte här igårkväll, om du minns.”

”Just det, just det” log han och slog sig ner i soffan. Jag satte mig på armstödet till en av fåtöljerna och hörde Harry kliva in genom dörren. Han gick upp till mig och snirklade en arm om mig, placerade en puss på mitt huvud och vände sig sedan mot sin kompis.

”Vad hade du tänkt göra när vi sticker till Frankrike?” frågade Harry honom.

”Frankrike?”

”Semester. Vi sticker om tre dagar.”

”Stanna här obviously” skrattade Jack. Jag kunde inte se blicken Harry gav honom, men den kändes allt annat än godkännande av hans förslag. 

”Ta inte hit en massa tjejer” muttrade Harry. ”Jag vill inte se några äckliga spår på mina lakan.”

”Ta det lugnt mate. Jag kör aldrig utan skydd.”

”Kuggfråga” flinade Harry. ”Du ska inte ens sova i min säng.”

”Eller så gör man som nu” sa Jack och reste sig upp. ”Kör hemma hos tjejen istället.”

”Jag bryr mig inte om var du ska” började Harry. ”Bara se till att du inte gör henne på smällen.”

Jack fnös och öppnade dörren. ”Jag ska försöka. Men det är svårt när många tjejer vill ha en.” Han tittade på mig och log ett leende jag visste Harry skulle hata om han sett det, men han hade nu tagit upp sin mobil som ringde och stirrade på skärmen för att se vem det var. 

”Mm, vi ses sen!” sa Harry och lade sedan mobilen mot örat. Direkt när han svarat vände sig Jack om i dörren och mötte min blick.

”Vi ses sen Emilia.”

”Hejdå” sa jag snabbt och gled sedan ner i fåtöljen för att lyssna på Harrys samtal. Det kom till mig ganska fort att det handlade om jobb, och just då i den stunden, kopplade jag bort öronen och lutade huvudet tillbaka.

 

Harrys perspektiv

Jag kom tillbaka ut från sovrummet, lade ner mobilen i fickan och skulle leta upp Emilia igen. Men när jag klev ut i vardagsrummet såg jag inte henne någonstans. 

”Emilia?”

Inget svar.

När jag rörde mig framåt i rummet såg jag det plötsligt. Hennes hår låg över ryggen till fåtöljen och när jag stod tillräckligt nära den böjde jag mig över för att se att hon sov. Jag lade en hand på hennes huvud och strök försiktigt längs med det bruna håret. Hon rörde på sig lite, men vaknade inte förrän jag gick runt och satte mig bredvid henne på armstödet. 

”Oj, hej” log hon sömnigt och satte sig tillrätta. ”Jag tror jag somnade.”

”Tror?” flinade jag. ”Du dreglar.”

”Nej?!” Hennes hand flög snabbt upp till munnen och fick henne att inse att jag bara drev med henne. ”Harry…” klagade hon. ”Varför gör du sådär?”

”Dina små miner av panik är så värda det.”

Hon sträckte ut tungan till mig retsamt. ”Det ska bli skönt att komma bort till Frankrike, tycker du inte det?”

”Jo” nickade jag och kunde knappt vänta tills jag fick lite ensam tid tillsammans med henne. ”Det ska det bli…”

”Vad?”

”Vadå?”

”Varför ser du så orolig ut?”

”Det gör jag väl ändå inte” skrattade jag och reste mig upp. ”Nä, kom nu.” Jag sträckte ut min hand till henne och försökte komma på sätt att få henne att tänka på annat än att jag faktiskt sett orolig ut för bara någon sekund sedan. 

”Var ska vi?”

Mitt leende var tillräckligt för att hon skulle förstå mitt mål med det här.

Hon reste sig upp och kom retfullt nära mina läppar. ”Så det är därför man ska dejta yngre killar…”

”Och vad menar du med det?”

Hon ryckte lite på axlarna och log busigt. Jag visste inte vad hon tänkte, men det var nog för mig att greppa tag om hennes midja och slänga henne över min axel.


Snart börjar det hända grejer... Är ni redo? ;)


Kapitel 29 - Roux

Tidigare:
”Där är ni!” Emilia pressade sig fram till oss när vi trängdes i kapprummet. Hon sträckte sig över bandet som avgränsade kön till resten av rummet och kramade Kyna.
Kyna skrattade. ”Här är vi. Är Harry här?"
Jag lämnade in våra jackor och lämnade sedan kön.
”Klart jag är.” Harry dök upp bakom Emilia och placerade en hand på hennes midja. ”Det är ingen fest utan Harry Styles.” skämtade han.
Jag skrattade också. ”Nej absolut inte.”
Kyna kramade Harry också, medan jag hälsade på Emilia. Utifrån hörde vi paparazzi hojta mitt och Harrys namn, jag bytte en menande blick med Harry. Han nickade. ”Kom mina damer, vi går in.”
Medan Emilia och Kyna satte sig vid ett bord, hämtade jag och Harry drinkar till oss ifrån baren. Jag sneglade över axeln mot bordet där de satt och skrattade. ”Jag ser att det går framåt.”
Harry log faktiskt, ett hjärtligt leende utan fasader. ”Jag har inget att klaga på.”
”Det är bra, jag är glad att du tog dig samman.” svarade jag.
”Jag fick ju lite hjälp. Och lite vatten i ansiktet.”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte be om ursäkt.”
Han skrattade. ”Jag vet, det är lugnt. Det var bra, det var en kalldusch.” Som hade fått honom att vakna.
Vi fick våra drinkar och gick tillbaka till bordet. Kyna log mot mig. ”Tack.”
 
På andra sidan bordet lade Harry armen om Emilia, han drog henne intill sig och kysste hennes hår. I gengäld log hon, lite generat, klappade honom på kinden och pressade sina läppar mot hans kind. Den ömsinta handlingen såg kanske inte ut som mycket, men för någon som känt Harry länge så var det helt otroligt vilken förvandling han genomgått med Emilia. Äntligen verkade han ha hittat en stadig plats på jorden.

 
Emilias perspektiv

 
Jag vände och vred på mig i duschen hemma hos Harry tills jag insåg att han inte hade samma funktion där man kunde hänga en handduk. Det vill säga inget draperi utan bara en stor glasdörr som gick från golv till tak.
”Hm...” mumlade jag och såg sedan genom imman på glaset att den vita handduken fortfarande låg på toalettstolen. Det var samma visa varje gång jag hade spenderat tid i hans lägenhet. Vanan av att ha handduken hängandes ovanför kanten till duschen satt som berget i ryggmärgen på mig. 
”Babe!” ropade Harry utanför dörren samtidigt som han knackade.
”Mhm?”
”Är du klar snart?”
”Ja..” svarade jag och skyndade mig ur duschkabinen för att ta handduken och svepa den runt min kropp. ”Vadå då?”
”Nä, jag tänkte bara om jag skulle göra dig sällskap...” Jag hörde på hans röst att han log. Jag hörde också att det plingade på hans ytterdörr och att han avlägsnade sig för att öppna den, utan fortsatt kommentar.

Med handduken fortfarande runt huvudet och en runt kroppen så tassade jag försiktigt ut i köket. När jag nådde dörröppningen stannade jag plötsligt. Det satt en kille bredvid Harry som jag aldrig hade sett innan. Att umgås med One Direction killarna fick det svårt att tro att de umgicks med andra. Många utav kvällarna jag träffade Harry skulle han antingen vidare till någon av dem, eller så kom han ifrån någon av deras hus. Jag ångrade genast mitt val av att överraska Harry i handduk när den främmande killen lät sin blick vandra upp för mina ben. Killen med det ljust bruna håret och de bruna ögonen log brett mot mig när hans ögon mötte mina.
”Ni kan hälsa sen” sa Harry och lät sin blick skifta mellan mig och hans kompis. ”Gå och byt om Emilia.”
”Okej” nickade jag och rättade till handduken innan jag skyndade mig ut ur köket och in till rummet där mina kläder befann sig.

När jag återvände in i köket, påklädd, satt de fortfarande kvar på sina platser men nu med vars ett glas mellan sina händer. När jag ställde mig intill Harry kände jag från hans andedräkt att det var whiskey. Han höll upp glaset för att erbjuda mig en sipp men jag skakade på huvudet och följde hans hand när han satte ner glaset mot bordet igen. Efter en liten stund av tystnad kunde jag inte undgå den konstiga stämningen i rummet. Jag visste inte om jag skulle sträcka över handen för att hälsa på hans kompis, eller om jag skulle vänta på att Harry skulle presentera oss. När jag väl börjat röra på mig pratade Harry efter att ha harklat sig. Han lade en hand i min midja medan han sa:
”Jack, detta är-”
”Emilia” avbröt Jack honom med och sträckte fram sin hand med ett leende. ”Jag har hört lite om dig.”
”Jaså?” log jag och tog hans hand. ”Jag har inte hört någonting om dig...” erkände jag med ett skratt.
”Det förvånar mig inte.” Jack skrattade och slog till sin kompis som fortfarande satt med ett bekymrat ansiktsuttryck över sitt ansikte. ”Vi ska alldeles strax dra ut” fortsatte han. ”Ska du göra oss sällskap ikväll Emilia?”
Jag kollade på Harry och insåg med detsamma att jag hade glömt berätta för honom att jag skulle iväg och äta middag med Finley.
”Nej hon kan inte” sa Harry snabbt. Förvirrat kollade jag på honom och försökt lista ut om det kanske var så att jag ändå hade delat med mig av mina planer för kvällen ändå.
”En annan gång då...” log Jack mot mig samtidigt som han tog en sipp av sin drink.
”Emilia” sa Harry och reste sig upp. ”Kan du följa med mig?”
Jag nickade och skyndade mig ut efter honom in i hans sovrum. När dörren stängts efter oss satte Harry sig ner med en suck på sängen.
”Vad är det?”
”Jag visste inte att han skulle komma hit...”
”Det gör väl inget?” skrattade jag och satte mig ner på sängen bredvid honom. ”Vem är han?”
Han drog en hand genom sitt hår och mötte min blick. ”Gammal skolkompis hemifrån.”
”Så varför tittar du på mig sådär?”
”Emilia...” Jag kände magen ta en vändning mot det nervösa. ”Om han försöker något mot dig-”
”Vänta nu här lite” sa jag snabbt. ”Varför skulle han göra något mot mig? Är han kriminell?”
Harry skrattade plötsligt och jag försökte få grepp om vad det var han försökte säga.
”Nej nej. Jack skulle aldrig kunna skada någon på det sättet.”
Jag var fortfarande nervös. Det var inte tillräckligt med övertalning för mig.
”Varför säger du att han skulle göra något mot mig?” Plötsligt slog det mig. Harry var rädd för att jag skulle börja gilla honom. Det fanns inga ledtrådar som ledde mot den slutsatsen, men det fanns ingen tvekan om att det var det som pågick.
”Du är rädd att han ska ta mig ifrån dig” mumlade jag. ”Eller hur?”
När Harry tittade upp mot mig igen såg jag att hans ögon var blanka och mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Varför tror du att jag skulle gå på med på det?” frågade jag honom och pressade sedan mina läppar mjukt mot hans upprepande gånger. ”Och varför tror du att din barndomskompis skulle göra något sådant mot dig?”
”För han har gjort det innan.”

Hej på er! Nu är jag tillbaka och hemma från New York. Stina fick ett halvt panik sms på väg till flygplatsen som löd en eller två svordomar när jag kom på att jag glömt skriva ett kapitel som ni skulle få upp... så stort tack till henne för att hon räddade mig haha! :)
 
Här har ni dagens kapitel i alla fall, kommentera gärna vad ni tyckte! Tror ni Jack är en bra eller dålig typ? x

4 januari

Kapitlet dyker upp senare ikväll! xx

Kapitel 28 - Roux

Tidigare:

”Vad ler du för?”
Jag skakade på huvudet och slöt ögonen, hoppades på att hon inte skulle fråga mer. Att dela med mig av känslor var något jag aldrig hade varit bra på. Med henne var det kanske en början av att bli bättre på det, men inte ikväll. Hennes läppar pressades försiktigt mot mina, och när hon drog sig ifrån mig följde jag efter. Jag fick aldrig nog av henne, och att få ta del av det här i ett förhållande med Emilia var något jag tänkt på sedan dag ett jag tog ut henne på en dejt. Mest för att jag visste hur annorlunda det skulle bli. Jag skulle inte känna något tvång på att springa därifrån så fort det var över, eller att se till så att tjejen lämnade min lägenhet så fort hennes ögon slagit upp för morgonen. Istället skulle jag längta tills jag fick se hennes morgontrötta ögon titta på mig, kanske föreslå frukost på sängen och sedan somna om tills vi kände att vi ville gå upp. Jag kände Emilias hjärta slå hårt bakom bröstkorgen så att jag trodde det skulle hoppa ur henne. Jag lade mig ovanpå henne och doppade ner mitt huvud vid sidan av hennes hals för att pressa mina läppar mot hennes svaga punkt. Hennes andetag fastnade i halsen på henne när jag mötte henne i en djup kyss. Jag kände mig andfådd så fort jag avbrutit den för att kasta av henne sin t-shirt. Allting var nytt för att det var med henne, men ingenting av det kändes ovant eller nervöst. 


 

KYNAS PERSPEKTIV

 

”Är det  där vad jag tror att det är?” Jag plockade lekfullt upp nyckelknippan Emilia lagt på kanten av sitt skrivbord. På den överfulla knippan hade en liten nykomling letat sig in, en helvit nyckel med små hjärtan på jag aldrig sett förr lyste med sin närvaro.

  Emilia sköt bak stolen och kikade fram bakom datorskärmen. ”Uhm...Kanske?”

  Runt om oss vart det surrigt som vanligt, med telefoner som ringde och folk som pratade vid sina skrivbord. Det var det tjusiga med att jobba på en stor tidning, det var aldrig en tyst stund. 

  Under året jag jobbat här hade jag liksom fått lära mig att stänga ner för alla ljud, för att överhuvudtaget kunna koncentrera mig på mitt.

  ”Har ni bytt nycklar?” frågade jag och lutade mig närmare.

  ”Få inte för dig några idéer nu Kyna”, skrattade Emilia, ”det är mer praktiskt såhär.”

  Jag höjde ett ögonbryn. ”Visst. Det börjar bli riktigt seriöst.”

  Inte för att jag var förvånad. Jag var glad att Emilia börjat tina för Harry, hans hårda yta var svår men om någon klarade av den var det ju Emilia. 

  Emilia log, ett varmt leende och hon fick något drömmande i blicken. Var det sådär jag sett ut när jag tänkt på Niall?

  ”Jag har faktiskt frågat om han vill följa med på personalfesten ikväll.” svarade hon.

  För att fira att fira, ja jag hade faktiskt ingen aning om vad, så hade tidningens ledning ordnat en slags fest för all personal. Vi skulle befinna oss på en av Londons dyrare ställen, där vi skulle få mat och sen dansa in i natten i sann nattlivs anda.

  Jag lade intresserat huvudet på sned. ”Och?”

  Hon nickade jakande. ”Han hade något att uträtta i studion, men sen kommer han direkt efter det.”

  ”Just det, de håller på att spela in.” påminde jag mig själv. Skärmen framför mig slocknade och jag rörde lite på datormusen för att få tillbaka bild.

  Det var lite märkligt att veta att både jag och Emilia dejtade varsin medlem ur bandet, vi jobbade på samma ställe och detsamma gjorde dem. Fast å andra sidan hade jag och Niall känt varandra sen alltid, så våran relation var på många sätt inte som Emilias och Harrys, de jobbade fortfarande på att lära känna varandra.

  Det behövde inte vi göra på samma sätt, men vi behövde fortfarande tid på oss att hitta varandra som par. Istället för bästa vänner.

  ”Kommer Niall?” undrade Emilia.

  ”Ja, vi äter tillsammans på en annan restaurang innan, sen dyker vi upp lagom till minglet.”

  Emilia skulle precis till att säga något, när någon ropade på henne. ”Emilia! Kan du komma hit en stund?”

  Hon gav mig ett ursäktande leende. ”Jag kommer strax.”

 

NIALLS PERSPEKTIV

 

Kyna höll mig i handen när vi banade oss fram genom människorna på trottoaren och in till hennes företags firmafest. Hon gav mig ett roat leende mitt i det hela och jag böjde mig för att ge henne en puss på kinden. Fotoblixtarna haglade.

  Att paparazzi alltid visste vart vi var. Ikväll skulle både jag och Harry vara här, tydligen tyckte skvallerblaskorna att det var omslagsmaterial.

  Jag hade oroat mig lite för hur media skulle påverka mitt och Kyna's nya förhållande. Men det hjälpte att hon varit med mig från början, innan resan startade, hon visste vad hon gett sig in på och hon tog det med en nypa salt. Något hon bevisade ögonblicket därpå genom att luta sig mot mig och viska: ”Kommer du ihåg när jag var på andra sidan kameralinsen?”

  Jag skrattade. ”Du är alltid på andra sidan kameralinsen, Kyna.” svarade jag.

  Hon himlade med ögonen. ”Du vet vad jag menar.”

  Och det gjorde jag faktiskt. Minnet vandrade tillbaka till en biopremiär vi gått på, för rätt länge sen. Kontakten med Kyna hade varit ganska dålig under den perioden och vi hade glidit isär. Men som vanligt hade hon bara dykt upp i mitt liv igen, som om hon visste när det var dags, och allt hade förändrats.

 

 - Det var fullt av folk och fotoblixtarna haglade över oss medan vi gick på röda mattan. Någonstans bakom reportrarna och fotograferna hörde jag fansen skrika – det fanns lite movie star tema över det hela och jag utbytte roade blickar med killarna. Vi var alla lite smått obekväma.

”Le stort.” skämtade Liam.

”Sluta, du ser läskig ut.” sa Louis och armbågade honom löst.

Harry flinade och kliade sig på hakan. ”Det gör du med.”

”Vi kanske ska posera?” föreslog jag.

Zayn körde händerna i fickorna. ”Och se löjligare ut än vanligt?” skrattade han.

Jag stämde in i hans skratt och följde efter Harry i täten på väg in i byggnaden. Fotograferna ropade oss igen och vi stannade till för att le mot kamerorna. För att inte bli bländad av fotoblixtarna försökte jag fokusera på vad som var bakom dem.

En skymt av ett ansikte fick mig att haja till. Var det? Nej, det kunde det väl inte ha varit. När jag tittade dit igen var personen borta. Antagligen hade jag bara inbillat mig det.

 

”Får man ett leende från popstjärnan?” En kamerablixt fyrades av bredvid mig och jag blinkade förvånat till.

Fotografen sänkte den stora kameran och log mot mig. ”Överraskning!”

Jag gapade. ”Kyna!”

Kyna skrattade. ”Hej Niall.”

Jag drog henne mot mig för en kram. ”Vad gör du här?”

”Jag jobbar här.” svarade hon. ”Fotograf, minns du väl?”

”Men..Jag trodde du fortfarande bodde i Brighton.” sa jag stumt. Vi hade förvisso inte pratat på ett par veckor, så jag kanske var dåligt uppdaterad.

Hon log. ”Jag fick ett jobberbjudande förra veckan. Jag bor på ett hotell tills jag får en lägenhet.”

”Du skulle sagt något. Du kan bo hos mig.” påpekade jag.

Kyna ryckte på axlarna. ”Jag ville inte störa dig. Dessutom betalar företaget.” viskade hon konspiratoriskt.

Störa mig. Var det så vi hade blivit? Så..distanserat. De senaste åren hade vi haft kontakt, men inte alls som för och långsamt hade en liten kil klämt sig in emellan oss. Skiljt oss åt och ökat avståndet mellan oss.

Vi var fortfarande vänner. Men bästa vänner? Jag var inte säker längre.

”Det är klart du inte stör. Dessutom är väl jag det bästa sällskapet, eller?” skämtade jag.

Det fick henne att le igen, det där leendet hon haft med sig ända sen vi var barn. Det var lite märkligt att se det på hennes vuxna, fräknefria ansikte, men fortfarande välbekant. Det var leendet jag hade saknat.

”Jo, du har rätt.” svarade hon. ”Okej. Niall, får jag bo hos dig?”

Jag himlade med ögonen. ”Som om du behöver fråga.”

Någon ropade hennes namn en bit bort och Kyna vred på huvudet. Sen såg hon på mig. ”Jag måste gå. Men jag ringer dig imorgon. Okej?”

”Okej.” Jag nickade. ”Kul att se dig igen?” sa jag prövande.

Hon skrattade. ”Men snälla.” fnös hon roat. ”Imorgon.”

”Imorgon.”

Sen försvann hon och lämnade mig lite omtumlad. Jag kom på mig själv med att le och plötsligt lades ett par armar över mina axlar. ”Åhå ja. Var det den jag trodde det var?” frågade Louis.

Jag suckade. ”Japp.”

”Där ser man.” visslade Harry imponerat. ”Jobbar hon här?”

”Japp.”

”Och vad sa ni?” frågade Louis nyfiket.

Jag öppnade munnen, men stängde den igen. ”Hon behövde någonstans att bo.” mumlade jag tyst. De gjorde en high five. ”Vad var det för?”

Harry skrattade. ”När är förlovningen?”

Jag slog ut efter honom med ett skratt. ”Skärp dig kompis. Det är inget sånt.” Sen drog jag med mig honom och Louis till buffén, för att få tyst på dem. -

 

”Där är ni!” Emilia pressade sig fram till oss när vi trängdes i kapprummet. Hon sträckte sig över bandet som avgränsade kön till resten av rummet och kramade Kyna.

  Kyna skrattade. ”Här är vi. Är Harry här?”

  Jag lämnade in våra jackor och lämnade sedan kön.

  ”Klart jag är.” Harry dök upp bakom Emilia och placerade en hand på hennes midja. ”Det är ingen fest utan Harry Styles.” skämtade han.

  Jag skrattade också. ”Nej absolut inte.”

  Kyna kramade Harry också, medan jag hälsade på Emilia. Utifrån hörde vi paparazzi hojta mitt och Harrys namn, jag bytte en menande blick med Harry. Han nickade. ”Kom mina damer, vi går in.”

  Medan Emilia och Kyna satte sig vid ett bord, hämtade jag och Harry drinkar till oss ifrån baren. Jag sneglade över axeln mot bordet där de satt och skrattade. ”Jag ser att det går framåt.”

  Harry log faktiskt, ett hjärtligt leende utan fasader. ”Jag har inget att klaga på.”

  ”Det är bra, jag är glad att du tog dig samman.” svarade jag.

  ”Jag fick ju lite hjälp. Och lite vatten i ansiktet.”

  Jag ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte be om ursäkt.”

  Han skrattade. ”Jag vet, det är lugnt. Det var bra, det var en kalldusch.” Som hade fått honom att vakna.

  Vi fick våra drinkar och gick tillbaka till bordet. Kyna log mot mig. ”Tack.”

  På andra sidan bordet lade Harry armen om Emilia, han drog henne intill sig och kysste hennes hår. I gengäld log hon, lite generat, klappade honom på kinden och pressade sina läppar mot hans kind. Den ömsinta handlingen såg kanske inte ut som mycket, men för någon som känt Harry länge så var det helt otroligt vilken förvandling han genomgått med Emilia. Äntligen verkade han ha hittat en stadig plats på jorden.


Hey guys, Stina här! Eftersom vår fina Johanna är i The Big Apple (New York) just nu, så bad hon mig att vikariera som författare på bloggen denna Söndag, då hon missade att tidsinställa ett kapitel tills idag. Så ovan finner ni ett kapitel helt ur Niall och Kyna's perspektiv eftersom de två faktiskt är mitt område när det kommer till denna novell!

Hoppas ni gillar det och att ni alla njuter av 2014's sista söndagkväll! Nästa gång ni får ett kapitel blir ju i Januari och då är Johanna tillbaka i Sverige igen!

Jag önskar er alla en riktigt god fortsättning och ett Gott Nytt År!

Stora Kramar/ Stina


Kapitel 27 - Roux

Tidigare:
Det dröjde inte länge innan en servitris dök upp vid vår sida.
”Får det lov att vara något att dricka?” log hon och kollade på oss båda medan hon lade ner två menyer framför oss på bordet. Harry beställde snabbt ett vin jag inte visste vad det var, och nöjde mig med det.
”Maten är så jävla god här” sa jag medan jag ögnade över menyn.
”Vad sa du?” skrattade han. ”Svor du precis?”
Jag nickade och kände min mage kurra. ”Har bara varit här en gång innan, men deras pot au feu är-” Ett ljud slapp ur mig som fick honom att skratta igen. ”Jag hade skrikit av lycka om jag hade fått äta det en gång i veckan.”
”Då får vi kanske se till att göra det” log han och vände sedan blicken ner i sin meny. ”Jag tror jag kör på det du sa... Pot a fu?”
”Pot au feu” log jag.
”Det är inte sniglar eller något sånt?”
”Det är oxkött... Så nej.”
Servitrisen dök upp igen, och denna gången med en vinflaska i sin hand. Hon hällde upp i våra glas, erbjöd oss att smaka, men fyllde glasen efter direktioner av Harry att han redan visste att det smakade gott. När hon lämnat flaskan vid vår sida höjde Harry glaset och kollade mig in i ögonen.
”Skål” log han och lät sin blick falla ner på mina läppar. ”För att du är den finaste tjej jag någonsin kunde tänka mig...”
Jag svalde hårt och kände pulsen springa iväg. Känslorna för honom ändrades för varje dag, och jag blev mer och mer fäst vid honom. Ikväll visste jag inte vad jag kände, men det var allt annat än obehagligt.
”Skål.”

 
Kynas perspektiv
Jag förde fingrarna mot mina läppar, som fortfarande pirrade, och log för mig själv medan Niall sov vidare. Hans blonda hår var rufsigt mot kudden och munnen lite på glänt. Han hade somnat nästan direkt som hans huvud hade landat på kudden, trots att klockan inte varit så mycket. Inte mig emot. Försiktigt rullade jag ur sängen och tittade på väckarklockan på nattduksbordet. Den var bara 21:10 och jag var allt annat än trött. Med tysta steg smög jag ut ur sovrummet för att göra mig en kopp te.
Medan vattnet kokade på plattan, knackade det på dörren. Harry stod utanför när jag öppnade.
”Hej” sa han och kliade sig på hakan medan han pratade. ”Är Niall hemma?”
”Han sover” svarade jag. ”Men kom in ändå.”
Han log, ett ärligt leende. ”Tack. Jag hade tråkigt och Niall brukar inte ha..sällskap.”
Jag skrattade. ”Det gör mig rätt lugn.”
Harry skrattade också. ”Bra, det var menat som något lugnande.”
De gånger jag träffat Harry hade han haft en slags attityd, jag visste från Niall att det bara var ett skal och att han inte var så svår egentligen. Den Harry jag såg nu var inte alls som den jag sett tidigare, det var en helomvändning. En trevlig sådan.
”Vill du ha en kopp te Harry?” frågade jag. ”Det finns vatten till dig med.”
”Eh, ja tack” sa han och tvekade lite på sina ord vilket fick mig att undra varför han egentligen var här för att träffa Niall. Vi slog oss ner i köket, jag hällde upp två stora koppar med te åt oss och ställde fram mjölk och socker på bordet. Harry tittade ut genom köksfönstret, men när jag satte mig ned mitt emot honom vred han äntligen på huvudet. ”Så du och Niall..?”
Jag nickade. ”Mer eller mindre.”
”Det var på tiden att han fick tummen ur” sa han roat. ”Du har ingen aning om vad vi har fått höra mycket prat om 'den där' tjejen hemifrån Irland. Sen dröjde det inte så länge när du flyttat hit för oss att förstå att det var du.”
”Pratade han om mig?” Jag kände mina kinder skifta färg och temperatur.
”Bara bra saker” försäkrade Harry med ett skratt. Han drog en hand genom håret. ”Det är ganska coolt att se honom.”
”Vad menar du?”
”Hur han alltid har vetat att det är dig han vill ha.”
”Jaså?”
Han gestikulerade med händerna när han pratade och jag märkte på honom att det var något han hade funderat på en del. ”Det finns mycket man kan göra när man sysslar med det vi gör.” Harry tystnade ett tag när han tog en klunk med te. ”Man kan göra som Niall där inne och hålla fast vid en tjej, vara mer som Liam och pröva sig fram.”
”Och du då?”
Han drog på smilbanden och nickade. ”Jag testar mig fram tills jag hittar hem.”
Jag lutade hakan i handen. ”Och hur går det? Har du hittat hem?” Jag var ute på djupt vatten när jag ställde den frågan, men om jag inte fick det ur min kompis Emilia, så skulle jag få det ur personen framför mig.
”Det har väl varit en knycklig väg, men ja... Det skulle jag nog våga säga att jag har.”
”Hm” log jag och lutade mig tillbaka, nöjd med att jag hade fått ur den här slags informationen ur honom.
Han sprack upp i ett leende och skrattade med en lätt skakning på huvudet. Antagligen åt min nöjda min.
”Ja, om jag förstår min vän rätt är hon inte så vilsen längre heller. Den där Nick var-”
”Jag vill inte prata om honom” avbröt han mig med samtidigt som han såg sammanbiten ut.
”Ingen fara” fortsatte jag med ett leende. ”Jag är glad att ni har varandra i alla fall.”
”Nu förstår jag varför Niall höll fast i dig... tack.”

Vi satt kvar och pratade rätt länge, tills Harry bestämde sig för att gå hem. Efter varje kvart som gick blev det bara mer och mer tydligt att hans blonda vän inte skulle kliva ur sängen förrän solen hade gått upp igen. Jag gick tillbaka in till Niall och lade mig i sängen bredvid honom. Rörelsen fick honom att vakna till.
”Hej där” viskade jag.
Han suckade trött. ”Hej.”
”Harry var här.”
”Jaså?” frågade han, lite piggare. Ena ögat öppnade sig för att se på mig. ”Vad ville han?”
Jag nickade. ”Jag tror han bara ville ha sällskap. Så vi drack te tillsammans.”
Niall höjde ett ögonbryn. ”Och?”
”Du hade rätt. Han är inte så illa när man väl lär känna honom.”
 
 

Harrys perspektiv - några dagar senare
Jag hade av någon anledning fått en nyckel placerad på min nyckelknippa som tillhörde låset i Emilias hus. Kanske var det hon som hade satt på den efter flera nätter där jag fått knacka på fönster och dörrar för att få henne att vakna och släppa in mig. Förmodligen var det så den hade hamnat bland mina egna nycklar. Jag fick försiktigt upp dörren och stängde den med minst samma varsamhet efter mig när jag kommit in i hallen. Alla lampor var släckta förutom en, den som satt i trappen. Hon visste att jag skulle komma. Vi hade haft ett möte om en kommande turné, och därefter arbetat i studion resten av kvällen. Så länge så att klockan nu hade hunnit bli över tre på natten. Jag tog stegen upp för trappan och ansträngde ögonen ju fler steg jag tog. Lampan räckte bara så långt till hälften, så när jag nådde upp på andra våningen fick jag känna mig fram i mörkret med händerna framför mig.
”Harry?”
Emilias röst hördes i slutet av korridoren och ifrån hennes sovrum.
”Mm” ropade jag tillbaka och gick nu med självsäkrare steg när jag visste att jag inte kunde väcka henne.
”Bra” mumlade hon. ”Jag trodde det var en inbrottstjuv.”
Jag skrattade när jag slog upp dörren till hennes sovrum. Hon satt upp i sängen och kisade mot lampan som hade tänt.
”Lägg dig ner och sov igen...”
”Lätt och göra det när du väcker mig med dina klumpiga fötter.”
”Det var du som gav mig en nyckel hit så jag kunde komma hit när jag ville.”
”Sant” log hon och lade sig ner igen. ”Jag börjar ångra det redan.”
”Det gör du inte” skrattade jag och hoppade snabbt ur mina kläder för att krypa ner bredvid henne. När jag hasade mig närmre släckte hon lampan och vände ryggen åt mig. Jag lade armarna om henne, drog hennes kropp intill mig och placerade en puss i hennes nacke som fick henne att slappna av i min famn. Ingenting med Emilia var som det hade varit med någon annan. Allting var annorlunda, och det fick min hjärna att snurra ihop sig till knutor. Det fanns inget brådskande med det vi gjorde, och kanske var det därför hon betydde mer än vad någon annan gjorde för mig.
”Mhm...” sa hon gillade och vred på sig i min famn så hon nu låg med ansiktet mot mig. Jag log mot henne trots att hon inte kunde se det. Ändå listade hon ut det.
”Vad ler du för?”
Jag skakade på huvudet och slöt ögonen, hoppades på att hon inte skulle fråga mer. Att dela med mig av känslor var något jag aldrig hade varit bra på. Med henne var det kanske en början av att bli bättre på det, men inte ikväll. Hennes läppar pressades försiktigt mot mina, och när hon drog sig ifrån mig följde jag efter. Jag fick aldrig nog av henne, och att få ta del av det här i ett förhållande med Emilia var något jag tänkt på sedan dag ett jag tog ut henne på en dejt. Mest för att jag visste hur annorlunda det skulle bli. Jag skulle inte känna något tvång på att springa därifrån så fort det var över, eller att se till så att tjejen lämnade min lägenhet så fort hennes ögon slagit upp för morgonen. Istället skulle jag längta tills jag fick se hennes morgontrötta ögon titta på mig, kanske föreslå frukost på sängen och sedan somna om tills vi kände att vi ville gå upp. Jag kände Emilias hjärta slå hårt bakom bröstkorgen så att jag trodde det skulle hoppa ur henne. Jag lade mig ovanpå henne och doppade ner mitt huvud vid sidan av hennes hals för att pressa mina läppar mot hennes svaga punkt. Hennes andetag fastnade i halsen på henne när jag mötte henne i en djup kyss. Jag kände mig andfådd så fort jag avbrutit den för att kasta av henne sin t-shirt. Allting var nytt för att det var med henne, men ingenting av det kändes ovant eller nervöst.

God Jul på er! Hoppas ni myser riktigt, riktigt mycket imorgon vad ni än gör. Jag laddar upp med ett kapitel till så ni har att läsa nästa söndag. Jag landar på svensk mark igen den 31/12, så tills dess kommer jag inte vara inne på bloggen. Därför önskar jag er även ett Gott Nytt År redan nu. Nu laddar vi upp inför ett underbart 2015 och räknar ner ännu fler dagar tills våra killar uppträder i Göteborg ♥
 
Kommentera gärna vad ni tyckte Xx.

21 december

Hejsan!
 
Jag vet inte om det kommer upp ett kapitel idag. Jag har inte hunnit skriva något till er, för jag var och firade jul igår hos mormor och morfar. Men jag tänkte sätta mig ner och skriva lite idag. Så möjligtvis att det dyker upp ikväll, alternativt imorgon. Sedan ska jag även försöka skriva så att ni har ett till nästa söndag också! Kommer inte vara hemma på ett tag, så ska försöka göra en backup på lite kapitel som kommer här och där.
 
Låter det bra? xx

svar på kommentar

 
SVAR: Jag har ingen som helst aning om hur många kapitel det kommer bli i den här novellen. Jag tänker mig att den inte kommer bli så lång... Mest för att jag alltid har skrivit så hiiimla långa noveller så får den här kanske bli lite kortare. Men sen säger inte det att jag redan har en annan novell på G ;)
 
Vi får se lite hur många kapitel som kommer att dyka upp! Jag åker till New York på julafton och jag jobbar ända fram till den 23:e så vi får se. Jag har ju helgerna på mig att skriva, men samtidigt ska jag fira jul i förväg med min egna familj (åker iväg med pojkvännen + hans familj) så vi får se. Om jag hinner skriva mycket så kommer jag självklart tidsinstiälla det så ni får era kapitel varje söndag som vanligt. Men om ni får fler i julklapp vet jag ännu inte :)
 

Kapitel 26 - Roux

Tidigare:
”Godmorgon” sjöng Finley. ”Jag ska ta ut henne på en löprunda nu så hon springer av sig lite.”
”Springer av mig vadå?” frågade jag min kompis förolämpat.
”Träningsvärken såklart.”
”Träningsvärk?” frågade Harry henne.
”Ja-” sa Finnie. ”Ni har väl spenderat hela natten med att-”
Jag flög upp ur soffan för att få tyst på min kompis. ”Nej, men vad säger du om vi ska ta och springa nu då?”
”Så svårt var det att få upp dig ur den soffan...” skrattade Harry lågt och blinkade åt mig när jag mötte hans blick.
Finley försvann ut ur dörren. ”Jag ska bara ta en cigg. Byt om så länge så ska vi springa skiten av skorna sen.”
Jag gick fram till Harry och kollade ner i hans mugg. Kaffe. Undrar om han hade sovit någonting inatt.
”Jag vill ta ut dig ikväll...” sa han och klev närmre mig. Han kollade ner på mig på grund av längdskillnaden och jag såg ett leende leka i hans mungipa.
”Okej” nickade jag och var så konfunderad som det gick just nu på grund av hans skiftning i humör.
”Ta på dig något fint. Jag hämtar dig klockan sju.” Han böjde sig ner och pratade med mig så jag kände hans andedräkt mot min kind. ”Och fråga inte var vi ska, för det berättar jag inte.”
Jag skrattade, mest av nervositet tror jag, och slöt ögonen när han pressade sina läppar mot mina snabbt.
”Vi ses ikväll” sa han sedan och pussade mig igen. ”Snubbla inte när du ska springa.”
Han satte ner sin kaffekopp och tog sig ut ur rummet på långa steg. Jag kände mig som en virvel i huvud och mage på grund av spänningen mellan oss när jag svarade.
”Jag ska försöka...”

 
Mina föräldrar satt framför mig i köket vid bordet och de båda höll sina händer kupade kring de koppar med kaffe jag bjudit dem på. Pappa tog en slurk men grimaserade direkt därefter att han satt ner muggen mot bordet igen.
”Ja, jag ska skaffa en riktig kaffekokare. Snart.”
Pappa skrattade. ”Kaffe som kommer ur en påse och blandas med vatten är inte riktigt kaffe.”
”Nej” stämde mamma in och svepte med sitt finger i mungipan. ”Jag har smakat på bättre...”
Sån var hon, skulle alltid släta över kritik, rädd för att få någon att ta illa vid sig.
”Ni kunde ha tagit te...” log jag.
De hade svängt förbi mitt nya hus, självklart för att få inspektera det. Mamma värnade alltid om att jag hade tak över huvudet och mest av allt, hur det under taket såg ut. Hon hade alltid varit intresserad av inredning och hade de inte bott i Frankrike en större del av året så hade hon konstant rört sig omkring i varenda vrå av mitt hus och pysslat med inredningsprylar.
”Är du säker att du inte ska med?” frågade min mamma ännu en gång.
”Nej” sa jag och skakade på huvudet. ”Jag har inte semester förrän om tre veckor till...”
”Då är ju nästan sommaren över!”
”Det är bara början av juni nu pappa...”
”Du är alltid välkommen ner att hälsa på” fortsatte mamma med ett leende. De skulle åka tillbaka till Frankrike idag, och försökte få med mig. Bara för att jag inte kunde hänga med nu, betydde inte det att jag skulle ta mig ner till Frankrike så fort jag blev ledig. Jag saknade att gå omkring på landsbygden och köpa de lokala varorna som butikerna sålde. Det fanns inget bättre, och det var så jag hade spenderat mesta tiden av mina somrar när jag var yngre.
”Hallå?”
Jag stelnade när jag insåg att Harry hade trillat in genom dörren.
”I köket!” ropade jag tillbaka till honom och insåg i samma sekund som han visade sig i dörren att mamma och pappa inte visste om att jag dejtade honom.
”Hallå” log Harry när han gick fram mot mig. Han pussade mamma på kinden och skakade pappas hand.
”Vi har ju redan träffats” påpekade mamma med ett leende. ”Harry, eller hur?”
Han nickade och log. ”Det stämmer. Jag visste inte ni var kvar i England?”
”Nej, vi ska åka hem idag” sa pappa. ”Nu faktiskt.”
”Jaha, då äter ni inte middag med mig och Emilia ikväll?”
”Nej” sa jag snabbt. ”Det gör dem inte. De måste hinna med sitt flygplan.”
”Hade vi vetat att ni ville bjuda oss på middag hade vi självklart tackat ja” sa mamma. ”Men vi måste som sagt hinna med vårt flygplan.”
”Frankrike kallar” tjoade min pappa med näven i luften. Han längtade alltid hem.
”Vi sa det innan” började mamma. ”Att Emilia ska ner och hälsa på när hon har semester... Där finns alltid plats för en till.”
Harry nickade och tackade. ”Det låter trevligt. Vi kan se! Jag får se hur det ligger till med jobbet och schemat där, men annars kommer jag gärna med ner ett litet tag.”
Mamma slog ihop händerna av förtjusning. ”Åh perfekt! Nä nu måste vi springa. Hejdå vännen.”
Hon kramade om mig hårt och vände sig sedan mot Harry för att ta emot en puss på kinden till. Det märktes att hon tyckte om honom.
”Hör av er när ni ska komma ner.”
”Jadå” log jag och följde dem ut till dörren. ”Smsa mig när ni är hemma. Pappa, visa mamma hur telefonen fungerar så slipper ni ringa mitt i natten.”
Han skrattade och jag såg hur han lade märke till att Harry svepte en arm runt min midja när vi stod i dörröppningen. Det såg jag, för hans mun sprack upp i ett litet leende. Harry hade charmat dem totalt.
”Hejdå!”
När dörren stängdes om dem pustade jag ut.
”Vad?” skrattade Harry och lutade sig avslappnat mot dörrkarmen. Han behövde aldrig anstränga sig för att se ut som om han var fullkomligt bekväm i alla situationer. Ikväll hade han på sig svarta jeans, en t-shirt och en hatt som han förvånansvärt klädde i. Han slängde av sig hatten medan han väntade på mitt svar och drog händerna genom sitt hår som nu hade börjat bli riktigt långt.
”Hur tusan lyckades du charma min pappa och bjuda in dig till vårt hus i Frankrike?”
”Tvivlar du på att jag inte är charmig?”
Jag skakade på huvudet och kände mig knäsvag när han gick fram mot mig. Han placerade ett finger under min haka för att kunna vinkla upp mitt huvud. Harry sprack upp i ett leende innan han placerade en söt liten puss i mungipan på mig. Efter det försvann han sedan in i vardagsrummet och satte sig ner framför tvn som redan var på. Han skiftade dock kanal fort när han såg sig själv och killarna uppträda på X-Factor. Efter en snabb blick insåg jag att klockan var snart halv åtta, och att jag skulle ha varit klar för redan en halvtimme sedan. Å andra sidan hade han heller inte direkt varit punktlig.
”Jag ska bara upp och byta om, sen kan vi sticka.”
Han lutade huvudet upp över kanten så han kollade på mig upp och ner. Ändå lyckades jag uppfatta hans leende när han svarade 'okej' innan han gick tillbaka till att kolla på tv.

Efter en bilresa på cirka tio minuter stannade vi nu framför en stor lokal som på utsidan såg tom ut.
”Harry-” började jag. ”Var är vi?”
”Du kommer snart känna igen dig” log han och stängde av bilen. Motorn tystnade och lampan i taket tändes. Han sträckte sig över växelspaken och vilade sitt ansikte framför mitt. Precis när jag trodde att han skulle ge mig en puss hörde jag hur han öppnade dörren med ett lurigt leende. Han visste precis vad han gjorde med mig. Jag hoppade ut ur bilen och ner på gatan, rättade till min kjol och drog en snabb hand genom mitt hår. Efter att han slutit upp vid min sida fick jag nu istället en puss placerad precis nedanför örat. Han sträckte sig efter handtaget till dörren, och när den slogs upp blev jag förvånad över vad som dök upp framför oss. Vi hade hamnat mitt i ett kök bland personal som sprang omkring som galningar. En man i vit uniform klev fram och skakade hand med Harry och sedan med mig efter en kort presentation. Resten gick så fort att jag inte hann inse att vi gick genom ångor och flammor, kryddor och oljor. Ljudvolymen var hög. Beställningar ropades ut av servitörerna, och kockar skrek ut minuterna det återstod på det de lagade på spisen framför sig. Harry höll min hand, men sa inget medan vi så smidigt som möjligt rörde oss mot andra sidan köket. Tillslut nådde vi ut ur kaoset, och när vi väl gjorde det släppte jag ett andetag av lättnad.
”Äntligen framme” log Harry när han vände huvudet mot mig och tog de tre trappsteg framför oss i ett kliv. Jag hamnade lite efter, men slöt snart upp vid hans sida igen. Och när jag väl gjorde det föll pusselbitarna på plats. Såklart jag kände igen mig, detta var stans bästa franska restaurang som prydde varenda framsida av mattidningarna. Jag hade bara varit här en gång, och då med jobbet, men deras maträtter var något jag, utan att överdriva, kunde dagdrömma om när jag åt en torr skål med spagetti.
”Tänkte att du saknade Frankrike lite” sa Harry lågt och visade mig till ett bord. Han drog ut stolen till mig och slog sig sedan ner framför mig.
”Varför tog vi bakvägen?”
Han nickade ut mot fönsterna och fick mig att göra detsamma. Blixtrar sköts ifrån de kameror som stod där varje gång dörren öppnades. Vilket fick mig att inse att ryktet om restaurangen var sant, alla viktiga personer i London spenderade mer än gärna sin tid här om kvällarna.

Det dröjde inte länge innan en servitris dök upp vid vår sida.
”Får det lov att vara något att dricka?” log hon och kollade på oss båda medan hon lade ner två menyer framför oss på bordet. Harry beställde snabbt ett vin jag inte visste vad det var, och nöjde mig med det.
”Maten är så jävla god här” sa jag medan jag ögnade över menyn.
”Vad sa du?” skrattade han. ”Svor du precis?”
Jag nickade och kände min mage kurra. ”Har bara varit här en gång innan, men deras pot au feu är-” Ett ljud slapp ur mig som fick honom att skratta igen. ”Jag hade skrikit av lycka om jag hade fått äta det en gång i veckan.”
”Då får vi kanske se till att göra det” log han och vände sedan blicken ner i sin meny. ”Jag tror jag kör på det du sa... Pot a fu?”
”Pot au feu” log jag.
”Det är inte sniglar eller något sånt?”
”Det är oxkött... Så nej.”
Servitrisen dök upp igen, och denna gången med en vinflaska i sin hand. Hon hällde upp i våra glas, erbjöd oss att smaka, men fyllde glasen efter direktioner av Harry att han redan visste att det smakade gott. När hon lämnat flaskan vid vår sida höjde Harry glaset och kollade mig in i ögonen.
”Skål” log han och lät sin blick falla ner på mina läppar. ”För att du är den finaste tjej jag någonsin kunde tänka mig...”
Jag svalde hårt och kände pulsen springa iväg. Känslorna för honom ändrades för varje dag, och jag blev mer och mer fäst vid honom. Ikväll visste jag inte vad jag kände, men det var allt annat än obehagligt.
”Skål.”


Here you go. Gillar ni novellen? xx

Kapitel 25 - Roux

Tidigare:
”Det säger väl en hel del om att de ropade att jag var försenad till att se dig, och att jag faktiskt är det?”
”Vad pratar du om?” skrattade hon. ”Vem är 'de'?”
”Alla jävla paparazzis” sa jag högt och reste mig upp ur soffan. ”Bara att du inte kastar dörren i mitt ansikte för att jag är försenad är-”
”Det är ju lite väl överdrivet...”
”Du förstår vad jag menar.” Jag drog mina händer över håret och gick omkring på golvet.
”Nej det gör jag inte...”
”Jag visste att det skulle bli såhär.”
”Hur har det blivit Harry? För jag förstår inte vad det är som har hänt som får dig att tveka på allt. Vi har bara kul tillsammans, och det är inte någon annans ensak att kommentera det. Så snälla säg mig, hur har det blivit?”
”Att jag konstant får höra att du inte borde dejta mig. Att du är för bra för mig.”
Hon skakade på huvudet och reste sig upp ur soffan.
”Jag tror jag ska gå och lägga mig” mumlade hon. ”Stanna över natten om du vill, annars kan du väl se till så att dörren låser sig efter dig.”
”Okej.”
Helt plötsligt var vår middag ute inställd, och jag hade ingen aning om hur vi hade hamnat här. En suck från Emilia fyllde tystnaden i rummet innan hon upprepade mitt ord för att avsluta konversationen och för att avsluta kvällen.
”Okej.”

 
 
Emilias perspektiv
Klockan var tre på natten när jag slog upp ögonen och kollade mig omkring i mitt sovrum. Att jag nyligen hade flyttat och att det var mörkt desorienterade mig bara ännu mer i mitt nyvakna tillstånd. Det tog därefter inte lång tid för mig att förstå att Harry inte hade kommit upp för att sova med mig. Jag hade inte heller hört dörren slå igen där nere, så jag visste inte om han hade lämnat. Trots att jag skulle upp imorgon bitti för att ut och springa med Finley, så kastade jag benen över sängkanten och tassade iväg i mörkret. Mina bara fötter lät knappt mot trägolvet när jag tog stegen ner för trappan, men det var ändå tillräckligt med ljud för att få det lockiga huvudet dyka upp i soffan. Han såg trött ut och satt tyst trots att han hade upptäckt mig. Innan jag tog mig in i vardagsrummet svepte jag förbi termometern och försökte bota gåshuden på mina ben. När jag nått soffan såg jag att skärmen till hans mobil lös upp hans ansikte. Jag satte mig ner bredvid honom och drog upp benen mot min kropp.
”Väckte jag dig?” frågade han tyst.
Jag skakade på huvudet och gäspade. ”Nä, jag vet inte varför jag vaknade...”
”Hm. Ska du inte försöka somna om?”
”Kanske det att du inte tycker du är värd mig” sa jag och ignorerade hans fråga och svarade istället på varför jag hade vaknat. Det fanns ingen stämpel på mig och honom, men det var åtminstone en början till något. Och han började redan tvivla på det på grund av vad alla andra sa. Det borde inte spela någon roll vad någon annan tycker, för när två människor umgås på det här sättet så är det det enda som betyder något. Det är bara de två involverade som vet vad som försiggår, på riktigt. Tankar och känslor som utbyts bakom stängda dörrar, skratt och tårfyllda stunder som delas. Och det är så det borde vara. Det borde inte vara så att någon annans åsikter spelar roll för vem man vill vara med. Att se Harry så upprörd över att han tyckte att jag är för bra för honom, det smärtade mer än vad jag hade trott. För vi var inte bara nya i det här och med varandra, men det var längesedan det hade klickat så bra med någon för mig.
”Jag är inte det Emilia” sa han tyst.
”Vad är det du har gjort som får dig att säga det?”
Han ryckte uppgivet på axlarna och jag såg helt plötsligt en sårbar sida av honom jag inte var så säker på att många hade sett tidigare.
”Det kommer sluta med att du blir sårad.”
”Men är det inte mitt val?” frågade jag honom och försökte fånga hans blick, men han undvek den. Det var så fruktansvärt frustrerande att få honom att inse att jag var villig att spendera tid på honom, för jag ville se det fungera. Jag vet att det kan det. ”Är det inte upp till mig?”
”Men varför väljer du att-”
”Säg inte att jag kommer bli sårad en gång till” varnade jag honom. Det här ämnet var mer tröttsamt än vad jag trodde, och jag var definitivt inte beredd på att något så här stort kunde dyka upp såhär tidigt när det gällde oss. ”Om jag blir det så fine-” Jag höll en paus och blev lättad när han äntligen lyfte upp sitt ansikte för att kolla på mig. ”-men om jag inte blir det, kommer det inte vara värt det?”
Han vilade sin gröna blick på mig och jag kände mig bli knäsvag trots att jag satt ner.
”Det är så värt det” viskade jag när han inte lämnade mig ett svar.
Han lade sig längs med soffans längd och fick mig att resa på sig när hans långa ben tog utrymmet jag satt på. Jag började gå därifrån, redo att gå upp och somna om när han pratade.
”Stanna med mig Emilia.”
”Jag har en säng där uppe som-”
”Bara stanna med mig.” sa han irriterat. Harry sträckte ut en hand mot mig och väntade på att jag skulle röra på mig. Jag klättrade över honom och lade mig ner så att mitt huvud vilade mot hans bröst.
”Du får in-”
”Sov nu” sa han. ”Jag orkar inte prata om det mer...”
Och bara så snabbt nöjde jag mig det, för jag förstod att de inte var mig han var sur på.

”Emilia Roux Lamond!”
Jag vaknade med ett ryck när en röst skrek på mig. Solen sken in genom fönstret till vardagsrummet, och det var just då, när strålarna träffade mina ögon som jag kom ihåg att jag spenderat resten av natten nere i soffan.
”Emilia” sa rösten igen och jag förstod att den tillhörde Finnie och inte Harry.
”Ja?” skrattade jag och satte mig upp. Jag orkade inte reflektera över att den varma kroppen inte låg bredvid mig längre.
”Varför sover du fortfarande? Vi ska ut och springa. Det är redan jättevarmt ute!”
”Frågan är väl snarare varför du är i mitt hus?”
Jag satte mig upp och mötte hennes pigga blick. De blå ögonen var alltid glittriga, oavsett tid på dygnet.
”Jag tog en av dina nycklar och satte på min nyckelknippa.”
”Jaha.”
”Du är väl redo för att springa, eller hur?”
”Ja... jo det är jag väl.”
”Godmorgon.”
Både jag och Finley hoppade till när Harry talade. Han stod i dörröppningen in till köket med en kopp mellan sina händer. Han hade på sig gårdagens kläder, och såg trött ut, men var fortfarande lika jävla snygg som alltid. Han log lite smått mot mig, som för att släta över det som hänt igår, men jag visste att det inte var slutet på diskussionen.
”Godmorgon” sjöng Finley. ”Jag ska ta ut henne på en löprunda nu så hon springer av sig lite.”
”Springer av mig vadå?” frågade jag min kompis förolämpat.
”Träningsvärken såklart.”
”Träningsvärk?” frågade Harry henne.
”Ja-” sa Finnie. ”Ni har väl spenderat hela natten med att-”
Jag flög upp ur soffan för att få tyst på min kompis. ”Nej, men vad säger du om vi ska ta och springa nu då?”
”Så svårt var det att få upp dig ur den soffan...” skrattade Harry lågt och blinkade åt mig när jag mötte hans blick.
Finley försvann ut ur dörren. ”Jag ska bara ta en cigg. Byt om så länge så ska vi springa skiten av skorna sen.”
Jag gick fram till Harry och kollade ner i hans mugg. Kaffe. Undrar om han hade sovit någonting inatt.
”Jag vill ta ut dig ikväll...” sa han och klev närmre mig. Han kollade ner på mig på grund av längdskillnaden och jag såg ett leende leka i hans mungipa.
”Okej” nickade jag och var så konfunderad som det gick just nu på grund av hans skiftning i humör.
”Ta på dig något fint. Jag hämtar dig klockan sju.” Han böjde sig ner och pratade med mig så jag kände hans andedräkt mot min kind. ”Och fråga inte var vi ska, för det berättar jag inte.”
Jag skrattade, mest av nervositet tror jag, och slöt ögonen när han pressade sina läppar mot mina snabbt.
”Vi ses ikväll” sa han sedan och pussade mig igen. ”Snubbla inte när du ska springa.”
Han satte ner sin kaffekopp och tog sig ut ur rummet på långa steg. Jag kände mig som en virvel i huvud och mage på grund av spänningen mellan oss när jag svarade.
”Jag ska försöka...”
Fick ihop ett kapitel till er ikväll ändå! Med reservation för stavfel, bara körde det rakt in på bloggen från dokumentet :)



Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0