Change Your Ticket

Det har kommit till den punkten igen där jag känner mig färdig med Emilia och Harry. Jag vet inte varför, men ibland hänger inte hjärtat med vissa karaktärer man skriver om. Så under tiden som jag har skrivit novellen Roux har jag samtidigt skrivit om två personer som jag älskar tusen gånger mer... Och dem tänkte jag presentera för er ikväll. Ni kommer därför få en liten beskrivning av den nya novellen, men även en liten sneakpeak. 
 
Jag kommer avsluta novellen mellan Emilia och Harry och vi har några kapitel kvar - men jag ville bara 'förbereda' er på det. Vissa noveller blir längre än andra och den här visade sig att den skulle bli relativt kort. Så blir det ibland! Ni kommer få ett kapitel med Emilia och Harry nu i veckan istället för att vänta till nästa söndag, men idag ville jag publicera något med mina andra två....
 
Kommentera gärna vad ni tycker, bra eller dåligt, jag vill höra allt för att nästa novell ska bli så kick-ass bra som möjligt!

 

I den här novellen kommer vi att få följa svenska Sophie (20) och Harry (21) när de för första gången träffas via en av One Directions konserter i Sverige och faller för varandra. Direkt. Till skillnad från något jag skrivit tidigare kommer den här novellen ge er en annan synvinkel av deras förhållande. Det kommer handla om saknad, avstånd och separationsångest. Ni kommer få följa dem via sms och Skype, hur Sophie hanterar ett förhållande med en av världens största popstjärnor som befinner sig på andra sidan av ett hav. Glöm drama, otrohet och vad allt annat heter. Ni kommer få följa två personer på den bästa resan som finns.

---Sneakpeak--- 

I know it's not easy...” Jag hörde honom dra efter ett andetag. ”I know it's not easy Sophie but we have to get through this. I don't want anyone else. If it's gonna be hard, I want it to be hard with you.”

I'm just scared...”

I know you are. I know.” Hans röst försökte lugna ner mig, men jag kunde inte hindra andetagen som lämnade mig att öka takten.

I need you and you're not here.”

Please don't... ”

What?”

I can't do anything to change it. There's nothing I can do to make you feel better because I'm not there.”

Jag stod tyst utan vetskapen om vad jag skulle säga. Det som för så länge hade känts så rätt, hade plötsligt blivit det jag tvekat på varje dag. Ville jag ha det såhär? Med ett helt hav mellan oss för större delar av året än vad jag hade honom vid min sida? Vi hade alltid telefon och sms, men det var inte alls samma sak som att ha honom i samma rum. Jag ville ha en vardag med honom där vi sågs hemma varje kväll för att laga mat tillsammans, kolla på töntiga serier och vakna upp sent tillsammans på helgerna för att vi inte hade något planerat. Men så länge jag var här, och han var där skulle det aldrig kunna bli så.

Alright! I'm coming!” skrek han argt till någon på andra sidan luren. ”I love you” viskade han och jag förstod att han grät när han tog in ett hackigt andetag. ”I don't want to give this up. It's too good to give up.”

Jag kunde inte förmå mig att prata, för jag var rädd för orden som låg på min tunga. Att de skulle trilla ur min mun och krossa mig, oss, totalt.

Sophie” sa han efter ett tag. Han visste precis vad det var som jag stod och tänkte på.

I just-” började jag uppgivet och lutade mig tillbaka mot väggen när mina ben gav vika under mig. Jag landade med en duns mot golvet när han suckade på andra sidan luren. Ingen suck av uttråkning eller irritation. Det var en suck av ren utmattning. Det tog hårt på oss båda att upprätthålla ett förhållande på det här sättet. Man behövde närhet och inte bara över en skärm när vi sa godnatt om kvällarna.

I just want you here Harry...”

I know.”

I bakgrunden hörde jag hans steg och hur han höll på att böka omkring med en massa grejer.

I'm coming to Sweden” sa han sedan och jag satte andan i halsen. ”I can't stand being over here when you're upset.”

But-”

I don't give a fuck about anything else to be honest. I'm coming to see you.”

Jag satt tyst och förvånad över att han precis hällt ur sig en svordom men protesterade inte när han sade hejdå och sedan lät samtalet avslutas.

 

Kapitel 30 - Roux

Tidigare:
”Vem är han?”
Han drog en hand genom sitt hår och mötte min blick. ”Gammal skolkompis hemifrån.”
”Så varför tittar du på mig sådär?”
”Emilia...” Jag kände magen ta en vändning mot det nervösa. ”Om han försöker något mot dig-”
”Vänta nu här lite” sa jag snabbt. ”Varför skulle han göra något mot mig? Är han kriminell?”
Harry skrattade plötsligt och jag försökte få grepp om vad det var han försökte säga. 
”Nej nej. Jack skulle aldrig kunna skada någon på det sättet.”
Jag var fortfarande nervös. Det var inte tillräckligt med övertalning för mig.
”Varför säger du att han skulle göra något mot mig?” Plötsligt slog det mig. Harry var rädd för att jag skulle börja gilla honom. Det fanns inga ledtrådar som ledde mot den slutsatsen, men det fanns ingen tvekan om att det var det som pågick. 
”Du är rädd att han ska ta mig ifrån dig” mumlade jag. ”Eller hur?”
När Harry tittade upp mot mig igen såg jag att hans ögon var blanka och mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Varför tror du att jag skulle gå på med på det?” frågade jag honom och pressade sedan mina läppar mjukt mot hans upprepande gånger. ”Och varför tror du att din barndomskompis skulle göra något sådant mot dig?”
”För han har gjort det innan.”

 

Vad sa du att han sa?

Finnie lät minst sagt förvånad på andra sidan luren.

Jag skrattade. ”Han sa att han var rädd att förlora mig. Eller han sa ju inte det direkt, men indirekt så sa han ju det.”

Vad sa han om sin kompis nu igen?

”Att han hade gjort det innan.”

Så någon har tagit en tjej från Harry innan.”

”Mhm” mumlade jag och vände mig om för att titta ut på personen i fråga. Han stod ute på sin balkong och rökte med Jack. När han mötte min blick kände jag mig påkommen, men kunde inte låta bli att fortsätta kolla på honom. Han drog ett bloss och lät röken lämna hans läppar. Smålog medan han gjorde så och blinkade med ena ögat innan han vände ryggen till och fortsätta prata med sin kompis.

Jag vill också ha en Harry Styles” sa hon så att vi båda skrattade. Finnie hade så länge jag kunnat minnas, varit singel med undantag för någon dejt här och där. I alla fall sedan vi blivit ’äldre’. Så jag förstod henne, speciellt när det gällde Mr. Styles som stod ute på sin balkong just nu. Hans rygg var bred och  trots den svarta t-shirten anade man hans muskler under den. Håret var fortfarande långt, men efter ett frisörbesök häromdagen hade det nu kortats ner till en längd som gjorde att lockarna tog sig uppåt en aning i hans nacke. Jag kände hettan på mina kinder och förstod verkligen varför hon också ville ha en ’Harry Styles’.

Vem hade kunnat ana att det var såhär det skulle bli när han bjöd dig på en drink?

”Inte jag i alla fall.”

Har en känsla av att han kanske visste” sa Finnie och småskrattade. 

Rakt ur det blå slog det mig. ”Hur är det med Nick?”

Näpp no neine” svarade min kompis mig. ”Jag tänker inte låta dig prata om honom.”

”Jag vill bara veta hur han mår Finley.”

Om du vill veta hur han mår bryr du dig fortfarande. Ta en pilla så blir det bättre.”

Jag skrattade. ”Okej.”

Okej?

”Ja! Okej.”

Bra” sa hon stolt. ”Nu föreslår jag att du går och tar med din man in till sovru-”

Innan hon hann avsluta meningen klev Jack in från balkongen och jag drog snabbt mobilen från örat och lade på. Jag fick hantera hennes ilska på grund av det senare. Eller aldrig. 

”Hallå” log Jack.

”Hej hej.” Jag såg i ögonvrån hur Harry stod kvar ute på balkongen, men nu hade han inte ryggen vänd mot mig. Han stod och följde min, och sin kompis varenda rörelse. 

”Sovit gott?”

Jag nickade. ”Jodå. Hörde att ni kom hem sent i natt.”

”Hörde du oss, eller hörde du om det?”

”Jag hörde om det” skrattade jag. ”Jag var inte här igårkväll, om du minns.”

”Just det, just det” log han och slog sig ner i soffan. Jag satte mig på armstödet till en av fåtöljerna och hörde Harry kliva in genom dörren. Han gick upp till mig och snirklade en arm om mig, placerade en puss på mitt huvud och vände sig sedan mot sin kompis.

”Vad hade du tänkt göra när vi sticker till Frankrike?” frågade Harry honom.

”Frankrike?”

”Semester. Vi sticker om tre dagar.”

”Stanna här obviously” skrattade Jack. Jag kunde inte se blicken Harry gav honom, men den kändes allt annat än godkännande av hans förslag. 

”Ta inte hit en massa tjejer” muttrade Harry. ”Jag vill inte se några äckliga spår på mina lakan.”

”Ta det lugnt mate. Jag kör aldrig utan skydd.”

”Kuggfråga” flinade Harry. ”Du ska inte ens sova i min säng.”

”Eller så gör man som nu” sa Jack och reste sig upp. ”Kör hemma hos tjejen istället.”

”Jag bryr mig inte om var du ska” började Harry. ”Bara se till att du inte gör henne på smällen.”

Jack fnös och öppnade dörren. ”Jag ska försöka. Men det är svårt när många tjejer vill ha en.” Han tittade på mig och log ett leende jag visste Harry skulle hata om han sett det, men han hade nu tagit upp sin mobil som ringde och stirrade på skärmen för att se vem det var. 

”Mm, vi ses sen!” sa Harry och lade sedan mobilen mot örat. Direkt när han svarat vände sig Jack om i dörren och mötte min blick.

”Vi ses sen Emilia.”

”Hejdå” sa jag snabbt och gled sedan ner i fåtöljen för att lyssna på Harrys samtal. Det kom till mig ganska fort att det handlade om jobb, och just då i den stunden, kopplade jag bort öronen och lutade huvudet tillbaka.

 

Harrys perspektiv

Jag kom tillbaka ut från sovrummet, lade ner mobilen i fickan och skulle leta upp Emilia igen. Men när jag klev ut i vardagsrummet såg jag inte henne någonstans. 

”Emilia?”

Inget svar.

När jag rörde mig framåt i rummet såg jag det plötsligt. Hennes hår låg över ryggen till fåtöljen och när jag stod tillräckligt nära den böjde jag mig över för att se att hon sov. Jag lade en hand på hennes huvud och strök försiktigt längs med det bruna håret. Hon rörde på sig lite, men vaknade inte förrän jag gick runt och satte mig bredvid henne på armstödet. 

”Oj, hej” log hon sömnigt och satte sig tillrätta. ”Jag tror jag somnade.”

”Tror?” flinade jag. ”Du dreglar.”

”Nej?!” Hennes hand flög snabbt upp till munnen och fick henne att inse att jag bara drev med henne. ”Harry…” klagade hon. ”Varför gör du sådär?”

”Dina små miner av panik är så värda det.”

Hon sträckte ut tungan till mig retsamt. ”Det ska bli skönt att komma bort till Frankrike, tycker du inte det?”

”Jo” nickade jag och kunde knappt vänta tills jag fick lite ensam tid tillsammans med henne. ”Det ska det bli…”

”Vad?”

”Vadå?”

”Varför ser du så orolig ut?”

”Det gör jag väl ändå inte” skrattade jag och reste mig upp. ”Nä, kom nu.” Jag sträckte ut min hand till henne och försökte komma på sätt att få henne att tänka på annat än att jag faktiskt sett orolig ut för bara någon sekund sedan. 

”Var ska vi?”

Mitt leende var tillräckligt för att hon skulle förstå mitt mål med det här.

Hon reste sig upp och kom retfullt nära mina läppar. ”Så det är därför man ska dejta yngre killar…”

”Och vad menar du med det?”

Hon ryckte lite på axlarna och log busigt. Jag visste inte vad hon tänkte, men det var nog för mig att greppa tag om hennes midja och slänga henne över min axel.


Snart börjar det hända grejer... Är ni redo? ;)


Kapitel 29 - Roux

Tidigare:
”Där är ni!” Emilia pressade sig fram till oss när vi trängdes i kapprummet. Hon sträckte sig över bandet som avgränsade kön till resten av rummet och kramade Kyna.
Kyna skrattade. ”Här är vi. Är Harry här?"
Jag lämnade in våra jackor och lämnade sedan kön.
”Klart jag är.” Harry dök upp bakom Emilia och placerade en hand på hennes midja. ”Det är ingen fest utan Harry Styles.” skämtade han.
Jag skrattade också. ”Nej absolut inte.”
Kyna kramade Harry också, medan jag hälsade på Emilia. Utifrån hörde vi paparazzi hojta mitt och Harrys namn, jag bytte en menande blick med Harry. Han nickade. ”Kom mina damer, vi går in.”
Medan Emilia och Kyna satte sig vid ett bord, hämtade jag och Harry drinkar till oss ifrån baren. Jag sneglade över axeln mot bordet där de satt och skrattade. ”Jag ser att det går framåt.”
Harry log faktiskt, ett hjärtligt leende utan fasader. ”Jag har inget att klaga på.”
”Det är bra, jag är glad att du tog dig samman.” svarade jag.
”Jag fick ju lite hjälp. Och lite vatten i ansiktet.”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte be om ursäkt.”
Han skrattade. ”Jag vet, det är lugnt. Det var bra, det var en kalldusch.” Som hade fått honom att vakna.
Vi fick våra drinkar och gick tillbaka till bordet. Kyna log mot mig. ”Tack.”
 
På andra sidan bordet lade Harry armen om Emilia, han drog henne intill sig och kysste hennes hår. I gengäld log hon, lite generat, klappade honom på kinden och pressade sina läppar mot hans kind. Den ömsinta handlingen såg kanske inte ut som mycket, men för någon som känt Harry länge så var det helt otroligt vilken förvandling han genomgått med Emilia. Äntligen verkade han ha hittat en stadig plats på jorden.

 
Emilias perspektiv

 
Jag vände och vred på mig i duschen hemma hos Harry tills jag insåg att han inte hade samma funktion där man kunde hänga en handduk. Det vill säga inget draperi utan bara en stor glasdörr som gick från golv till tak.
”Hm...” mumlade jag och såg sedan genom imman på glaset att den vita handduken fortfarande låg på toalettstolen. Det var samma visa varje gång jag hade spenderat tid i hans lägenhet. Vanan av att ha handduken hängandes ovanför kanten till duschen satt som berget i ryggmärgen på mig. 
”Babe!” ropade Harry utanför dörren samtidigt som han knackade.
”Mhm?”
”Är du klar snart?”
”Ja..” svarade jag och skyndade mig ur duschkabinen för att ta handduken och svepa den runt min kropp. ”Vadå då?”
”Nä, jag tänkte bara om jag skulle göra dig sällskap...” Jag hörde på hans röst att han log. Jag hörde också att det plingade på hans ytterdörr och att han avlägsnade sig för att öppna den, utan fortsatt kommentar.

Med handduken fortfarande runt huvudet och en runt kroppen så tassade jag försiktigt ut i köket. När jag nådde dörröppningen stannade jag plötsligt. Det satt en kille bredvid Harry som jag aldrig hade sett innan. Att umgås med One Direction killarna fick det svårt att tro att de umgicks med andra. Många utav kvällarna jag träffade Harry skulle han antingen vidare till någon av dem, eller så kom han ifrån någon av deras hus. Jag ångrade genast mitt val av att överraska Harry i handduk när den främmande killen lät sin blick vandra upp för mina ben. Killen med det ljust bruna håret och de bruna ögonen log brett mot mig när hans ögon mötte mina.
”Ni kan hälsa sen” sa Harry och lät sin blick skifta mellan mig och hans kompis. ”Gå och byt om Emilia.”
”Okej” nickade jag och rättade till handduken innan jag skyndade mig ut ur köket och in till rummet där mina kläder befann sig.

När jag återvände in i köket, påklädd, satt de fortfarande kvar på sina platser men nu med vars ett glas mellan sina händer. När jag ställde mig intill Harry kände jag från hans andedräkt att det var whiskey. Han höll upp glaset för att erbjuda mig en sipp men jag skakade på huvudet och följde hans hand när han satte ner glaset mot bordet igen. Efter en liten stund av tystnad kunde jag inte undgå den konstiga stämningen i rummet. Jag visste inte om jag skulle sträcka över handen för att hälsa på hans kompis, eller om jag skulle vänta på att Harry skulle presentera oss. När jag väl börjat röra på mig pratade Harry efter att ha harklat sig. Han lade en hand i min midja medan han sa:
”Jack, detta är-”
”Emilia” avbröt Jack honom med och sträckte fram sin hand med ett leende. ”Jag har hört lite om dig.”
”Jaså?” log jag och tog hans hand. ”Jag har inte hört någonting om dig...” erkände jag med ett skratt.
”Det förvånar mig inte.” Jack skrattade och slog till sin kompis som fortfarande satt med ett bekymrat ansiktsuttryck över sitt ansikte. ”Vi ska alldeles strax dra ut” fortsatte han. ”Ska du göra oss sällskap ikväll Emilia?”
Jag kollade på Harry och insåg med detsamma att jag hade glömt berätta för honom att jag skulle iväg och äta middag med Finley.
”Nej hon kan inte” sa Harry snabbt. Förvirrat kollade jag på honom och försökt lista ut om det kanske var så att jag ändå hade delat med mig av mina planer för kvällen ändå.
”En annan gång då...” log Jack mot mig samtidigt som han tog en sipp av sin drink.
”Emilia” sa Harry och reste sig upp. ”Kan du följa med mig?”
Jag nickade och skyndade mig ut efter honom in i hans sovrum. När dörren stängts efter oss satte Harry sig ner med en suck på sängen.
”Vad är det?”
”Jag visste inte att han skulle komma hit...”
”Det gör väl inget?” skrattade jag och satte mig ner på sängen bredvid honom. ”Vem är han?”
Han drog en hand genom sitt hår och mötte min blick. ”Gammal skolkompis hemifrån.”
”Så varför tittar du på mig sådär?”
”Emilia...” Jag kände magen ta en vändning mot det nervösa. ”Om han försöker något mot dig-”
”Vänta nu här lite” sa jag snabbt. ”Varför skulle han göra något mot mig? Är han kriminell?”
Harry skrattade plötsligt och jag försökte få grepp om vad det var han försökte säga.
”Nej nej. Jack skulle aldrig kunna skada någon på det sättet.”
Jag var fortfarande nervös. Det var inte tillräckligt med övertalning för mig.
”Varför säger du att han skulle göra något mot mig?” Plötsligt slog det mig. Harry var rädd för att jag skulle börja gilla honom. Det fanns inga ledtrådar som ledde mot den slutsatsen, men det fanns ingen tvekan om att det var det som pågick.
”Du är rädd att han ska ta mig ifrån dig” mumlade jag. ”Eller hur?”
När Harry tittade upp mot mig igen såg jag att hans ögon var blanka och mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Varför tror du att jag skulle gå på med på det?” frågade jag honom och pressade sedan mina läppar mjukt mot hans upprepande gånger. ”Och varför tror du att din barndomskompis skulle göra något sådant mot dig?”
”För han har gjort det innan.”

Hej på er! Nu är jag tillbaka och hemma från New York. Stina fick ett halvt panik sms på väg till flygplatsen som löd en eller två svordomar när jag kom på att jag glömt skriva ett kapitel som ni skulle få upp... så stort tack till henne för att hon räddade mig haha! :)
 
Här har ni dagens kapitel i alla fall, kommentera gärna vad ni tyckte! Tror ni Jack är en bra eller dålig typ? x

4 januari

Kapitlet dyker upp senare ikväll! xx

Kapitel 28 - Roux

Tidigare:

”Vad ler du för?”
Jag skakade på huvudet och slöt ögonen, hoppades på att hon inte skulle fråga mer. Att dela med mig av känslor var något jag aldrig hade varit bra på. Med henne var det kanske en början av att bli bättre på det, men inte ikväll. Hennes läppar pressades försiktigt mot mina, och när hon drog sig ifrån mig följde jag efter. Jag fick aldrig nog av henne, och att få ta del av det här i ett förhållande med Emilia var något jag tänkt på sedan dag ett jag tog ut henne på en dejt. Mest för att jag visste hur annorlunda det skulle bli. Jag skulle inte känna något tvång på att springa därifrån så fort det var över, eller att se till så att tjejen lämnade min lägenhet så fort hennes ögon slagit upp för morgonen. Istället skulle jag längta tills jag fick se hennes morgontrötta ögon titta på mig, kanske föreslå frukost på sängen och sedan somna om tills vi kände att vi ville gå upp. Jag kände Emilias hjärta slå hårt bakom bröstkorgen så att jag trodde det skulle hoppa ur henne. Jag lade mig ovanpå henne och doppade ner mitt huvud vid sidan av hennes hals för att pressa mina läppar mot hennes svaga punkt. Hennes andetag fastnade i halsen på henne när jag mötte henne i en djup kyss. Jag kände mig andfådd så fort jag avbrutit den för att kasta av henne sin t-shirt. Allting var nytt för att det var med henne, men ingenting av det kändes ovant eller nervöst. 


 

KYNAS PERSPEKTIV

 

”Är det  där vad jag tror att det är?” Jag plockade lekfullt upp nyckelknippan Emilia lagt på kanten av sitt skrivbord. På den överfulla knippan hade en liten nykomling letat sig in, en helvit nyckel med små hjärtan på jag aldrig sett förr lyste med sin närvaro.

  Emilia sköt bak stolen och kikade fram bakom datorskärmen. ”Uhm...Kanske?”

  Runt om oss vart det surrigt som vanligt, med telefoner som ringde och folk som pratade vid sina skrivbord. Det var det tjusiga med att jobba på en stor tidning, det var aldrig en tyst stund. 

  Under året jag jobbat här hade jag liksom fått lära mig att stänga ner för alla ljud, för att överhuvudtaget kunna koncentrera mig på mitt.

  ”Har ni bytt nycklar?” frågade jag och lutade mig närmare.

  ”Få inte för dig några idéer nu Kyna”, skrattade Emilia, ”det är mer praktiskt såhär.”

  Jag höjde ett ögonbryn. ”Visst. Det börjar bli riktigt seriöst.”

  Inte för att jag var förvånad. Jag var glad att Emilia börjat tina för Harry, hans hårda yta var svår men om någon klarade av den var det ju Emilia. 

  Emilia log, ett varmt leende och hon fick något drömmande i blicken. Var det sådär jag sett ut när jag tänkt på Niall?

  ”Jag har faktiskt frågat om han vill följa med på personalfesten ikväll.” svarade hon.

  För att fira att fira, ja jag hade faktiskt ingen aning om vad, så hade tidningens ledning ordnat en slags fest för all personal. Vi skulle befinna oss på en av Londons dyrare ställen, där vi skulle få mat och sen dansa in i natten i sann nattlivs anda.

  Jag lade intresserat huvudet på sned. ”Och?”

  Hon nickade jakande. ”Han hade något att uträtta i studion, men sen kommer han direkt efter det.”

  ”Just det, de håller på att spela in.” påminde jag mig själv. Skärmen framför mig slocknade och jag rörde lite på datormusen för att få tillbaka bild.

  Det var lite märkligt att veta att både jag och Emilia dejtade varsin medlem ur bandet, vi jobbade på samma ställe och detsamma gjorde dem. Fast å andra sidan hade jag och Niall känt varandra sen alltid, så våran relation var på många sätt inte som Emilias och Harrys, de jobbade fortfarande på att lära känna varandra.

  Det behövde inte vi göra på samma sätt, men vi behövde fortfarande tid på oss att hitta varandra som par. Istället för bästa vänner.

  ”Kommer Niall?” undrade Emilia.

  ”Ja, vi äter tillsammans på en annan restaurang innan, sen dyker vi upp lagom till minglet.”

  Emilia skulle precis till att säga något, när någon ropade på henne. ”Emilia! Kan du komma hit en stund?”

  Hon gav mig ett ursäktande leende. ”Jag kommer strax.”

 

NIALLS PERSPEKTIV

 

Kyna höll mig i handen när vi banade oss fram genom människorna på trottoaren och in till hennes företags firmafest. Hon gav mig ett roat leende mitt i det hela och jag böjde mig för att ge henne en puss på kinden. Fotoblixtarna haglade.

  Att paparazzi alltid visste vart vi var. Ikväll skulle både jag och Harry vara här, tydligen tyckte skvallerblaskorna att det var omslagsmaterial.

  Jag hade oroat mig lite för hur media skulle påverka mitt och Kyna's nya förhållande. Men det hjälpte att hon varit med mig från början, innan resan startade, hon visste vad hon gett sig in på och hon tog det med en nypa salt. Något hon bevisade ögonblicket därpå genom att luta sig mot mig och viska: ”Kommer du ihåg när jag var på andra sidan kameralinsen?”

  Jag skrattade. ”Du är alltid på andra sidan kameralinsen, Kyna.” svarade jag.

  Hon himlade med ögonen. ”Du vet vad jag menar.”

  Och det gjorde jag faktiskt. Minnet vandrade tillbaka till en biopremiär vi gått på, för rätt länge sen. Kontakten med Kyna hade varit ganska dålig under den perioden och vi hade glidit isär. Men som vanligt hade hon bara dykt upp i mitt liv igen, som om hon visste när det var dags, och allt hade förändrats.

 

 - Det var fullt av folk och fotoblixtarna haglade över oss medan vi gick på röda mattan. Någonstans bakom reportrarna och fotograferna hörde jag fansen skrika – det fanns lite movie star tema över det hela och jag utbytte roade blickar med killarna. Vi var alla lite smått obekväma.

”Le stort.” skämtade Liam.

”Sluta, du ser läskig ut.” sa Louis och armbågade honom löst.

Harry flinade och kliade sig på hakan. ”Det gör du med.”

”Vi kanske ska posera?” föreslog jag.

Zayn körde händerna i fickorna. ”Och se löjligare ut än vanligt?” skrattade han.

Jag stämde in i hans skratt och följde efter Harry i täten på väg in i byggnaden. Fotograferna ropade oss igen och vi stannade till för att le mot kamerorna. För att inte bli bländad av fotoblixtarna försökte jag fokusera på vad som var bakom dem.

En skymt av ett ansikte fick mig att haja till. Var det? Nej, det kunde det väl inte ha varit. När jag tittade dit igen var personen borta. Antagligen hade jag bara inbillat mig det.

 

”Får man ett leende från popstjärnan?” En kamerablixt fyrades av bredvid mig och jag blinkade förvånat till.

Fotografen sänkte den stora kameran och log mot mig. ”Överraskning!”

Jag gapade. ”Kyna!”

Kyna skrattade. ”Hej Niall.”

Jag drog henne mot mig för en kram. ”Vad gör du här?”

”Jag jobbar här.” svarade hon. ”Fotograf, minns du väl?”

”Men..Jag trodde du fortfarande bodde i Brighton.” sa jag stumt. Vi hade förvisso inte pratat på ett par veckor, så jag kanske var dåligt uppdaterad.

Hon log. ”Jag fick ett jobberbjudande förra veckan. Jag bor på ett hotell tills jag får en lägenhet.”

”Du skulle sagt något. Du kan bo hos mig.” påpekade jag.

Kyna ryckte på axlarna. ”Jag ville inte störa dig. Dessutom betalar företaget.” viskade hon konspiratoriskt.

Störa mig. Var det så vi hade blivit? Så..distanserat. De senaste åren hade vi haft kontakt, men inte alls som för och långsamt hade en liten kil klämt sig in emellan oss. Skiljt oss åt och ökat avståndet mellan oss.

Vi var fortfarande vänner. Men bästa vänner? Jag var inte säker längre.

”Det är klart du inte stör. Dessutom är väl jag det bästa sällskapet, eller?” skämtade jag.

Det fick henne att le igen, det där leendet hon haft med sig ända sen vi var barn. Det var lite märkligt att se det på hennes vuxna, fräknefria ansikte, men fortfarande välbekant. Det var leendet jag hade saknat.

”Jo, du har rätt.” svarade hon. ”Okej. Niall, får jag bo hos dig?”

Jag himlade med ögonen. ”Som om du behöver fråga.”

Någon ropade hennes namn en bit bort och Kyna vred på huvudet. Sen såg hon på mig. ”Jag måste gå. Men jag ringer dig imorgon. Okej?”

”Okej.” Jag nickade. ”Kul att se dig igen?” sa jag prövande.

Hon skrattade. ”Men snälla.” fnös hon roat. ”Imorgon.”

”Imorgon.”

Sen försvann hon och lämnade mig lite omtumlad. Jag kom på mig själv med att le och plötsligt lades ett par armar över mina axlar. ”Åhå ja. Var det den jag trodde det var?” frågade Louis.

Jag suckade. ”Japp.”

”Där ser man.” visslade Harry imponerat. ”Jobbar hon här?”

”Japp.”

”Och vad sa ni?” frågade Louis nyfiket.

Jag öppnade munnen, men stängde den igen. ”Hon behövde någonstans att bo.” mumlade jag tyst. De gjorde en high five. ”Vad var det för?”

Harry skrattade. ”När är förlovningen?”

Jag slog ut efter honom med ett skratt. ”Skärp dig kompis. Det är inget sånt.” Sen drog jag med mig honom och Louis till buffén, för att få tyst på dem. -

 

”Där är ni!” Emilia pressade sig fram till oss när vi trängdes i kapprummet. Hon sträckte sig över bandet som avgränsade kön till resten av rummet och kramade Kyna.

  Kyna skrattade. ”Här är vi. Är Harry här?”

  Jag lämnade in våra jackor och lämnade sedan kön.

  ”Klart jag är.” Harry dök upp bakom Emilia och placerade en hand på hennes midja. ”Det är ingen fest utan Harry Styles.” skämtade han.

  Jag skrattade också. ”Nej absolut inte.”

  Kyna kramade Harry också, medan jag hälsade på Emilia. Utifrån hörde vi paparazzi hojta mitt och Harrys namn, jag bytte en menande blick med Harry. Han nickade. ”Kom mina damer, vi går in.”

  Medan Emilia och Kyna satte sig vid ett bord, hämtade jag och Harry drinkar till oss ifrån baren. Jag sneglade över axeln mot bordet där de satt och skrattade. ”Jag ser att det går framåt.”

  Harry log faktiskt, ett hjärtligt leende utan fasader. ”Jag har inget att klaga på.”

  ”Det är bra, jag är glad att du tog dig samman.” svarade jag.

  ”Jag fick ju lite hjälp. Och lite vatten i ansiktet.”

  Jag ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte be om ursäkt.”

  Han skrattade. ”Jag vet, det är lugnt. Det var bra, det var en kalldusch.” Som hade fått honom att vakna.

  Vi fick våra drinkar och gick tillbaka till bordet. Kyna log mot mig. ”Tack.”

  På andra sidan bordet lade Harry armen om Emilia, han drog henne intill sig och kysste hennes hår. I gengäld log hon, lite generat, klappade honom på kinden och pressade sina läppar mot hans kind. Den ömsinta handlingen såg kanske inte ut som mycket, men för någon som känt Harry länge så var det helt otroligt vilken förvandling han genomgått med Emilia. Äntligen verkade han ha hittat en stadig plats på jorden.


Hey guys, Stina här! Eftersom vår fina Johanna är i The Big Apple (New York) just nu, så bad hon mig att vikariera som författare på bloggen denna Söndag, då hon missade att tidsinställa ett kapitel tills idag. Så ovan finner ni ett kapitel helt ur Niall och Kyna's perspektiv eftersom de två faktiskt är mitt område när det kommer till denna novell!

Hoppas ni gillar det och att ni alla njuter av 2014's sista söndagkväll! Nästa gång ni får ett kapitel blir ju i Januari och då är Johanna tillbaka i Sverige igen!

Jag önskar er alla en riktigt god fortsättning och ett Gott Nytt År!

Stora Kramar/ Stina


Kapitel 27 - Roux

Tidigare:
Det dröjde inte länge innan en servitris dök upp vid vår sida.
”Får det lov att vara något att dricka?” log hon och kollade på oss båda medan hon lade ner två menyer framför oss på bordet. Harry beställde snabbt ett vin jag inte visste vad det var, och nöjde mig med det.
”Maten är så jävla god här” sa jag medan jag ögnade över menyn.
”Vad sa du?” skrattade han. ”Svor du precis?”
Jag nickade och kände min mage kurra. ”Har bara varit här en gång innan, men deras pot au feu är-” Ett ljud slapp ur mig som fick honom att skratta igen. ”Jag hade skrikit av lycka om jag hade fått äta det en gång i veckan.”
”Då får vi kanske se till att göra det” log han och vände sedan blicken ner i sin meny. ”Jag tror jag kör på det du sa... Pot a fu?”
”Pot au feu” log jag.
”Det är inte sniglar eller något sånt?”
”Det är oxkött... Så nej.”
Servitrisen dök upp igen, och denna gången med en vinflaska i sin hand. Hon hällde upp i våra glas, erbjöd oss att smaka, men fyllde glasen efter direktioner av Harry att han redan visste att det smakade gott. När hon lämnat flaskan vid vår sida höjde Harry glaset och kollade mig in i ögonen.
”Skål” log han och lät sin blick falla ner på mina läppar. ”För att du är den finaste tjej jag någonsin kunde tänka mig...”
Jag svalde hårt och kände pulsen springa iväg. Känslorna för honom ändrades för varje dag, och jag blev mer och mer fäst vid honom. Ikväll visste jag inte vad jag kände, men det var allt annat än obehagligt.
”Skål.”

 
Kynas perspektiv
Jag förde fingrarna mot mina läppar, som fortfarande pirrade, och log för mig själv medan Niall sov vidare. Hans blonda hår var rufsigt mot kudden och munnen lite på glänt. Han hade somnat nästan direkt som hans huvud hade landat på kudden, trots att klockan inte varit så mycket. Inte mig emot. Försiktigt rullade jag ur sängen och tittade på väckarklockan på nattduksbordet. Den var bara 21:10 och jag var allt annat än trött. Med tysta steg smög jag ut ur sovrummet för att göra mig en kopp te.
Medan vattnet kokade på plattan, knackade det på dörren. Harry stod utanför när jag öppnade.
”Hej” sa han och kliade sig på hakan medan han pratade. ”Är Niall hemma?”
”Han sover” svarade jag. ”Men kom in ändå.”
Han log, ett ärligt leende. ”Tack. Jag hade tråkigt och Niall brukar inte ha..sällskap.”
Jag skrattade. ”Det gör mig rätt lugn.”
Harry skrattade också. ”Bra, det var menat som något lugnande.”
De gånger jag träffat Harry hade han haft en slags attityd, jag visste från Niall att det bara var ett skal och att han inte var så svår egentligen. Den Harry jag såg nu var inte alls som den jag sett tidigare, det var en helomvändning. En trevlig sådan.
”Vill du ha en kopp te Harry?” frågade jag. ”Det finns vatten till dig med.”
”Eh, ja tack” sa han och tvekade lite på sina ord vilket fick mig att undra varför han egentligen var här för att träffa Niall. Vi slog oss ner i köket, jag hällde upp två stora koppar med te åt oss och ställde fram mjölk och socker på bordet. Harry tittade ut genom köksfönstret, men när jag satte mig ned mitt emot honom vred han äntligen på huvudet. ”Så du och Niall..?”
Jag nickade. ”Mer eller mindre.”
”Det var på tiden att han fick tummen ur” sa han roat. ”Du har ingen aning om vad vi har fått höra mycket prat om 'den där' tjejen hemifrån Irland. Sen dröjde det inte så länge när du flyttat hit för oss att förstå att det var du.”
”Pratade han om mig?” Jag kände mina kinder skifta färg och temperatur.
”Bara bra saker” försäkrade Harry med ett skratt. Han drog en hand genom håret. ”Det är ganska coolt att se honom.”
”Vad menar du?”
”Hur han alltid har vetat att det är dig han vill ha.”
”Jaså?”
Han gestikulerade med händerna när han pratade och jag märkte på honom att det var något han hade funderat på en del. ”Det finns mycket man kan göra när man sysslar med det vi gör.” Harry tystnade ett tag när han tog en klunk med te. ”Man kan göra som Niall där inne och hålla fast vid en tjej, vara mer som Liam och pröva sig fram.”
”Och du då?”
Han drog på smilbanden och nickade. ”Jag testar mig fram tills jag hittar hem.”
Jag lutade hakan i handen. ”Och hur går det? Har du hittat hem?” Jag var ute på djupt vatten när jag ställde den frågan, men om jag inte fick det ur min kompis Emilia, så skulle jag få det ur personen framför mig.
”Det har väl varit en knycklig väg, men ja... Det skulle jag nog våga säga att jag har.”
”Hm” log jag och lutade mig tillbaka, nöjd med att jag hade fått ur den här slags informationen ur honom.
Han sprack upp i ett leende och skrattade med en lätt skakning på huvudet. Antagligen åt min nöjda min.
”Ja, om jag förstår min vän rätt är hon inte så vilsen längre heller. Den där Nick var-”
”Jag vill inte prata om honom” avbröt han mig med samtidigt som han såg sammanbiten ut.
”Ingen fara” fortsatte jag med ett leende. ”Jag är glad att ni har varandra i alla fall.”
”Nu förstår jag varför Niall höll fast i dig... tack.”

Vi satt kvar och pratade rätt länge, tills Harry bestämde sig för att gå hem. Efter varje kvart som gick blev det bara mer och mer tydligt att hans blonda vän inte skulle kliva ur sängen förrän solen hade gått upp igen. Jag gick tillbaka in till Niall och lade mig i sängen bredvid honom. Rörelsen fick honom att vakna till.
”Hej där” viskade jag.
Han suckade trött. ”Hej.”
”Harry var här.”
”Jaså?” frågade han, lite piggare. Ena ögat öppnade sig för att se på mig. ”Vad ville han?”
Jag nickade. ”Jag tror han bara ville ha sällskap. Så vi drack te tillsammans.”
Niall höjde ett ögonbryn. ”Och?”
”Du hade rätt. Han är inte så illa när man väl lär känna honom.”
 
 

Harrys perspektiv - några dagar senare
Jag hade av någon anledning fått en nyckel placerad på min nyckelknippa som tillhörde låset i Emilias hus. Kanske var det hon som hade satt på den efter flera nätter där jag fått knacka på fönster och dörrar för att få henne att vakna och släppa in mig. Förmodligen var det så den hade hamnat bland mina egna nycklar. Jag fick försiktigt upp dörren och stängde den med minst samma varsamhet efter mig när jag kommit in i hallen. Alla lampor var släckta förutom en, den som satt i trappen. Hon visste att jag skulle komma. Vi hade haft ett möte om en kommande turné, och därefter arbetat i studion resten av kvällen. Så länge så att klockan nu hade hunnit bli över tre på natten. Jag tog stegen upp för trappan och ansträngde ögonen ju fler steg jag tog. Lampan räckte bara så långt till hälften, så när jag nådde upp på andra våningen fick jag känna mig fram i mörkret med händerna framför mig.
”Harry?”
Emilias röst hördes i slutet av korridoren och ifrån hennes sovrum.
”Mm” ropade jag tillbaka och gick nu med självsäkrare steg när jag visste att jag inte kunde väcka henne.
”Bra” mumlade hon. ”Jag trodde det var en inbrottstjuv.”
Jag skrattade när jag slog upp dörren till hennes sovrum. Hon satt upp i sängen och kisade mot lampan som hade tänt.
”Lägg dig ner och sov igen...”
”Lätt och göra det när du väcker mig med dina klumpiga fötter.”
”Det var du som gav mig en nyckel hit så jag kunde komma hit när jag ville.”
”Sant” log hon och lade sig ner igen. ”Jag börjar ångra det redan.”
”Det gör du inte” skrattade jag och hoppade snabbt ur mina kläder för att krypa ner bredvid henne. När jag hasade mig närmre släckte hon lampan och vände ryggen åt mig. Jag lade armarna om henne, drog hennes kropp intill mig och placerade en puss i hennes nacke som fick henne att slappna av i min famn. Ingenting med Emilia var som det hade varit med någon annan. Allting var annorlunda, och det fick min hjärna att snurra ihop sig till knutor. Det fanns inget brådskande med det vi gjorde, och kanske var det därför hon betydde mer än vad någon annan gjorde för mig.
”Mhm...” sa hon gillade och vred på sig i min famn så hon nu låg med ansiktet mot mig. Jag log mot henne trots att hon inte kunde se det. Ändå listade hon ut det.
”Vad ler du för?”
Jag skakade på huvudet och slöt ögonen, hoppades på att hon inte skulle fråga mer. Att dela med mig av känslor var något jag aldrig hade varit bra på. Med henne var det kanske en början av att bli bättre på det, men inte ikväll. Hennes läppar pressades försiktigt mot mina, och när hon drog sig ifrån mig följde jag efter. Jag fick aldrig nog av henne, och att få ta del av det här i ett förhållande med Emilia var något jag tänkt på sedan dag ett jag tog ut henne på en dejt. Mest för att jag visste hur annorlunda det skulle bli. Jag skulle inte känna något tvång på att springa därifrån så fort det var över, eller att se till så att tjejen lämnade min lägenhet så fort hennes ögon slagit upp för morgonen. Istället skulle jag längta tills jag fick se hennes morgontrötta ögon titta på mig, kanske föreslå frukost på sängen och sedan somna om tills vi kände att vi ville gå upp. Jag kände Emilias hjärta slå hårt bakom bröstkorgen så att jag trodde det skulle hoppa ur henne. Jag lade mig ovanpå henne och doppade ner mitt huvud vid sidan av hennes hals för att pressa mina läppar mot hennes svaga punkt. Hennes andetag fastnade i halsen på henne när jag mötte henne i en djup kyss. Jag kände mig andfådd så fort jag avbrutit den för att kasta av henne sin t-shirt. Allting var nytt för att det var med henne, men ingenting av det kändes ovant eller nervöst.

God Jul på er! Hoppas ni myser riktigt, riktigt mycket imorgon vad ni än gör. Jag laddar upp med ett kapitel till så ni har att läsa nästa söndag. Jag landar på svensk mark igen den 31/12, så tills dess kommer jag inte vara inne på bloggen. Därför önskar jag er även ett Gott Nytt År redan nu. Nu laddar vi upp inför ett underbart 2015 och räknar ner ännu fler dagar tills våra killar uppträder i Göteborg ♥
 
Kommentera gärna vad ni tyckte Xx.

21 december

Hejsan!
 
Jag vet inte om det kommer upp ett kapitel idag. Jag har inte hunnit skriva något till er, för jag var och firade jul igår hos mormor och morfar. Men jag tänkte sätta mig ner och skriva lite idag. Så möjligtvis att det dyker upp ikväll, alternativt imorgon. Sedan ska jag även försöka skriva så att ni har ett till nästa söndag också! Kommer inte vara hemma på ett tag, så ska försöka göra en backup på lite kapitel som kommer här och där.
 
Låter det bra? xx

svar på kommentar

 
SVAR: Jag har ingen som helst aning om hur många kapitel det kommer bli i den här novellen. Jag tänker mig att den inte kommer bli så lång... Mest för att jag alltid har skrivit så hiiimla långa noveller så får den här kanske bli lite kortare. Men sen säger inte det att jag redan har en annan novell på G ;)
 
Vi får se lite hur många kapitel som kommer att dyka upp! Jag åker till New York på julafton och jag jobbar ända fram till den 23:e så vi får se. Jag har ju helgerna på mig att skriva, men samtidigt ska jag fira jul i förväg med min egna familj (åker iväg med pojkvännen + hans familj) så vi får se. Om jag hinner skriva mycket så kommer jag självklart tidsinstiälla det så ni får era kapitel varje söndag som vanligt. Men om ni får fler i julklapp vet jag ännu inte :)
 

Kapitel 26 - Roux

Tidigare:
”Godmorgon” sjöng Finley. ”Jag ska ta ut henne på en löprunda nu så hon springer av sig lite.”
”Springer av mig vadå?” frågade jag min kompis förolämpat.
”Träningsvärken såklart.”
”Träningsvärk?” frågade Harry henne.
”Ja-” sa Finnie. ”Ni har väl spenderat hela natten med att-”
Jag flög upp ur soffan för att få tyst på min kompis. ”Nej, men vad säger du om vi ska ta och springa nu då?”
”Så svårt var det att få upp dig ur den soffan...” skrattade Harry lågt och blinkade åt mig när jag mötte hans blick.
Finley försvann ut ur dörren. ”Jag ska bara ta en cigg. Byt om så länge så ska vi springa skiten av skorna sen.”
Jag gick fram till Harry och kollade ner i hans mugg. Kaffe. Undrar om han hade sovit någonting inatt.
”Jag vill ta ut dig ikväll...” sa han och klev närmre mig. Han kollade ner på mig på grund av längdskillnaden och jag såg ett leende leka i hans mungipa.
”Okej” nickade jag och var så konfunderad som det gick just nu på grund av hans skiftning i humör.
”Ta på dig något fint. Jag hämtar dig klockan sju.” Han böjde sig ner och pratade med mig så jag kände hans andedräkt mot min kind. ”Och fråga inte var vi ska, för det berättar jag inte.”
Jag skrattade, mest av nervositet tror jag, och slöt ögonen när han pressade sina läppar mot mina snabbt.
”Vi ses ikväll” sa han sedan och pussade mig igen. ”Snubbla inte när du ska springa.”
Han satte ner sin kaffekopp och tog sig ut ur rummet på långa steg. Jag kände mig som en virvel i huvud och mage på grund av spänningen mellan oss när jag svarade.
”Jag ska försöka...”

 
Mina föräldrar satt framför mig i köket vid bordet och de båda höll sina händer kupade kring de koppar med kaffe jag bjudit dem på. Pappa tog en slurk men grimaserade direkt därefter att han satt ner muggen mot bordet igen.
”Ja, jag ska skaffa en riktig kaffekokare. Snart.”
Pappa skrattade. ”Kaffe som kommer ur en påse och blandas med vatten är inte riktigt kaffe.”
”Nej” stämde mamma in och svepte med sitt finger i mungipan. ”Jag har smakat på bättre...”
Sån var hon, skulle alltid släta över kritik, rädd för att få någon att ta illa vid sig.
”Ni kunde ha tagit te...” log jag.
De hade svängt förbi mitt nya hus, självklart för att få inspektera det. Mamma värnade alltid om att jag hade tak över huvudet och mest av allt, hur det under taket såg ut. Hon hade alltid varit intresserad av inredning och hade de inte bott i Frankrike en större del av året så hade hon konstant rört sig omkring i varenda vrå av mitt hus och pysslat med inredningsprylar.
”Är du säker att du inte ska med?” frågade min mamma ännu en gång.
”Nej” sa jag och skakade på huvudet. ”Jag har inte semester förrän om tre veckor till...”
”Då är ju nästan sommaren över!”
”Det är bara början av juni nu pappa...”
”Du är alltid välkommen ner att hälsa på” fortsatte mamma med ett leende. De skulle åka tillbaka till Frankrike idag, och försökte få med mig. Bara för att jag inte kunde hänga med nu, betydde inte det att jag skulle ta mig ner till Frankrike så fort jag blev ledig. Jag saknade att gå omkring på landsbygden och köpa de lokala varorna som butikerna sålde. Det fanns inget bättre, och det var så jag hade spenderat mesta tiden av mina somrar när jag var yngre.
”Hallå?”
Jag stelnade när jag insåg att Harry hade trillat in genom dörren.
”I köket!” ropade jag tillbaka till honom och insåg i samma sekund som han visade sig i dörren att mamma och pappa inte visste om att jag dejtade honom.
”Hallå” log Harry när han gick fram mot mig. Han pussade mamma på kinden och skakade pappas hand.
”Vi har ju redan träffats” påpekade mamma med ett leende. ”Harry, eller hur?”
Han nickade och log. ”Det stämmer. Jag visste inte ni var kvar i England?”
”Nej, vi ska åka hem idag” sa pappa. ”Nu faktiskt.”
”Jaha, då äter ni inte middag med mig och Emilia ikväll?”
”Nej” sa jag snabbt. ”Det gör dem inte. De måste hinna med sitt flygplan.”
”Hade vi vetat att ni ville bjuda oss på middag hade vi självklart tackat ja” sa mamma. ”Men vi måste som sagt hinna med vårt flygplan.”
”Frankrike kallar” tjoade min pappa med näven i luften. Han längtade alltid hem.
”Vi sa det innan” började mamma. ”Att Emilia ska ner och hälsa på när hon har semester... Där finns alltid plats för en till.”
Harry nickade och tackade. ”Det låter trevligt. Vi kan se! Jag får se hur det ligger till med jobbet och schemat där, men annars kommer jag gärna med ner ett litet tag.”
Mamma slog ihop händerna av förtjusning. ”Åh perfekt! Nä nu måste vi springa. Hejdå vännen.”
Hon kramade om mig hårt och vände sig sedan mot Harry för att ta emot en puss på kinden till. Det märktes att hon tyckte om honom.
”Hör av er när ni ska komma ner.”
”Jadå” log jag och följde dem ut till dörren. ”Smsa mig när ni är hemma. Pappa, visa mamma hur telefonen fungerar så slipper ni ringa mitt i natten.”
Han skrattade och jag såg hur han lade märke till att Harry svepte en arm runt min midja när vi stod i dörröppningen. Det såg jag, för hans mun sprack upp i ett litet leende. Harry hade charmat dem totalt.
”Hejdå!”
När dörren stängdes om dem pustade jag ut.
”Vad?” skrattade Harry och lutade sig avslappnat mot dörrkarmen. Han behövde aldrig anstränga sig för att se ut som om han var fullkomligt bekväm i alla situationer. Ikväll hade han på sig svarta jeans, en t-shirt och en hatt som han förvånansvärt klädde i. Han slängde av sig hatten medan han väntade på mitt svar och drog händerna genom sitt hår som nu hade börjat bli riktigt långt.
”Hur tusan lyckades du charma min pappa och bjuda in dig till vårt hus i Frankrike?”
”Tvivlar du på att jag inte är charmig?”
Jag skakade på huvudet och kände mig knäsvag när han gick fram mot mig. Han placerade ett finger under min haka för att kunna vinkla upp mitt huvud. Harry sprack upp i ett leende innan han placerade en söt liten puss i mungipan på mig. Efter det försvann han sedan in i vardagsrummet och satte sig ner framför tvn som redan var på. Han skiftade dock kanal fort när han såg sig själv och killarna uppträda på X-Factor. Efter en snabb blick insåg jag att klockan var snart halv åtta, och att jag skulle ha varit klar för redan en halvtimme sedan. Å andra sidan hade han heller inte direkt varit punktlig.
”Jag ska bara upp och byta om, sen kan vi sticka.”
Han lutade huvudet upp över kanten så han kollade på mig upp och ner. Ändå lyckades jag uppfatta hans leende när han svarade 'okej' innan han gick tillbaka till att kolla på tv.

Efter en bilresa på cirka tio minuter stannade vi nu framför en stor lokal som på utsidan såg tom ut.
”Harry-” började jag. ”Var är vi?”
”Du kommer snart känna igen dig” log han och stängde av bilen. Motorn tystnade och lampan i taket tändes. Han sträckte sig över växelspaken och vilade sitt ansikte framför mitt. Precis när jag trodde att han skulle ge mig en puss hörde jag hur han öppnade dörren med ett lurigt leende. Han visste precis vad han gjorde med mig. Jag hoppade ut ur bilen och ner på gatan, rättade till min kjol och drog en snabb hand genom mitt hår. Efter att han slutit upp vid min sida fick jag nu istället en puss placerad precis nedanför örat. Han sträckte sig efter handtaget till dörren, och när den slogs upp blev jag förvånad över vad som dök upp framför oss. Vi hade hamnat mitt i ett kök bland personal som sprang omkring som galningar. En man i vit uniform klev fram och skakade hand med Harry och sedan med mig efter en kort presentation. Resten gick så fort att jag inte hann inse att vi gick genom ångor och flammor, kryddor och oljor. Ljudvolymen var hög. Beställningar ropades ut av servitörerna, och kockar skrek ut minuterna det återstod på det de lagade på spisen framför sig. Harry höll min hand, men sa inget medan vi så smidigt som möjligt rörde oss mot andra sidan köket. Tillslut nådde vi ut ur kaoset, och när vi väl gjorde det släppte jag ett andetag av lättnad.
”Äntligen framme” log Harry när han vände huvudet mot mig och tog de tre trappsteg framför oss i ett kliv. Jag hamnade lite efter, men slöt snart upp vid hans sida igen. Och när jag väl gjorde det föll pusselbitarna på plats. Såklart jag kände igen mig, detta var stans bästa franska restaurang som prydde varenda framsida av mattidningarna. Jag hade bara varit här en gång, och då med jobbet, men deras maträtter var något jag, utan att överdriva, kunde dagdrömma om när jag åt en torr skål med spagetti.
”Tänkte att du saknade Frankrike lite” sa Harry lågt och visade mig till ett bord. Han drog ut stolen till mig och slog sig sedan ner framför mig.
”Varför tog vi bakvägen?”
Han nickade ut mot fönsterna och fick mig att göra detsamma. Blixtrar sköts ifrån de kameror som stod där varje gång dörren öppnades. Vilket fick mig att inse att ryktet om restaurangen var sant, alla viktiga personer i London spenderade mer än gärna sin tid här om kvällarna.

Det dröjde inte länge innan en servitris dök upp vid vår sida.
”Får det lov att vara något att dricka?” log hon och kollade på oss båda medan hon lade ner två menyer framför oss på bordet. Harry beställde snabbt ett vin jag inte visste vad det var, och nöjde mig med det.
”Maten är så jävla god här” sa jag medan jag ögnade över menyn.
”Vad sa du?” skrattade han. ”Svor du precis?”
Jag nickade och kände min mage kurra. ”Har bara varit här en gång innan, men deras pot au feu är-” Ett ljud slapp ur mig som fick honom att skratta igen. ”Jag hade skrikit av lycka om jag hade fått äta det en gång i veckan.”
”Då får vi kanske se till att göra det” log han och vände sedan blicken ner i sin meny. ”Jag tror jag kör på det du sa... Pot a fu?”
”Pot au feu” log jag.
”Det är inte sniglar eller något sånt?”
”Det är oxkött... Så nej.”
Servitrisen dök upp igen, och denna gången med en vinflaska i sin hand. Hon hällde upp i våra glas, erbjöd oss att smaka, men fyllde glasen efter direktioner av Harry att han redan visste att det smakade gott. När hon lämnat flaskan vid vår sida höjde Harry glaset och kollade mig in i ögonen.
”Skål” log han och lät sin blick falla ner på mina läppar. ”För att du är den finaste tjej jag någonsin kunde tänka mig...”
Jag svalde hårt och kände pulsen springa iväg. Känslorna för honom ändrades för varje dag, och jag blev mer och mer fäst vid honom. Ikväll visste jag inte vad jag kände, men det var allt annat än obehagligt.
”Skål.”


Here you go. Gillar ni novellen? xx

Kapitel 25 - Roux

Tidigare:
”Det säger väl en hel del om att de ropade att jag var försenad till att se dig, och att jag faktiskt är det?”
”Vad pratar du om?” skrattade hon. ”Vem är 'de'?”
”Alla jävla paparazzis” sa jag högt och reste mig upp ur soffan. ”Bara att du inte kastar dörren i mitt ansikte för att jag är försenad är-”
”Det är ju lite väl överdrivet...”
”Du förstår vad jag menar.” Jag drog mina händer över håret och gick omkring på golvet.
”Nej det gör jag inte...”
”Jag visste att det skulle bli såhär.”
”Hur har det blivit Harry? För jag förstår inte vad det är som har hänt som får dig att tveka på allt. Vi har bara kul tillsammans, och det är inte någon annans ensak att kommentera det. Så snälla säg mig, hur har det blivit?”
”Att jag konstant får höra att du inte borde dejta mig. Att du är för bra för mig.”
Hon skakade på huvudet och reste sig upp ur soffan.
”Jag tror jag ska gå och lägga mig” mumlade hon. ”Stanna över natten om du vill, annars kan du väl se till så att dörren låser sig efter dig.”
”Okej.”
Helt plötsligt var vår middag ute inställd, och jag hade ingen aning om hur vi hade hamnat här. En suck från Emilia fyllde tystnaden i rummet innan hon upprepade mitt ord för att avsluta konversationen och för att avsluta kvällen.
”Okej.”

 
 
Emilias perspektiv
Klockan var tre på natten när jag slog upp ögonen och kollade mig omkring i mitt sovrum. Att jag nyligen hade flyttat och att det var mörkt desorienterade mig bara ännu mer i mitt nyvakna tillstånd. Det tog därefter inte lång tid för mig att förstå att Harry inte hade kommit upp för att sova med mig. Jag hade inte heller hört dörren slå igen där nere, så jag visste inte om han hade lämnat. Trots att jag skulle upp imorgon bitti för att ut och springa med Finley, så kastade jag benen över sängkanten och tassade iväg i mörkret. Mina bara fötter lät knappt mot trägolvet när jag tog stegen ner för trappan, men det var ändå tillräckligt med ljud för att få det lockiga huvudet dyka upp i soffan. Han såg trött ut och satt tyst trots att han hade upptäckt mig. Innan jag tog mig in i vardagsrummet svepte jag förbi termometern och försökte bota gåshuden på mina ben. När jag nått soffan såg jag att skärmen till hans mobil lös upp hans ansikte. Jag satte mig ner bredvid honom och drog upp benen mot min kropp.
”Väckte jag dig?” frågade han tyst.
Jag skakade på huvudet och gäspade. ”Nä, jag vet inte varför jag vaknade...”
”Hm. Ska du inte försöka somna om?”
”Kanske det att du inte tycker du är värd mig” sa jag och ignorerade hans fråga och svarade istället på varför jag hade vaknat. Det fanns ingen stämpel på mig och honom, men det var åtminstone en början till något. Och han började redan tvivla på det på grund av vad alla andra sa. Det borde inte spela någon roll vad någon annan tycker, för när två människor umgås på det här sättet så är det det enda som betyder något. Det är bara de två involverade som vet vad som försiggår, på riktigt. Tankar och känslor som utbyts bakom stängda dörrar, skratt och tårfyllda stunder som delas. Och det är så det borde vara. Det borde inte vara så att någon annans åsikter spelar roll för vem man vill vara med. Att se Harry så upprörd över att han tyckte att jag är för bra för honom, det smärtade mer än vad jag hade trott. För vi var inte bara nya i det här och med varandra, men det var längesedan det hade klickat så bra med någon för mig.
”Jag är inte det Emilia” sa han tyst.
”Vad är det du har gjort som får dig att säga det?”
Han ryckte uppgivet på axlarna och jag såg helt plötsligt en sårbar sida av honom jag inte var så säker på att många hade sett tidigare.
”Det kommer sluta med att du blir sårad.”
”Men är det inte mitt val?” frågade jag honom och försökte fånga hans blick, men han undvek den. Det var så fruktansvärt frustrerande att få honom att inse att jag var villig att spendera tid på honom, för jag ville se det fungera. Jag vet att det kan det. ”Är det inte upp till mig?”
”Men varför väljer du att-”
”Säg inte att jag kommer bli sårad en gång till” varnade jag honom. Det här ämnet var mer tröttsamt än vad jag trodde, och jag var definitivt inte beredd på att något så här stort kunde dyka upp såhär tidigt när det gällde oss. ”Om jag blir det så fine-” Jag höll en paus och blev lättad när han äntligen lyfte upp sitt ansikte för att kolla på mig. ”-men om jag inte blir det, kommer det inte vara värt det?”
Han vilade sin gröna blick på mig och jag kände mig bli knäsvag trots att jag satt ner.
”Det är så värt det” viskade jag när han inte lämnade mig ett svar.
Han lade sig längs med soffans längd och fick mig att resa på sig när hans långa ben tog utrymmet jag satt på. Jag började gå därifrån, redo att gå upp och somna om när han pratade.
”Stanna med mig Emilia.”
”Jag har en säng där uppe som-”
”Bara stanna med mig.” sa han irriterat. Harry sträckte ut en hand mot mig och väntade på att jag skulle röra på mig. Jag klättrade över honom och lade mig ner så att mitt huvud vilade mot hans bröst.
”Du får in-”
”Sov nu” sa han. ”Jag orkar inte prata om det mer...”
Och bara så snabbt nöjde jag mig det, för jag förstod att de inte var mig han var sur på.

”Emilia Roux Lamond!”
Jag vaknade med ett ryck när en röst skrek på mig. Solen sken in genom fönstret till vardagsrummet, och det var just då, när strålarna träffade mina ögon som jag kom ihåg att jag spenderat resten av natten nere i soffan.
”Emilia” sa rösten igen och jag förstod att den tillhörde Finnie och inte Harry.
”Ja?” skrattade jag och satte mig upp. Jag orkade inte reflektera över att den varma kroppen inte låg bredvid mig längre.
”Varför sover du fortfarande? Vi ska ut och springa. Det är redan jättevarmt ute!”
”Frågan är väl snarare varför du är i mitt hus?”
Jag satte mig upp och mötte hennes pigga blick. De blå ögonen var alltid glittriga, oavsett tid på dygnet.
”Jag tog en av dina nycklar och satte på min nyckelknippa.”
”Jaha.”
”Du är väl redo för att springa, eller hur?”
”Ja... jo det är jag väl.”
”Godmorgon.”
Både jag och Finley hoppade till när Harry talade. Han stod i dörröppningen in till köket med en kopp mellan sina händer. Han hade på sig gårdagens kläder, och såg trött ut, men var fortfarande lika jävla snygg som alltid. Han log lite smått mot mig, som för att släta över det som hänt igår, men jag visste att det inte var slutet på diskussionen.
”Godmorgon” sjöng Finley. ”Jag ska ta ut henne på en löprunda nu så hon springer av sig lite.”
”Springer av mig vadå?” frågade jag min kompis förolämpat.
”Träningsvärken såklart.”
”Träningsvärk?” frågade Harry henne.
”Ja-” sa Finnie. ”Ni har väl spenderat hela natten med att-”
Jag flög upp ur soffan för att få tyst på min kompis. ”Nej, men vad säger du om vi ska ta och springa nu då?”
”Så svårt var det att få upp dig ur den soffan...” skrattade Harry lågt och blinkade åt mig när jag mötte hans blick.
Finley försvann ut ur dörren. ”Jag ska bara ta en cigg. Byt om så länge så ska vi springa skiten av skorna sen.”
Jag gick fram till Harry och kollade ner i hans mugg. Kaffe. Undrar om han hade sovit någonting inatt.
”Jag vill ta ut dig ikväll...” sa han och klev närmre mig. Han kollade ner på mig på grund av längdskillnaden och jag såg ett leende leka i hans mungipa.
”Okej” nickade jag och var så konfunderad som det gick just nu på grund av hans skiftning i humör.
”Ta på dig något fint. Jag hämtar dig klockan sju.” Han böjde sig ner och pratade med mig så jag kände hans andedräkt mot min kind. ”Och fråga inte var vi ska, för det berättar jag inte.”
Jag skrattade, mest av nervositet tror jag, och slöt ögonen när han pressade sina läppar mot mina snabbt.
”Vi ses ikväll” sa han sedan och pussade mig igen. ”Snubbla inte när du ska springa.”
Han satte ner sin kaffekopp och tog sig ut ur rummet på långa steg. Jag kände mig som en virvel i huvud och mage på grund av spänningen mellan oss när jag svarade.
”Jag ska försöka...”
Fick ihop ett kapitel till er ikväll ändå! Med reservation för stavfel, bara körde det rakt in på bloggen från dokumentet :)


Kapitel 24 - Roux

Tidigare:
När dörren bakom oss gick upp vred jag automatiskt på huvudet och försökte lägga ihop ett och ett. Niall kom ut i endast handduk, han stelnade till när han såg mig och blev stående med sina shorts i handen. Jag kände hur jag själv blev alldeles stilla och stirrade på honom.
”Du?” Vi båda sa orden samtidigt till varandra. Jag vände mig sedan mot Kyna. ”Han?”
Det enda som kom ut ur hennes mun var ett ljud. ”Ehe.”
”Är ni... liksom...?” Jag pekade mellan dem med ett finger. ”Nathan?”
”Nope. Niall.”
”Ja, jag vet vad han heter” grymtade jag. ”Jag menar... Wow.” Jag skrattade. ”Jag kan skriva en artikel om det här, så bra är det.”
”Det blir en rätt bra rubrik” medgav Kyna skämtsamt.
Niall tog ord för första gången på länge. ”Kan ni sluta prata som om jag inte är här? Jag vill inte att det här står i tidningen imorgon!”
”Oroa dig inte. Emilia är snäll.”
Niall fnös och log retsamt åt mig. ”Det är inte vad Harry sagt.”
”Det finns inget som kommer ur hans mun som är sant.”
Plötsligt verkade Niall komma på att han stod i hallen tillsammans med oss i bara handduk. Han harklade sig och viftade lite med handen.
”Jag ska nog gå och ta på mig kläder.”
”Gör så” log Kyna.
Så fort dörren stängts om honom slog jag till min kompis över huvud.
”Fråga inte” var hon snabb med att säga.
”Men ni...”
”Det är lite komplicerat att förklara, men jag lämnade Nathan för några veckor sedan för... ja.”
”För Niall?” gissade jag. ”Och det känns?”
”Rätt. Mer än rätt.”

 
Harrys perspektiv
Fotoblixtarna haglade och jag hejdade mig mitt i ett steg när jag upptäckte att vägen blockerades av fotografer. De ropade saker och fotograferade mig, medan jag försökte att ta mig fram. Jag tittade lite hastigt på klockan, jag skulle möta Emilia om tio minuter.
Skit.
Jag sänkte huvudet och försökte att knuffa mig fram, men möttes bara av fler kameror. Jag var helt omringad. Irritationen växte i mig och det började gå upp för mig att jag aldrig skulle hinna i tid. Tillslut lyckades jag ta mig igenom massan med fotografer.
En av dem närmast mig ropade mitt namn, men jag låtsades inte höra. ”Harry, är det sant att du bara dejtar din tjej på grund av ett vad?”
Det var det löjligaste jag hört. Jag pressade ihop läpparna och fortsatte att gå, men den frågan fick de andra fotograferna att ställa fler, lite vågade frågor.
”Är det henne du ska träffa nu? Blir du inte sen?”
”Är det svårt att vara en bra pojkvän?”
Deras ord av som pisksnärtar. Jag knöt nävarna i fickorna och ökade takten tills jag kom fram till min bil, jag drämde upp dörren och hoppade in. När motorn startade andades jag ut, men deras ord ekade i mina öron.
Kanske hade de en poäng? Jag var knappast bra nog för Emilia. Jag körde ut ur havet av fotografer och pressade tummen och pekfingret mot näsryggen medan jag försökte att lugna ner mig. Det fungerade inte. Jag var att as, det hade folk gjort klart för mig. Men den sista jag ville vara det mot var Emilia.
Ändå satt jag här nu, sen till vår dejt. Vilket bara bevisade att vad folk sa var rätt. Hon skulle säkert inte ens bli arg, vilket bara gjorde saken värre. Jag drämde till ratten och svängde sen ut på motorvägen, lite för fort, i ett försök att köra ifrån min egen frustration.

När jag kom hem till Emilia hade inte åskmolnen lättat över mig. Jag såg henne strosa omkring i huset och plocka i ordning, hon såg inte att jag hoppade ut ur min bil och sparkade iväg en sten så hårt att den slog mot väggen på hennes hus. Hon såg inte den stora sucken som lämnade min bröstkorg och fick axlarna att landa på plats. Jag försökte skaka det av mig, men tanken lämnade mig aldrig. Hon förtjänar bättre än mig. Jag gick in i hennes hus, utan att knacka, och när jag klev in i hallen stack hennes nyfikna ansikte fram i dörröppningen.
”Hej där” log hon och gick fram till mig.
Vi lade armarna om varandra, men hann inte längre då hon rynkade ihop sin panna.
”Vad är det?”
Jag skakade på huvudet och försökte få henne att tänka på annat genom att pussa henne.
”Mhm” protesterade hon och kollade på mig igen. ”Harry, vad är det?”
Jag släppte taget om henne och gick in i vardagsrummet. När jag hade slagit mig ner i soffan stod hon kvar i dörröppningen med armarna i kors.
”Förlåt att jag är sen” suckade jag.
”Det gör inget.”
”Jo, det gör det... Emilia-”
”Det gör inget” upprepade hon, denna gången en aning mer bestämt. ”Jag lovar.”
”Det bara-”
”Ja?”
”Du är alldeles för bra för mig” sa jag och andades ut ett irriterat skratt. Rösterna ropade fortfarande i mitt huvud.
”Säger vem?”
”Alla säger det Emilia. Alla tycker det.”
”Nej det gör dem inte” sa hon emot och satte sig ner bredvid mig. Hon var jättefin, som vanligt, i ett par vanliga blå jeans och t-shirt. Det enklaste passade henne, och hennes hår låg mjukt i en slarvig fläta över hennes axel.
”Det säger väl en hel del om att de ropade att jag var försenad till att se dig, och att jag faktiskt är det?”
”Vad pratar du om?” skrattade hon. ”Vem är 'de'?”
”Alla jävla paparazzis” sa jag högt och reste mig upp ur soffan. ”Bara att du inte kastar dörren i mitt ansikte för att jag är försenad är-”
”Det är ju lite väl överdrivet...”
”Du förstår vad jag menar.” Jag drog mina händer över håret och gick omkring på golvet.
”Nej det gör jag inte...”
”Jag visste att det skulle bli såhär.”
”Hur har det blivit Harry? För jag förstår inte vad det är som har hänt som får dig att tveka på allt. Vi har bara kul tillsammans, och det är inte någon annans ensak att kommentera det. Så snälla säg mig, hur har det blivit?”
”Att jag konstant får höra att du inte borde dejta mig. Att du är för bra för mig.”
Hon skakade på huvudet och reste sig upp ur soffan.
”Jag tror jag ska gå och lägga mig” mumlade hon. ”Stanna över natten om du vill, annars kan du väl se till så att dörren låser sig efter dig.”
”Okej.”
Helt plötsligt var vår middag ute inställd, och jag hade ingen aning om hur vi hade hamnat här. En suck från Emilia fyllde tystnaden i rummet innan hon upprepade mitt ord för att avsluta konversationen och för att avsluta kvällen.
”Okej.”

Det var kort, men det är vad jag har att ge er. :)

Roux

Hej alla :)

Det kommer upp ett kapitel ikväll, men det är kort. Tänker mig att det är bättre än inget! Ska få mat i magen och njuta lite till av min söndag, sen laddar jag upp det till er :)

23 november

Hej på er! Vill bara kika in och säga att det inte blir något kapitel idag. Det har hänt lite grejer som håller mig ur form, och ovanpå det har jag någon slags infektion i kroppen så jag har feber och hosta. Jag ska försöka och se om jag orkar skriva idag, men annars hoppas jag att ni vet att det dyker upp så fort jag är klar. 

Jag vet att ni hade förstått bättre om ni fått reda på vad som har hänt, men jag blir aldrig så privat på bloggen. Så därför hoppas jag att ni kan respektera att när jag säger att jag inte orkar skriva, så är det sant och inte en ursäkt för att jag inte vill. 

Kram på er! Hoppas ni har en mysig söndag. 

Kapitel 23 - Roux

Tidigare:
När dörren stängts kollade jag bort på Harry och räknade inte med min reaktion som kom härnäst. Så fort jag nått fram till hans famn började axlarna på mig skaka.
”Du...” började han lugnande och lät all irritation rinna av honom. ”Allt är okej nu ju.”
”Ja” grät jag men kände fortfarande obehaget av Nicks blick när den uppenbarade sig på min näthinna.
”Emilia” mumlade Harry mot mitt hår. ”Han är inte värd dina tårar.”
När jag mötte hans blick svepte han med sin tumme under mitt öga. Bara att kolla på honom gjorde mig lugn. Aldrig hade jag trott att han skulle ha denna inverkan på mig.
”Gråt inte” bad han och kollade på mig med plågat ansikte.
Jag tog ett djupt andetag och försökte le mot honom. Han skrattade och strök mig över kinden.
”Det där... kan ha varit det fattigaste jag någonsin sett till ett försök till ett leende.”
Tystnaden spred sig mellan oss för en liten stund när han fäste en hårslinga bakom mitt öra.
”Stannar du?” frågade jag honom.
”Självklart.”

 
Väckarklockan störde min sömn, högt och tydligt. Jag grimaserade och rullade över till sidan men slutade med att snabbt sätta mig upp när jag kände en kropp bredvid mig. Harry låg och sov tungt på magen med munnen öppen och ett ljud jag inte visste var en vanlig andning eller en snarkning. Han såg varm ut, och det var kanske inte konstigt med tanke på att han var fullt påklädd. Jag kastade mig tillbaka i sängen och mindes tillbaka på gårdagskvällen när Nick hade svängt förbi. En hand letade sig ut från min sida och började stryka Harry lätt över armen. Han rörde på sig en aning och öppnade upp ett öga.
”Godmorgon” sa han med mörk röst.
”Morgon” svarade jag och vände mig över till sidan.
”Har du sovit gott?” Han gnuggade sitt ansikte i sina händer och gäspade stort.
”Mm, har bara sovit för lite.”
”Varför har du ett alarm satt innan solen har gått upp Emilia?”
Jag ryckte på axlarna men erkände snabbt. ”Hade nog försökt intala mig själv att sticka iväg och träna innan jobbet.”
”Vad är klockan?”
”Sex.”
”Sex?!” upprepade han högt. ”Inte acceptabelt. Lägg dig ner och somna om.”
”Har du inte någonstans du ska vara idag?”
”Ouch” skrattade han. ”Försöker du bli av med mig?”
”Nej det vet-”
”Du vaknar och ser hur ful jag är i dagsljus och ångrar allt vi gjorde igår.” Han höjde ett roat ögonbryn åt mitt håll.
”Allt vi gjorde igår?” frågade jag honom förvirrat och undrade om jag hade missat något. När han sprack upp i ett leende förstod jag att han skämtade. Jag kastade en kudde mot hans huvud men såg honom fånga den i sista sekund innan den landade. En bekväm tystnad spred sig mellan oss och han slöt ögonen igen.
”Tack för igår.”
”Du behöver inte tacka” sa han tyst och mötte mina ögon.
”För Nick menar jag...”
Han log. ”Det förstod jag. Men skitstövlar som honom behöver få höra något sådant lite då och då, så hade det inte kommit från mig hade han fått höra det från någon annan.”
”Ja, det är kanske sant.”
”Du behöver bättre än honom.” Han såg besvärad ut när han pratade, och jag kunde inte sätta fingret på vad känslan under uttrycket var.
”Jag hade kunnat hantera honom själv dock.”
”Det tvivlar jag inte en sekund på Emilia” skrattade han. ”Du kan ha ett väldans humör när det behövs.”
”Det säger du?” Han nickade och rullade över på rygg. ”Vad tänker du nu på?”
”Om jag säger såhär-” började han och smackade lite med läpparna. ”-så trodde jag inte du ville prata med mig igen efter din fest.”
”Jag gjorde ju det” skrattade jag. ”När du var på mitt jobb.”
”Om du vill kalla det för prata, så visst.” När han vred på huvudet för att kolla på mig log han bara stort.
---
En vecka tidigare
Dörren till kontoret flög upp framför mig och jag hoppade till för smällen när den nuddade vägen bakom.
”Hoppsan” sa jag snabbt och kollade på vår receptionist. Hon skrattade bara åt mig och önskade mig en god morgon.
”Du vet i alla fall hur man gör en entré Emilia!” ropade hon efter mig och jag vinkade slött med handen över axeln innan jag gick längre in i röran som kallades måndag.
”Godmorgon” log jag och slog mig ner. Kyna som satt vid sitt skrivbord mitt emot svarade inte mig. Jag upprepade mig själv och kollade på hennes koncentrerade min. ”Godmorgon!”
”Oj! Hej!” sa hon när hon hade uppfattat att jag slagit mig ner. ”Hur har din helg varit?”
”Bara bra tack. Själv?”
”Jag mådde inte bra i söndags.” Vi skrattade och tänkte tillbaka på festen hemma hos mig i helgen. Hon mindes tillbaka till alla de drinkar hon fått i sig, mina tankar var på annat håll. ”Jag låg i sängen hela dagen igår med sällskap av en hink.”
”Du tåler ju ingenting...”
”Ey! Förolämpa inte en irländare sådär” sa hon och bredde på sin dialekt ännu mer. ”Men nu kan vi inte prata helg. Det borde vara förbjudet på måndagar.”
Jag lutade mig tillbaka på stolen och smuttade på min kaffe jag hämtat upp på vägen medan hon fortsatte prata.
”Man har fyra-fem dagar kvar till nästa och det gör det väldig svårt för mig att jobba.”
”Fokusera nu Kyna” skrattade jag. ”Vad ska vi göra idag?”
”Morgonmöte, du och jag har intervju med någon jag inte kommer ihåg vem det var och du ska välja ut en bild jag fotat för en artikel du har skrivit.”
”Okej” nickade jag och var nöjd över hur dagen verkade bli. Jag satte ner mitt kaffe och drog händerna genom mitt hår. Det började bli långt och svårt att hålla reda på när det var nedsläppt. Snabbt drog jag upp det i en hästsvans och brydde mig inte om att kolla i närmsta spegelblanka yta för att se hur det hade blivit.
”Påminn mig om att springa ner på trean och hämta-” Jag fastnade mitt i meningen av ett mail jag fått på datorn av min chef.
”Hämta vad?”
”Jag kommer inte ihåg” suckade jag och sjönk ihop på stolen. ”Jag ska ner dit och hämta något av Jessica i alla fall.”
”Rekommenderar dig dock till att ta hissen.”
”Varför?”
Hon böjde sig ner under bordet.
”För som jag misstänkte- har du klackar på dig och senast du hade det fick du sy tre stygn efter att du sprungit upp en våning.”
Vi skrattade och jag skakade på huvudet. ”Det var uppåt jag skulle då, detta är neråt.”
”Bara ta hissen Emilia. Och gör det nu innan mötet.”
Jag reste mig upp och borstade av mina blå jeans. ”Okej.”
”Oj, det var lätt.”
”Vad?” skrattade jag och började gå därifrån.
”Det brukar inte vara så lätt att säga till dig vad du ska göra!”
Jag tryckte på hissknappen och väntade medan Kyna skrattade vidare i bakgrunden med en av våra kollegor. När dörrarna öppnades trodde jag att jag tappade andan för några sekunder. Harry stod lutad bak mot väggen och såg avslappnad ut som vanligt. Jag svalde en hård klump i halsen och klev in för att ställa mig bredvid honom.
”Lika färgglad som alltid ser jag” muttrade jag åt honom och kollade på hans leende.
”Du gillar mig i helsvart Emlia.” Han vände sig åt sidan för att kolla på mig. ”Jag gillar de där skorna.”
Som svar stod jag tyst. Jag vet inte ens om jag lyssnade på honom när han pratade. Harry lade en hand på min arm och granskade mig.
”Är det bra med dig?”
Jag gav honom en snabb blick från ögonvrån och slapp ut en liten suck innan jag pratade.
”Jodå.”
”Säkert?” Han såg orolig ut när jag mötte hans ögon och med en snabb rörelse klickade han på stopp-knappen så vi stod stilla. Jag kände hur jag blev sur för att han försökte få mig att tro att han brydde sig och fick igång hissen igen. När dörrarna öppnades hindrade han mig från att snabbt gå därifrån.
”Emilia” bad han. ”Vad är det?”
”Inget.” Jag smällde på ett leende som inte nådde mina ögon. ”Vad gör du här?” Att ställa den frågan hade inte slagit mig förrän nu.
”Jag ska bara in och lämna några grejer från skivbolaget. Sen ska jag iväg och tatuera mig.”
Han smällde handen mot dörren så att den hindrades från att stängas för att fortsätta vår konversation.
”Du tycker att du behöver fler eller?”
Efter den meningen gick jag långsamt därifrån med ansiktet vänt mot honom. Jag mötte hans blick mellan de silvriga dörrarna och konstaterade jag inte kunde läsa av mer än att han såg besviken ut.  
---
”Vilken tatuering var det du skulle göra?”
Han rullade närmre mig i sängen och kollade på mig.
”Det kan jag visa dig sen. Varför var du sur?”
”För du hade varit en skitstövel.”
”Det vet jag.” Han bet sig fundersamt i läppen och reste sig sedan upp snabbt. Han tog på sig sina skor som stod vid sidan av sängen och kollade på mig. ”Jag ska sticka, jag hör av mig.”
När jag hörde ytterdörren stängas där nere vred jag ihop ansiktet av förvirring. Vad var det som precis hände?

Det var med en stor suck jag satte mig ner bredvid Kyna efter morgonmötet på jobbet. Men det var inte på grund av den upptagna arbetsdagen vi hade framför oss.
”Var kom den ifrån” skrattade hon men slutade när jag blängde på henne. ”Vad är det?”
”Nick kom hem till mig igår.”
Kyna lutade sig tillbaka med munnen öppen i förvåning.
”Du måste skämta med mig.”
Jag skakade på huvudet och drog hela berättelsen för henne.
”Och Harry var där och skyddade dig...” Hon sa det med så mjuk röst att jag började skratta lite.
”Skyddade och skyddade... Han var där för att hjälpa mig kasta ut honom.”
”Jaja” skrattade hon. ”Så när kan jag få gå på dubbeldejt med er två?”
”Med dig och Nathan?” Hennes ansiktsuttryck föll till marken och jag skrattade för att sedan byta samtalsämne. ”Nja tack, det får nog dröja. Ska jag följa med dig hem efter jobbet?”
Hon harklade till och rätade på sig i stolen.
”Ja, det kan du göra.” Snabbt ändrade hon sig. ”Eller.. kom förbi runt sex-sju tiden istället.”
”Okej” tvekade jag och försökte läsa av henne vad hon sysslade med.
”Jag kommer nog inte vara hemma efter jobbet. Måste handla lite mat och så.”
”Du vill inte att jag ska följa med?”
”Nej!” sa hon snabbt.
Jag skrattade och höll med, hennes reaktion var konstig men jag hade en mail på över hundra mail som behövdes en genomgång. Jag hade tid nog att intervjua min vän ikväll över middagen vi hade bestämt.

Dörren framför mig var stängd och jag trampade otåligt mot marken allt eftersom jag blev mer och mer våt om kläderna för det engelska regnet.
”För i helvete Kyna” muttrade jag och ringde ännu en gång på porten till hennes hus.
”Hallå?” brusade det till i högtalaren.
”Öppna dörren!”
Hon lade på med ett skratt och kort därefter hörde jag ett klick i dörren. Jag tog två trappsteg i taget, försökte lura kroppen att de tre trapporna upp inte skulle bli något problem. Ändå när jag ställde mig framför hennes dörr in till lägenheten så var andningen allt annat än lugn. Jag knackade på och väntade på att hon skulle öppna. När hon slog upp dörren hade hon redan hoppat i myskläder och tvättat av sig sitt smink. Jag blev genast avundsjuk när jag kände mina egna kläder sitta tajt med det kalla regnet uppslukat av tyget.
”Det regnar ute” konstaterade hon roat.
Jag gav henne en mindre roande blick. ”Det säger du inte?” Med blöta händer höll jag upp något som tidigare varit ett paraply. ”Det blåser också.”
Hon skrattade. ”Jag ser det med. Kom in och värm dig, jag är snart klar med maten.”
”Du är en ängel!” Jag trampade av mig skorna och klev in i min tillfälliga bostad. Hon hade med vana händer inrett varenda vrå av den ganska lilla lägenheten, fått alla små skrymslen att utstråla Kyna på det sättet bara hon kunde. När dörren bakom oss gick upp vred jag automatiskt på huvudet och försökte lägga ihop ett och ett. Niall kom ut i endast handduk, han stelnade till när han såg mig och blev stående med sina shorts i handen. Jag kände hur jag själv blev alldeles stilla och stirrade på honom.
”Du?” Vi båda sa orden samtidigt till varandra. Jag vände mig sedan mot Kyna. ”Han?”
Det enda som kom ut ur hennes mun var ett ljud. ”Ehe.”
”Är ni... liksom...?” Jag pekade mellan dem med ett finger. ”Nathan?”
”Nope. Niall.”
”Ja, jag vet vad han heter” grymtade jag. ”Jag menar... Wow.” Jag skrattade. ”Jag kan skriva en artikel om det här, så bra är det.”
”Det blir en rätt bra rubrik” medgav Kyna skämtsamt.
Niall tog ord för första gången på länge. ”Kan ni sluta prata som om jag inte är här? Jag vill inte att det här står i tidningen imorgon!”
”Oroa dig inte. Emilia är snäll.”
Niall fnös och log retsamt åt mig. ”Det är inte vad Harry sagt.”
”Det finns inget som kommer ur hans mun som är sant.”
Plötsligt verkade Niall komma på att han stod i hallen tillsammans med oss i bara handduk. Han harklade sig och viftade lite med handen.
”Jag ska nog gå och ta på mig kläder.”
”Gör så” log Kyna.
Så fort dörren stängts om honom slog jag till min kompis över huvud.
”Fråga inte” var hon snabb med att säga.
”Men ni...”
”Det är lite komplicerat att förklara, men jag lämnade Nathan för några veckor sedan för... ja.”
”För Niall?” gissade jag. ”Och det känns?”
”Rätt. Mer än rätt.”

Asså ååååh var det någon mer än jag som var och kollade på Ed Sheeran i onsdags? Jag grät kan jag ju säga...haha! Han är ett geni, mycket mer finns det inte att säga. Blev dock lite sur på recensionen han fick i Aftonbladet där det stod att det var bra, men att man saknade ett band?? Varför i hela friden går man på en konsert med Ed Sheeran om man vill se ett band? Nåja.

Hoppas ni tyckte om kapitlet :)
 

Kapitel 22 - Roux

Tidigare:
Det stor ett extra par skor i min hall, det var det första jag noterade när jag kom in i hallen med Niall i släptåg. Vi hade kollat på bio och sett en thriller, så jag blev lite skakis när min hjärna började spöka. Tills jag hörde röster inne i lägenheten, den ena tillhörde tack och lov Emilia och den andra var en ung kille. Jag kände igen den rösten och Niall höjde förvånat på ögonbrynen när han också hörde den. Vi hängde av oss och kikade fram bakom dörrposten som ett par tomtar.
Harry och Emilia satt i min soffa. Emilia med händerna i knäet och ryggen emot oss, Harry vänd mot henne med ena armen över soffryggen och hans hand alldeles intill hennes utsläppta hår. De pratade med varandra, men jag uppfattade inte orden.
Niall harklade sig bakom mig. ”Hej.”
Båda vände sig mot dörren, Emilia log. ”Hej där. Var filmen bra?”
”Läskig.” rättade jag. ”Har..eh..ni ätit?”
”Nej.” Emilia tittade på klockan. ”Vi glömde det.”
”Vill ni ha? Jag tänkte laga biffar.” Niall höll upp påsen med varor vi handlat på affären. ”Det finns så det räcker till alla.”
Emilia vände sig mot Harry med frågande min. Han nickade. ”Gärna, tack.”
”Okej, då fixar vi det.” Jag gick före in i köket och Niall följde efter, jag hann se honom byta ett leende med Harry.
”Vad var det om?” frågade jag nyfiket.
”Inget särskilt” sa han och ställde ned kassarna. ”Skivar du löken?”

 
”Godmorgon Emilia” sjöng Kyna.
Hon stod lutad mot dörrkarmen med en kopp te mellan sina händer och jag kunde se röken leta sig upp från den mot taket.
”Mhm godmorgon...” mumlade jag. ”Vad är klockan?”
”Snart halv nio.”
Jag kastade mig tillbaka i min preliminära säng och protesterade med ett ljud.
”Varför väckte du mig?”
”Du måste packa ihop dina grejer idag.”
”Just det...”
”Du hade inte glömt att du får ditt hus idag, eller?”
”Nej då.”
”För det hade varit förståeligt om du hade glömt det. Jag menar, du har säkert mycket annat att tänka på just nu.”
”Var tyst Kyna” skrattade jag och svängde benen över kanten på bäddsoffan.
”Blev det sent igår eller?”
”Nja.”
”Nja? Om jag inte misstar mig hörde jag dig stänga dörren om Harry vid klockan tre inatt.”
”Ja, det gjorde du kanske” skrattade jag. ”Jag tror jag måste...” Jag kollade mig omkring i rummet och försökte hitta allting jag behövde. ”Jag måste nog sticka direkt om jag vill se så att flyttgubbarna lyckas få med sig allting. Du kommer fortfarande inte hjälpa till om jag har förstått dig rätt?”
”Nej... Ring in Finley istället.” Hon smuttade på sitt te och log finurligt.
”Du är så lat” retade jag henne och satte snabbt upp mitt hår i en knut innan jag tog mig ut till badrummet för att göra mig i ordning.
”Du borde vara tacksam Emilia som har låtit dig stanna här!” ropade hon efter mig och jag skrattade innan jag stängde dörren om mig och vände mig om mot spegeln. Trots den lilla sömn jag fått under natten var ögonen pigga och kinderna färgglada. Jag hoppade till för en duns mot dörren.
Du får inte bli sen!

Jag stod böjd över mina ben och skrattade så hårt att magen värkte. Finley kom in genom dörren med en flyttlåda, hennes ansikte rött och håret rufsigt för all ansträngning hon fått bjuda till med på min flyttdag.
”Går det bra?” frågade jag henne och skrattade återigen.
”Det hade nog gått bättre om du hade velat hjälpa mig.” Hon muttrade och spillde ur sig några svordomar när lådan nådde golvet. ”Tack Emilia, verkligen!”
”Ingen fara” flinade jag och klappade henne tacksamt på axeln. ”Du hjälper mig packa upp i köket va?”
”Vad är klockan?” började hon och lyfte sin arm för att få svar på sin fråga. Det var bara det att jag kände min bästa kompis tillräckligt väl för att förstå att det var en manöver för att få smita härifrån.
”Åh nä” skrattade jag och bar in en låda i köket med tallrikar. ”Du kan väl stanna?” Jag putade en aning med underläppen och lade huvudet på sned.
”Bara för att du är så förbaskat söt Emilia.” Hon var ironisk men jag slängde en puss åt min kompis och pekade sedan på en låda hon skulle bära in. ”Du kunde ju åtminstone undvikit att ta med dig betonggolvet till huset...”
”Jag förstår absolut inte vad du menar” log jag och började sätta upp vad jag ville ha i skåpen. Efter några minuters av tystnad tog Finley till orda men blev genast avbruten av ringklockan.
”Säkert någon granne som vill välkomna mig” skämtade jag och tog mig ut till hallen. När jag slog upp dörren stod Harry där. Han lutade sig mot dörrkarmen och log åt mig.
”Hej” sa jag och matchade hans leende.
”Jag hörde ett rykte att det skulle ha flyttat in en ny tjej i området så jag tänkte komma hit och välkomna henne.”
”Vem säger att det är hon som har öppnat dörren?”
”För en liten fågel viskade i mitt öra att det skulle vara du.” Han tog ett kliv närmre mig och svepte armarna om min midja. ”Du ska med mig ut på middag.”
När ett skri hördes bakom oss släppte han taget och såg skärrad ut tills han såg att det var Finnie.
”Emilia!” skrek hon och skyndade fram till oss. När hon insåg att hon hade blivit lite för exalterad slog hon på ett leende. ”Du sa inte att du skulle få gäster?”
”Nej” tvekade jag och sneglade på henne. ”Det visste inte jag heller.”
”Om jag får ge dig ett tips Harry?” Han nickade åt henne. ”Stick härifrån medan du kan. Annars lurar hon bara in dig till att packa upp.”
”Tack för hjälpen” sa jag ironiskt. ”Jag ska komma ihåg detta tills du ska flytta.”
”Äh då har vi ju den här som kan hjälpa till med sina muskler.”
När vi båda kollade på Harry såg han förvirrad ut. ”Hur hamnade jag i det här?”
Finnie skrattade och pussade mig på kinden och försvann sedan snabbt därifrån. Tystnaden spred sig genast i min hall och jag vinkade till mig Harry så att han kunde komma in. När jag skulle stänga dörren stod han precis bakom och fångade upp mig med en arm runt midjan.
”Var ska du?” sa han och skrattade lågt i mitt öra.
”Stänga dörren... Om det är okej?”
Han skakade på huvudet och jag tyckte att jag såg ett leende leka i hans mungipa. Jag kollade upp på tofsen han satt upp sitt hår i och skrattade.
”Skratta inte åt min frisyr Emilia.”
”Hur vet du att det var det jag gjorde?”
Han ryckte på axlarna. ”En känsla jag hade bara.”
”Tänk om du hade fel då?”
”Det har jag inte.”
”Jo” log jag.
”Vad var det du tänkte på då?”
Jag skakade på huvudet och gick in i köket igen med honom efter mig.
”Du tänker inte berätta för mig alltså?”
”Nä, har inte lust” sa jag lätt och packade upp de sista glasen.
”Okej, då kan du följa med mig ut på middag istället.”
”Nu?” Han nickade. ”Men jag har inte rätt kläder.”
”Gå upp och byt om. Jag väntar” sa han och log stort medan han slog sig ner på en av mina stolar. ”Du har tjugo minuter på dig.”
Långsamt tog jag mig ur köket, och när jag nådde trappan ropade jag ner till honom:
”Jag tar den tid jag behöver på mig! Där är lite frukt någonstans du kan knapra på så länge...”
Så fort jag kom upp i sovrummet såg jag min mobil hoppa till på en av mina flyttlådor. Jag tog upp den i hopp om att det skulle vara vilken annan människa på jorden förutom den som faktiskt smsat mig. Nick.
”Grattis till det nya huset Mills... ”
Med äcklad känsla i magen raderade jag smset, lade ner mobilen igen och lämnade den där medan jag gjorde mig i ordning. Orörd och som om smset aldrig hade trillat in.

Harrys perspektiv
”Jag kommer ner snart Harry!” ropade Emilia från ovanvåningen.
Jag undrade om hon ens hittade grejer i alla lådor hon hade fått flyttade hit idag. Nacken började värka från golvet där jag satt. Jag hade slagit mig ner i hennes hall, precis framför trappan, redo för att fånga upp henne så fort hon var klar och kom ner.
”Det är lugnt” skrek jag tillbaka och tog upp min mobil för att spendera tiden med ett roligt spel. ”Jag kommer bara hinna svälta ihjäl tills dess. Men det är lugnt. Du kan skriva en bra artikel om det. Kanske till och med få ta ett foto på min kropp. Kanske kan du få det att se ut som om jag dog naken så får ni ännu fler läsare.”
Jag hörde henne skratta och vände upp blicken när det nådde mina öron. Hon kom gåendes ner för trappan med sina klackar i handen, och jag kände hur munnen ville forma ett leende när jag insåg att jag hade redan sett henne i de här kläderna en gång innan. Första gången jag sett henne på klubben med Finley, den gången jag inte hade fått köpa en drink till henne.
”Wow” andades jag och ställde mig upp på fötter. Hennes hår låg mjukt över axlarna och jag kollade på hennes leende när hon balanserat tog på sig skorna. Helt plötsligt var hon i höjd med mig. ”Wow” upprepade jag.
Emilia log och drog en hand genom sitt hår. ”Du har redan sagt det.”
”Redo?”
”Nej.”
Jag kollade förvirrat på henne. ”Inte?”
Hon pressade snabbt läpparna mot mina och lät mig inte hinna reflektera vad som hände förrän hon gick ut ur huset och mot min bil. När hon stod framför den vände hon sig om med ett leende och upprepade min fråga.
”Redo?”

Emilias perspektiv
”Tack för middagen...” mumlade jag och klev upp på trappavsatsen framför min dörr. Harry kom och ställde sig nära mig, tillräckligt för att kunna lägga armarna om mig. Han tittade in i mina ögon  när vi stod där i tystnad, och antagligen när vi båda tänkte på kvällen. Vi hade kämpat oss igenom en trerätters och hade nu återvänt hem till mig för att säga godnatt, förutom det att vi båda visste att ingen ville att kvällen skulle sluta här. Huset var fortfarande tomt, och kanske lite för stort för mig att vänja mig vid såhär på kvällen och jag ville be om hans sällskap. Fast jag kanske inte riktigt vågade. Flera gånger under kvällen hade det slagit mig att han faktiskt var yngre än mig, men att han ändå pratade om grejer i livet som om han levt det dubbla. Han var lugn, humoristisk, charmig och allt där mellan. Var inte rädd för att visa känslor, kanske en arg blick om maten inte stämde, ett skratt om någon skämtade eller en blinkning med ena ögat om han gav mig en komplimang.  
”Vill du komma in?” Jag pratade snabbt under andningen och undrade om han hade uppfattat min fråga. Som om han märkt min reaktion log han samtidigt som han nickade och lät mig gå före för att öppna dörren. Jag tog fort av mig mina skor och njöt av att känna det platta golvet under mina sulor. Hans mobil bröt tystnaden och han kollade på skärmen.
”Är det OK om jag...?” Han viftade lite med mobilen och förklarade att det var jobb.
”Javisst! Gå upp där uppe om du vill.”
Harry lade mobilen mot örat och svarade, men stannade halvvägs upp i trappen.
”Känn ingen press att behålla kläderna på tills jag kommer ner igen...”
”Bara gå upp och ta ditt samtal” skrattade jag och fortsatte in mot vardagsrummet. Den enda möbeln jag hade här inne, förutom de torn av flyttlådor, var min soffa som just nu, inte kunde se mer inbjudande ut. Precis när jag slagit mig ner plingade det på dörren och jag suckade högt för ansträngningen att resa mig upp. När dörren slog upp och in i väggen kände jag hur jag försökte fånga upp den igen med en famlande hand vid min sida. Helst hade jag velat stänga dörren direkt, men personen tog ett stort kliv in i min hall med sin koncentrerade blick.
”Nick” sa jag stumt och kollade upp på honom.
Han tappade sin hållning när axlarna föll ner med sin tunga suck.
”Emilia-” började han. ”Jag måste få prata med dig...”
Jag ställde mig med armarna i kors och såg honom stänga dörren innan han slängde sin kavaj han hållit i händerna åt sidan och ner på golvet. Jag visste att jag skulle ha svarat på hans sms, kanske hade han inte fått idén att dyka upp här, bara för att få prata med mig. Jag hade tusen gånger hellre hanterat honom via en skärm än i verkligheten.
”Jag vill inte höra det.”
”Du måste lyssna på mig” insisterade han med och ställde sig närmre mig. ”Jag vill ha dig tillbaka Emilia.”
”Det kan du inte.”
”Säg inte sådär” sa han uppgivet. ”Du kan inte bestämma det där.”
”Det kan jag bestämma precis hur jag vill Nick. Det spelar ingen roll-”
”Alla våra planer då? Du har alltid sagt att du vill att vi skulle skaffa familj. Vi hade kunnat bo här i detta huset...” Nick såg förstörd ut där han stod framför mig. Han tog tag i min arm och släppte inte taget när han hörde Harrys steg i trappan. När han såg vem det var höjdes hans ögonbryn till skyarna och väste mellan tänderna för att inte störa Harrys telefonsamtal jag snart visste skulle avslutas.
”Han? Är du seriös Emilia? Du tror att han kommer kunna-” Nick skrattade irriterat och brydde sig inte om att Harry var på väg ner mot oss. ”Han kommer aldrig kunna ge dig det jag kunde. Det jag gjorde. Han är inget mer än en looser Emilia.”
”Du har bara dig själv att skylla Nick!” sa jag högt och försökte slita mig ur hans grepp. ”Det var du, inte jag som förstörde precis allting när du valde att bjuda in den där rödhåriga bruden i vår säng.”
”Vad händer?” Jag vände mig om och mötte Harrys blick.
”Det behöver du inte bry dig om” sa Nick och försökte fånga min uppmärksamhet. ”Emilia” bad han. ”Gör inte såhär.”
”Gör inte vadå?” frågade Harry och ställde sig vid min sida. Han kollade ogillande ner på handen Nick fortfarande hade om min arm, men lät det vara för stunden. Hans ögon var mörkare än vad jag någonsin sett dem.
”Hon kastar bort de vi hade... för dig” sa Nick med avsmak vid betoning av det sista ordet.
Harry ställde sig närmre honom.
”Bara det faktum att du-” Harry pausade sig själv och klämde ihop käken.
”Vad?”
”Hon förtjänar bättre än vad du någonsin har varit för henne. Och att du-”
När jag lade en hand på Harrys arm kollade han snabbt ner på mig. Hade jag befunnit mig inuti hans huvud nu hade jag hört honom räkna till 10 för att lugna ner sig själv.
”Jag får be dig att gå.”
”Du kan inte säga åt mig vad jag ska göra” protesterade Nick.
”Stick.”
Tystnaden fyllde hallen när jag såg Harry svepa förbi vår ovälkomna gäst och öppna dörren åt honom. En tydligt gest som Nick inte verkade greppa.
”Gå. Härifrån.” Harry greppade tag i Nicks arm och pressade ut honom genom dörren. När mitt ex tog sig klumpigt ner för trappstegen utanför mitt hus tog Harry hans kavaj och slängde den i hans huvud.
”Kom inte hit en gång till, okej?!”

När dörren stängts kollade jag bort på Harry och räknade inte med min reaktion som kom härnäst. Så fort jag nått fram till hans famn började axlarna på mig skaka.
”Du...” började han lugnande och lät all irritation rinna av honom. ”Allt är okej nu ju.”
”Ja” grät jag men kände fortfarande obehaget av Nicks blick när den uppenbarade sig på min näthinna.
”Emilia” mumlade Harry mot mitt hår. ”Han är inte värd dina tårar.”
När jag mötte hans blick svepte han med sin tumme under mitt öga. Bara att kolla på honom gjorde mig lugn. Aldrig hade jag trott att han skulle ha denna inverkan på mig.
”Gråt inte” bad han och kollade på mig med plågat ansikte.
Jag tog ett djupt andetag och försökte le mot honom. Han skrattade och strök mig över kinden.
”Det där... kan ha varit det fattigaste jag någonsin sett till ett försök till ett leende.”
Tystnaden spred sig mellan oss för en liten stund när han fäste en hårslinga bakom mitt öra.
”Stannar du?” frågade jag honom.
”Självklart.”


Glöm inte kommentera vad ni tyckte xx. Ha en trevlig söndag och kom ihåg att önska någon en bra fars dag :)
 


Vas Happenin? Just nu skrivs novellen Roux om Harry Styles och Emilia. Den sistnämnda påhittad såklart. För det är nämligen vad som händer här på bloggen! Jag skriver noveller - samtliga om Mr. Styles (förutom You Light Up My World som handlade om vår gosiga Liam Payne) för att ni ska kunna fantisera lite. Inga misstolkningar tack.

Skulle det intressera er att läsa mina tidigare noveller så hittar ni dem under kategorier. Har ni någon fråga så är det bara till att slänga iväg ett mail till hazzays@gmail.com eller ställa den i den lilla lådan nedan (blogresponse).

Så välkommen till den här bloggen där vi fortfarande lever i en värld där Harry Styles är förevigt tillgänglig!

Jag gör inga länkbyten och stöld av mina texter kommer anmälas till polisen.



RSS 2.0